Konstapel Bastians betraktelser

Det ACTA-protesterna borde handla om...

2012-02-11T15:07:00.000+01:00

ACTA-avtalet har gett upphov till stora protester världen över. I Sverige har det till stor del handlat om fildelning och rädslan för att ACTA är en del av en snara som successivt dras åt allt hårdare om de som delar med sig av upphovsrättsskyddad information över internet. Jag förstår obehaget. Även om det finns ett legitimt intresse av att försvara människors rätt till sina egna konstverk, så upplever även jag att det är mycket som har gått fel när svenska domstolar utdömer horribla skadestånd som i princip gör att konsekvenserna för en ungdom som har lagt upp lite filer till distribution kan vara värre än för en annan som t.ex. har bränt ned en skola eller våldtagit en jämnårig flicka... Och att ändringarna i den svenska lagstiftingen, med IPRED i spetsen, kommer efter krav ifrån USA gör det inte bättre.

Nu verkar det visserligen inte som om ACTA märkbart kommer att påverka den redan strikta svenska lagstiftningen angående fildelning. Det finns dock betydligt större hot vad gäller ACTA och internationella avtal om upphovsrätt, och det gäller inte konst utan immaterialrätt kopplat till teknik, medecin, med mera. Läkemedelsindustrin är det tydligaste och mest angelägna exemplet. En stor del av världen är beroende av billiga generiska kopior på dyra läkemedel som tagits fram av de amerikanska och europeiska läkemedelsjättarna, speciellt vad gäller bromsmediciner mot AIDS i södra Afrika. Det har länge pågått en kamp i forum som WTO där patenthavarna i Nordamerika och Europa har försökt klämma åt produktionen i Indien och Brasilien, och då de har lyckats så har fattiga människor dött i tusen och åter tusental. Nu går läkare utan gränser ut och varnar för att ACTA-avtalet kommer att vara ett steg bakåt i en utveckling där de fattiga och sjukas rätt till liv och hälsovård annars har uppmärksammats mer. Det är det som protesterna mot ACTA borde handla om!

Fadime och hedersvåldet

2012-01-18T00:14:00.004+01:00

Det är nu tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Det har väckt liv i en nödvändig debatt om hederskultur, hedersvåld och hedersmord på nätforum som Newsmill och Twitter, och Fryshuset arrangerar en minnesdag. Kunskapen om hedersproblematiken är större idag än när Fadime mördades, mycket tack vare personer som Sara Mohammad ifrån föreningen "Glöm aldrig Pela och Fadime" och debattörer som Bahareh Andersson. Trots det så förekommer det fortfarande närmast sanslöst dumma argument om att termen i sig rasistisk, främst ifrån sfärerna kring vänsterpartiet och feministiskt initiativ. Även personer som har en viss insikt i vad hederskultur innebär och som förstår att det rör sig om ett helt annat fenomen än "vanligt" relationsvåld tenderar att vara försiktiga och flata i sin kritik och sina ställningstaganden, av risk för att uppfattas som trångsynta, eller ännu värre, rasistiska. Det är skamligt, och ett svek mot de personer som utsätts för den här sortens förtryck. Jag blev själv idag inspirerad att skriva om ämnet efter att ha läst Sakine Madons intervju med Sara Mohammad, vilket resulterade i en egen artikel på Newsmill.

Det är dock fortfarande förvånansvärt tyst på de stora svenska tidningarna. Förhoppningsvis kommer det att skrivas mer om ämnet då den 21 januari, 10-årsdagen av mordet på Fadime, närmar sig. Det behövs. För att samhället i form av rättssystem, socialtjänst, skola, mm skall ta de krafttag som krävs för att hjälpa de tiotusentals ungdomar som lever med förtrycket och ofriheten ständigt närvarande så måste även media driva på med ett betydligt aktivare opinionsbildande arbete. Veckans serie samtal i P1:s Tendens är dock en mycket bra start

Jag hoppas under veckan att kunna lägga till referenser till tidningsartiklar nedan...:

Första tillägget är inte en tidningsartikel utan en Newsmill-text av Bam Björling. Läs! Den visar väldigt tydligt hur det rådande feministiska och anti-rasistiska kulturrelativistiska paradigmet vad gäller mäns våld mot kvinnor och hedersvåld i praktiken svek och saboterade för hedersförföljda.

Tillägg 2012-01-212:
Idag är det på dagen 10 år sedan mordet på Fadime. De stora medierna börjar nu komma igång, se artiklarna nedan om Fadime och hederskulturen:

Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan
Gulan Avci, Folkpartiet, på SVT Debatt
Dilsa Demirbag Sten, debattör och skribent bl.a. på DN
Anders Lindberg, Aftonbladet
Maja Hagerman i DN

Symptomatiskt är att de starkaste och tydligaste rösterna ofta kommer ifrån kvinnor med rötter i delar av världen där hederskultur är vanligare och mer utbrett.

Debatten fortsätter även på Newsmill

Avslutningsvis en uppmaning ifrån journalisten Katarina Wennstam att utredning av dödsfall med så kallade "balkongflickor" måste ske mer proffessionellt, utan att hämmas av rädsla för att trampa folk eller grupper på tårna (men naturligtvis med respekt för dem man har att göra med och utan att dra förhastade slutsatser). Som polis kunde jag inte hålla med mer.

Om narkosläkarfallet och möjliga brister i polisrutiner/lagstiftning, samt om Expressens okunnighet

2012-01-09T10:27:00.011+01:00

När den nu frikända narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus talade ut i läkartidningen om hur hon behandlades under utredningen, och speciellt då av polisen under de första dagarna, så skapade det av förståeliga skäl debatt. Den bild hon ger av polisens arbete är allt annat än smickrande, och en del av de saker som hon beskriver går dessutom emot gällande lagstiftning och/eller direktiv.

Jag har själv skrivit ett par gånger om fallet med narkosläkaren/"barnläkaren". Min åsikt är att polis och åklagare efter en relativt snabb genomgång av tillgängliga fakta borde ha hänvisat ärendet till socialstyrelsen. Men i vad för mig verkar ha varit fyrkantigt paragrafrytteri, i värsta fall med ett inslag av prestige, så drevs ärendet i botten. Vilket tog två år ifrån att det anmäldes och kostade narkosläkaren mycket lidande och staten/rättssystemet onödiga pengar och resurser.

Det är alltså inte särskilt konstigt att fallet med utredningen mot narkosläkaren bäddar för kritik mot polis och åklagare. När man dessutom läser hennes egen berättelse om hur hon har behandlats, så ger den ett perspektiv där en välutbildad, välartikulerad (och dessutom oskyldig) person får chansen att redogöra för hur kränkande polisen kan vara mot misstänkta brottslingar. Det är bra, och den diskussion som följer kan vara en nödvändig och välkommen väckarklocka för polisen på en del sätt. Misstänkta övertramp/brott av polisen skall också naturligtvis utredas. Men man måste dock ha i åtanke att det hon beskriver är hennes upplevelse, en partsinlaga i ett skeende där det troligtvis finns fler versioner och där det definitivt finns en del förklaringar. Den distansen till narkosläkarens berättelse har dock definitivt inte expressens skribent Ann-Charlotte Marteus som i en ledare reagerar med att såga hela Sveriges poliskår och rättsstat rakt av, och sedan fortsätter med att baserat på felaktiga slutsatser kräva minskade befogenheter för polisen. Jag återkommer till detta nedan.

Jag arbetar själv på den polisstation dit narkosläkaren fördes. Jag har själv varit ute i arresten många, många gånger. Och jag har aldrig sett någon, varken arrestvakt eller polis, behandla någon på det omotiverat kränkande och förödmjukande sätt som narkosläkaren berättar om, speciellt då natten innan häktningsförhandlingen. Jag har heller inte träffat på den sortens inkompetens som narkosläkaren beskriver, där poliser t.ex. talar om natriumklorid/koksalt som ett gift.

Det finns dock en hel del saker som jag känner igen och kan förklara. T.ex. så gäller samma rutin för alla som grips och förs till polisstationen misstänkta för brott. Först visiteras de grundligt (vilket innebär att man behöver klä av sig naken), främst för att säkerställa att inga föremål som personen kan använda för att skada sig själv med tas med in i cellen. Sedan förs den misstänkte till en cell i väntan på förhör av utredare. Det kan ta ett par timmar beroende på vilket behov den intransporterande patrullen har att avrapportera (naturligtvis skriftligt) ärendet och tillgänglighet till personal/förhörsledare. Under tiden en person förvaras i arrestcell så kontrolleras regelbundet att denne är ok. I normala fall sker det genom att arrestvakten en gång i timmen går förbi cellen och tittar in, men om en person misstänks må speciellt dåligt, och därigenom löpa en högre risk att skada sig själv, så kan kontrollerna bli tätare och noggrannare.

Just att hantera personer som är misstänkt suicidala eller har självskadebeteenden är bland det svåraste, och mest kränkande, vi gör på en polisstation. Jag har t.ex. själv blivit ombedd att hjälpa till att klä av en kvinna som var anhållen, misstänkt för ett mycket grovt brott, då hon försökte strypa sig själv med sina kläder och då hon blev tillsagd att ta av dem vägrade och gjorde motstånd. Nu lyckades jag och kollegan jag då jobbade med efter lite om och men lösa det med kommunikation, men om det inte hade gått så hade vi ändå tvingats att utföra uppgiften. Jag känner dock inte alls igen den beskrivning av att tvinga en sovande person att varje halvtimme ställa sig upp, och sedan använda våld som en bestraffning då hon ifrågasätter detta, som narkosläkaren ger då hon berättar om natten innan häktningen. Om det har gått till på det sättet är det naturligtvis fullständigt oacceptabelt.

En annat övertramp som berörs i narkosläkarens redogörelse är att hon säger sig ha blivit nekad att få advokat med på förhöret och tillsagd att det skulle ta tre dagar att få en försvarare. Om det är sant så har poliserna gjort sig skyldiga till att bryta mot både lagliga bestämmelser och gängse arbetsrutiner. Utan att kunna yttra mig om vad som hände i det här enskilda fallet, så är min erfarenhet att poliser brukar vara väldigt noga med att underrätta en misstänkt om att han har rätt till försvarare innan han förhörs, detta finns med i alla tänkbara checklistor och lärs ut direkt på polisskolan. Visst kan det småpratas lite innan det är tydligt att personen i fråga är skäligen misstänkt för brott, men då det är klargjort att denne skall förhöras så som misstänkt informeras enligt min erfarenhet alltid om rätten till advokat/försvarare.

Den enda aspekt i narkosläkarens berättelse, vilken enligt Expressen "påminner som en Kafkainteriör, eller någon amerikansk film om korrumperade sheriffer i djupaste Sydstaterna" som enligt mig visar på ett systemfel och inte på eventuella individuella övertramp och misstag, är hur hon hämtas på jobbet utan att informeras om vad saken gäller. Det att poliser griper personer eller verkställer anhållningsbeslut utan att berätta för den frihetsberövade vad saken gäller är dessvärre något som jag upplever är både utbrett och vanligt. Man hänskjuter ofta saken till "24:8-förhöret", d.v.s. det förhör som hålls inne på polisstationen, men det kan som sagt ligga flera timmar bort i tiden. Och lagen säger (Rättegångsbalken 24:9) "När någon grips eller anhålls eller när ett anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet"...

Tillbaka till Expressen och Marteus okunniga ledare. Marteus skriver att Sverige behöver "Miranda rights", d.v.s. bl.a. att polisen måste informera om rätten till advokat. Den rätten finns, och det görs redan. Marteus raljerar även om "bananernas Sverige" och att man inte behöver bli informerad om en misstanke eller har rätt till advokat förrän man är "skäligen misstänkt". Hon verkar inte veta vad hon pratar om. I fallet med barnläkaren så måste rimligtvis den skäliga misstanken uppstått baserat på rapporten ifrån rättsläkaren och inte ifrån det synbart kaotiska förhör som hölls då hon hade förts in. Jag vet själv inte när åklagaren fattade anhållningsbeslutet, men jag utgår ifrån att det var innan narkosläkaren hämtades in. Om hon inte informerades om misstanken eller rätten till advokat innan förhöret så berodde det inte på brister i varken lagstiftning eller rutiner, utan på personliga misstag/övertramp (som kommer att utredas).

Faktum är att tanken på att rättsväsendet skulle gå runt och dela ut advokater, samt informera om misstankar, till personer som inte ens är skäligen misstänkta för brott är närmast absurd. Skall vi så fort det t.ex. begås ett rån eller beslagtas en större mängd narkotika skyndsamt samla in alla som kan vara aktuella för det kommande spaningsarbetet, informera dem om att det tillhör den grupp polisen tänker spana mot, samt ge dem varsin advokat? Och vad gör vi om vi som poliser kommer till ett lägenhetsbråk där två personer verkar ha slagits. Initialt bör man vara öppen för att båda kan ha begått brott, liksom att båda kan vara brottsoffer. Skall vi då inte förhöra någon förrän vi har fått dit två advokater? Nej, självklart bör personer som kan vara intressanta i en brottsutredning men som inte nått upp till skälig misstanke kunna höras upplysningsvis.

Svensk polis har inga "bekväma privilegier". Visst kan det finnas otydliga gränser, men det beror nog snarare på att Sverige har ett extremt starkt skydd för den enskilda individen och den personliga integriteten visavi rättssystemet, vilket ofta kraftigt försvårar polisarbete och lagföring. Om t.ex. brottsprovokation hade varit tillåtet på samma sätt som i USA (det land som är en självklar förebild för Marteus vad gäller individens rättigheter) hade både kampen mot narkotika och illegala vapen förenklats markant. Men vad spelar fakta för roll när man har chansen att skriva en indignant och provokativ ledare som angriper rättssystemt i vår "aparta utkant av civilisationen"...

Dags att lyssna?

2011-12-11T21:42:00.004+01:00

Det finns mycket att säga om migrationspolitik. För mig förefaller det enormt mycket mer komplicerat än vad många verkar vilja påskina. Man kan diskutera problemen med invandring, behovet och nyttan av invandring, hur integrationspolitiken bör bedrivas, med mera. Men en av de mest centrala frågorna får inte tappas bort, den om att ta hänsyn till de enskilda individer som söker sig hit, och se till deras situation.

Det finns ingen politisk uppslutning bakom ett helt öppet samhälle, där alla som vill får komma hit. Alltså kommer en del migranter att behöva utvisas. Men när en migrationsminister i det land till vilket man utvisar asylsökande vädjar om att stoppa tvångsavvisningarna då de inte kan garantera säkerheten för dem som skickas dit, vilket nu är fallet för t.ex. de kristna som avvisas till Irak, så bör man lyssna noga på hans ord (även om han också talar om arbetslösheten i Irak, vilken knappast är asylgrundande).

Den person som i första hand var mottagare för budskapet ifrån den irakiske migrationsministern, vår svenske dito Tobias Billström, verkar dock inte vara den lyssnande typen. Efter att gång på gång ha vägrat att yttra sig när det gäller ömmande fall där någon riskerar utvisning, men smidigt ha stött t.ex. utvsining av romska EU-medborgare för att det spelar gatumusik så var det knappast förvånande att Billström stod fast vid sitt starka stöd för tvångsavvisningarna. Det rimmar liksom helt och hållet med hans profil...

Det skrämmande är dock inte Billströms uttalande, för honom står det knappast ut ibland alla de andra uttalanden där han konsekvent väljer att inte ställa sig på den utsatte och svages sida. Det skrämmande är att han är och förblir vår migrationsminister, det betyder nämligen att han har regeringens stöd bakom både det han säger och det han gör...

Israel-lobbyns olika ansikten

2011-12-11T16:57:00.005+01:00

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Twitter

2011-11-29T00:43:00.003+01:00

Så har jag då bestämt mig för att göra ett nytt försök med Twitter... Tanken är att om man trycker på "Följ på Twitter" nedanför profilbilden så skall man kunna göra just det, följa mig på Twitter. Om allt har fungerat som det är tänkt så kommer inlägg i båda mina bloggar att automagiskt twittras ut ifrån mitt Twitterkonto, och sen är ju tanken även att jag då och då skall åstadkomma lite andra tweets också... Lämna gärna en kommentar om det är något som inte fungerar, om jag har tänkt fel någonstans, eller om ni har andra råd att ge i den här djungeln av sociala medier som jag inte riktigt hittar i ännu... Och rekommendera gärna egna eller andras twitteranvändare som jag kan tänkas vara intresserad av att följa :-)

Gärna diskussion om invandring, men SD är alltjämt för rasistiska för att bidra konstruktivt

2011-11-28T22:23:00.009+01:00

Nu när Sverigedemokraterna har haft sitt första landsmöte (deras kongress) sen de kom in i riksdagen så är det tydligt att partiet strävar efter att uppfattas som mer normalt, mer rumsrent, mjukare, och tydligt distanserat ifrån sitt öppet rasistiska förflutna (om detta förflutna ens erkänns). De försöker också att lyfta fler frågor än invandringskritiken, men det känns fortfarande som att alla andra ämnen som de tar upp kan kopplas till deras syn på invandrare och invandring. Är det fördomar ifrån min sida? Kanske, Sverigedemokraterna är ett parti som det är svårt att förhålla sig neutralt till och jag påverkas säkert av min djupa skepticism emot dem i alla mina tolkningar av deras utspel.

Debatten om hur man skall förhålla sig till Sverigedemokraterna har också nästan tagit mer kraft och mer plats än debatten om de frågor som Sverigedemokraterna lyfter. Det är synd, inte för att Sverigedemokraterna borde få sätta agendan vad gäller ämnen och ton i det politiska samtalet, utan för att jag tror att det sundaste svaret på olika former av politiska missnöjesyttringar, vilket jag uppfattar att Sverigedemokraternas framgång är ett exempel på, är att på ett nyktert och konstruktivt sätt diskutera de frågor som ger upphov till missnöje.

Så har invandringen orsakat problem? Visst har den det, det är bara att se till den kriminalitet och det utanförskap som finns i våra mest segregerade storstadsförorter för att få gott om exempel på problem som kan kopplas till invandring. Beror dessa problem enbart på invandringen? Naturligtvis inte, de orsakas av misslyckanden med integrationspolitik, arbetsmarknadspolitik, kriminalpolitik, och beror även på utbildningsfrågor, sociala frågor, etcetera. Det finns dessutom självklart otaliga exempel i Sverige och i andra länder på hur invandring har gett stora ekonomiska och kulturella vinster, och detta är för mig och de allra flesta den totalt dominerande bilden av av invandring. Men det finns inte heller något som säger att det per automatik är enkelt eller gynnsamt med alla fall eller former av invandring. T.ex. är det samhällsekonomiskt bra att få hit högutbildade, friska, unga, arbetsföra människor men dåligt att få hit gamla, sjuka, analfabeter. Men förutom ekonomiska och kulturella aspekter, så finns det självklart även moraliska hänsyn att ta i invandringsfrågor, och för mig är dessa de allra mest centrala. I slutänden så handlar det om ett antal komplexa och svåra frågor som ett samhälle behöver ta ställning till. Skall alla få komma in? I så fall, hur skall våra sociala skyddssystem tillämpas på personer som är nyanlända. Har vi t.ex. råd att öppna upp vår generösa allmänna sjukförsäkring med ett mycket lågt kostnadstak för alla som vill hit (man kan t.ex. leka med tanken på massinvandring av amerikaner med svåra kroniska sjukdomar som inte har rätt till privat försäkringsskydd i USA), eller är det en icke-fråga då "social turism" t.ex. vid östutvidgningen av EU visade sig vara en myt? Och om alla inte får komma in och få tillgång till våra skyddssystem hur som helst, hur skall vi då dra gränserna och hantera dem som kommer hit? De här frågorna måste få diskuteras, och även kritiska röster har rätten att yttra sig.

Även om ett land har mycket att vinna på invandring, och stängda gränser riskerar att leda till stagnation, så finns det också en aspekt av egoism, eller etnocentrism, att ta hänsyn till. Hur mycket vill vi ge av "vårt" till "de andra", hur mycket, hur snabb, och vilken sorts förändring av samhället är vi bekväma med, etcetera. Och även här måste det vara ok att ha olika åsikter. Jag är t.ex. väldigt obekväm med exempel på att religionen flyttar fram sina positioner i samhället, och är starkt skeptisk till muslimska friskolor. Å andra sidan är jag precis lika skeptisk mot kristna friskolor då jag tycker att utbildning av barn är ett samhälleligt ansvar som inte bör lejas ut åt organisationer med en egen agenda. Jag ser mig därför som ganska konsekvent i min skepticism, och det är också brist på konsekvens som gör att jag inte känner att Sverigedemokraterna trots nytt principprogram och ny benämning ("Socialkonservativa") är en röst som på ett sunt sätt kan lyfta en debatt om invandringsfrågor.

DN ger i en utmärkt ledare ett antal exempel på hur denna inkonsekvens alltid drabbar samma grupper, oftast numera muslimer. Men även en del gammaldags rasism slinker fortfarande igenom, i ett dråpligt replikskifte med nätnyhetssajten nyheter24 försöker Sverigedemokraternas pressansvarige Martin Kinnunen bortförklara en Sverigedemokratisk lokalpolitikers användande av det för många kränkande ordet "neger" med att "Traditionellt i Sverige så är neger en färg". Sådana yttranden, och allt som bubblar upp på de de websidor som är mer eller mindre löst knutna till partiet visar med all önskvärd tydlighet att Sverigdemokraterna inte bara handlar om att ge röst åt dem som vill ha en mer restriktiv migrationspolitik (vilket jag kan respektera även om jag inte delar deras åsikter), utan även om att verka för främlingsfientliga och rasistiska värderingar (vilket faller utanför det som jag kan acceptera och respektera). Och om nu det är ok att använda ordet "neger" om mörkhyade oavsett hur de själva uppfattar ordet, är det då också ok att använda ordet "nasse" om Sverigedemokrater även om de själva inte gillar det, "för traditionellt i Sverige så är nasse ett fint och nyttigt djur som tillhör den svenska landsbygdsidyllen"...

Utbredd frustration över allt sämre villkor för poliser

2011-10-04T17:44:00.003+02:00

På onsdag hålls det en manifestation för att protestera mot de allt sämre anställningsvillkoren för poliser, och då speciellt i yttre tjänst. Med anledning av detta skriver ett antal kollegor ifrån Södermalm på SvDs Brännpunkt om det missnöje som breder ut sig ibland landets poliser, och specifikt då i Stockholm. Debattartikeln är välkommen, och tar upp ett antal av de faktorer som skapar frustration, t.ex. att timlönen under obekväm arbetstid för poliser väldigt låg, och att man jobbar ovanligt långa arbetsveckor för att vara skiftesarbetande. Och detta gäller i princip oavsett vilken yrkeskategori som man jämför med.

