I
mitt svar här på SVT Debatt på Rami Al-khamisi och Johannes
Anyurus artiklar skrev jag att polisen har anledning till
självkritik. Nu är det jag personligen som har behov av
självkritik. Jag borde antingen ha skrivit min text annorlunda eller
inte alls, då effekterna av den mest verkar ha blivit att öka på
den förtroendeklyfta mellan förortsungdomar och polis som är så
viktig att överbrygga. Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah
skriver i ett svar till mig att jag inte har någon maktanalys.
Uppenbarligen brast min maktanalys då jag skrev artiklen. Jag borde
till exempel ha funderat mer över symbolvärdet av att jag som ”vit”
man med medelklassbakgrund skriver om problemet med polishat i
förorten. Mitt budskap hade blivit väldigt mycket tydligare om
någon av alla de kollegor som själva har förortsbakgrund och som
delar mina erfarenheter av och tankar kring hur destruktivt
polishatet är hade stått som avsändare för budskapet.
Dessutom
var det dumt av mig att skriva på ett sätt som uppenbarligen kunde
uppfattas som ett påhopp på Rami Al-khamisi och Johannes Anyuru som
personer och Megafonen och Pantrarna som organisationer. Det ber jag
om ursäkt för. Jag tycker att det är utmärkt att
förortsorganisationer som Megafonen och Pantrarna utbildar ungdomar
(vilket stod i min oredigerade artikel). Att marginaliserade
människor organiserar sig för att på ett demokratiskt sätt
förbättra sin levnadssituation är jättebra och värt all respekt.
Det jag kritiserade var enbart den aspekt av en ofta förekommande
verklighetsbeskrivning där poliser, och ibland även andra
samhällsföreträdare som socialsekreterare och fältassistenter,
framställs som ockupanter/fienden. Det tror jag är skadligt och
kontraproduktivt. Jag har dock aldrig, som Foujan Rouzbeh och Nabila
Abdul Fattah skriver, hävdat att förortsorganisationer ”bär det
yttersta ansvaret”, varken för problemen eller lösningen.
Jag
har heller aldrig glömt att polisen är till för alla medborgare,
och speciellt för de medborgare som är mest utsatta för våld, för
kränkningar, för missbruk och psykisk ohälsa. Det var för dem jag
valde yrket. Och många av de mest utsatta bor i förortsmiljöer.
Därför har jag svårt att förstå Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul
Fattahs resonemang då de hävdar att lagen är skriven för ”någon
annan”, att den bara skulle vara till för dem som är ”normen”.
Då jag åker på ett lägenhetsbråk i en förort, på vilket sätt
är lagen om grov kvinnofridskränkning skriven för ”någon
annan”? Då polisen jobbar mot alla de personrån eller inbrott som
drabbar förortsbor hårdast av alla, vem är ”någon annan” där?
Skall man inte ha samma rättigheter till skydd och hjälp som
brottsoffer i en förort bara för att det finns många, och
speciellt då de yrkeskriminella, som inte gillar polisen? Visst
finns det brister i lagstiftning och tillämpning som är
klassrelaterade, men det handlar främst om de saker som inte lagförs
på ett tillfredsställande sätt (t.ex. korruption, insidehandel och
svindlerier inom finanssektorn). Ett rån eller en misshandel skall
alltid beivras oavsett var det sker. Det är en grovt felaktig bild
att polisen är i förorten för någon annans skull. 99% av alla
jobb där handlar om att hjälpa utsatta förortsbor. Sen finns det
enstaka undantag, som t.ex. de tillfälliga ”reva” kontroller som
jag själv också har kritiserat.
Foujan
Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah hävdar också att den stenkastning
som förekommer i vissa förorter ”inte skiljer sig från den hos
ungdomar på landsbygden som hänger vid vägen och kastar sten på
långtradare”. Det visar på stor brist på kunskap om delar av
problematiken i de värst utsatta förortsmiljöerna. Där är
attacker eller planerade bakhåll, flera av dem livsfarliga, närmast
vardag. Attacker som ofta leds eller initieras av yrkeskriminella för
att skrämma, skada och driva bort polisen ifrån ”deras”
områden. Faktum är att kollegor ifrån närliggande distrikt ofta
blir chockade första gången de utsätts, då problemet är så pass
stort och unikt för den här miljön. Jag må brista i min
maktanalys, men här visar Foujan Rouzbeh och Nabila Abdul Fattah att
även de brister i sin analys. Det faktum att de enbart ser till det
sociala utanförskapet för att förklara problemen gör att de
hamnar fel i verklighetsbeskrivningen. Jag delar uppfattningen att
socialt utanförskap är roten till de flesta problemen, men det
leder INTE till samma sorts polishat och attacker på landsbygden som
i de värst utsatta förorterna.