Jag har själv skrivit ett öppet brev till länspolismästaren som publicerades i två separata delar (del 1 och del 2) på Stockholmsfackets hemsida Blåljus. Även om jag fick en positiv respons på brevet ifrån myndigheten, och även om förhandlingarna emellan Rikspolisstyrelsen (RPS) och Polisfacket nationellt är avslutade och förhandlingarna emellan Polismyndigheten i Stockholms län och stockholmsfacket går framåt i vad jag uppfattar som en positiv anda, så kvarstår naturligtvis många av de frågor som jag lyfte i mitt brev. Några av dem, som hur medarbetare behandlas av arbetsgivaren i enskilda frågor inom t.ex. Polismyndigheten i Stockholms län kan hanteras lokalt, och där hoppas jag på en successivt ökad medvetenhet och en positiv utveckling. Men vad gäller de grundläggande löneavtalen så fastställs mycket av grundförutsättningarna på en nivå högt över våra huvuden. RPDS är naturligtvis en spelare, men en stor del av ramarna sätts ännu högre upp, av Arbetsgivarverket. Därför så tycker jag att det är ett alldeles utmärkt initiativ av kollegorna på Södermalm att lyfta fram frågan i den allmänna debatten för att skapa opinion. En eloge för det, och jag ser gärna fler artiklar, både ifrån enskilda poliser, ifrån facket, och (även om det troligtvis är politiskt omöjligt) ifrån arbetsgivaren.

Fyrkantigt paragrafrytteri

2011-09-13T15:16:00.001+02:00

Nu åtalas då till slut barnläkaren som misstänks medvetet ha berövat ett döende spädbarn livet med en för hög dos narkosläkemedel för dråp vid Solna Tingsrätt. Huvudförhandlingen inleds ungefär två år efter att förundersökningen inleddes, och närmare tre år efter den aktuella händelsen.

Om jag inte har missförstått åtalet, så anklagas barnläkaren för att genom att ha injicerat narkosläkemedlet tiopental i den döende flickan, efter att respiratorn hade kopplats ut och det var 100% säkert att barnet bara hade timar kvar att leva, påskyndat döden och därigenom ha dräpt barnet. Läkaren nekar till att ha injicerat en dödlig dos av läkemedlet, och under huvudförhandlingen så kommer det att prövas om det kan styrkas att hon har gjort det.

För min del, så känns den frågan faktiskt inte särskilt relevant. Om läkaren har injicerat den dödliga dosen, och det i så fall förkortade barnets liv någon eller några timmar, så är det uppenbarligen fråga om att lindra lidande i livets definitiva slutskeende. Jag har varken hört talas om eller kan föreställa mig några andra motiv. Och om det handlandet skall prövas, så borde det inte vara i en domstol utan av socialstyrelsen. Själv ser jag inget klandervärt i det. Nu nekar visserligen läkaren, men det är inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna bero på det faktum att hon står anklagad för ett brott som kan ge flera års fängelsestraff.

Att frågan överhuvudtaget har kommit till domstol, är för mig ett tecken på att åklagarkammaren i fråga har haft för stort fokus på exakt läsning av lagtext, och för lite fokus på medmänsklighet, konsekvenstänkande och sunt förnuft. Den rättsprocess som redan har tagit flera år, som har vänt livet upp och ned för en person som, om hon är "skyldig", bara har agerat av barmhärtighet vilket inte har orsakat skadliga konsekvenser för någon och som riskerar att skrämma en hel yrkeskår till att inte våga ge ordentlig smärtlindring i livets absoluta slutskede borde enligt mig ha avslutats sedan länge eller aldrig inletts.

Jag baserar mina slutsatser på en världsbild där juridiken inte borde få vara blind, utan måste sättas i ett sammanhang. Jag är medveten om att alla inte delar den uppfattningen. Men det finns även juridiska argument för att barnläkaren inte borde ha åtalats, i alla fall enligt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Att ärendet har drivits ända till domstol framstår för mig, med den begränsade kunskapen som jag har om åtalet, närmast som fyrkantigt paragrafrytteri...

"Farbror Blå" får tillbaka jobbet

2011-09-09T02:55:00.004+02:00

Efter ett beslut i Arbetsdomstolen fastställs att uppsägningen av den polisman som bloggade under psuedonymen "Farbror Blå" inte var korrekt, varför han skall återanställas och få skadestånd. Frågan har drivits av polisförbundet, som naturligtvis är nöjda med domen. Även på det lokala polisförbundet i Stockholms websida så uttrycks det glädje över domen och kritik mot arbetsgivaren. Däremot skriver DN en ledare där förbundet kritiseras för att ha drivit frågan och där det påpekas att domen kan få effekten att förtroendet för poliskåren skadas.

Vad gäller kritiken emot polisförbundet, så är det för mig naturligt att förbundet, som ju faktiskt har i uppdrag att representera den enskilde polismannen i konflikter med arbetsgivaren, driver frågan. Sedan är det upp till domstolen att döma. Däremot kan jag hålla med om att man troligtvis hade tjänat på en låg profil vad gäller offentliga uttalanden i det här ärendet. Det som kritiken i så fall borde ha riktat in sig på är naturligtvis Arbetsdomstolens dom. Jag skriver ju själv en polisblogg, så jag anser naturligtvis att en polis i grunden har rätt att dela med sig av sina tankar och erfarenheter i skrift. Men för mig så gäller detta så länge man inte stör en pågående utredningen eller på annat sätt bryter mot någon sekretess samt så länge man inte på ett otillbörligt sätt kränker människor man har mött i sin yrkesroll. Jag har inte själv läst särskilt mycket av Farbror Blå´s blogg, den togs ju snabbt bort då det hela briserade i media, men efter vad jag har läst om den, så verkar det inte vara någon tvekan om att texterna har varit kränkande gentemot både kollegor och allmänhet. Och detta skadar naturligtvis förtroendet för polisen. Jag har ingen insyn i arbetsrätt, men jag är inte säker på att jag själv hade gjort en annan bedömning än vad Personalansvarsnämnden gjorde när de valde att avskeda mannen, för det finns inget som polisen är så starkt beroende av för att kunna utföra sitt jobb, som just allmänhetens förtroende.

Den infekterade Palestinafrågan

2011-09-09T01:44:00.002+02:00

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Motbjudande centerhyckleri

2011-08-19T11:52:00.004+02:00

Jag har länge tyckt att det har varit jobbigt att höra Sveriges centerpartistiske miljöminister Andreas Carlgren famla efter ord då han försöker förklara varför Sverige, i uppenbar trots mot EU:s lagstiftning om biologisk mångfald, skall skjuta av en utrotningshotad vargstam på några hundra djur. Speciellt tydligt har hyckleriet blivit när man har ondgjort sig över att "Bryssel" skall ha åsikter om den svenska rovdjurspolitiken. Den sortens argument är man van vid att höra ifrån andra sorters politiker. Mina associationer går osökt (och, visst, en aning överdrivet) till när t.ex. kinesiska ledare eller president Mugabe klargör att omvärlden inte har något att göra med hur landets inre angelägenheter sköts. Ja, det är en stor gradskillnad på kränkningar av mänskliga rättigheter och en oetisk rovdjurspolitik, men principen om att skylla ifrån sig och hävda självbestämmanderätt då omvärlden påpekar att något inte står rätt till är densamma. Och, olyckligtvis för Carlgren, så är Sverige i det här fallet bundet av EU-reglerna, så raljerandet om "Bryssel" som annars oftast används av EU-kritiska röster ifrån den yttersta vänsterkanten hjälper inte regeringen mot hotet att dras inför EU-domstolen. När nu Carlgren uppenbarligen tvingats till reträtt av hoten om en rättsprocess, så blir det ännu tydligare hur svårt det är för ministern att hålla en rak linje i sin argumentation. Det hela beskrivs på ett förträffligt sätt i den här utmärkta ledaren i DN, där det även berättas hur Carlgren än gång i tiden stod på andra sidan staketet och hårt kritiserade den isländska valjakten. Carlgrens diametralt olika ställningar i de parallella frågorna visar på ett hyckleri som rent ut sagt känns motbjudande! Om centerpartiet är så beroende av röster ifrån varghatare på landsbygden att de tar till sådana här krumbukter för att behaga dem, då känns det som om det, trots partiets många goda idéer, duktiga och engagerade politiker och starka sidor, lika gärna kunde ha åkt ur riksdagen med hedern i behåll. Och slutsatsen är också klockren, oavsett hur det går i nästa val, så kan man nog vara ganska säker på att miljöministern 2014 inte kommer att heta Andreas Carlgren...

Pride mot inskränkthet

2011-08-11T21:34:00.003+02:00

Stockholm Pride har precis tagit slut, och ett bevis på hur framgångsrikt och betydelsefullt evenemanget är torde vara att alla riksdagspartier förutom sverigedemokraterna nu deltar sedan även kristdemokraterna har anslutit sig. Sverige är också ett föregångsland vad gäller homosexuellas rättigheter, mycket tack vare den kamp av vilken Pride är en del.

När igår Tjeckiens pridefestival inleddes kom direkt en påminnelse om hur inskränkta även topp-politiker i andra europeiska, sekulära demokratier kan vara. En av president Klaus närmaste män gick ut och anklagade festivalen för att upphöja sexuella avvikelser till dygd, samt ifrågasatte Prags borgmästare för att han gett festivalen sitt stöd. Hade något liknande skett i Sverige, så hade personen i fråga snabbt tvingats till en pudel av en överordnad. Men president Klaus tog istället sin medarbetare i försvar och hävdade att han inte "kände någon stolthet" över arrangemanget. Klaus delade alltså medarbetarens åsikter, även om han säger att han hade "valt andra ord".

Det är alltså tydligt att åtminstone en del av den tjeckiska eliten, inklusive presidenten, uppfattar kampen för homosexuellas (och mer generellt hbtq-personers) rättigheter som något sorts förhärligande av vad som de ser som avvikelser som i bästa fall kan tolereras, men som definitivt borde veta sin plats i samhället. Man får gissa att de helst skulle se att den platsen var så pass undanskymd att de inte stör eller provocerar det heteronormativa majoritetssamhället.

Historien är en påminnelse om hur viktiga evenemang som Pridefestivaler faktiskt är för att fortsätta kampen för en värld där alla människor har samma rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, eftersom de både samlar stöd för och ger stolthet åt en utsatt grupp och tenderar att exponera inskränkthet och fördomar hos omgivningen. Tragiskt nog så är situationen värre än i Tjeckien i flera andra länder i vår omedelbara närhet, t.ex. Litauen. För att inte tala om hur hemskt illa det står till i många starkt religiösa länder, eller i stora delar av den afrikanska kontinenten där homosexuella även i föregångslandet Sydafrika regelbundet utsätts för fruktansvärda övergrepp (t.ex. de så kallade "corrective rapes" mot lesbiska kvinnor). Den globala Pride-rörelsen behöver alltså allt stöd den kan få, då den har ett enormt arbete framför sig.

Tankar om rasism och extremism, samt om den fria debattens svåra gränsdragningar

2011-07-25T11:44:00.016+02:00

Som för så många andra så har tankarna även för mig gång på gång under de senaste dagarna sökt sig till tragedin i Norge. Det finns många olika sätt att fundera kring Anders Breiviks terroristdåd. Det som jag själv främst reflekterar över är vad som har lett till det hat som Breivik uppenbarligen har känt under en lång tid, och vad man kan göra för att försöka minska risken att andra galningar fastnar i samma vansinneshat och begår nya terrorhandlingar.

Som jag har uppfattat Breiviks motiv, så handlade det om att han kände att det norska samhället (och många andra europeiska länder) hade tagits över av mångkultur, och speciellt då islam. Invandrare och invandring var problemet, men Islam och muslimer var huvudfienden, och den norska staten med Arbeiderpartiet/socialdemokraterna i spetsen var en medlöpare, en "Quisling" som medvetet sålde ut landet till fienden. Det rör sig om en ny sorts rasistiska konspirationsteorier där fienden inte längre är judarna (tvärtom, Israel är en fanbärare i kampen mot islam), utan muslimerna. Han verkar ha attackerat just staten och Arbeiderpartiet för att de representerar motsvarigheten till antisemitismens "Zionist Ockupation Government", ZOG, i hans och hans gelikars världsbild där islam är fienden. Själv var han kristen och såg sig som en korsriddare i kamp mot ondskan.

Det är inte svårt att förstå att dagens psykfall med hat och våld i själen numera hamnar i muslimhat istället för det förut så väletablerade judehatet som utgör en stark del av de Europas dominerande högerextrema ideologi under 1900-talet, nazismen. I mainstrem media får man regelbundet läsa om grymheter och övergrepp som begås i islams namn, terrorhandlingar, självmordsbomber, steningar, med mera. I nätets undervegetation flödar muslimhatet i mängder av bloggar och kommentarsfält. Muslimer har dålig kvinnosyn, är fundamentalister, våldsbenägna, etcetera. Om man, som så många av dagens unga, lever en stor del av sitt liv på nätet, torde det vara väldigt lätt att sugas upp av allt det hat som lättvindigt sprids för vinden ifrån hundratusentals datorer. Och dessa åsikter finns numera även i det offentliga debatten, spridda av högerextrema partier som det norska Fremskrittspartiet och det svenska Sverigedemokraterna.

Har då exempelvis den sverigedemokratiske partiledaren Jimmie Åkesson något ansvar när han aggressivt går ut och hävdar att muslimerna är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget samt bygger sina valfilmer på skrämselpropaganda där kvinnor i burka jagar pensionärer med rullatorer, och någon dåre sedan köper den världsbilden rakt av och i sin egen sinnesförvirrade värld bestämmer sig för att genom ett blodigt korståg bekämpa den utpekade fienden? Juridiskt, nej (givet att utspelen klarar sig ifrån att bli klassificerade som "Hets mot Folkgrupp", en lag som är svåranvänd). Moraliskt, ja absolut! Här kan parallellen igen lämpligen dras till Nazismen och Hitlers Tyskland. De som deltog i att sprida hat och missaktning emot judar har, även om de själva inte lyft ett finger emot någon enskild person, gjort sig medskyldiga till den fruktansvärda Förintelsen som sedan skedde. Detsamma gäller de Hutuer som i Rwanda var med om att kalla Tutsierna för "kackerlackor" och skuldbelägga dem för allt ont som skedde i landet, de har alla ett ansvar för det kommande folkmordet även om de själva inte svingade några machetes. Det finns alltså gott om fruktansvärda exempel på vad hatpropaganda kan ställa till med.

Hittills har det varit enkelt att argumentera, svart och vitt, rätt och fel, och alla vet ju att rasism är fel och tolerans är rätt. Men verkligheten är dessvärre betydligt svårare än så. Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en öppen diskussion, om att inte demonisera åsiktsmotståndare genom att kalla dem för rasister utan att försöka ha en öppen debatt med högt i tak där även "politiskt inkorrekta" åsikter får uttalas och sedan bemötas. Och det tror jag fortfarande är essentiellt. Men här finns också ett svårt dilemma, en konflikt emellan å ena sidan yttrandefrihet och det konstruktiva med ett öppet och ocensurerat samtal och å andra sidan risken för hets och hatpropaganda som kan leda till missaktning, marginalisering, konflikter och i värsta fall vansinniga våldsdåd. Jag har i ett antal inlägg berört de här frågorna på temat invandring och kriminalitet, och min slutsats är att man måste få peka på de problem som finns. Sen är det lika viktigt att försöka se till att debatten förs på ett schysst sätt utan rasistiska generaliseringar, kollektiva skuldbeläggningar, lögner och halvsanningar, med mera. Men det är inte nödvändigtvis lätt att skilja på en åsikt som bör få komma fram för att bemötas i yttrandefrihetens och den öppna diskussionens namn och en åsikt som bör kväsas och tystas ner för att undvika hetspropaganda och hat. Gränsen kan vara svår och luddig.

När det gäller islam är det kanske ännu mer komplicerat. Det är naturligtvis både rasistiskt och absurt att människor pekas ut som ett problem eller ett hot bara för att de råkar komma ifrån länder där islam är den religion som har varit med och format kultur och sedvänjor. Men gruppen "muslimer" innehåller ju allt ifrån sekulariserade kulturella muslimer som mycket väl kan vara ateister till fundamentalistiska islamister som vill flytta fram islams roll i samhället med våld som ett verktyg. Och att den senare gruppen är ett problem även i ett nordiskt kontext torde vara uppenbart, efter ett antal försök till terrorhandlingar i islams namn, där den mest kända naturligtvis är bomberna i Stockholm i december förra året. Som alltid är det enkelt då man går till ytterligheter, men svårare i verkligheten mitt emellan. Hur är det med de ortodoxa muslimer som anser att guds lag borde genomsyra samhället i mycket högre utsträckning, men som tar avstånd ifrån våld? De kan mycket väl hysa åsikter som jag som vill ha ett sekulariserat och jämställt samhälle uppfattar som mycket problematiska både ur ett demokrati- och ett jämställdhetsperspektiv. Är det då ok att jag tycker att det är ett problem om dessa grupper ökar i inflytande i samhället, även om de är helt igenom pacifistiska? Eller gör jag mig till en del av den antiislamska rörelse som är på frammarsch över hela Europa?

Det är alltid svårt med gränsdragningar. Det är självklart ok att se problem med och vilja begränsa invandringen. Om man däremot glider in i främlingsfientliga resonemang och generaliseringar i sin argumentation så blir det problematiskt och osympatiskt. Om man fortsätter ut i rent rasistiska och kränkande åsikter, så bör ens ställningstaganden inte bara bemötas utan även bekämpas och undertryckas. Och om man löper hela linan ut åt höger till våldshandlingar så bör man som person bekämpas och spärras in. Men det finns inte nödvändigtvis några tydliga gränser emellan de olika kategorierna, och min tro är att de mer extrema hittar energi, stöd och näring för sitt hat hos grupper som visserligen själva är mer sansade och fredliga, men som med sina ställningstaganden och sin argumentation i mångt och mycket delar en gemensam världsbild med extremisterna. Människor som Anders Breiviks formas, påverkas och får näring av människor som Fremskrittpartiets Siv Jensen (eller vår egen Jimmie Åkesson) även om de sedan lämnar dem långt bakom sig i sin extremism.

Samma resonemang kan föras om fundamentalistisk islam, även om det där är ännu mycket känsligare. I princip alla muslimska samfund tar avstånd ifrån extrema, våldsbejakande fundamentaliser som begår terrordåd. Men likväl är inte den våldsbejakande fundamentalismen helt frikopplad ifrån resten av islam. Den föds och göds ofta i en om än fredlig men redan från början dogmatisk och strikt religiös miljö, som i sin tur kan få stöd och resurser ifrån en bredare cirkel av engagerat och ortodoxt troende. På samma sätt som invandringskritik kan hänga ihop med rasism. Och på samma sätt är det här otroligt svårt med gränsdragningar angående vilka åsikter som är "ok" och vilka som är problematiska, vilka som bör bemötas och vilka som har gått så långt att de snarare bör undertryckas och bekämpas.

Jag märker själv när jag skriver detta hur otroligt svårt jag tycker att det är att få klarhet, ta ställning, i de här frågorna. Jag har sedan länge sett att främlingsfientlighet och specifikt islamofobi är ett växande problem i Europa, i Norden, i Sverige. De fruktansvärda terrordåden i Norge är ett extremt och tragiskt uttryck för det problemet. Och samhällets svar måste naturligtvis vara att bekämpa främlingsfientlighet och islamofobi, identifiera och minska spridningen av rasism och hat, bekämpa de miljöer som skapar och ger näring till personer som Anders Breivik. Men den kampen får inte leda till att man lägger locket på och klassificerar alla åsiktsmotståndare som rasister och islamofober. Man måste till exempel även fortsättningsvis få peka på problemen med fundamentalistisk islam och bekämpa de miljöer i vilka personer som självmordsbombaren Taimour Abdulwahab formas och radikaliseras (även om det i hans fall främst lär ha varit Luton i Storbritannien). Man måste även i fortsättningen få diskutera alla sidor av invandringen och de förändringar som den har medfört för våra samhällen, bra som dåliga. Men det blir allt tydligare hur extremt viktigt det är att man lägger stor kraft och energi på att se till att de här diskussionerna förs inom ramarna för ett respektfullt samtal, utan rasistiska undertoner eller kollektiva skuldbelägganden, utan att släppa fram tomgångar som göder hat och extremism.

Och då är vi tillbaka till gränsdragningarna. Vad får man säga? Vilka åsikter bemöter man på ett respektfullt sätt och vilka bekämpar man? Vems åsikter är annorlunda men kan ändå respekteras, och vems är rasistiska? Det finns säkert tusentals svar på de här frågorna. För mig handlar det mycket om att inte generalisera utan att behandla och bemöta människor som individer och inte som delar av ett kollektiv. Men det räcker inte så långt när det gäller yttranden om islam generellt och angrepp på troende muslimer som grupp specifikt. Däremot är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt att då islam attackeras dra paralleller till kristendomen och testa vad som händer om man skulle översätta attacken till ett kristet kontext. Liksom inom islam finns det kristna strömningar som är våldsbejakande och extrema, som sprider hat och missaktning emot vissa grupper samtidigt som det liksom för islam finns en stor massa med helt eller delvis sekulariserade människor som känner en religiös/kulturell tillhörighet men som inte styrs av religiösa dogmer. Om man t.ex. hävdar att muslimska friskolor är ett problem, men inte är beredd att dra parallellen till kristna friskolor, eller om man hävdar att islam manar till diskriminering mot homosexuella men inte vill se att precis samma missaktning finns i kristendomen så lär det röra sig om islamofobi, rädsla för och hat mot det annorlunda för att det är annorlunda och egentligen inte om den enskilda sakfrågan. Men det är inte alltid lika enkelt att se när det rör sig om islamofobi eller annan rasism. Många gånger döljer det sig gissningsvis främlingsfientliga bevekelsegrunder bakom argument som i sig kan vara sakliga och inte uppvisar några tydliga tecken på rasism. Min tro, eller fördom, är att det ofta är fallet för det mesta som produceras av de invandringskritiska partierna på högerkanten som Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti och Fremskrittspartiet. Och många gånger kan det tvärtom vara så att åsikter och argument som i sig vare sig är främlingsfientliga eller förs fram med en främlingsfientlig agenda anklagas för att vara rasistiska bara för att de pekar på problem kopplade till invandring, integration, religiösa eller kulturella sedvänjor (t.ex. hedersmord) hos vissa invandrargrupper, etcetera.

Jag har inga svar på de här viktiga och svåra frågorna, mer än självklarheter som att man måste fortsätta att bekämpa rasism, islamofobi och extremism där man träffar på den, men samtidigt värna om ett öppet samtal med högt i tak och utan polarisering och demonisering av åsiktsmotståndare. Jag tror dock att medvetenheten om att det hela är svårt, om att det inte finns några självklara, tydliga, gränser för debatten, för vad som får sägas och vad som inte får sägas, kan vara nyttig. För det visar på hur viktigt det är att samtidigt som man är tydlig med att ta ställning och stå upp för det man tror på även klarar av att vara ödmjuk inför att det rör sig om svåra frågor och inte bara visa tolerans gentemot andras avvikande åsikter utan även ta sig tid att lyssna och försöka förstå människor som kanske har perspektiv som avviker ifrån ens eget.