När
ungdomar
i socialt utanförskap
fångas upp av en berättelse som pekar ut en fiende att skylla på
och/eller känna sig hotad av och då det finns äldre som utnyttjar
frustrationen och hatet ökar risken markant att det leder till våld
och kriminalitet. I en del miljöer med socialt utanförskap finns
det en världsbild där ”invandraren” pekas ut som fienden och
hotet, samt rasistiska organisationer som fångar upp frustrerade
unga och gör dem till hatbrottslingar. I en del storstadsförorter
finns en världsbild där polisen målas upp som fienden och hotet.
Dessa berättelser är självklart inte likvärdiga. Rasism är
avskyvärt, och drabbar oftast människor som redan befinner sig i
underläge baserat på egenskaper de varken har ansvar för eller
möjlighet att påverka. Förekomsten av kränkande/dåliga
ingripanden av polis och strukturell rasism i samhället kan också
ge förståeliga anledningar till hat. Berättelserna har dock det
gemensamt att de starkt bidrar till att omvandla en allmän
frustration till hat, och ofta även våld och brottslighet. I de
marginaliserade förorterna är det nätverk av yrkeskriminella som
är de stora vinnarna, då polis- och samhällshat både ökar deras
legitimitet/status och förenklar deras ”arbete” och rekrytering,
så det är fullt logiskt att de gör vad de kan för att förstärka
den här berättelsen. Dem som drabbas är alla de som blir utsatta
för och kränkta av den utbredda kriminaliteten, vilket oftast är
andra förortsbor. Och det är främst för deras skull som den här
diskussionen är så viktig.
Jag
delar Foujan Rouzbehs och Nabila Abdul Fattahs uppfattningar på
flera plan. Vi vill alla se större sociala satsningar i förorten.
Vi vill alla att den strukturella rasismen bekämpas. Vi vill alla se
en bättre relation mellan ungdomar och polis. Jag håller också med
om att polisen måste granskas och rannsakas. Det finns stor
potential för förbättring. Den granskningen, och den interna
diskussionen kring exempelvis värderingsfrågor som polisfacket har
lyft upp, försvåras dock av alla hatiska och onyanserade påhopp
som ger dem som vill avfärda all kritik som okunnig luft under
vingarna. Vi måste dock oavsett detta kämpa för att ta till oss
och lära oss av saklig kritik. Personligen så tycker jag det är
värt att fundera över om det inte vore bra med en
kvalitetsgranskande extern myndighet som kan utvärdera polisens
arbete på samma sätt som skolinspektionen utvärderar skolan. Där
skulle i så fall även finnas utrymme för att ta upp fall av dåligt
bemötande som inte är brottsliga men likväl kontraproduktiva för
polisens uppdrag.
Det
var aldrig min avsikt att dela ut skuld. Avsikten var att belysa ett
problem och försöka peka på en väg framåt. Oavsett vem som är
skyldig till hur det ser ut idag, så är misstänksamheten och hatet
mot polisen (och andra samhällsföreträdare) bland förortsungdomar
ett stort problem, speciellt för dem som bor i förorten. Både
polisen som organisation och mängder med enskilda poliser är
medvetna om detta och gör sitt bästa för att försöka hitta sätt
att överbrygga den klyftan. Det räcker inte. Vi måste självklart
bli bättre, inte minst på självkritik och på att lyssna på
människors upplevelser. Men det är också självklart att den
processen försvåras av att det sprids hatiska nidbilder om polisen.
Man behöver inte ens diskutera om dem som gör det har ett ansvar
eller ej. Många har själva upplevt utsatthet och kränkningar. Det
räcker med att konstatera att effekterna av den världsbild som då
förmedlas, och de motsättningar den leder till, är starkt negativa
för alla som bor eller verkar i förorten, utom dem som livnär sig
på brott. Det borde vara en tillräcklig motivation för att fundera
över ordval och formuleringar. För ord påverkar. Både
poliser/samhällsföreträdare och förebilder i förorten har en
utmaning i att beskriva verkliga problem utan att sprida missaktning
och nidbilder. Men i slutändan vill vi nå samma mål, ett samhälle
där alla känner sig trygga och delaktiga. Vi kommer dock bara dit
genom dialog, genom att sträva efter att förstå och respektera
varandra.