Länkar:
Breivik häktas
Polsk företagare förhörd
Dödssiffran kan komma att sjunka
Säpo granskar terrormanifestet
Svensk nazistretorik liknar Breiviks
Polisman bland de döda
Använde dumdumkulor
Mördarens manifest
Planering av attentatet
Vittnesberättelser
DNs sammanfattning

Klargörande

2011-07-22T23:48:00.002+02:00

Inlägget nedan publicerades precis på min polisblogg, men läggs även upp här för tydligenhetens skull:

Normalt sett så använder jag bara polisbloggen till att berätta om och reflektera över saker som händer på jobbet, men den här gången gör jag ett undantag, eftersom jag känner att jag behöver komma med ett snabbt uttalande som svar på alla de kommentarer som har kommit under de senaste dygnen, och det lättaste sättet att göra det är genom att skriva ett nytt, separat, inlägg. Jag kommer dock mest att göra lite klargöranden om min syn på migrations- och integrationsfrågor, Sverigedemokraterna, en "öppen diskussion", med mera. Detta då jag just nu helt enkelt inte har tid att skriva något merdjuplodande, och då tankarna för närvarande har en tendens att dra sig till Norge, som just har blivit utsatt för två fruktansvärda terrordåd.

Jag inser att anledningen till att jag har fått så mycket trafik, och så mycket kommentarer, på mina båda bloggar de senaste dagarna är ett inlägg och en länk ifrån sajten "Politiskt Inkorrekt". Jag skriver för att bli läst, så i grunden är jag naturligtvis glad att så många har hittat in till och kommenterat mina bloggar. Det faktum att anledningen är en länkning ifrån en sajt som är "invandringskritisk" och som jag uppfattar har kopplingar till Sverigedemokraterna gör det hela dock mer kluvet för mig. Jag tror nämligen att jag har diametralt motsatta åsikter med Politiskt Inkorrekt och Sverigedemokraterna i nästan alla frågor som rör migration- och integrationspolitik. Jag är för en generös migrationspolitik. Jag är för vård till papperslösa. Jag är emot alla förslag som diskriminerar vissa religioner (läs islam) på bekostnad av andra (kristendom), då jag vill ha en helt igenom sekulär stat som står för religionsfrihet men som håller religiösa ceremonier och preferenser långt borta ifrån all offentlig verksamhet, speciellt då skolan. Jag är en stark motståndare till alla former av diskriminering. Listan kan göras lång, och den som är intresserad kan t.ex. klicka på länken "Migration och Integration" eller söka på ord som "rasism" eller "diskriminering" på denna blogg. Det finns även inlägg på polisbloggen som torde visa på mina personliga ställningstagande.

Dessa åsikter gör mig dock inte blind för de problem som finns, speciellt i vissa segregerade förorter till våra storstäder. När jag säger att jag ser en kraftig överrepresentation av yrkeskriminella med invandrarbakgrund, ifrån just dessa förorter, samt att det enbart är i sådana områden som polis och brandkår blir utsatt för stenkastning, så är det egna observationer som för mig är lika tydlig som att jag ser en kraftig överrepresentation av unga män som begår brott (jämfört med kvinnor, äldre, etc). Och det är ett problem som behöver diskuteras. Sen har jag även i olika inlägg klargjort att det är just lokal ungdomskultur i de segregerade förorterna, och inte etniskt eller kulturellt ursprung för en persons släkt som jag ser som den främsta orsaken till problemen. Sen lär det i samtliga fall finnas andra, individuella, orsaker till varför människor hamnar snett.

Däremot delar jag Politiskt Inkorrekts uppfattning att man måste få ha en öppen diskussion om de problem som är kopplade till invandringen, på samma sätt som man måste få ha en öppen diskussion om alla samhällsproblem. Och detta utan att bli kallad rasist eller nazist. En öppen diskussion är närmast en förutsättning för att komma vidare ifrån att identifiera problemen till att hitta lösningarna. Sen är det, som alltid, viktigt att diskussionen håller sig inom ramarna för ett konstruktivt samtal, utan övertramp i form av rasistiska generaliseringar och hets/angrepp mot vissa grupper, vilseledande lögner, med mera.

Slutligen, angående min egen inställning till Sverigedemokraterna. Som framgår av ett antal ilägg på min blogg är jag starkt kritisk till Sverigedemokraterna som parti. Det är möjligt, som några kommentarer hävdar, att min bild av Sverigdemokraterna är färgad av media och av mina egna politiska ställningstaganden som som sagt totalt skiljer sig ifrån deras. Det är därför möjligt att den är orättvis. Men för mig är inte det centrala i min motvilja mot Sverigedemokraterna att de vill ha minskad invandring, vilket jag motsätter mig men kan respektera som åsikt. Det är att jag fortfarande ser tecken på partiets rasistiska rötter i deras retorik och politik. Och nu menar jag inte bara de lokalpolitiker eller gräsrötter som med jämna mellanrum gör skogstokiga uttalanden om t.ex. genetiskt våldtäktsbenägna negrer (vilket partiledningen sedan tar avstånd ifrån), utan även partiets officiella utspel (som t.ex. den kända valfilmen med pensionären som jagades av niqabklädda kvinnor). Jag tycker mig alltså fortfarande i mångt och mycket se en syn på "de andra" i SDs retorik och politik som har främlingsfientliga drag. Sen är ingen någonsin helt objektiv, och jag är medveten om att min negativa inställning till SD kan påverka hur jag tolkar deras utspel och förslag.

Bland de kommentarer jag har fått under de senaste dygnen så har jag både anklagats för att vara "nazze" och andra saker av folk som uppenbarligen inte gillar mina observationer av problemen i de segregerade förorterna och blivit kallad korkad på olika sätt av invandringskritiska kommentatörer. Det förvånar inte, detta är ett känsligt ämne och en del personer på nätet håller alltid en låg debattnivå. Det jag hoppas själv är att både mina tankar i den politiska bloggen och mina upplevelser och reflektioner i polisbloggen skall uppmuntra till en konstruktiv diskussion där man öppnar upp sinnet och försöker se en fråga ifrån flera olika håll, där man kan lyssna på en åsikt som går emot den egna världsbilden utan att ha som första reflex att demonisera personen som har framfört den. Då kanske diskussionen kan komma framåt istället för att fastna i skyttegravarna, och det tror jag att alla skulle vinna på.

PS. Jag uppskattar verkligen att ha fått så många kommentarer, och jag kommer senare då jag får tid att besvara de som behöver besvaras.

Inkonsekvent syn på missbruk

2011-07-18T14:38:00.005+02:00

Dagens stora nyhet verkar vara att den folkpartistiske riksdagsmannen och medlemmen i Systemblagets styrelse Carl B Hamilton på DN Debatt argumenterar för att Systembolaget skall börja med med hemleveranser av alkohol. Förslaget fick direkt stöd av talespersoner ifrån folkpartiet och moderaterna, som liksom Hamilton själv lyfter fram serviceaspekten och hur viktigt det är att folk är nöjda med Systembolaget så att inte monopolet hotas.

Systembolagets presschef Lennart Agén säger att frågan inte är ny och ser både fördelarna med en bättre service till kunderna och nackdelarna med en ökad tillgänglighet. IOGT-NTO fokuserar däremot naturligtvis på riskerna att alkoholismen ökar. De poängterar även att Systembolaget redan idag har stort stöd bland svenskarna, varför argumenten om att hemleveranser skulle behövas för att skydda monopolet ter sig aningen ihåliga.

Bara någon dag tidigare så handlade det politiska utspelet ifrån alliansregeringen om en ny ansträngning för att bekämpa den ökande cannabisanvändningen bland unga. Jag har som polis stött på många unga cannabismissbrukare, och jag känner väl igen bilden av att missbruket påverkar den kognitiva förmågan negativt som målas upp i artikeln om Jim som publicerades tillsammans med nyheten. Dessutom är det väl känt att cnnabisanvändning riskerar att leda in i tyngre missbruk. Så jag stöder helhjärtat folkhälosminister Maria Larssons satsning mot cannabismissbruket. Hasch och marihuanarökning hos unga är ett stort och växande samhällsproblem som måste tas på allvar och hanteras.

Om man dock slår ihop de båda nyheterna, så kan jag inte låta bli att känna att alliansen, och för all del hela det svenska samhällets, syn på droganvändning är kraftigt inkonsekvent. Cannabismissbruk ÄR ett stort problem, men i jämförelse med alkoholmissbruk så är det försvinnande litet. Man riskerar att bli "dum" av att missbruka cannabis, men jag kan lova att de människovrak som vi poliser gång på gång tar hand om då de druckit för mycket alkohol inte är ett dugg smartare, snarare tvärt om. Hjärnan förstörs nämligen även av alkoholmissbruk, även om det må vara hänt att cannabis skadar hjärnan vid ett tidigare stadium då det konsumeras och på ett mer oberäkneligt sätt, medan många kan bruka alkohol utan att ta någon skada. Dessutom finns det som bekant en mycket stark koppling emellan våldsbrott och alkoholkonsumtion, i en granskning som P1s Kaliber gjorde av misshandelsdomar var häpnadsväckande åtta av tio gärningsmän påverkade av alkohol. Så alkoholen som samhällsproblem är mångdubbelt mycket större och värre än cannabisen.

Hade droglagstiftningen varit konsekvent så hade tveklöst alkohol varit totalförbjudet, liksom droger som cannabis och kat. Det är dock varken politiskt eller praktiskt möjligt för tillfället. Men man skulle i alla fall kunna önska sig att politikerna fokuserade mer på att belysa och bekämpa de enorma problem som alkoholen skapar än att försöka öka tillgängligheten och förbättra möjligheten för privata aktörer att komma in på marknaden och tjäna pengar på bruk och missbruk. Om man tillåter sig att spekulera lite så kan man också se Hamiltons referenser i inlägget till gårdsförsäljning som en varning att hemleveranserna också kan användas till att öka möjligheterna för andra aktörer att sälja alkohol i Sverige, något som redan konstaterats av JK skulle luckra upp och riskera att stjälpa alkoholmonopolet, vilket torde vara marknadsliberalernas slutmål...

Se även artikeln som jag skrev på Newsmill om cannabis och alkoholmissbruk och ett tidigare inlägg om kat och alkohol.

A-kassan misslyckad mischmasch som behöver göras om och göras rätt

2011-07-18T13:04:00.004+02:00

En av de bästa sakerna med Sverige är att alla har råd med sjukvård. Ok, redan när jag skriver den här meningen så inser jag att det är ett grovt förenklat påstående. Papperslösa har fortfarande inte tillgång till sjukvård på samma villkor som alla andra, vilket förhoppningsvis kommer att förändras efter uppgörelsen emellan regeringen och miljöpartiet i mars i år (även om migrationsministern stretar emot). Och visst kan vården ofta vara långsam och otillgänglig, men månaders kötider och misstag beroende på stressad personal. Och tandvården ingår inte. Men grundprincipen gäller i alla fall. Vi har låga egenavgifter och ett högkostnadsskydd på årlig basis som i princip alla kan hantera, därefter är vården gratis. Och detta beror på den statliga allmänna sjukförsäkringen. Som täcker alla på samma sätt och till samma proportionerliga (skattefinansierade) kostnad oavsett hur sjuklig man är.

Tänk er en annan variant, där sjukförsäkringen är frivillig och där kostnaden baseras på hur sannolikt det är att du blir sjuk. Personer med skador, ärftliga sjukdomar, med mera löper högre risk att bli sjuka och betalar därför en högre premie. Dessa grupper är kanske dessutom ofta ekonomiskt svagare och riskerar därför att chansa om de väl är friska för tillfället och strunta i att betala sin premie. Sen står det utanför försäkringen om det väl händer något och får klara sig på socialbidraget. Låter det absurt? Det är ungefär så som arbetslöshetsförsäkringen fungerar.

Hur kan det då ha blivit så fel. Som vanligt så skyller de politiska blocken på varandra. Socialdemokraterna har länge varit motståndare till en statlig och obligatorisk a-kassa, trots att det borde vara vänsterpolitik att se till att trygghetssystemen är kollektiva och gäller alla. Varför? Det beror troligtvis på att socialdemokraterna i mångt och mycket är ett intresseparti för LO, och facken tror sig förlora medlemmar, pengar och makt om de förlorar kopplingen till a-kassan. Just kopplingen till LO är tveklöst ett av socialdemokratins största trovärdighetsproblem, i fråga efter fråga blir det tydligt att de i första hand representerar LO-medlemmarnas intressen och i bästa fall i andra hand svaga och marginaliserade grupper i samhället. Alliansen då? Jo, de reformerade a-kassan så att den innebar högre andel egenfinansiering och stora skillnader emellan olika grupper, vilket fick som konsekvens att ca 400 000 lämnade a-kassan bara 2007. Trots att a-kassan fortfarande var en kraftigt statligt subventionerad försäkring med relativt sett mycket gynnsamma villkor. Men arga och trängda människor är inta alltid rationella.

DN argumenterar idag för en obligatorisk a-kassa där alla som arbetar är med och betalar och alla får skydd vid arbetslöshet. Miljöpartiet vill gå ännu längre och slå ihop arbetslöshetsförsäkringen med sjukförsäkringen och låta det nya systemet vara enklare, enhetligt och skattefinansierat. Både varianterna skulle innebära ett stor förbättring jämfört med dagens misslyckade kompromiss med inslag av det sämsta ifrån både socialdemokrater och moderater.

Alla fel

2011-07-15T18:30:00.004+02:00

Det är illa nog att kvinnor våldtas i länder som Sverige med fungerande rättssystem, med stöd till brottsoffer och utan uttalad social stigmatisering av offren. Det är ändå ett obeskrivligt trauma, det är ändå mycket svårt att få upprättelse i en rättsprocess där rättssäkerheten och inte korruptionen gör att det är svårt att för förövare dömda och det är trots samhällets försök till stöd och hjälp för många en mycket svår väg tillbaka till ett väl fungerande liv. I länder som Kamerun där våldtäkterna är fruktansvärt mycket vanligare och offren ofta mycket yngre, där strafffriheten är närmast total medan de våldtagna stigmatiseras till en sådan grad att närmare hälften inte vågar berätta för någon vad som har hänt och där hjälpen som finns tillgänglig är närmast obefintlig är situationen rent ut sagt vedervärdig. Man förstår att mödrar blir oroliga för sina döttrar när en av fem av Kameruns kvinnor har blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök, och den genomsnittliga åldern för offren är 15 år. Men att under förevändningen att skydda sina döttrar utsätta dem för tortyrliknande bröststympning för att de skall bli mindre attraktiva som offer är så fel att det knappast går att klä i ord. Förutom det vidriga i att utsätta oskyldiga flickor för grymma övergrepp som både torde ge själsliga ärr och som definitivt riskerar att ge fysiska men för livet, så försöker man alltså att hantera den enorma våldtäktsproblematiken med att ge sig på de potentiella offren. Jag påstår mig inte ha några färdiga lösningar, men grunden måste självklart vara att man ger sig på gärningsmännen. Både genom kraftfull lagföring och repressiva åtgärder, och genom att arbeta hårt och medvetet med de kulturella faktorer som gör att män begår de här brotten. Offren skall ha skydd, stöd och hjälp, inte skuldbeläggas och utsättas för fler kränkningar och övergrepp!

PS. Det känns som ett grymt ödets ironi att dagen efter att jag skrev det här inlägget, så drabbas en 12-årig flicka av en överfallsvåldtäkt mitt i Stockholm. Man kan bara hoppas att flickan kommer att kunna hämta sig ifrån övergreppet så bra som det bara är möjligt och att kollegorna får tag på våldtäktsmannen innan han överfaller någon annan.

Om vådan av att ljuga

2011-07-06T16:19:00.002+02:00

Det är mycket möjligt att Dominique Strauss-Kahn (DSK) har våldtagit städerskan på lyxhotellet i New York. DSK verkar, om man får tro de uppgifter som har kommit fram i samband med målet, ha problem med att respektera kvinnors sexuell integritet. Det fanns tydligen tekniska bevis för att det har förekommit någon sorts sexuell akt emellan de två, och det verkar lite långsökt att en ung städerska mitt under ett arbetspass plötsligt fått för sig att ge en betydligt mycket äldre man oralsex. DSK kommer dock aldrig att bli dömd för den eventuella våldtäkten eftersom städerskan genom ett antal till synes onödiga lögner har sänkt sin egen trovärdighet så mycket att hennes vittnesmål (som ju är den centrala bevisningen) inte skulle kunna räcka till en fällande dom.

När jag för ett par år sedan jobbade på en utredningsgrupp, så fick vi in en anmälan om ett stort antal våldtäkter. En ung kvinna hade systematiskt och under flera dagar våldtagits av ett flertal män som tagit med henne runt till olika platser. Hon hade inte haft frivilligt sex med någon av dem, utan allt som skedde var mot hennes vilja. Det drogs igång en stor utredning och några av männen identifierades och greps. En av de gripna hade dock filmat tillfället då han hade fått oralsex av kvinnan, och ingen domstol hade kallat det som filmen visade för våldtäkt. Kvinnan var vid sina sinnens fulla bruk, verkade avslappnad och skämtade med mannen och männen som stod omkring och det förekom inga tecken på hot eller våld. Det är mycket möjligt att hon senare verkligen hade blivit våldtagen av en eller flera män, men målet lades ned, för kvinnans egen berättelse var inte längre tillräcklig för att kunna leda till en fällande dom eftersom hennes trovärdighet hade skadats.

Det kan tyckas grymt att en så stor kränkning som en våldtäkt skall falla på ett så litet och mänskligt misstag som att ljuga, men domstolarna har rättssäkerheten att ta hänsyn till, och om man skall spärra in någon flera år baserat till en mycket stor del på en människas vittnesmål, då måste man kunna vara ordentligt säker på att den personen också talar sanning.

PS.
Jag har precis skrivit ett inlägg på min andra blogg om alla lögner som man träffar på i polisarbetet, även ifrån målsägare.

Välkommen JO-kritik

2011-06-29T11:50:00.003+02:00

I vintras gjorde ekot en granskning av att Stockholmspolisens avvisat rumänska romer bara utav den anledningen att de hade tiggt, något som inte är olagligt i Sverige. Utvisningarna baserades på en vag formulering om "dagdriveri" i ett halvsekel gammalt förarbete, som alltså dateras till en tid då romer var lagligt och institutionellt diskriminerade. Ändå användes det för att på plats frihetsberöva människor som inte gjorde något annat än att spela instrument på gatan med en hatt framför sig i vilken man kunde lägga mynt, hålla dem instängda i dagar, för att sedan skicka ut dem ur landet. I granskningen framkom också att en del befattningshavarens påståenden om att det handlade om "aggressivt" och påfluget tiggande helt enkelt inte stämde med de rapporter som ingripande polismän hade upprättat.

Förfarandet fick skarp kritik ifrån mängder med MR-organisationer, och polismyndigheterna i Västra Götaland och Skåne klargjorde att de inte delade Stockholmspolisens tolkning av utlänningslagen. Rikspolisstyrelsen gick ut med ett cirkulärmeddelande som klargjorde att Stockholmspolisens utvisningar enligt dem inte hade stöd i lagen, men trots det stod Stockholmspolisen på sig. Slutligen beslöt JO på eget bevåg att göra en utredning, som nu avslutats och riktar skarp kritik mot Stockholmspolisen.

Det hela är enligt min mening en skandal med rasistiska undertoner. Jag har inte hört talas om att några t.ex. brittiska, gatumusikanter har antastats av polisen, fängslats och skickats ut ur landet. Det har bara gällt romer. Man kan bara hoppas att dagens JO-beslut blir en ordentlig läxa, både för de ansvariga inom Stockholmspolisen och för den enda utomstående som gick ut och gav utvisningarna sitt fulla stöd, migrationsminister Tobias Billström.

Nödvändig ursäkt

2011-06-29T10:18:00.004+02:00

För några dagar blev det faktum att ett brev som Södertörnspolisens i Huddinge hade skickat ut inom ramarna för brottsförebyggande grannsamverkan nämnde inbrottsligor med olika nationaliteter en nyhet. Södertörnspolisen fick en hel del kritik för brevet, enligt uppgifter ifrån Ekot även ifrån Stockholmspolisens ledning. Nu har de också gått ut med en ursäkt, även om de samtidigt inte vill påstå att de har gjort något fel.

När nyheten om brevet och det faktum att det blev JO-anmält briserade i media första gången, så skrev jag ett inlägg om saken. Jag hade då inte tillgång till brevet, och argumenterade generellt kring att det är lågt i tak i den offentliga debatten vad gäller vad som får sägas om olika grupper utan att anklagas för rasism, samtidigt som jag också påpekade att jag är medveten om problemet med generaliserande, rasistiska föreställningar. Min slutsats var att det måste få vara tillåtet att nämna att det t.ex. existerar en chilensk inbrottsliga.

Jag har nu läst Södertörnspolisens utskick, och måste tyvärr hålla med om att det inte är särskilt lyckat formulerat. När man skriver "Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med tillgreppsbrott" och därunder räknar upp ett antal grupperingar/nationaliteter så inbjuder man till just den sortens generaliseringar som man rimligtvis till varje pris borde vilja undvika. Det hade varit stor skillnad om man helt enkelt hade konstaterat att det för tillfället huserar vissa inbrottsligor i området och sedan gett en del fakta om dessa. Sen kan man argumentera att även det hade varit onödigt, då det, som många påpekat, inte för en allmänhet går att se skillnad på t.ex. en litauer och en lett. Det stämmer naturligtvis, men det innebär inte nödvändigtvis att man absolut måste förtiga den aktuella inbrottsligans sammansättning. Min grundinställning är att olika sorters censur lätt blir kontraproduktiv, samtidigt som den informationen som man ger ut, speciellt som myndighet, också bör vara relevant och korrekt formulerad. Södertörnspolisen brev är ett bra exempel på när de kraven inte är uppfyllda.

Vad gäller avvägningen emellan att censurera sig i onödan och att undvika att sprida information som kan förstärka rasism och annan missaktning mot vissa grupper, så har myndigheter som polisen ett speciellt ansvar. Man bör vara särskilt försiktig med hur man formulerar sig om man skall informera om brottslighet hos en grupp med en viss, t.ex. etnisk, sammansättning, och nyttan med publiceringen måste i så fall vara större än risken för felaktiga generaliseringar. Samtidigt så efterlyser jag fortfarande en öppnare allmän samhällsdebatt med högre i tak även om känsliga ämnen, som t.ex. invandring och brottslighet.

Skolan - känslig eller överkänslig?

2011-06-24T00:20:00.003+02:00

En privat skola i Norrland har på uppenbart lösa grunder, en mediastorm i ett vattenglas om "sexbilder" på Facebook som visade sig vara väldigt oskyldiga, sparkat en uppskattade rektor. Rektorn tilldöms nu skadestånd för kränkning och förlorad arbetsinkomst. Bra så. Det finns en tendens till moralpanik inom skolvärlden, både för offentliga och privata skolor, där ledande befattningshavare är så rädda om sitt eget skinn, sin karriär och sitt rykte att de vänder kompetent personal ryggen så fort det börjar blåsa. För enskilda lärare gäller det ofta när de av någon elev har anklagats för misshandel då de till exempel tagit tag i en bråkstake hårt för att lösa en situation. Jag har pratat med folk med insyn i skolvärlden som säger att läraren nu får höra att de inte ens får fysiskt sära på två elever som slåss, utan att de liksom skall trycka in sig emellan utan att ta tag i slagskämparna. Helt vansinnigt! För mig är det självklart att en lärare måste ha rätt att ta tag i elever för att upprätthålla ordningen, men i dagens överkänsliga skola verkar det bara vara elever som har rättigheter.

En annan diskussion vad gäller skolan är hur känslig man har rätt att vara då ens barn i vår sekulära skola mot ens vilja hamnar i religiösa ceremonier på t.ex. skolavslutningar. Skolinspektionen kritiserade Hässleholms kommun för en skolavslutning med psamlsång och prästvälsignelse och nu kritiserar i sin tur civilminister Stefan Attefall, kristdemokrat, skolinspektionen. Attefall säger att det hela "är ett exempel på den religiösa beröringsskräck som drabbat många beslutsfattare i Sverige”. Jag håller med om att det lätt kan bli en höna av en fjäder, och att psalmer också till viss del kan ses som en del av ett kulturarv, som jul och lucia. Men jag tycker själv att det faktum att skolan skall vara sekulär är otroligt viktigt och grundläggande, och därför är det helt rätt att man markerar när religiösa företrädare, om så för en majoritetsreligion, kommer in och välsignar församlingen på en skolavslutning. De som vill ha välsignelsen får gärna gå in i kyrkan när som helst, men utanför skoltid. Där anser i alla fall jag att en viss känslighet är befogad.

"Ship to Gaza"-kritik ifrån skyttegravarna

2011-06-21T13:20:00.003+02:00

När nu en ny "Ship to Gaza"-konvoj förbereds, så ser förutsättningarna inte likadana ut som sist det begav sig. Tack vare den arabiska våren, så har Israels gamle allierade i Egypten, diktatorn Mubarak, fallit. Detta har i sin tur lett till att Gazas egyptiska gräns har öppnats helt för varor, även om fortfarande inte män emellan 18 och 40 tillåts att passera fritt. Stödet för konvojen är också svagare än sist, bland annat har FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon och EUs utrikespolitiske talesperson Catherine Ashton uttalats sig skeptiskt.

Allt detta nämns i en debattartikel i DN skriven av Jackie Jakubowski. Jakubowski nöjer sig dock inte med att påpeka att man smidigt hade kunnat få in förnödenheterna via den egyptiska gränsen, utan fortsätter med ett antal betydligt mindre sakliga attacker på arrangörerna. Bland annat hävdar Jakubowski att "Det är för mycket begärt att israelerna skall öppna sin gräns för palestinska arbetare och för leverans av varor till och från Gaza – och samtidigt nästan dagligen se sina städer och byar beskjutas därifrån". Men den lilla meningen försvarar alltså Jakubowski den oacceptabla metod av kollektiv bestraffning som Israel har tillämpat emot palestinierna under hela den blodiga ockupationstiden. När den palestinska sidan använder liknande argument, d.v.s. försvarar raketbeskjutningar med att palestinier dödats av Israeliska armén så är de terrorister. Dessutom är det både inskränkt och kontraproduktivt att reagera på reaktioner emot folkrättsvidrigt förtryck med ytterliggare förtryck. Den metoden använde den Sydafrikanska apartheidregimen emot Mandela och ANC, och det fungerade inget vidare. Då krävdes det att apartheidregimen, pressad av en närmast enig omvärld (dock länge stödda av USA), själva öppnade dörren för en fred som ledde till att de senare förlorade makten.

Sen känns argumentationerna om att aktivisterna i "Ship to Gaza"-lägret borde ägna sig åt Libyen eller Syrien istället för Israel minst sagt ihåliga. Nya orättvisor gör inte att de gamla bör glömmas bort. Men tyvärr kan man inte vänta sig mer av en partsinlaga ifrån de mentala skyttegravarna i en av vår tids mest infekterade konflikter...

Danmark på krigsstigen

2011-06-21T12:36:00.004+02:00

"Alla kriminella skall ut ur Danmark!" enligt DNs krigsrubrik, som skulle ha gjort vilken kvällstidningsredaktör som helst stolt. Nu handlade det naturligtvis inte om alla kriminella, utan "kriminella utlänningar". Och med "kriminella" menar man tydligen människor som frihetsberövats för brott. Den danske integrationsministerns lagförslag, som naturligtvis har pressats igenom av regeringens partner Danskt Folkeparti, är ännu ett exempel på hur den främlingsfientliga populismen trängts sig hela vägen in i Danmarks regering (vilket nyligen också visat sig i konflikten med Tyskland om hårdare gränskontroller). Det är dock mycket som verkar oklart med hur lagen skall tillämpas. DN skriver att ett frihetsberövande automatiskt kommer att leda till utvisning för en utlänning. Innebär det att personen i fråga inte har rätt till en domstolsprövning av misstankarna mot honom först? I så fall så strider det mot ett antal konventioner om mänskliga rättigheter, bland annat Europakonventionen som gäller som lag i EU. Och gäller det även oberoende av om personen har permanent uppehållstillstånd, hur länge personen har bott i Danmark, familjeförhållanden, med mera? Antagligen bryter man då mot ett antal fler lagar och konventioner. Det hela är för mig ett uttryck för ren populistisk, främlingsfientlig plakatpolitik. Visst skall det gå att utvisa "kriminella utlänningar", det kan man även göra i Sverige. Men det skall ske genom en laga kraftvunnen dom i domstol, där man som straff för grövre brott förutom fängelse även kan dömas till utvisning. Och när domstolen avgör om skäl finns för att också döma en brottsling till utvisning, så tar den naturligtvis hänsyn till helheten, d.v.s. både brottets allvarlighetsgrad och den tilltalades situation. Men självklart skall inte en så ingripande och kränkande åtgärd som en utvisning grundas på ett frihetsberövande, vilket ju görs baserat på en omedelbar och individuell bedömning av en isolerad situation, utan möjlighet till helhetsbilder eller överklaganden. Det måste väl även Danmarks regering förstå?

Om invandring och brottslighet - ett polisperspektiv

2011-06-20T22:00:00.019+02:00

Inlägget som jag precis har påbörjat kommer att ta mig ut på djupt vatten. Ämnet är så känsligt att jag känner att jag måste gardera mig mot anklagelser för rasism i förväg (och kanske även förebygga stöd ifrån främlingsfientliga grupper). Därför vill jag först klargöra att jag skulle vilja ha en värld utan gränser för människor, det vill säga helt fri migration och totalt fri invandring till Sverige. Jag har själv rest mycket, och har turen att ha vänner ifrån många olika hörn av världen. Jag är medlem i Miljöpartiet och jag ser mig själv som en engagerad antirasist.

Med detta sagt så är det dags att gå till ämnet, nämligen invandring och brottslighet samt vad som är tillåtet att säga, vad som är "politiskt korrekt" och vad som anses rasistiskt eller främlingsfientligt. Huddinge närpolis i Södertörns polismästardistrikt har tydligen inom ramen för brottsförebyggande grannsamverkan skickat ut ett brev där olika inbrottsligor pekas ut genom att referera till deras etniska sammansättning. Av en av de länkande bloggarna framgår att även grannsamverkan i Globens närpolisområde i Söderorts polismästardistrikt skickat ut ett liknande brev, där det dock är andra ligor/grupper som refereras till. Detta har väckt reaktioner och har åtminstone av några uppfattats som rasistiskt. Antagligen är en anledning till att folk reagerar att media i Sverige följer hårda pressetiska regler vad gäller att nämna etnicitet/nationalitet på utpekade eller dömda gärningsmän. Det görs nästan aldrig.

Det finns flera anledningar att inte nämna att en inbrottstjuv, rånare eller hustrumisshandlare har en viss etnisk bakgrund. Främst så vill man inte ge upphov till eller förstärka främlingsfientliga eller rasistiska strömningar i Sverige. Sen kan man också argumentera att en persons/brottslings etnicitet helt enkelt inte är relevant, och därför inte bör nämnas.

Även om situationen i Sverige är betydligt bättre än i t.ex. grannlandet Danmark, så är rasism och främlingsfientlighet på frammarsch även här vilket visas av det senaste valresultatet. Fler nyheter som pekar ut människor med utländsk härkomst som brottslingar skulle riskera att ge människor som är negativt inställda till invandring och invandrare vatten på sin kvarn, därför har jag stor förståelse för att man undviker att nämna brottslingars etnicitet. Men samtidigt så riskerar man att spela de engagerade rasisterna i händerna när man undviker att nämna härkomst då de istället kan ta på sig offerrollen och hävda att "etablissemanget" döljer sanningen om migrations- och integrationspolitikens konsekvenser. Och det finns dessvärre ett spår av sanning i det argumentet.

Jag jobbar i Västerorts polismästardistrikt. Inom vårt område finns en del segregerade och socialt utsatta förorter, som Rinkeby och Tensta, men även stora "svenska" områden på alla sociala nivåer. Jag hade visserligen förväntat mig mer kriminalitet i och ifrån de segregerade områdena, men jag blev närmast chockad över vad jag upplevde som en enorm överrepresentationen av gärningsmän med "invandrarbakgrund". Den känns nämligen väldigt mycket större än vad som borde kunna förklaras med socioekonomiska faktorer. Det är en upplevelse som jag tror att de allra flesta poliser som jobbar i vårt distrikt kan skriva under på, och jag gissar att poliser i andra segregerade förorter som Fittja, Ronna, Rosengård eller Bergsjön till viss del delar samma erfarenhet. Så när det ifrån främlingsfientligt håll hävdas att kriminalitet bland människor med invandrarbakgrund är ett problem, så är min erfarenhet dessvärre att de till viss del har rätt. I alla fall vad gäller vissa segregerade storstadsförorter.

Jag tror inte att det faktum att (enligt anmälningar, targetlistor, signalement, med mera) nästan alla de mest brottsaktiva inbrottstjuvarna och rånarna i distriktet har invandrarbakgrund har sin förklaring i kulturella faktorer ifrån deras släkters ursprungsland. Jag tror absolut inte heller att en person med irakiskt, somaliskt eller turkiskt ursprung som växer upp med trygga familjeförhållanden var som helst utanför de segregerade storstadsförorterna löper högre risk att hamna i kriminalitet än en etnisk svensk ifrån samma område. Däremot är min tydliga erfarenhet att barn som växer upp i t.ex. Rinkeby löper en signifikant högre risk att halka in på en kriminell bana än barn som växer upp i andra miljöer. Och jag upplever att det beror på att det finns en lokal subkultur ibland ungdomar som är problematisk, där många definierar sin identitet i motsatsförhållande till samhället och får mycket av sina värderingar ifrån förebilder som sedan unga år är yrkeskriminella. Då blir stegen små till att börja kasta sten på polis och brandkår, stjäla och bränna mopeder och bilar, och gå ifrån personrån till butiksrån till värdetransportrån. Grundproblemet är alltså enligt min uppfattning inte invandringen i sig, utan den misslyckade integrationspolitiken som har skapat ghetton med hög kriminalitet.

Detta behöver diskuteras, men det blir väldigt svårt med tanke på hur snabbt anklagelser om rasism kommer fram. Resultatet riskerar att bli, och har nog till viss del redan varit, att man lägger locket på och undviker att se problemen. Det i sin tur kan leda till att man inte tar tag i dem, så att de tillåts förvärras, vilket i slutändan kan orsaka mer främlingsfientlighet och rasism.

Det finns många paralleller som man kan dra. Jag nämnde tidigare att en anledning till att många anser att etnicitet inte bör nämnas är att det är irrelevant. Det må vara sant i de flesta fall, men det finns till och med brott där den kulturella bakgrunden är central, t.ex. så kallade "hedersmord". Det är helt solklart att de fruktansvärda mord som Jian, Abbas Rezai, Fadime och Pela utsattes för har en kulturell/subkulturell förklaring, Om man blundar för det kan man varken förstå och utreda de hedersmord som har skett eller jobba medvetet för att förhindra att fler sker. Ändå finns det krafter som vill förneka att fenomenet existerar och stämpla dem som talar om det som rasister (bl.a. Eva-Britt Svensson, v, och Gudrun Schymann, fi, har gjort uttalande med den innebörden).

Om man hade varit lika försiktig med att peka ut vissa grupper som mer brottsbenägna vad gäller partnervåld, så hade polisens medvetna satsning på "Mäns våld mot kvinnor" varit omöjlig. Tack och lov får man här utan omsvep beskriva verkligheten som den ser ut utan att riskera att stöta sig med någon förutom en liten grupp mansrättsaktivister.

Min poäng är att man måste få tala öppet och sakligt om problem utan att anklagas för rasism. Jag har mycket starka band till Latinamerika och många latinamerikanska vänner (på båda sidor om Atlanten), men det hindrar mig inte ifrån att säga att det finns en chilensk inbrottsliga som härjar i Stockholmsområdet. Och det borde även grannsamverkande närpoliser få säga utan att JO-anmälas. Man måste även få diskutera både de kulturella faktorerna bakom hedersvåld och det faktum att det verkar som om vissa segregerade förorter föder oproportionerligt många yrkeskriminella utan att misstänkliggöras. Om man kväver förutsättningarna för en öppen debatt, så gör man det svårare att se och lösa de problem som finns.

Sen är det självklart viktigt att vara medveten om att en överväldigande majoritet av alla även i t.ex. Rinkeby, inklusive ungdomar och unga vuxna, är laglydiga och hederliga medborgare. Och det är ännu viktigare att man behandlar varje ny människa som man möter som en individ, utan att döma på förhand eller generalisera baserat på erfarenheter ifrån personer med liknande utseende eller bakgrund. Men det är ju så självklart att det inte borde behöva sägas.

Man får det man ber om

2011-06-12T16:21:00.007+02:00

P1s intressanta program Kaliber har precis gjort en granskning av varför svensk polis är så dålig på att utreda inbrott. En av de saker som lyfts upp i programmet är det faktum att utredare av sina respektive ledningar uppmanas att inte lägga för mycket tid på avancerade inbrottsutredningar då det tog för mycket tid ifrån de enklare utredningar som gav bättre utslag i statistiken. På samma sätt uppmanas utredare att inte söka efter samband med fler brott då det skulle leda till nya omfattande utredningar som skulle påverka statistiken negativt. Det låter ganska orimligt att polischefer inte vill att deras anställda utredare skall vara hungriga, nyfikna och proaktiva, men om man har sett hur polisens ledningssystem fungerar så blir man inte särskilt förvånad. En stor del av problemet är att ledningar på alla nivåer, även den politiska, har fått fnatt på kvantitativa mål. Det är nämligen ett sätt för personer på en hög ledningsnivå som inte har möjlighet att ha detaljerad insyn i verksamheten och som inte nödvändigtvis ens förstår den att visa på kontroll och handlingskraft. Politikern kan ställa polismästaren till svars för att en stolpe i ett diagram har sjunkit eller bytt färg ifrån grön till röd utan att han behöver veta så mycket mer. Polismästaren går till sina respektive polischefer och kräver resultat så att den aktuella stolpen ser bättre ut nästa gång den skall presenteras för politikern. Polischeferna styr sina medarbetare att jobba med det som ger resultat i precis de stolparna som visas för cheferna (självklart på bekostnad av allt annat arbete). Så ser verkligheten ut i dagens polis. Vad får det då för konsekvenser?

Vad gäller de utredare som intervjuades i Kalibers program om inbrott, så är de mål som deras enheter följs upp mot relaterade till antalet färdiga förundersökningsprotokoll (FUPar) och hur stora balanser de har (liggande aktiva ärenden). Det innebär att det som ger bra resultat är, precis som det nämns i reportaget, att FUPa/avsluta de lätta ärendena och lägga ned de komplicerade (som inbrott) utan att lägga för mycket tid på dem. Dessutom är det helt kontraproduktivt att vara så vaken att man i ett existerande ärende ser nya brott som behöver utredas. Alltså skygglappar på...

För utryckningspoliser är de kvantitativa mål som våra chefer utvärderas efter helt knutna till trafik (rattfyllerier, obotar, med mera). Därför ställs det upp trafikkontoller om man eventuellt får någon ledig tid en lördagnatt trots att vi är "kodade" för att jobba mot våld och kanske egentligen borde vara på "hot spots" och förebygga bråk och misshandel, detta då det förebyggande arbetet inte syns alls i vår statistik. Dessutom får arbetsgruppen sällan positiv feedback uppifrån baserad på bra förstahandsåtgärder som kan leda till att brott går att lösa eller för bra bemötande av brottsoffer eller för något annat av kärnverksamheten, då detta inte syns i några staplar. Däremot kan det ta tid bort ifrån "målen" d.v.s. de kvantitativa mätbara målen (som i vårt fall till 100% är trafikrelaterade trots att trafik bara är en liten den av vår verksamhet). Jag skrev nyligen om detta i ett annat inlägg.

Det finns fler exempel på kontraproduktiva, missvisande mål. I närpolisorganisationen finns det mål som handlar om att antalet anmälningar med unga förövare och brottsoffer skall minska. Det låter ju bra, tills man inser att ett sätt att nå målen är att höja ribban för vad man tar upp en anmälan för jämfört med vad man bara tar ett stöttande, medlande, eller uppfostrande samtal om... Och den sortens dilemman finns för i princip alla kvantitativa mål som används för att för att försöka styra verksamheten.

Sammanfattningsvis så får man den verksamhet man ber om. Om man envisas med att styra mot trubbiga kvantitativa mål, då kommer medarbetarna att jobba på ett sätt som ger bra siffror enligt de målen. Om man däremot istället styr mot de kvalitativa, bakomliggande mål som verksamheten egentligen handlar om utan att bry sig om staplar och siffror, då kommer medarbetarna känna att de får uppskattning av sina chefer och ledare för att jobba med det som också känns rätt att göra.

Läs gärna även DNs ledarkrönika i ämnet.

"Kriget mot narkotikan" förlorat, men vad är alternativet?

2011-06-02T15:18:00.006+02:00

Termen "War on drugs" eller "Krig mot narkotika" användes första gången i officiella sammanhang 1971 av USAs dåvarande president Richard Nixon. Under 80-talet växlade president Ronald Reagan upp kriget, bland annat genom "Plan Colombia". Trots kriget mot drogerna har inte den globala användningen av narkotika minskat, och droghandeln innebär enorma inkomster för den organiserade brottsligheten.

USAs "War on drugs" innebar inte bara ett försök att bekämpa narkotikahandeln, utan även t.ex. giftbesprutning av stora områden där det förekom t.ex. kokaodlingar. Dessutom snärjdes kriget mot narkotikan in i USAs allmänna inblandning i speciellt i olika latinamerikanska staters politiska processer, där målet att trycka tillbaka (ofta folkligt stödda) vänsterrörelser och stötta USA-vänliga högerdiktaturer var totalt dominerande. I slutändan innebar troligtvis USAs inblandning många gånger att situationen för det lokala folket förvärrades kraftigt utan att droghandeln minskade.

I Colombia lyckades man dock delvis trycka tillbaka de mäktiga kokainkartellerna, vilket i sin tur ledde till att handelns epicentrum flyttades till Mexico, ett land som i årtionden hade styrts av ett institutionaliserat maktparti och i vilket korruptionen var enorm. När president Calderon tillträdde 2006 trappade han upp kampen mot de extremt mäktiga mexikanska kartellerna, vilket har resulterat i vad som närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig med tusentals mördade på allt mer grymma och hänsynslösa sätt.

Organisationen Avaaz, en nätbaserad lobbygrupp som arbetar för mänskliga rättigheter och en bättre värld, har nu tillsammans med en panel av ex-makthavare i vilken ingår FNs före detta generalsekreterare Kofi Annan samt ex-presidenter ifrån Colombia, Mexico och Brasilien (samtliga centrala stater för droghandeln) presenterat en rapport om kriget mot narkotikan. I rapporten slår man fast att kriget har misslyckats och att nya grepp behövs. Rapporten förordar legalisering av vissa droger och behandling istället för kriminalisering av missbrukare.

Det globala problemet med droghandel och drogmissbruk är otroligt komplicerat, och de finns inga enkla lösningjavascript:void(0)ar. Ökad legalisering skulle säkert slå mot den organiserade brottsligheten och därigenom minska det enorma lidande som orsakas av samvetslösa kriminella i deras jakt på de ofantliga inkomster som narkotikan inbringar idag. En legalisering skulle kanske även kunna hjälpa en del av de människor som redan är fast i missbruk. Samtidigt kan inte risken att ökad legalisering leder till större tillgänglighet, lägre priser, högre social acceptans och därigenom betydligt fler som fastnar i missbruk bortses ifrån. Den självklara jämförelsen är med alkoholen, som visserligen inte ger lika stora inkomster till organiserad brottslighet idag, men som istället skapar jättelika problem för samhället genom våld och missbruk, just för att den är så tillgänglig.

Något som för mig är helt klart är dock att bekämpningen av droghandeln måste inriktas på de stora brottssyndikaten, och speciellt på deras ledarskikt. Dessa organisationer och personer har dessutom så mycket blod på sina händer, så att om man skulle lyckas lagföra dem för alla mord, kidnappningar, utpressningar, vapenbrott, med mera de begår så skulle man knappt behöva bry sig om straffsatserna för narkotikahandeln i sig... Och för den bekämpningen krävs det stora resurser, både vad gäller personal, pengar, utrustning och lagstiftning. Men kampen måste föras med respekt för de mänskliga rättigheterna, annars riskerar man totala haverier likt det som händer idag i Mexico.

Vad gäller missbrukare och småbönder, så krävs det dock en helt annan strategi. Missbrukare behöver vård och hjälp, och tillgång till andra alternativ i livet än droger. Fattiga bönder som odlar koka, vallmo, eller cannabis behöver tillgång till alternativa grödor, samt vettigt betalt för dessa, och ett allmänt inkluderande i den demokratiska processen så att de kan se en framtid för sig och sina barn utan att sälja till droghandlare.

Slutligen kan man alltså, som Avaaz gör, konstatera att den globala politiken mot droger har misslyckats, men det är inte lika lätt att se vilken som är den bästa vägen framåt...

Goda nyheter

2011-05-26T16:48:00.003+02:00

Att Egypten nu öppnar gränsen mot Gaza, vilket, om jag inte har missförstått något, till slut bryter den mer än fyra år långa blockaden mot Gaza är naturligtvis mycket välkomna nyheter för Gazas folk. Det är också ett sundhetstecken för Egypten att övergångsregeringen respekterar folkets vilja och upphäver den folkrättsvidriga blockaden, som Mubarakregimen (säkerligen ombedda av USA) hjälpt Israel att uppehålla. Att Egypten dessutom hjälpt till att förhandla fram ett nytt samarbete emellan PLO och Hamas gör att landet nu har gått ifrån att vara en del av problemet till en del av lösningen, allt tack vare den arabiska demokratiseringsvåren. Än så länge verkar dock förutsättningarna för att den Israeliska sidan på allvar skall öppna för förhandlingar vara små, vilket visats av Netanyahus förkastande av Obamas uttalande om att 1967 års gränser måste utgöra grunden för ett fredsavtal. Men ju mer status quo bryts av att omkringliggande stater demokratiseras, desto svårare blir det för Israel att hålla fast vid ockupationspolitiken. Det bästa som kan hända regionen nu vore en demokratisering av främst Syrien, men även Jordanien.

Och apropå goda nyheter, så är det för Europa i allmänhet och Balkan i synnerhet mycket glädjande att mannen bakom massakern i Srebrenica, Ratko Mladic, till slut verkar ha gripits. Om rättvisan nu kommer ikapp Europas mes eftersökte man, så kan det både ge en lättnad till offer och anhöriga, och skicka ett meddelande till krigsherrar och militära ledare om att de en dag kommer att hållas ansvariga för sina handlingar. Dessutom öppnar gripandet för ett serbiskt medlemskap i EU.

Dock kan konflikten emellan rättvisa och realpolitik vara svår. När nu Sydafrikas president Jacob Zuma troligtvis försöker medla fram en lösning i Libyen, så kan man konstatera att även om det skulle innebära strafffrihet för Khaddafi, så vore det värt det offret om det innebar en oblodig och smidig övergång till en demokrati där mänskliga rättigheter respekteras. Sen kan man ju alltid i efterhand leta efter juridiska kryphål som gör att diktatorn ändå kan ställas till svars...

De korkade belöningssystemens gissel

2011-05-15T19:25:00.008+02:00

Världen är komplicerad. Organisationer, myndigheter, företag, många är så stora och komplexa att de är närmast omöjliga att överblicka. Ändå måste man ofta skaffa sig någon form av helhetsperspektiv för att bedöma hur verksamheten går, om något behöver förändras, och hur de ansvariga personerna sköter sina jobb. I företagsvärlden har man ofta fokuserat belöningssystem på hur det går för aktiekursen. Hög kurs ger fet bonus för cheferna, och i bästa fall även en mindre bonus för de anställda. Resultatet blir naturligtvis det som träffsäkert kallas för "kvartalskapitalism", verksamheten styrs för att kursen skall gå upp kortsiktigt, så att ansvariga kan håva in pengar. Om företaget senare långsiktigt förlorar pengar på samma stora risktaganden som kortsiktigt gav vinster, så gör det inte så mycket, om chefen fortfarande är kvar kan han alltid ta sin fallskärm och gå någon annan stans...

För offentlig verksamhet är det lurigare. Man kan inte basera bedömningen av hur väl sjukvården eller polisen fungerar på en aktiekurs. Därför är politiker och andra huvudmän för verksamheten närmast desperata i sin jakt på mätbara parametrar som man kan använda för att berömma eller kritisera den verksamhet som de är ansvariga för, men normalt inte förstår sig särskilt väl på.

Regeringen har försökt att bedöma kvaliteten på olika sjukhus verksamhet genom att mäta väntetider för förstagångsbesökare, och sedan belöna dem som har korta väntetider. Eftersom resurserna alltid är begränsade så blir effekten att sjukhusen prioriterar förstagångsbesök framför, ibland mer akuta och allvarliga, återbesök. Politikernas klåfingrighet med att sätta detaljerade mål för sjukhusen får alltså effekten att svårt sjuka människor tvingas vänta längre på läkartider.

Om man tar exemplet polisiär verksamhet som jag kan mer om själv, så är kvaliteten i det mesta som polisen gör till sin natur svårmätt. Visst kan man mäta personuppklaringsprocent, svarstider hos länskommunikationscentralen (LKC), eller hur många brott som anmäls i området en viss tid. Och svaren kommer att säga en del om verksamheten, men de blir ofta usla grunder till att bedöma prestation. Om man till exempel använder antalet anmälningar om misshandel som ett mått på hur bra det brottsförebyggande arbetet fungerar, så premierar man indirekt de distrikt som gärna "medlar bort" en misshandel för att slippa att skriva på den.

Ett klassiskt exempel hos polisen är arbetet med trafik. Det bakomliggande målet är att minska antalet skadade och dödade i trafiken. För att följa upp arbetet mot detta mål för varje enskild liten arbetsgrupp, så vill man ha specifika mätbara mål, som antal utandningsprov ("blås"), antalet fångade rattfyllor eller antalet skrivna ordningsbotar. Om man fokuserar på antalet blås, som man gjort tidigare, så får man resultatet att poliser blåser folk där risken att få träff är låg, för en träff leder till en hel del arbete med rattfyllan och tar tid ifrån mängdmålet. Fokuserar man däremot på antalet rattfyllor, så blåser poliser folk på tider och platser där många kör fulla. Arbetet styrs mot de mål som mäts och ges feedback på, och inte mot de bakomliggande målen.

Om man lyfter perspektivet lite till, så är det för poliser i yttre tjänst lätt att mäta trafikrelaterade mål, men svårt att mäta hur väl kärnverksamheten, att åka på larm, göra förstahandsåtgärder för att utreda begågna brott, hantera ordningsstörningar, bemöta människor i kris, ta hand om fulla och psykiskt instabila, med mera utförs. Därför koncentreras all feedback ifrån ledningen på trafikmålen, de är ju mätbara och kan visas upp i röda och gröna staplar... Konsekvensen av det blir att arbetsgrupper som lägger mer tid på enskilda ärenden (till exempel en grov kvinnofridskränkning) eller på andra brottsförebyggande åtgärder (som att befinna sig i miljöer där misshandel är vanligt) riskerar att få sämre siffror hos ledningen. Och oavsett om man hävdar att man vill att det skall jobbas lika mycket mot misshandel, inbrott, efterlysta, med mer som med trafik, så har man bara siffror för trafikmålen, varför ledig tid oftast läggs på dem.

Slutsatsen att en organisation alltid kommer att fokusera på det den bedöms efter går igen. Därför bör man vara väldigt försiktig med att sätta kvantitativa mål, då det riskerar att detaljstyra bort ifrån de verkligt viktiga kvalitativa, svårmätbara målen som verksamheten egentligen skall jobba mot. Om man istället kunde fokusera på att lära känna en organisation, forma, utveckla och ge förtroende åt de inblandade människorna att sköta sitt jobb på bästa sätt baserat på vad man egentligen vill åstadkomma så tror jag själv att mycket vore vunnet.

En annan sorts fotbollshuliganer

2011-05-09T17:17:00.003+02:00

Jag har varit idrottsledare och tränare för barn och ungdomar i många år, och om det är något som jag har noll tolerans för så är det hetsiga föräldrar för vilka barnens tävlingar verkar vara frågor om liv och död. Deras beteende går inte bara ut över domare och andra tävlande, i slutändan är det de egna barnen som drabbas hårdast. Sådana har jag alltid kört ut ur tävlingslokalen om de inte skärper sig efter en tillsägelse.

När jag läser att ett antal föräldrar till ett lag fotbollsspelande åttaåringar på grund av ett felaktigt domslut av den sextonårige domarlärlingen jagade denne, och även den äldre domare som försökte gripa in, och angrep och fysiskt hotade dem är det så att man häpnar. Idrott skall vara en lek, och detta gäller självklart speciellt för barn. Att små knattar får lära sig av sina föräldrars exempel att det är rätt att ta till våld om man får ett domslut emot sig sänder, milt sagt, fel signaler...

Jag kan hålla med om att de inblandade barnen inte borde straffas för sina föräldrars dåliga uppförande. Föräldrarna själva däremot, borde få kännbara straff. De som gjort sig skyldiga till misshandel eller olaga hot borde anmälas och dömas, men det räcker dessvärre inte. Samtliga som har varit inblandade i den aggressiva mobben som förstörde matchen borde få samma sorts tillträdesförbud som de huliganer som förstör allsvenska matcher kan beläggas med. De borde helt enkelt förbjudas att vistas på eller i närheten av de planer där deras barn, eller några andra barn utövar sin idrott.

Någon annans ansvar?

2011-05-09T16:45:00.005+02:00

61 av de 72 personer, varav två spädbarn, ombord på en båt med flyktingar på väg till den italienska ön Lampedusa dog av svält trots att ett antal länder och myndigheter på olika sätt fått vetskap om nödsituationen. När båten fick problem med motorn så informerades italienska myndigheter via en flyktingorganisation som blivit uppringda av båtflyktingarna, men italienarna nöjde sig med att informera Malta i vars övervakningszon skeppet var på väg in. Det framgår inte vad Malta gjorde. En militärhelikopter, fortfarande oklart av vilken nationalitet, firade ned mat och dryck till båten och lovade att de skulle bli undsatta, men ingen kom. Ett troligtvis franskt hangarfartyg skall ha upptäckt båten, men fortfarande kom ingen hjälp. När skeppet till slut spolades iland igen i Libyen så hade människorna ombord redan dött en efter en tills det bara var en handfull överlevare kvar.

Båtflyktingarnas öde är naturligtvis en skandal, men det lär krävas en noggrann utredning för att klargöra alla fel som begicks på vägen fram emot det katastrofala slutresultatet. Ansvaret kommer troligtvis att vila tungt på många, allt ifrån de flyktingsmugglare som skickade ut människorna på den osäkra båtfärden till de myndighetspersoner som fått vetskap om situationen men inte gjort tillräckligt för att hjälpa de nödställda. Jag är inte så cynisk att jag tror att varken italienare, malteser, fransmän eller andra medvetet lämnat flyktingarna att dö. Min känsla är att många befattningshavare helt enkelt tänkt att flyktingarna är någon annans problem, någon annans ansvar. Och den sortens tänkande kan vara ödesdigert.

Tyst om Israeliskt maktspel

2011-05-09T16:26:00.004+02:00

Varför är det så tyst i de största dagstidningarna om det faktum att Israel egenmäktigt håller tillbaka den palestinska myndighetens egna pengar (skatteintäkter med mera) för att straffa dem för fredsavtalet med Hamas? Detta ännu ett övergrepp ifrån den israeliska staten har fördömts av EU/Catherine Ashton och till och med av landets egna försvarsminister Ehud Barack, och borde rimligtvis vara intressant nog att nämnas i en artikel. Det känns dessutom givet att den enda vägen framåt för den palestinska staten är en väg ur den förödande konflikt emellan PLO och Hamas som både har förstört livet för stora delar av det palestinska folket och förutsättningarna för ett hållbart fredsavtal. Det kanske är därför avtalet väcker så mycket vrede i Israel, den nuvarande regeringen trivs alldeles utmärkt i det status quo som nu råder där de kan bibehålla alla kvarvarande bosättningar, och till och med bygga nya...

Småflickor som sexslavar i Saudiarabien

2011-05-09T15:49:00.003+02:00

Enligt dokument frisläppta av Wikileaks säljs flickor på mellan fem och tolv år till rika män i Saudiarabien och hålls som sexslavar. Det är så hemskt att det är svårt att ta in, och det är likaledes svårt att veta hur man skall reagera på ett sådant avslöjande. Det finns så vitt jag kan se ingen anledning att tvivla på påståendena i Wikileaksdokumenten, eftersom de verkar styrkas av oberoende organisationer som arbetar mot trafficking och för mänskliga rättigheter.

Det man kan säga är att vetskapen, trots att de väcker avsky hos mig och säkert miljontals andra människor, antagligen inte kommer att leda till särskilt stora konsekvenser för förövarna eller den saudiska staten. Detta då Saudiarabien sedan länge visat sig vara helt okänsliga mot kritik för kränkningar av mänskliga rättigheter. Landet är, ännu så länge, en stabil diktatur som oavsett hur den beter sig mot sitt folk kan räkna med helhjärtat stöd ifrån USA och i värsta fall lindrig kritik ifrån t.ex. Europa. Det är nedslående, och ger en falsk eftersmak till de ändock välkomna attacker mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna som västländer gärna delar ut till politiska motståndare som Iran och Kuba.

Nej, det bästa hoppet för de småflickor som sålts som sexslavar till saudiska rika män kommer inte ifrån väst, utan ifrån den arabiska vår som sveper över Mellanöstern. Om det saudiska kungahuset skulle falla skulle det kanske lämna mer utrymme åt en del nu undertryckta extremistiska rörelser, men det skulle också ge plats åt en troligtvis enormt mycket större och starkare demokratirörelse som med största sannolikhet skulle innebära ett bättre liv för alla nu förtryckta och rättslösa grupper i Saudiarabien, där de här flickorna kanske är de allra mest utsatta.

Fram tills det händer bör dock både länder, företag och privatpersoner fundera över hur deras egen relation till Saudiarabien ser ut, och i vilken mån de genom handelsförbindelser, affärer, med mer stödjer en regim som tolererar den här sortens vidriga övergrepp.

Om moral och moralpanik

2011-05-07T16:32:00.006+02:00

En ammande mamma nekas ett andra glas vin av bartendern på en krog i Stockholm. Mamman blir sårad och kränkt, och på något sätt kommer hon i kontakt med P1:s samhällsprogram Studio Ett, som gör ett inslag om historien. Sedan går debattens vågor höga, och händelsen, och vad som är rätt och fel, diskuteras flitigt i både media och runt fikabord. Både kvinnan och bartendern angrips. Kvinnan av dem som anser att det är olämpligt att dricka då man ammar och bartendern av dem som anser att det är olämpligt att lägga sig i hur andra människor lever sina liv.

Attackerna mot kvinnan är ganska lätta att förstå. Om man tror (om än felaktigt) att barnet tar skada av att dess mor dricker alkohol medan hon ammar, så är det inte särskilt märkvärdigt att man tycker att modern brister i sitt ansvarstagande gentemot barnet. Mamman kanske har rätt i att det är bevisat att två glas vin inte skadar den ammande bebisen, men jag har ändå lite svårt att förstå hennes sätt att tänka då hon i Studio Ett-intervjun argumenterar som om alternativet till att kunna dricka vin vore att "låsa in sig hemma". Det säger en del om vår alkoholkultur. Nu råkar alkohol vara en laglig drog (trots att den på många sätt är farligare än många förbjudna droger), men jag kan ändå tycka att alkohol och barn inte hör ihop. Och, med reservation för min okunskap, så länge det inte verkar finnas något konsensus om huruvida alkoholdrickande under amning medför risker, t.ex. för att barnet senare i livet utvecklar ett problematiskt förhållande till alkohol, så vore det väl bäst att helt avstå?

Attackerna mot bartendern är mer intressanta. Krögaren Carl Jan Granqvist tycker att bartendern är en "liten snusförnuftig moralfarbror" som "gör människor ångestfyllda" och säger att "Ingen annan har rätt att moralisera över vad jag gör". I DN ironiserar ledarskribenten Erik Helmersson över bartenderns agerande: "Ja, alltför sällan tackar vi de medmänniskor som aldrig vilar i sin strävan att jämna vår skumpiga väg i livet. Fler borde slå godispåsen ur våra händer när de ser våra tandlagningar och solidariskt skugga oss när vi alltför länge solat våra hudfläckar." Helmersson markerar också att han inte lyckats hitta barns rätt till en alkoholfri uppväxt "i vare sig grundlagen eller någon FN-deklaration".

När bartendern anklagas för "moralpanik" och för att "moralisera" över hur folk lever sina liv, så missar hans kritiker en väldigt central fråga. Det finns en grundläggande skillnad emellan att ha åsikter om hur folk själva lever sina liv och att ha åsikter om vad människor gör mot andra (t.ex. ett barn). Det är dessutom en stor skillnad emellan att sitta och gnälla och se ned på folk, och på att faktiskt agera. Bartendern må ha haft fel, jag kanske också har haft fel, men i min värld så agerade han för att han själv trodde att vinet kunde skada den ammade bebisen, och det skall han ha all respekt för. I Helmerssons och Granqvists värld så skulle bartendern högaktningsfullt ha skitit i om han trodde att bebisen for illa av mammans drickande, han var där för att tjäna pengar åt sin arbetsgivare och inte för att moralisera, men för mig är just människors passivitet då de ser något som gör att någon (speciellt då ett barn) far illa tvärtom ett gigantiskt problem.

Min tro är att personer, som Helmersson, som reagerar reflexmässigt med att fördöma andra för att de försöker vara "moraliska", egentligen mest vill slippa att andra har åsikter om deras liv. De vill kunna köpa fisk ifrån utfiskade hav, bananer vars produktion inneburit kraftig miljöförstöring och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och kläder sydda av barnarbetare till slavlöner. De vill tjäna tjäna pengar på aktier i bolag som tillverkar trampminor och exploaterar regnskog. De vill kunna slänga skräp och sopor hur och var de vill. Utan att lyssna på andras jobbiga "moraliserande"...

Öppenhet mot homofobi i Kristdemokraterna

2011-05-06T18:45:00.004+02:00

Caroline Szyber, distriktsordförande för kristdemokraterna i Stockholm, går nu ut och meddelar att hennes avdelning kommer att delta på Pride-festivalen med ett eget tält i år, vilket blir första gången för det traditionellt hbt-skeptiska partiet. Szyber säger sig vara medveten om att de kommer att mötas av en hel del skepsis men tycker att det är viktigt att försöka tvätta bort bilden av KD som ett hbt-fientligt parti.

Partiledaren Göran Hägglund, som har blivit inbjuden av stockholmsdistriktet att delta, har nobbat då han har semester under den aktuella perioden. Han är dock tydlig med att säga att han tycker att det är bra att KD är med och syns på Pride. Det är tråkigt att inte Hägglund själv har möjlighet att komma, då det skulle kunna hjälpa till att reparera den skada som antagligen orsakades då han förra året som enda partiledare nekade till att vara med på partiledardebatten på Pride.

Samtidigt måste man komma ihåg att Hägglund ändå representerar en öppnare syn på hbt-frågor än många i partiets gamla garde. Annelie Enochsson, riksdagsledamot ifrån Göteborg och en del av KDs religiösa och konservativa flygel (vilket bland annat lett till ett starkt försvar av Israel, oavsett landets brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter) går så långt att hon kallar deltagandet på Pride för "dåligt omdöme".

Om KD endast hade bestått av politiker som Caroline Szyber, så hade det varit ett helt annat parti. Fortfarande inte ett partis som jag hade röstat på, men ett parti som jag hade respekterat. Men så är inte fallet. I partiet har även ytterst värdekonservativa personer som Enochsson och Lennart Sacrédeus fortfarande stort inflytande. Och Enochssons syn på t.ex. hbt-personer kan till viss mån jämföras med Sverigedemokraternas syn på invandrare. När Enochsson vill att partiet skall satsa på sina "kärnväljare" genom att ta avstånd ifrån Pride är det lite som när SD går tillbaka till sina rasistiska rötter. Det är möjligt att det finns KD-väljare som hade gillat ett sådant ställningstagande. Men i min värld är inte den relevant frågan om det är Enochssons eller Szybers väg som leder till det bästa valresultat för KD, utan vilken väg som KD kan ta för att hålla sig i samklang med grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter. Och om de så skulle tappa väljare på att göra det, på att gå Szybers öppnare väg, så har de i alla fall gjort det med hedern i behåll.

Nedskräpningsförbud, rättsosäkert och integritetskränkande?

2011-04-30T12:18:00.003+02:00

Nyheten att riksdagen hade stiftat en ny lag mot nedskräpning skapade en hel del debatt för ett par månader sedan. Bland annat hävdades det indignerat ifrån flera håll att lagen, som syftar till att poliser direkt på plats skall kunna skriva ut ordningsbotar för nedskräpning, skulle sätta rättssäkerheten ur spel och att polisen borde ha bättre saker för sig än att "spionera" på folk som slänger eller lämnar skräp i parker. Jag har även privat stött på människor som blivit mycket upprörda över integritetskränkningen i att någon skall kunna bötfälla dom bara för att de väljer att slänga skräp som de själva vill, och som tycker att den nya lagen hör hemma i en diktatur.

Det är närmast häpnadsväckande hur mycket ogenomtänkta, logiskt bristfälliga och rent felaktiga påståenden som väcks av vad jag antar är en ryggmärgsreflex mot att bli övervakad och kontrollerad, utsatt för någon annans maktutövning. För det första finns det naturligtvis ingen rättsosäkerhet i systemet med ordningsbotar, som redan används för ett antal trafikbrott som t.ex. fortkörning. Den som gjort sig skyldig till en lagöverträdelse har alltid möjlighet att neka och få sin sak prövad i domstol. Det sparar dock tid för den enskilde om ärendet kan avslutas direkt på plats, varför de flesta skriver på när de inser att alternativet är en rättegångsprövning. Detsamma skulle säkerligen bli fallet med nedskräpare.

Vad gäller att polisen har "bättre saker för sig", så är det också nonsens. Att vara ute bland folk är en del av polisens grunduppgifter. Det handlar både om ordning/säkerhet och medborgarkontakt. Att då också ha ett öga på folk som slänger skräp eller lämnar en hel grillfest bakom sig då de går är inte direkt något extraarbete. Dessutom så är det den sortens syssla som poliser i ingripandeverksamheten smidigt kan ägna sig åt under de stunder som man inte är på något larm, eftersom man när som helst kan lämna det man håller på med om radion kallar och/eller det sker något akut i närområdet.

Slutligen, så verkar det vara många som inte har förstått att nedskräpning redan sedan tidigare har varit förbjudet. Det är och skall vara straffbelagt att skräpa ned omkring sig. Det finns ingen "rättighet" att få sabotera för andra och förstöra naturen genom att lämna plast, flaskor, engångsgrillar, med mera var man vill. Skillnaden med den nya lagstiftningen blir helt enkelt att det blir mycket enklare att lagföra dem som är egoistiska nog att tycka att det är mer värt att de skall slippa att bära sitt skräp till en soptunna än att naturen blir nedskräpad och alla andra som vistas där får sin upplevelse förstörd tills någon plockar upp skiten.

Just det att göra lagen enklare att tillämpa är centralt. Jag har som polis ett antal gånger valt ge rapporteftergift för småbrott där det inte finns någon målsägare bara för att jag är medveten om hur resurskrävande rättsprocessen är för samhället, och vilka enorma väntetider som våra domstolar har. Faktum är att överbelastningen i domstolsväsendet i sig är en rättsosäkerhet då t.ex. målsägare tvingas vänta i flera år på att få ett fall avslutat. Gäller målet då exempelvis relationsvåldsbrottslighet så blir väntetiderna extremt påfrestande för målsägaren. Om man genom användande av metoden ordningsbot kan få bort ett stort antal mål av mindre dignitet ifrån domstolarna utan att för den delen införa strafffrihet för de aktuella brotten, som t.ex. nedskräpning, så är mycket vunnet i båda ändarna. En ökad lagföring skulle leda till en förändring i rättsmedvetandet och samtidigt skulle en lägre belastning på domstolarna leda till en bättre fungerande rättsstat. Alla blir glada, utom nedskräparna...

Salas tiggeriförbud

2011-04-26T13:22:00.002+02:00

Så har alltså Sala kommun som första kommun i landet har skrivit in ett förbud mot tiggeri på offentlig plats i de lokala ordningsförskrifterna. Kommunstyrelsens socialdemokratiske ordförande Per-Olov Rapp motiverade initiativet med att det var tänkt att förenkla kampen mot människohandel. Polisen i Västmanland "ifrågasätter om handikappade människor och barn, som börjat dyka upp på gatorna, kunnat ta sig på egen hand till Sverige". "För oss är det här ett sätt att utreda om det finns människohandel bakom. Som det ser ut nu kan vi inte prata med dem eller kräva att de ska legitimera sig" säger presstalesmannen Börje Strömberg.

Jag kan inte låta bli att tänka att pratet om människohandel känns som en rökridå. Som polis så förstår jag verkligen inte vad presstalesmannen Strömberg menar när han hävdar att det behövs ett tiggeriförbud för att kunna prata med folk. Det går alldeles utmärkt att både prata med och identifiera ett eventuellt människohandelsoffer utan en tiggeriförbudslag. Så att det skulle krävas för att kunna utreda människohandel har jag mycket svårt att se. Snarare handlar det om att få bort en företeelse ifrån gatan som man inte gillar. Och troligtvis kommer tiggeriförbudet bara att appliceras på dem som det lokala samhället och den lokala polisen inte vill ha i gatubilden, så gatumusikanter och välgörenhetsorganisationer lär inte bötfällas medan romska tiggare däremot lär vara de första som rensas undan... Läs gärna Gert Gelottes utmärkta krönika i ämnet!

Det finns en anledning att det bara är Sverigedemokraterna på riksplanet som vill ha ett förbud mot tiggeri. Det beror bland annat på att det handlar om människosyn. Jag har mycket svårt att förstå hur de lokala politikerna, och inte minst miljöpartisterna, tänkte då de genomförde den här olyckliga lagen.

I skuggan av Assange...

2011-04-25T13:22:00.004+02:00

Det dyker periodvis upp avslöjanden ur de enorma källor av information Wikileaks har kommit över som borde leda till krigsrubriker i tidningarna. Nu avslöjas t.ex. att minst 150 personer som konstaterats vara helt oskyldiga afghaner eller pakistanier – bönder, kockar, chaufförer och andra som bara råkat befinna sig i krigszoner, ändå hölls kvar i åratal på fånglägret på Guantanamobasen. Ungefär som om polisen skulle konstatera att de hade gripit fel person för ett rån, men ändå bara hålla kvar den oskyldiga personen i fråga ett par år för att man eventuellt tror sig kunna få ut något användbart ur honom i alla fall, för att det blir för pinsamt att släppa honom, eller för att man helt enkelt inte orkar bry sig om att man fortfarande har den där oskyldiga människan inspärrad.

Sådana avslöjanden är enormt viktiga då de visar på kränkningar av mänskliga rättigheter och då de är ägnade att skrämma makthavare att ha i åtanke att det de gör i nattens mörker någon gång kan komma att synas i dagens ljus. Och den person som verkar ha gjort välgärningen att avslöja detta och mängder med andra brott och vidrigheter (allt sedan filmen då den amerikanska helikopterbesättningen mejar ner civila i Bagdad), Bradley Manning, sitter fängslad, isolerad och utsätts enligt uppgifter för tortyrlik behandling. Det är Bradley Manning som värdens vänsterintellektuella, människorättsförsvarare, med mera borde sluta upp bakom, inte Julian Assange som har hamnat i klistret för att han verkar ha svårt med att tyda och/eller respektera det motsatta könets signaler och vilja i sovrummet...

Jag har ofta lite svårt för Jan Guillou, men läs gärna hans kolumn om Manning och Assange.

Vargar och romer, om att ge efter för hat och missaktning

2011-04-25T12:26:00.007+02:00

Alla experter verkar vara överens om att den svenska vargstammen är för liten för att vara biologiskt stabil och livskraftig. Sverige stäms i domstol av EU-kommisionen för att vi bryter mot den EU-lagstiftning som skyddar utrotningshotade arter då vi tillåter jakt på varg (vilket fick miljöminister Carlgren att likt franska eller ungerska ministrar som irriteras över EU-kritik mot behandling av romer i princip säga att EU inte borde lägga sig i...). Regeringen och Carlgrens inställning har hela tiden varit att den legala jakten skulle öka acceptansen för rovdjurspolitiken och därigenom främst göra det lättare att plantera in nya vargar, men även minska den illegala jakten. Det finns dock inga indikationer på att vargjakten har gjort det lättare att placera ut nya genetiskt värdefulla vargar i den svenska stammen. Inte heller finns det några tecken på att tjuvjakten, som har tagit ett 100-tal vargar under 2000-talet, har minskat.

Hela grunden till politiken är i sig absurd. Det är fel att jaga en utrotningshotad vargstam som har lika stor rätt till de svenska skogarna som jägarna har. Att sen motivera det med att det skulle öka acceptansen för rovdjurspolitiken hos varghatarna är att legitimera och tillmötesgå åsikter som i grunden är hatiska och inte borde tillåtas få något genomslag i politiken. Vargstammen är en bråkdel av t.ex. björnstammen, och björnarna, är betydligt farligare för människan, för att inte tala om jägarna själva som är mycket farligare än björnarna. Ändå erkänner inte regeringen att varghatet har lett till en politik som innebär en negativ särbehandling jämfört med andra rovdjursstammar i Sverige eller vargstammar i andra europeiska länder. Ungefär som när vi säger att vi visst inte diskriminerar mot romer i Sverige. Men ändå användes i Stockholm ljusskygga lagar ifrån femtiotalet för att utvisa EU-medborgare som inte har begått några brott. Och just det, de tillämpades bara mot romer...

"Mental härdsmälta"

2011-04-21T12:11:00.007+02:00

Jag har tidigare skrivit om ärendet med 23-åringen som dog för att ingen ambulans skickades till honom trots att han ringde och vädjade om hjälp. I det inlägget resonerar jag kring att det kan vara ett svårt och stressigt jobb att bedöma och prioritera mellan olika inkommande ärenden, men att det inte finns utrymme för fel när det handlar om liv och död. Efter att ha läst utskriften av samtalet mellan 23-åringen och den manlige sköterska på SOS Alarm som talade med honom har jag ännu svårare att förstå hur operatören tänkte. Det verkar som att han tidigt bestämde sig för att den inringande mannen inte var i behov av en ambulans, och sen fortsatte att tolka all ny information på ett sätt som befäster den uppfattningen. Även om man misstänker att det kan finnas risk för att en person är psykiskt sjuk och att det är en delförklaring till dennes rop på hjälp, så är det helt obegripligt att man väljer att medvetet ignorera hans vädjan. Det verkar nästan som om det hade blivit prestige i ärendet för sjuksköterskans skull. 23-åringens anhöriga beskrev det som "mental härdsmälta", och det känns som en bra beskrivning. Speciellt obegripligt blir det om man som jag vet hur många relativt bagatellartade ärenden som ambulans faktiskt skickas på, bara för säkerhets skull (som sig bör). Som 23-åringens anhöriga också konstaterar, så är dock det viktiga nu att se vilka lärdomar man kan dra för att något sånt här aldrig får ske igen. Och vad gäller den personal som har att handskas med ärenden där det kan gälla liv eller död, så är just förmågan att prestigelöst kunna ta in ny information och omvärdera tidigare slutsatser centrala för att inte fastna i ett felaktigt beslut.

Tillägg: SOS Alarms VD säger att tragedin beror på "ett mänskligt misstag" och inte på ett fel i rutinerna. Det är möjligt, men det är bra att händelsen inte bara utreds internt, utan även av socialstyrelsen och polisen.

Nytt tillägg: 23-åringens familj accepterar inte SOS Alarms förklaring att det endast rör sig om ett mänskligt misstag av den aktuella sköterskan. De lyfter bland annat fram att ingen utredning startades om 23-åringens död förrän familjen själva började gräva i frågan. Händelsen i sig, det faktum att ingen utredning startades förrän de insåg att ärendet skulle granskas, och alla berättelser ifrån människor som inte fått den hjälp de behöver då de ringt 112 målar för mig upp en bild av en verksamhet som inte fungerar som den skall. Eftersom mottagandet av nödsamtal är en grundläggande samhällsfunktion är det mycket allvarligt. En fråga är om den överhuvudtaget borde vara privatiserad, med det får behandlas i ett annat inlägg. Det är bra att det blir en offentlig diskussion kring ämnet (även om det är tråkigt att det också leder till hatkampanjer och meningslösa hot). Förhoppningsvis utmynnar det i en bättre fungerande nödberedskap, vilket är precis det som 23-åringens familj hoppas på.

Tillägg 2011-07-29:
Sjuksköterskan som vägrade att skicka en ambulans åtalas nu för grovt vållande till annans död. Den avlidnes familj är inte ute efter hämnd, men åtalet torde ändå vara en del i den upprättelse som de vill ha och förtjänar.

Våldtäkt och kvinnors sexualitet i Grekland och Sverige

2011-04-16T10:36:00.008+02:00

En ung svensk kvinna på semester i Grekland anmäler för två år sedan till grekisk polis att hon har förts bort och våldtagits. Hon undersöks inte av läkare på platsen eftersom hennes flyg snart skall gå och hon inte vill stanna kvar då resten av sällskapet åker hem. Väl hemma besöker hon en läkare, som konstaterar att kvinnan har skador både på kroppen och i underlivet, vilket kraftigt styrker kvinnans berättelse. Gärningsmannen identifieras av grekisk polis, men släpps snart. I oktober 2009 läggs ärendet ner, trots att grekisk polis har haft tillgång till det rättsintyg som utfärdades efter läkarundersökningen Sverige. I beslutet som skickas till Anna står det bland annat att det på senare år blivit allt vanligare att semestrande kvinnor, främst skandinaver, anmäler grekiska män för våldtäkt för att få ut skadestånd från försäkringsbolag. Nu skall Anna åtalas för falsk tillvitelse samt förtal.

Fallet Anna verkar inte, som anas av skrivningen om att skandinaviska kvinnor skulle anmäla grekiska män för våldtäkt för att få ut försäkringspengar, vara ett enskilt skräckexempel utan ett symptom på hur våldtäkter ses på och hanteras i Grekland. I en tidning i staden Chania på Kreta skrevs en artikel med rubriken ”Våldtäkter som industri för att få ut ersättning”. I artikeln uttalar sig en rättsläkare på Kreta. Enligt honom är det vanligt att kvinnor från de skandinaviska länderna tecknar särskilda försäkringar mot våldtäkt som de sedan utnyttjar. Läkaren medgav senare att hans påståenden bara baserades på en ”allmän opinion”. Samma läkare se i en radiointervju att det inte kunde röras sig om våldtäkt om kvinnan inte hade yttre eller inre skador (vilket är ett absurt uttalande). Då en svensk man skrev ett protestbrev till den grekiska ambassaden fick han följande svar ifrån en hög diplomat: ”Tvärtom min vän så är det du som ska skämmas över svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”

Vad säger då den här historien oss. En uppenbarligen våldtagen kvinna som istället själv blir åtalad. Domslut och rättsläkare som talar om att skandinaviska kvinnor anmäler våldtäkter för att få ut försäkringspengar (vilket helt självklart är totalt ogrundat). En hög grekisk diplomat som hävdar att svenskar skall skämmas över svenska kvinnors uppträdande. För det första berättar det en del om EU-landet Grekland (som också har blivit känt för att behandla migranter som djur och för att ha haft en statsekonomi som mest var ett bokföringsbedrägeri). Dels att Grekland är ett mycket nationalistiskt land där reflexen att försvara greker och det grekiska är mycket stark, även inom rättsväsendet. Dels att Grekland har mycket kvar i sitt jämställdhetsarbete, där synen på våldtäkter (som enligt uppgift är kraftigt stigmatiserat i Grekland) och på kvinnors sexualitet överhuvudtaget är viktiga indikatorer. Den grekiske toppdiplomatens nedlåtande yttrande om svenska kvinnor visar upp både dessa aspekter, och bör inte tas som en enskild tjänstemans klavertramp, även om han sparkades direkt. På samma sätt som rasistiska eller islamofoba uttalanden av Sverigedemokrater i sammanhang där de inte tänker på att de kan ställas till svars för sina yttranden visar på vad som sägs och kan sägas i den interna debatten (trots att det konsekvent fördöms officiellt) så visar den grekiske "toppdiplomatens" yttrande på vad som säkerligen är en acceptabel åsikt i den grekiska delegationen, om än totalt oacceptabel i ett publikt sammanhang.

Efter den här långa utläggningen om Grekland (som även kritiseras i en debattartikel på SvD) kan får man notera att den grekiska kvinnosynen inte på något sätt är unik. Det kan dock vara bra att bli påmind om att en unken kvinnosyn inte är förbehållet muslimska länder, utan fortfarande är utbredd i de flesta länder som är religiöst eller kulturellt traditionalistiska. Faktum är att även i Sverige, som även jag ser som ett föregångsland i sammanhanget, så finns tydliga rester kvar av patriarkala strukturer, och kanske främst just vad gäller synen på kvinnors sexualitet. Det är fortfarande stor skillnad på hur folk i gemen ser på en man som då han är singel regelbundet träffar nya kvinnor och har ett aktivt sexliv och på hur en kvinna som lever på precis samma sätt uppfattas. Kvinnan, som både av män och av andra kvinnor riskerar negativa omdömen som "lösaktig", bryter fortfarande i många sammanhang mot en social norm, medan mannens beteende är mer accepterat. I ett kulturellt sammanhang där preventivmedel var okända och där ett eventuellt barn enbart vore mammans bekymmer kan man förstå att omgivningen varit mer bekymrad om kvinnornas dygd, men där är vi väl ändå inte i Sverige idag?

Ett annat mycket hett exempel på att jämställdhetsdiskussionen kring kvinnors sexualitet är mycket aktuell i Sverige är just synen på våldtäkt. Visserligen hade det nog rått konsensus i både media och domstolar i Sverige om att kvinnan i exemplet ovan, som rövats bort och kunde uppvisa skador i underlivet, hade blivit våldtagen, men fallet Assange visar att det även här blir det heta diskussioner kring gränsdragningar. Jag har skrivit om ämnet förut, och tänker inte gå in i några längre resonemang i det här inlägget, men för mig är det självklart att om en man har sex med en kvinna så måste han ha uppfattat att hon är med på det hela, annars är det ett övergrepp och brottsligt. Detta gäller oavsett om hon gör motstånd, om hon säger nej men inte gör något, eller om hon helt enkelt på grund av t.ex. berusning eller sömn är inkapabel till att säga nej. Och det är självklart att hon när som helst har rätt att ändra ett ja till ett nej. Sen är det lika självklart att det krävs uppsåt, att mannen i fråga måste ha uppfattat att kvinnan inte ville, för att det skall vara frågan om ett brott. Hur som helst så har både fallet Assange och den efterföljande debatten visat att det även i Sverige finns många som fortfarande har en väldigt svävande syn på kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet. Och det torde vara givet (liksom Hanne Kjöller resonerar i en ledarkrönika på DN) att rätten till en egen, fri, sexualitet och rätten att säga nej när som helst utan att riskera att ändå bli tvingad till något mot sin vilja hänger ihop...

Uppdatering: Nu kräver tydligen den grekiska justitieministern att ärendet i fråga skall utredas av den grekiska högsta domstolen. Det känns som att ett par led hoppas över, men det är självklart ett välkommet besked.

Att ha ansvar över liv och död

2011-04-13T10:37:00.004+02:00

Det finns ett band mellan poliser, ambulanspersonal och brandmän. Vi arbetar alla dygnet runt, och i alla delar av samhället, speciellt de mest utsatta. Vi träffas ofta ute på jobb och samarbetar med varandra vid olyckor, bränder, bråk med mera. Och vi hamnar alla i situationer där hur vi utför vårt jobb kan vara frågan om liv eller död för en drabbad medmänniska. Även de operatörer som sitter i ledningscentralerna, för polisens del LKC, är en självklar och vital del i det arbetslag som skall ta ansvar för att hjälpa och skydda samhället då något inträffar. Därför kan jag känna en samhörighetskänsla med en sjuksköterska som jobbar på SOS-Alarm. Jag vet att hennes jobb kan vara stressigt. Hon tvingas dagligen prioritera emellan olika ärenden och behov, och hon kan säkerligen inte skicka ambulanser till alla som ringer in och uppger att de mår dåligt, för då räcker inte resurserna till de verkligt allvarliga fallen. Men oavsett hur stressigt jobbet blir så MÅSTE det utföras på ett sådant sätt att de som verkligen behöver hjälp också får det. Det kan som sagt vara en fråga om liv eller död, och varje enskild kugge i maskineriet måste kunna axla det ansvaret, eller söka ett annat jobb.

På morgonen den 30 januari ringer en 23-årig man 112 och säger att han behöver en ambulans. Den ansvariga sköterskan vill inte skicka någon. Mannen ringer tillbaka och försöker få en ambulans eftersom han har kraftig andnöd och talar med sköterskan i åtta minuter, men hon väljer att inte skicka en ambulans. När hon ringer tillbaka till mannen svarar ingen, men ingen skickas till lägenheten för att kontrollera. Senare på morgonen upptäcker en granne att dörren är öppen. 23-åringen har ställt upp den för att ambulanspersonalen skall komma in, men ingen kom. När mannen påträffades var han död.

Jag har naturligtvis ingen aning om varför den sköterska på SOS-Alarm som valde att inte skicka en ambulans gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen trodde hon inte, trots mannens vädjanden, att han var i behov av hjälp. Alla kan göra misstag, men i det här fallet rör det sig om ett misstag som får sådana konsekvenser att det helt enkelt inte får göras. Min upplevelse av att jobba i yttre tjänst är att när det finns risk för att någon faktiskt svävar i livsfara, då släpper man allt och åker. Jag har mött ambulansen på otaliga jobb, och det har väldigt sällan varit fråga om fara för någons liv, men man skickar ändå ut en bil för att vara på den säkra sidan. Ofta gör ambulanspersonalen en snabb bedömning av en eventuell patient, konstaterar att allt är ok, och lämnar ärendet i våra händer. Med tanke på detta är det ännu svårare att förstå hur den aktuella sköterskan kunde göra den bedömning som hon gjorde.

Även vad gäller polisiära ärenden så begås misstag som gör att ett brottsoffer som riskerar att utsättas för mer hot och våld (t.ex. en misshandlad kvinna) inte får den hjälp hon förtjänar och behöver. Även dessa misstag kan i värsta fall leda till döden, och inte heller då är det acceptabelt. För även om både sjukvården och polisen har extremt hög arbetsbelastning och underbetald, överarbetad personal, även om man dagligen under stress tvingas till svåra prioriteringar, så finns det ingen uppgift som är viktigare än att rädda liv. När någon ropar på hjälp för att denne svävar i livsfara, så måste samhället svara. Här finns inget utrymme för misstag. Och de människor som tar emot sådana rop på hjälp måste klara av att göra de bedömningarna, måste klara den pressen. Vi kommer alltid att akut behöva svara på larm som visar sig vara falska, men vi har aldrig råd att ignorera ett enda larm som visar sig vara äkta, inte när det är frågan om liv eller död.

Tillägg 2011-06-21:
Fallet med 23-åringen som fick mig att skriva det här inlägget har lett till en kraftigt ökad kontroll av SOS Alarm och ambulanssjukvården. Allvarliga misstag sker dock tyvärr fortfarande. Idag, den 21e juni 2011, rapporteras det om ännu ett fall där en person har avlidit tragiskt, denna gången efter att ha varit i kontakt med ambulanspersonalen. Den aktuella kvinnan hade tydligen i samråd med ambulanspersonalen kommit fram till att inte åka med, till skillnad ifrån 23-åringen som bönade och bad om att bli hämtad. Men man kan ändå tycka att ambulanspersonalen, med sin medicinska expertis, skall klara av att rådge så att det säkra tas före det osäkra i en sådan situation. En patient litar ju antagligen på vad sjukvårdspersonalen säger. Det är möjligt att fallet var extremt svårbedömt och visst kan man göra misstag, men som sagt, vissa misstag får så ödesdigra konsekvenser att de bara inte får ske.

Fundamentalister och mördare

2011-04-03T21:30:00.003+02:00

En mobb i Mazar-i Sharif, Afghanistan, attackerar en FN-bas och dödar tio personer. Bland annat slits ett antal FN-anställda ut ur den bunker i vilken de hade tagit skydd och angriparna tar livet av alla utom en. Överlevaren klarar sig för att han hävdar att han är muslim. Orsaken till illdådet visar sig vara att en tokig pastor i USA har bränt en koran, vilket lett till enorma demonstrationer och protester. Både morden i Mazar-i-Sharif och koranbränningen fördöms.

Kan man då lasta den koranbrännande pastor Sapp för morden på de FN-anställda i bunkern och alla andra människoliv som har spillts under protesterna? Har han begått ett brott? Många stater har ju försökt verka för att det skall anses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna att skända religiösa symboler. Visst har pastorn ett visst ansvar då han antagligen förutsåg vilka reaktioner hans osympatiska, småaktiga och helt onödiga tilltag skulle riskera att orsaka. Men det ansvaret är marginellt jämfört med det stora ansvar som vilar på alla de religiösa fundamentalister som deltagit i upplopp och mord. Att bränna en bok är att bränna en bok, oavsett om det är koranen, bibeln, den amerikanska konstitutionen, eller Totte Bakar. Om boken är ett original med ett kulturhistoriskt värde så kan jag hålla med om att det är olyckligt, men jag tror knappast att det var fallet med Sapps exemplar av koranen. Och det är människor som skall ha rättigheter, inte deras religioner eller böcker.

Det stora problemet är inte att det finns skenheliga, provokativa, inskränkta och irriterande personer som pastor Sapp, det kommer det alltid att finnas i världen och det måste världen kunna leva med. Det stora problemet är att det finns mängder med lättkränkta, fundamentalistiska människor som anser att en bränd bok är anledning till att starta upplopp och slå ihjäl andra människor. Sapp må vara en idiot, men de som tog livet av bland annat svensken Joakim Dungel är förbannade mördare.

Jag inser mycket väl att en del av anledningen till att just muslimska män i många delar av världen är så religiösa, och så lättkränkta, är en politisk världsordning där västmakter koloniserat, plundrat och trampat på deras respektive länder. Jag är medveten om att hela den muslimska världen provoceras av hur samma demokratier som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter hos vissa länder stödjer hårdföra diktaturer i andra. Jag vet att stödet till Israel, trots omfattande och grova kränkningar emot det palestinska folket, och stödet till diktaturerna i arabvärlden har gjort USA hatat av många vilket i sin tur gör en amerikansk pastors handlingar än mer laddade. Men de folk som reser sig i Nordafrika och Mellanöstern har levt med samma världspolitiska kontext, och trots det har inte gatuprotesterna lett till upplopp. Min tro är att det beror på att demonstrationerna i t.ex. Egypten och Tunisien har haft syftet att kräva demokrati och mänskliga rättigheter och att de inte har haft några signifikanta inslag av fundamentalism. Däremot de religiöst betonade protesterna emot koranbräningen som hållits i Mazar-i-Sharif och Kandahar (där bland annat en flickskola brändes ned) har urartat till mordiska upplopp. Det visar på att det knappast är världspolitiken som i första hand driver människor till mord och galenskap, utan dogmatisk, fanatisk fundamentalism.

Ghandi, homofobi och religion

2011-04-03T20:36:00.004+02:00

Reaktionerna på att en ny bok om Mahatma Ghandi skriven av den Pulitzerbelönade Joseph Lelyveld presenterar bevis för att Gandhi hade ett homosexuellt förhållande har tydligen blivit starka i Indien. Boken är redan förbjuden i Ghandis hemstat Gujarat och kan mycket väl bli förbjuden i fler stater. Hela historien påminner om att homofobin fortfarande är stark i Indien, tydligen legaliserades inte heller homosexualitet förrän 2009.

Det kan vara nyttigt att komma ihåg att homofobi inte alltid beror på religiösa föreställningar burna av de ofta starkt homofoba världsreligionerna kristendom och islam. Samtidigt är det också uppenbart att även om homofobin knappast skapades av kristendomen eller islam så har den genom att ha kapslats in i ett religiöst, dogmatiskt budskap spridits och burits in i vår tid av bland annat dessa religioner. Faktum är att detta är ett typiskt mönster för just dogmatiska, auktoritära religioner. Då en religion föds fram av historiens nycker så inkorporerar den naturligtvis de värderingar som är dominerande i den tidsålder under vilken den har sitt ursprung. Sedan utges de värderingarna i sitt religiösa kontext för att vara absoluta sanningar, och förs av religionen vidare igenom historien så länge människor anammar religiösa dogmer utan att själva vara kapabla till att se sammanhang och ta ställning. Detsamma gäller många andra av de patriarkala värderingar som ryms inom begreppet "hederskultur", de är äldre än sina religiösa bärare, men tenderar att överleva och frodas i starkt religiösa miljöer.

Jag skulle gissa att de indier som upprörs av den nya boken om Ghandi främst är religiösa/hinduiska traditionalister. Och det bästa sättet att bekämpa förlegade och förkastliga värderingar som homofobi är inte att attackera någon speciell religion, utan att verka för ett samhälle med en stark utbildnings- och upplysningstradition. Där människor uppmanas att ifrågasätta och där religionen ses mer som en personlig, andlig angelägenhet än något som har rätt att ha åsikter om hur samhället skall se ut och om hur folk får lov att leva sina liv, där blir också homofobi och andra diskriminerande och kränkande värderingar successivt allt ovanligare. Här är faktiskt Sverige ett relativt bra exempel för resten av världen (trots att vi fortfarande har mycket kvar att göra).

Om rasism och att bemöta Sverigedemokraterna

2011-03-26T18:46:00.004+01:00

Inför förra valet diskuterades och planerades det i oändlighet för hur man skulle göra för att Sverigedemokraterna inte skulle komma in i riksdagen. Jag har hela tiden varit av åsikten att den centrala frågan inte är huruvida Sverigedemokraterna tar mer eller mindre än fyra procent i riksdagsvalet, utan vad man skall göra för att bekämpa den rasism och den främlingsfientlighet i samhället som SDs framgångar är ett symptom på. När t.ex. Luleå Hockeys sportchef verkar ha kallat en Skellefteåspelare för "Negersvin" (han nekar dock själv till anklagelserna) så har det knappast något med SD att göra...

Däremot kan man vända på frågeställningen och säga att det blir ett problem när etablerade partier anpassar sin politik efter SD. I svensk debatt har främst Folkpartiet anklagats för att "fiska i grumliga vatten". Även om jag har varit kritisk till många utspel ifrån folkpartistiskt håll, så är de för mig tydligt att det är Moderaterna, med migrationsminister Billström i spetsen, som har stått för de förslag och den retorik som mest närmar sig riktig främlingsfientlighet. Billström, som normalt brukar akta sig noga för att yttra sig i enskilda frågor (och aldrig ger stöd till utsatta utvisningshotade) var snabbt ute och stöttade gränspolisen i Stockholm vad gäller utvisning av romer för tiggeri. Billström deklarerade upprört att tiggeri var "ohederligt" och tog stöd i ett yttrande i ett förarbete ifrån 1954. Sen att det yttrandet skrevs i en tid då antiziganismen var institutionaliserad i Sverige verkar inte störa Billström. Det visade sig även senare att uttalanden ifrån Stockholmspolisen om att romerna skulle ha varit "aggressiva", "gått på folk" eller simulerat handikapp helt saknade stöd i polisens egen dokumentation. I slutändan handlade det om att romerna i fråga hade spelat instrument, vilket enligt gränspolisen är ett verktyg för tiggeri "istället för den vädjande blicken", och att det har lett till att de tagits i förvar i flera veckor och sedan utvisats. Detta verkar sakna legal täckning och hade naturligtvis inte hänt exempelvis en engelsk gatumusikant, vilket gör det speciellt allvarligt. Faktum är att hela historien luktar rasism mot romer.

Vad gäller Billströms inställning till vård av papperslösa och skolgång för barn till papperslösa, så kan hans starka motstånd visserligen inte beskyllas för att bero på rasism, men vittnar ändå om en brist på medkänsla för utsatta människor med utländsk bakgrund som skulle kunna kopplas till främlingsfientlighet. Nu har dock Billström blivit överkörd av resten av Alliansen och i slutändan även av sitt eget parti, då en blocköverskridande överenskommelse gjorts med miljöpartiet som bland annat ger papperslösa rätt till vård. Och just den sortens politiska lösningar är också nyckeln till att både få fram en bättre politik och att minska SDs inflytande.

Enligt en ny undersökning som har gjorts på Göteborgs Universitet så ökar stöder för Sverigedemokraterna ju hårdare politik emot invandrare som de etablerade partierna för. Det gör det ännu tydligare att Sverigedemokraterna bekämpas bäst av partier som Miljöpartiet och politiker som Socialdemokraternas före detta partiledare Mona Sahlin, och har sina bästa vänner i politiker som moderaternas Tobias Billström. Det behövs alltså ingen speciell strategi för att bemöta SD, det är bara frågan om att göra det som man ändå borde göra, föra en human och vettig migrations- och integrationspolitik. Sen krävs det dock ytterligare åtgärder för att komma åt både öppen rasism och dold främlingsfientlighet i samhället, men det är en annan fråga.

Otrohet avkriminaliseras i Mexico

2011-03-25T21:16:00.003+01:00

I Mexico verkar en lag som kan ge upp till två års fängelse för otrohet vara på väg att avskaffas. Jag vet inte om man skall glädjas över att denna absurda lag är på väg bort, eller förfasas över att det faktiskt fortfarande är brottsligt att vara otrogen i Mexico. En mexikansk vänsterpolitiker uttryckte det som att avskaffandet av lagen varit "ett sätt att fördöma ett brott som historiskt sett har konstruerats för att göra kvinnor till männens egendom", och det är en mycket skarpsynt observation. När man helt korrekt kritiserar kvinnoförtryck i främst muslimska länder i Mellanöstern, Afrika och Asien, så kan det vara värt att påminna sig om att mycket starka patriarkala strukturer finns kvar även i det kristna Latinamerika. Vad gäller Europa, så har vi visserligen kommit längre, inte minst tack vare den utbredda sekulariseringen, men vi är långt ifrån framme än...

Straffpraxis för våldsbrott

2011-03-21T13:11:00.004+01:00

Hovrätten för nedre Norrland har sänkt straffet för en man som har "plågat sin hustru i åratal med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld", bland annat då ett antal sexuella övergrepp som bedömts som grova våldtäkter av tingsrätten klassificeras ned till "vanlig" våldtäkt av hovrätten. Mannen döms till fyra år och sex månaders fängelse, vilket torde innebära att han är ute efter tre år. Det känns för mig som ett väl lågt straff för en person som uppenbarligen utsatt en annan människa för fruktansvärda kränkningar och ett hemskt lidande under en period av många år. Jag hoppas att mannen, då han kommer ut efter tre år, kommer att lämna den kvinna har har förföljt under åratal ifred. Om han inte gör det, vilket dessvärre är vanligt, så kan det innebära att kvinnan tvingas leva ett liv som begränsas av skyddsbehov och rädsla. Hur som helst så måste hon få ett så pass bra stöd och skydd av samhället att inte övergreppen fortsätter igen så fort hennes plågoande muckar ifrån fängelset.

Obegripligt

2011-03-18T18:51:00.002+01:00

När nyheten om att fotbollsspelaren Anton Hysén är homosexuell briserade som en bomb i alla svenska medier undrade inte bara jag, utan även Anton själv över hur en relativt okänd idrottsmans sexuella läggning kan bli en nationell angelägenhet. Och visst kan man säga att svenska medier till stor del själva ligger bakom den enorma uppmärksamhet som Antons besked i fotbollsmagasinet Offside fick. Men när Antons namn nu har nämnts i media över hela världen och det sägs att han är den förste professionella fotbollsspelaren på 20 år och den andre någonsin som kommer ut offentligt som homosexuell, så börjar jag förstå nyhetsvärderingen. Det som dock är helt obegripligt för mig är att vi inte har kommit längre. Det är självklart så att det finns otaliga fotbollsspelare på allt ifrån Antons egen nivå till den absoluta världstoppen som är homosexuella. Varför vågar de då inte stå för det offentligt? Om det hade varit lätt och smärtfritt, så hade självklart många fler kommit ut långt tidigare. Och antagligen är det inte bara rädsla för hur lagkamrater reagerar som avskräcker, på de högre nivåerna handlar det troligtvis mer om tillgång till sponsorer, lagets "image", med mera. Tyvärr belyser hela historien det faktum att vi inte har kommit så långt som vi tror på vägen mot ett öppet och tolerant samhälle där alla accepteras och uppskattas för den dom är, oavsett sexuell läggning.

Ansvar att skydda

2011-03-17T20:23:00.004+01:00

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Människan, naturen och kärnkraften.

2011-03-12T13:06:00.006+01:00

Och så har mänskligheten drabbats av ännu en naturkatastrof, en kraftig jordbävning utanför Japans östkust. De materiella skadorna verkar bli enorma, men som tur är har Japan, som ett rikt och tekniskt högt utvecklat land en helt annat beredskap än vad t.ex. Haiti eller Banda Aceh hade, vilket gör att dödstalen blir mindre (om än fruktansvärda). Dessutom är jag övertygad om att Japan besitter en stor kapacitet att hjälpa de nödställda, och att bygga upp det förstörda. Sen skall de, som alla andra nationer i kris, självklart erbjudas internationell hjälp.

Det finns inte så mycket att säga om jordbävningen i sig, även om det är intressant att Japan kan ha flyttats ca två meter österut. Det intressanta för mig är vad den säger om hur vi människor bygger våra samhällen, och vad för lärdomar vi kan dra av det. En anledning till att Japan har klarat sig bättre är naturligtvis att de har byggt på ett sätt som är ägnat att stå emot jordbävningar. Sen handlar det i slutändan alltid om en balans emellan kostnad och risk. Det går inte att bygga byggnader som är 100% jordbävningssäkra, det kommer alltid att bero på hur starkt och hur nära jordbävningen slår till. Alltså måste man kunna hantera konsekvenserna av att det man bygger upp rasar, eller krackelerar.

Det som händer just nu i och kring kärnkraftverket i Fukushima är en påminnelse om att det aldrig går att ha total kontroll. Det verkar i nuläget oklart vilka konsekvenser explosionerna och bristen på kylvatten till reaktorerna kommer att ha. En japansk expert talar om att det inte finns någon risk för härdsmälta, men Lars Gunsell på Strålsäkerhetsmyndigheten anser att man inte kan utesluta risken för utsäpp av radiokativt material. Redan nu har mätningar på 1000 gånger högre strålningsnivåer än normalt gjorts.

Ett problem med just kärnkraften, som belyses av händelserna i Fukushima, är att konsekvenserna av en olycka kan bli oöverstigliga. Det, tillsammans med ett ännu olöst avfallsproblem, gör att det finns all anledning att vara skeptisk till kärnkraften som den ser ut idag. Dessutom ligger mycket falsk eller vilseledande propaganda kombinerat med ren okunskap bakom påståenden om att den skulle vara klimatneutral. Kärnbränsle bryts i energiintensiva processer som skapar stor lokal miljöförstörelse, och är dessutom en ändlig resurs. Så Kärnkraften är varken okomplicerat i bränsleledet, energitillverkningen eller avfallsledet.

Den svenska "tankeförbudslagen" har på alla sätt varit kontraproduktiv. Det är klart att man borde få forska på kärnkraft (vilket man nu får igen). Men om man skall bygga ut kränkraften, så förutsätter det enligt min mening en teknikutveckling som löser de enorma problem som den idag associeras med (i Sverige är även driftsäkerhet en aktuell fråga). Och vem vet, kanske har vi inom en överskådlig framtid tillgång till en helt ny, ren "kärnkraft" utan avfallsproblem, det var ju inte länge sedan en italiensk forskare gick ut med att han hade lyckats genomföra en kall fusion...

Tillbaka till Japan, som till skillnad ifrån Sverige ligger i en extremt jordbävningskänslig zon. Även om det visar sig att problemen kring kärnkraftsverket i Fukushima är hanterbara, så innebär det inte att faran är över. Området löper en konstant risk att utsättas för kraftiga jordbävningar, och det vore ödesdigert om en framtida jordbävning förutom den katastrof skalvet i sig innebär även skulle leda till ett kärnkraftshaveri.

Upphovsrättsindustin har skapat ett monster

2011-03-09T23:01:00.004+01:00

Det är inte svårt att se att något är fel när en ung konstnär som använder sitt konstnärskap för att skapa uppmärksamhet kring den svåra situationen i Darfur och dessutom samla in pengar för att konkret hjälpa till plötsligt krävs på miljonbelopp av Luis Vuitton. Modebolaget har reagerat på att en väska som konstnären, danskan Nadia Plesner, har använt som en symbol för västerländsk rikedom i kontrast till den akuta fattigdomen i Darfur ser ut som om den vore av deras märke, och svarat med att stämma henne för upphovsrättsbrott.

Maktbalansen emellan stenrika och ofta helt amoraliska storföretag (organisationer som till 100% är byggda kring vinstmaximering verkar väldigt ofta generera interna kulturer där också ekonomisk vining är den enda värderingen som betyder något) och enskilda medborgare har länge varit skev. Till skillnad mot brottsmål så krävs det i civilrättsliga tvister att man har pengar, eftersom staten inte erbjuder någon rättshjälp. Men den balansen verkar ha förskjutits in absurdum på grund av upphovsrättsindustrins lobbyarbete med syfte att skapa lagstiftning som gör att upphovsrättsinnehavare kan processa mot och helt sänka personer som hotar deras vinstintressen. Lagar som ipred, där den rättssäkerhet som tas för självklar i brottsmål inte verkar vara särskilt viktig och där bötesbeloppen är hundratals gånger högre än de skadestånd som döms ut efter våldtäkter, grova misshandlar och mord har skapat verktyg som storföretagens horder av advokater kan använda för att skrämma folk till underkastelse. I fallet med Luis Vuitton och Nadia Plesner så har företaget använt en holländsk lag som tydligen låter dem driva igenom sin absurda stämning i domstol utan att Plesner ens har fått chansen att yttra sig. Kontentan blev en räkning som ökade med 5000 Euro per dag! Danskan ångrar dock inget, eftersom hennes konst fortfarade hjälper de nödställda i Darfur.

Det är helt uppenbart att det krävs en översyn på de nya upphovsrättslagar som ofta har drivits igenom efter tryck ifrån mäktiga amerikanska intressen. Dessutom borde man fundera över hur man kan göra för att samma rättssäkerhetsprinciper som gäller i brottmål för att försvara medborgare emot staten kan tillämpas för att även försvara enskilda människor ifrån giriga och rika företag som istället använder civilrätten för att komma åt folk som är obekväma för dem. Slutligen så borde de som skulle kunna ha tänkt sig att köpa Luis Vuitton-produkter helt enkelt avstå ifrån det.

Polisen och jämställdheten

2011-03-09T01:45:00.002+01:00

Jag ombads att skriva en text om polisen och jämställdheten till internationella kvinnodagen för publicering på miljöpartiet i Solnas blogg, vilket jag också gjorde. Texten blev, min vana trogen, alldeles för lång, och vissa delar behövde redigeras bort. Här kommer den oredigerade texten, väl lång även för denna blogg...

I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?

Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.

Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.

För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.

Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.

Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.

Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.

Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.

Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.

Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.

Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.

Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.

Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.

Mental inavel?

2011-03-09T01:02:00.003+01:00

Ibland kan man förundras över hur knäppa tankar som kan få fäste. Det absurda förslaget att förbjuda busschafförerna i Jönköping att tala andra språk en svenska verkar härröra ifrån företaget Keolis områdeschef Mats Freding, men den person som trädde fram i en radiointervju och försvarade förslaget var den lokale fackordföranden Thor Tärnbring. Tärnbring hävdade att om fler språk än svenska talades så blir det "en kakafoni" där "ingen får lugn och ro". Med tanke på att det knappast är språket som avgör ljudvolymen, så kan man bara spekulera i vad Tärnbring egentligen ville. Få tyst på kollegor med utländsk bakgrund då han tycker att dessa har för hög ljudvolym då de pratar? Få bättre kontroll över allt som sägs i lunchrummet? Eller helt enkelt bara bekämpa det som för honom är främmande och okänt? Självklart röt både Keolis och facket ifrån centralt när tokigheterna blev kända, men det är ändå minst sagt förvånande att ingen av de inblandade själva fattade att deras försök till försvenskande strömlinjeformning av arbetskraften var både korkat och diskriminerande på gränsen till rasism...

Det pragmatiska, ideologiska miljöpartiet

2011-03-04T11:16:00.007+01:00

Så det visar sig att regeringens utspel om bland annat vård till papperslösa ingick i ett större sammanhang där man har kommit överens med miljöpartiet om att göra upp om migrationspolitiken. Uppgörelsen, som kallats "historisk", innebär bland annat att papperslösa flyktingar ska kunna få vård och att deras barn skall få rätt att gå i skolan (något Moderaterna tidigare varit emot), samt att identifikationskraven för anhöriginvandring skall lättas upp och att det ska bli möjligt att komma hit för att starta nya företag.

Samtliga av dessa förändringar av den nuvarande politiken är väldigt välkomna och kommer att mycket konkret förbättra livet för mängder med människor som lever under utsatta förhållanden. Att man har kommit fram till en överenskommelse, trots att moderaterna med migrationsminister Tobias Billström i spetsen har varit notoriskt hårdföra i sin inställning till bland annat papperslösa, beror troligtvis på flera olika saker. Statsministern själv nämnde nödvändigheten av att stänga ute de främlingsfientliga Sverigedemokraterna ifrån politiskt inflytande över migrationspolitiken. Men dessutom krävdes det att det skulle finnas ett parti att göra upp med. Och det faktum att den stela och på många sätt kontraproduktiva blockpolitiken har brutits upp på vänsterkanten har gjort att miljöpartiet igen kan ta den konstruktiva roll de tidigare haft, som ett ideologiskt orienterar men ändå pragmatiskt mittenparti som slåss för sina hjärtefrågor. När vänsterpartiet gnäller om att miljöpartiet sålt sig för billigt, så konstaterar samtidigt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att miljöpartiet är det mest "extrema" partiet i invandringsfrågor i Sveriges riksdag, och ett finare betyg får man leta efter... Och socialdemokraterna, som inte verkar ha fastnat i vänsterpartiets gnällfälla där allt som de själva inte varit med om att bestämma är dåligt, hur goda effekter det än må leda till, uppskattar att papperslösa får rätt till vård och skola och välkomnar att Billström har blivit överkörd.

Nu får man främst glädjas över att ett viktigt steg har tagits för en humanare migrationspolitik och för att förbättra situationen för papperslösa i Sverige (något som vi som sagt fått FN-kritik för). Men man kan även glädjas över att miljöpartiet åter finns i den ansvarsfulla och konstruktiva roll som ett ideologiskt styrt men pragmatiskt arbetande obundet parti i vilken de på så många sätt konkret har påverkat och förändrat det svenska samhället tidigare. Bra jobbat!

Uppgörelsen kommenteras även på ledarplats i DN, SvD, Aftonbladet, mm.

Välkommet men sent påtänkt

2011-03-04T10:56:00.003+01:00

Jag visste att fiskebestånden omkring Europa (och i stora delar av världshaven) är kraftigt överfiskade. Jag visste att fiskeindustrin bedriver ett rovfiske som inte bara leder till en ekologisk katastrof i de marina ekosystemen, utan även saboterar möjligheterna för framtidens fiskare att kunna livnära sig på sitt yrke. Men jag visste faktiskt inte att man i Europa helt lagligt kan dumpa mängder av den fisk man fångat i havet igen om den inte är tillräckligt värdefull, vilket tydligen sker med 70% av all plattfisk och 50% av all vitfisk (som t.ex. torsk eller kolja). Det framgår inte hur stor andel av vad som kanske rör sig om en miljon ton fisk årligen som slängs tillbaka i tid för att kunna överleva, men man får väl anta att en överväldigande del redan är fiskkadaver när det dumpas... Så även om det är mycket välkommet att den här motbjudande företeelsen nu är på gång att förbjudas, så blir nyheten i sig bara ytterligare en påminnelse om hur fiskeindustrin är i otakt med värderingar om ekologi och hushållande med naturresurser...

Äntligen beslut om vård till papperslösa!

2011-03-02T23:02:00.004+01:00

Även om det verkar som om mycket fortfarande är oklart vad gäller regeringens överenskommelse om att papperslösa nu skall få rätt till vård (något som av FNs specielle rapportör om rätten till hälsa anses vara en mänsklig rättighet och som Sverige har fått mycket kritik för att ha nekat) så är beslutet hur som helst ett stort och viktigt steg framåt! Och det är även mycket glädjande att det i överenskommelsen också ingår att papperslösa barn skall ha rätt till skolgång samt att papperslösa skall ha rätt att starta företag.

Man skulle kunna säga mycket om att det har dröjt så länge att ge papperslösa de här till synes självklara rättigheterna. Och det är uppenbart att det under allianstiden har varit Moderaterna som har hållit tillbaka (att inget gjorts tidigare får Socialdemokraterna ta ansvar för). Men idag får det räcka med att glädjas åt att ett viktigt steg har tagits i en av de frågor som mest befläckat Sveriges anseende vad gäller mänskliga rättigheter inom vårt eget lands gränser.

Nu hoppas man bara att beslutet leder till konkreta åtgärder som kan komma de här utsatta människorna till gagn så snart som möjligt. Även om jag förstår att det kommer att ta ett tag innan en lagstiftning som löser alla finansiella bitar är på plats (frågan skall tydligen gå till omröstning i riksdagen efter årsskiftet), så gäller det för regeringen att gå ut med tydliga rekommendationer till landstingen så att de som inte redan nu ger papperslösa vård snarast omprövar sina rutiner.

DNA-dusch som hjälp mot brott

2011-03-02T22:22:00.004+01:00

300 butiker i Sverige skall nu utrustas med utrustning som sprutar ut ett biologiskt framställt DNA då överfallslarmet går. Detta DNA kommer sedan att kunna spåras på dem som befunnit sig i butiken under tre veckor. Tekniken har tydligen använts framgångsrikt i USA och England.

Om metoden verkligen fungerar så bra som det är tänkt, så kommer den inte bara göra det lättare att utreda butiksrån, utan även troligtvis minska antalet rånförsök genom att ha en avskräckande effekt. Det kan inte annat än välkomnas. Men man får hoppas att butikerna som installerar de här duscharna med biologiskt DNA även ser över sina överfallslarm. För baserat på min erfarenhet som polis så vet jag att en överväldigande majoritet av alla larm är falska, och det känns lite onödigt att spraya ut DNA-duschen över ett antal vanliga kunder som råkade befinna sig i butiken då elsystemen strulade...

Faktum är att om samma teknik kunde göras så pass billig och säker att den kunde kopplas till larmanordningar på bostäder, så skulle den kanske även kunna vara till stor hjälp mot den epidemi av inbrott som många områden drabbas av.

Solidaritet, mänskliga rättigheter och mobiler

2011-02-28T10:36:00.004+01:00

Anställda som jobbar i veritabla arbetsläger där de tvingas slita elvatimmarsdagar under sexdagarsveckor, men ändå får så lite betalt att de inte kan leva på lönen om de inte arbetar övertid. Arbetare som inte får prata med varandra, eller ens le emot varandra, för att det anses skada produktiviteten. Det är så det ser ut i det taiwanesiska företaget Foxconns kinesiska fabriker. Och komponenterna som tillverkas där levereras till amerikanska, europeiska och japanska IT-jättar som Apple, Dell, Sony, Nokia och Ericsson för att sedan bli en del i t.ex. en ny I-phone.

De kinesiska arbetarna befinner sig i en situation som innebär det sämsta av två världar. De utsätts för en rå och otyglad marknadsekonomi där allt handlar om att företaget de jobbar för skall tjäna pengar på en enorm global efterfrågan på elektronikprodukter. Samtidigt lever de i en hård diktatur där deras möjligheter att protestera emot rovdriften är extremt begränsade. Så i spelet där allt ifrån kinesiska kapitalister (i symbios med det styrande kommunistpartiet), multinationella företag i väst och slutkonsumenter av IT-produkter i t.ex. Sverige är vinnare på en prispress på elektronik, så är det de kinesiska arbetarna som betalar priset.

Så vem har då ansvar för deras situation? Självklart ligger det största ansvaret hos de företag som driver rovdriften, och hos den kinesiska diktaturen, men det sipprar även ned på samtliga som tar del av vinsterna ifrån slavarbetet. Visst, det är svårt att ta ansvar för något som man inte känner till, men man kan inte heller svära sig fri ifrån allt bara för att man väljer okunskapens och omedvetenhetens enkla väg... För oss i Sverige innebär det ett ansvar som konsumenter, men även ett ansvar som medborgare. Det är omöjligt för en enskild konsument att ha koll på alla led i alla produkter som han eller hon köper. Därför behövs det regleringar, lagkrav på företag att redovisa och styrmedel som förbud och skatter på produkter som inte håller måttet vad gäller arbetsrätt, mänskliga rättigheter eller miljö ("CSR", Corporate Social Responsibility). Behovet av att det ageras på en politisk nivå är därför mycket stort. Det färska exemplet med hur indiska läkemedelstillverkare förorenar sitt närområde på ett sätt som inte bara förstör lokal natur, utan även riskerar att öka antibiotikaresistensen hos bakterier, är talande, där finns det helt enkelt ingen information som konsumenten kan använda för att undvika att bidra till miljöförstörelsen eftersom det är sekretessbelagt var tillverkningen av medicinerna sker.

Det kinesiska exemplet visar väldigt tydligt på att det krävs ett större ansvarstagande på både politisk och personlig nivå. Men det kräver också att man både som konsument och som politiker vågar gå emot alla de starka krafter som säger att det visserligen är viktigt med mänskliga rättigheter och en bra miljö, men om konsekvenserna drabbar någon utanför vår egen sfär så är det nog ändå viktigare att våra företag får fortsätta att tjäna stora pengar och att vår egen befolkning nöjt får fortsätta att konsumera billiga varor. Denna attityd har lyst igenom väldigt tydligt när amerikanska eller europeiska politiker t.ex. skall förhandla fram nya frihandelsavtal med länder i syd, och har illustrerats med smärtsam tydlighet under de pågående folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Vad som är lönsamt trumfar fortfarande ut vad som är rätt och riktigt, och man är fortfarande sig själv närmast i Väst.

Faktum är att sann solidaritet i utrikes- och handelspolitik är mycket ovanligare än man skulle vilja hoppas på i våra upplysta demokratier. Men det är också ett faktum att den är vanligare på den politiska vänsterkanten en till höger (även om det finns ytterst pinsamma undantag, som får behandlas i ett annat inlägg...), något som kan göra mig som liberal kluven emellan min syn på inrikespolitik och utrikespolitik. Som tur är finns det ett alternativ, det gröna alternativet, som kombinerar en stark solidaritet med omvärlden med en frihetlig, liberal, grundsyn på människan. Det är också ofta gröna partier som går i bräschen för den så viktiga kampen emot att vi i Väst bidrar till miljöförstöring och kränkning av mänskliga rättigheter i andra delar av världen (som hela det här inlägget handlar om).

Man skäms

2011-02-21T15:16:00.004+01:00

Det är något speciellt över att känna att nu skrivs det faktiskt historia. Det som händer just nu är så stort, så viktigt, att det kommer att ha en global påverkan under en lång tid framöver. Revolterna i arabvärlden är på många sätt det största som har hänt på jorden sedan Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa befriades. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vi befinner oss bara i början av skeendet och vet inte hur många fler regimer som kommer att falla, eller vad som kommer att kliva in i deras ställen. Tunisien och Egypten har kastat av sig sina fjättror. Det protesteras i mängder av länder, och i några av dem, som Jemen och Bahrain, skakar demonstrationerna regimerna i deras grundvalar. Även utanför arabvärlden, i det persiska Iran, inspireras demokratikämpar av den plötsliga styrkan i de arabiska folkens krav på demokrati. Men de mest dramatiska händelserna utspelar sig just nu i Libyen, där Khadaffis diktatur försöker trycka ned de folkliga protesterna med hänsynslöst våld. Hundratals demonstranter har redan dödats, många av inhyrda legosoldater ifrån t.ex. Tchad, men samtidigt har hela städer fallit för protesterna och allt ifrån militärer till diplomater fått nog av regimens grymhet och hoppat av eller bytt sida.

Så vad gör då västvärlden medan historiens vingslag sveper över arabvärlden. Ja, inte mycket. Frankrikes utrikesminister erbjöd diktaturen i Tunisien polisiär hjälp. Förutom det surrealistiska inlägget i debatten har det mest varit plattityder som att det är dumt med våld som har haglat ut. De demokratiskt valda ledarna i Europa och USA har haft otroligt svårt att ta ställning i konflikten emellan folket och de diktatorer som förtryckt dom i årtionden, naturligtvis på grund av det djupa samarbeta som väst har haft med förtryckarregimerna.

Än så länge har jag dock tänkt att den där förkastliga dubbelmoralen, det är sånt som främst USA, men även andra EU-länder håller på med. I Sverige är vi hederligare. Vi var i alla fall inte med om att vilja fortsätta exploatera det ockuperade Västsaharas fiskevatten, till skillnad ifrån många EU-länder. Vi protesterar emot det illegala byggandet av bosättningar i Palestina, till skillnad ifrån USA som fortsätter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet. Vi har inte samarbetat med säkerhetstjänsterna i Egypten (ja, förutom den genanta incident med Ahmed Agiza och Mohamed Alzery, då...) som USA har gjort, och vi har inte haft täta kontakter med diktaturen i Tunisien som Frankrike har haft. Men sen small det i Libyen...

Blodbadet i Egypten har visat på att även bland diktaturer så finns det en gradskillnad. Khaddafis regim är totalt hänsynslös, och använder alltså inhyrda legosoldater för att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är den regimen som handelsminister Ewa Björling besökte 2009 (tillsammans med Tunisien, som i pressmeddelandet lyfts fram som en öppen ekonomi), och hjälpte till att sälja övervakningsutrustning till. Och nu, medan regimens inhyrda mördare skjuter skarpt emot demonstranterna som rättmätigt kräver demokrati, då säger utrikesminister Carl Bildt, en erkänt skicklig och mycket kunnig politiker, att "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Det framgår inte vad Bildt menar med att få till stabilitet, kanske är det samma stabilitet som Göran Persson berömde i diktaturens Kina. Det är så att man skäms!

En milstolpe

2011-02-21T14:56:00.002+01:00

Den dom som nu kommit emot en överstelöjtnant i den kongolesiska armén och åtta av has soldater är en viktig milstolpe i arbetet emot strafffriheten i Kongo-Kinshasa, speciellt då vad gäller våldtäkter. De FN-pengar som har använts till att finansiera rättegången är synnerligen väl använda. Sen att det fortfarande bara i Kongo finns hundratusentals fler offer som förtjänar samma upprättelse, och hundratusentals fler förövare som fortfarande går fria, gör inte domen mindre viktig, tvärt om. Det är bara att hoppas att den följs upp av fler likadana rättegångar, och att det internationella samfundet som så ofta sviker fortsätter att stödja processen. Det är inte svårt att förstå att Margot Wallström hellre lägger sin energi på det här arbetet än på att blanda sig i den svenska socialdemokratins existensiella kris...

Brottsofferperspektiv?

2011-02-21T14:33:00.002+01:00

Våldtäkter är väldigt komplicerande brott, vilket bland annat debatten kring Julian Assanges göromål i Sverige har visat på. För det första kan gränserna emellan det straffbara och det lagliga (om än klandervärda) vara komplicerande, och de inblandades subjektiva uppfattning av vad som har hänt kan skilja sig markant. Sen är det ett brott som är notoriskt svårt att bevisa, även då man vet vem gärningsmannen är. Därmed inte sagt att lagstiftningen är dålig, det rör sig helt enkelt om en mycket besvärlig balans emellan de anklagades rättssäkerhet och brottsoffrens rätt till upprättelse samt samhällets krav på rättstrygghet. Därför kan det mycket väl hända att ingen blir dömd då en kvinna har blivit våldtagen trots att inga fel begås i utredningen.

Sen görs det naturligtvis mängder med fel, större och mindre. Men det fel som jag själv upplever som det allvarligaste är om kvinnans version inte tas på allvar och man inte ger henne ett bra omhändertagande och bemötande. Utgångspunkten då man får in en ny anmälan om ett så pass grovt brott som våldtäkt är naturligtvis att man skall göra allt som är möjligt för att utredningen skall leda fram till en fällande dom. Man jobbar utifrån att målsägarens version är sann tills annat bevisas. Offret skall tilldelas ett målsägandebiträde, och om utredningen inte kommer någonstans på grund av ett dåligt bevisläge, så skall det naturligtvis förklaras för och kommuniceras till målsägaren.

När man läser skräckhistorier som den här, så blir man beklämd. Det är svårt för mig att säga vad som egentligen har hänt. Men om polisen brustit så totalt i brottsofferperspektivet som det verkar baserat på kvinnans version, så är det mycket allvarligt och borde leda till drastiska förändringar för de enheter som varit ansvariga för utredningen.

Kampen fortsätter

2011-02-15T00:27:00.003+01:00

Inspirerade av framgångarna i Tunisien och Egypten protesterar nu folken emot diktaturerna i bland annat Yemen, Algeriet och Iran. I Algeriet slogs protesterna ned hårt. Och vad gäller regimen i Iran, så har den redan gjort sig känd för att gå hårt fram emot demonstranter. Efter det hårt kritiserade valet i vilket president Ahmadinejad omvaldes svepte en grön protestvåg genom Teherans gator, men den slogs ned brutalt av soldater, revolutionsgardister och kanske främst av den regimtrogna Basijmilisens huliganer, samtidigt som oppositionella fängslades och torterades. Dagens protester i Iran har också lett till dödsoffer, och det känns som om vägen till den seger som det egyptiska folket vann i fredags är lång. Men samtidigt så verkar det iranska folkets längtan efter frihet vara stor, så det är bara att hoppas att diktaturen kommer att falla snart även i Iran! Och den önskan gäller självklart alla de kvarvarande diktaturerna i Mellanöstern, där svallvågorna ifrån folkresningarna i Tunisien och Egypten väller fram...

Internationella hälare

2011-02-15T00:07:00.005+01:00

För en polis är det en självklar sanning att industrin av tillgreppsbrott, som rån, inbrott med mera, är beroende av hälare som avyttrar gods eller tvättar pengar. Om det inte fanns en marknad för stöldgodset så hade det inte heller varit intressant att tillgripa det... Men hälare finns även på en helt annan nivå. Det sägs att den avsatte diktatorn Hosni Mubarak har tillskansat sig uppemot motsvarande 440 miljarder kronor under sina 30 år vid makten. Dessa har han placerat på olika ställen i värden, på bankkonton, i fastigheter med mera. Bra att föredömliga "Transparency International" arbetar för att Mubaraks stulna pengar återförs till det egyptiska folket. Mubarak är varken den förste eller siste korrupte ledare som har rånat sitt (fattiga) folk på enorma tillgångar, och dessa rån möjliggörs utav att det finns ett antal banker, företag, länder som hjälper honom att placera och gömma undan pengarna. Samma internationella hälare hjälper även allt ifrån skattefifflare till brottssyndikat att stoppa undan pengar. De borde stoppas undan själva, i fängelseceller... Det har redan gjorts en del för att komma åt skatteparadis där det historiskt har varit lätt att gömma undan pengar. Den kampen måste fortsätta och intensifieras, det krävs ökad transparens på internationell nivå för ekonomiska transaktioner. De integritetsskäl som talar för att folk, företag och länder skall få flytta pengar utan insyn väger mycket lätt jämfört med det internationella samhällsintresse det innebär att bekämpa den här sortens megahäleri. En annan välkänd sanning är att det enklaste sättet att bekämpa brottslighet är att kapa lönsamheten genom att gå direkt efter pengarna...

Seger i Egypten!

2011-02-11T17:05:00.003+01:00

Så verkar det till slut som om Egyptens diktatur Hosni Mubarak har gett upp och avgår. Den folkliga glädje som exploderat i Kairo går inte att ta miste på. Enligt uppgifter ifrån AFP skall armén tillfälligt styra Egypten, vilket folket verkar föredra framför personer ifrån Mubaraks regim, som t.ex. vicepresidenten Omar Suleiman. Vad detta leder till, och hur det kommer att se ut i Egypten de kommande dagarna, veckorna, månaderna och åren är för mig, och antagligen även för de visaste experter, okänt. Men ett är säkert, det som precis har hänt är en seger för Egyptens folk, för hela arabvärldens folk! Den realpolitiska cynism som har präglat främst USAs men även Europas utrikespolitik har inte gjort något för att hjälpa landet mot demokrati, tvärt om har stödet för Mubaraks diktatur antagligen förlängt hans grepp om landet som inneburit att egyptierna lidit under en polisstat med tortyr och enorm korruption. Nu återstår även att se hur omvärlden reagerar på den process som nu följer i Egypten. Efter arabvärldens första demokratiska val, det i Palestina, så isolerades segraren Hamas, vilket med största sannolikhet ledde till en radikalisering av rörelsen och var ytterst kontraproduktivt. Nu är läget inte på när så infekterat i Egypten, eftersom egyptierna inte har levt under ockupation, "bara" under diktatur. Men det känns givit att omvärlden borde välkomna och acceptera en öppen demokratisk process som involverar alla aktörer, även det muslimska brödraskapet. Slutligen är det bara att hålla tummarna för att processen mot demokrati i arabvärlden som har skördat en enormt viktig seger idag, fortsätter på bred front både i Egypten och i alla de andra länder som fortfarande plågas av diktaturer, både USA-allierade som Saudi-Arabien och "Ondskans axelmakter" som Iran.

Rikedomar förpliktigar

2011-02-09T23:11:00.004+01:00

När nu Sverige får så mycket uppmärksamhet för att ekonomin går bra, och statsminister Reinfeldt m.fl. nämner att detta till stor del beror på "den svenska modellen", så påpekar representanter för Latinamerikagrupperna, Afrikagrupperna och Emmaus att "Den svenska modellen handlar om solidaritet". Så har det varit, och jag skulle gärna se att det fortsatte att vara så. Därför känns det tråkigt att biståndet successivt minskas, och att delar av biståndspengarna finansierar saker som har relativt lite med utvecklingssamarbete att göra, som administration av ambassader eller flyktingmottagande. Och vad gäller klimatbiståndet så håller jag med artikelförfattarna om att det borde rymmas i en annan budget eftersom det faktiskt är en skuld som vi som har skapat problemet har till dem som främst drabbas av det. Det hade varit väldigt välkommet om regeringen hade höjt ambitionerna i biståndsverksamheten nu när det verkar finnas ekonomiskt utrymme. Men det känns tyvärr inte särskilt sannolik med en moderat biståndsminister som inte direkt gjort sig känd för att slåss för en generös biståndsbudget...

Något är fel med asylsystemet

2011-02-09T22:20:00.003+01:00

Då och då dyker det upp fall där det känns i både hjärtat, huvudet, och magen att något har gått fel med vår asylprocess. Att ett par som helt uppenbart riskerar både tortyr och i värsta fall dödsstraff i diktaturens Iran är på väg att utvisas verkar vara ett sådant fall. När migrationsministern får frågor om utvisningen, så hänvisar han bara till att han inte gör uttalanden i enskilda fall. Jag förstår visserligen att migrationsministern inte kan gå in och döma ut migrationsdomstolarnas beslut, lika lite som justitieministern kan gå in och hävda att det har dömts fel i ett brottsmål. Men migrationsministern är ändock ytterst ansvarig för den lagstiftning som migrationsdomstolarna tillämpar, och därför är han även ansvarig för de beslut som de fattar. Om domstolarna fattar till synes inhumana beslut som verkar gå emot vad som känns som rimliga humanitära ställningstaganden, så är det migrationsministerns uppgift att ha en åsikt om huruvida lagstiftningen som domstolarna tillämpat är ok eller om den behöver revideras, på samma sätt som justitieministern ansvarar för att uppdatera den straffrättsliga lagstiftningen om man ser att domar i brottsmål går emot vad som känns rätt och riktigt. Och det ansvaret bör inte Billström tillåtas fly ifrån genom att hänvisa till att han "inte uttalar sig i enskilda fall".

En påminnelse

2011-02-09T21:49:00.003+01:00

För att återigen ge sig in i det minerade fältet emellan rasistiska generaliseringar och att blunda för kulturella eller religiösa problem kan jag konstatera att en 15-årig flicka mördats i Bangladesh för att hon anklagats för att ha en affär med en gift kusin. Man får utgå ifrån att kusinen var betydligt äldre än 15, och byborna som dödade flickan verkade inte ha brytt sig om att ge sig på honom. Denna korta TT-notis verkar visa på någon sorts form av den vidriga kulturella strömning som ofta kallas "hederskultur", och som återfinns i stora delar av världen, men kanske främst i Mellanöstern och södra Asien. Det faktum att hederskulturens starkaste fästen finns i muslimska länder är i sig inte särskilt intressant. Det är nämligen självklart att man kan vara muslim utan att hysa den här sortens avskyvärda värderingar. Sen att religionen är en del av och inbakad i den lokala kultur som i t.ex. Bangladesh leder till att flickor mördas på bestialiska sätt är ganska naturligt. För mig är det självklart att religionen egentligen alltid bara är en delmängd av en folkgrupps totala kulturarv, och det går aldrig att helt särskilja den ena ifrån den andra. Nej, det viktiga är att konstatera att det finns kulturer eller subkulturer som innefattar värderingar som strider emot allt som har med vett, vänlighet, medmänsklighet och mänskliga rättigheter att göra. Att som fanatisk kulturrelativist hävda motsatsen, vilket t.ex. Gudrun Schyman och Eva-Britt Svensson gjort i försök att påstå att "hedersmord" inte skulle skilja sig ifrån vanliga fall av kvinnomisshandel, blir både kontraproduktivt och patetiskt. För dessa problem finns även i Sverige, vilket t.ex. medlemmarna i föreningar som "Glöm aldrig Pela och Fadime" kan vittna om igen och igen. Och att neka till detta är inte bara att vända ryggen till de flickor (och pojkar) som utsätts, här och i andra länder, det innebär också en generalisering som blir närmast rasistisk mot invandrargrupper eftersom det skulle innebära att det skulle ställas lägre krav på moral och etik vad gäller hanterandet av "hedersfrågor" på dem än på etniska svenskar. Nej, noll tolerans emot hederskultur och lika skyldigheter likväl som lika rättigheter för alla!

Trakasserande poliser får behålla jobbet

2011-02-01T13:46:00.002+01:00

Polisen personalansvarsnämnd, PAN, har beslutat att de två poliser som utreds efter en incident där de misstänks för att bland annat ha tvingat bloggaren Jesper Nilsson att radera en film som han spelade in med sin mobiltelefon får behålla jobbet även om de fälls i tingsrätten. Utredningen emot poliserna gäller ofredande, egenmäktigt förfarande och olaga tvång alternativt tjänstefel. Den bild som framträdde av händelsen i media efter att Jesper Nilsson hade lyckats återskapa den raderade filmsnutten är inte särskilt smickrande för de misstänkta poliserna. Om det verkligen är så att de helt enkelt hotat upp Nilsson med en omotiverad kroppsbesiktning för att få honom att radera en film som de upplevde kunde få dem och deras arbetssätt att framstå i dålig dager så är det frågan om ett sorts maktmissbruk som både är allvarligt kränkande och ägnat att kraftigt undergräva förtroendet hos polisen bland allmänheten. Jag kan och vill naturligtvis inte själv yttra mig om vad som egentligen har hänt, men om tingsrätten dömer till ansvar för olaga tvång, så känns det för mig som om förtroendet för kollegorna torde vara svårt skadat, och då kan man fråga sig om det inte vore bättre om de fick påbörja nya karriärer någon annan stans...

Förvarstagna i arrester

2011-02-01T01:02:00.003+01:00

Det har nu gått ett par dagar sedan polismästaren i Göteborg, Lars Klevensparr, sa att han övervägde att polisanmäla sig själv på grund av det inhumana med att placera psykiskt instabila människor som tagits i förvar enligt utlänningslagen i häktes- och arrestceller. Klevensparrs välkomna utspel ledde tydligen till att Kriminalvården plötsligt insåg att det var möjligt att istället placera de förvarstagna på Skogomeanstalten, där miljön är betydlig humanare.

Jag vet hur arrestceller ser ut. De är små, kala och klaustrofobiska. Även förhärdade brottslingar tycker att det är jobbigt att sitta i arresten, den bryter ned folk. Även häktet, som har en aningen trevligare miljö, är tärande, speciellt för dem som blir sittande länge. Man får ofta intrycket av att många yrkeskriminella är mer rädda för arrest- och häktescellerna än för de korta straff som de i bästa fall döms till. För personer som mår psykiskt dåligt från början är dessa celler ett helvete, en mardröm. Jag har sett hur misstänkta kvinnomisshandlare eller rånare närmast krackelerat då de sätts in i arrestcellen. Men där blir de i alla fall max ett par dagar...

I dessa små, hemska celler sätter man alltså även förvarstagna flyktingar i väntan på utvisning om de mår så pass psykiskt dåligt att det inte anses säkert att ha dem i Migrationsverkets vanliga förvar. Det är helt sinnesjukt, fullständigt vidrigt! Inte nog med att det rör sig om människor som inte har begått något brott, de är också exceptionellt sköra och ömtåliga, och dem stoppar man i miljöer som bryter ned hårda förbrytare! Jag var med om att flytta en misstänkt rånare ifrån arresten till psykakuten för att han bedömdes vara suicidal. Det är bra, men suicidala flyktingar i väntan på utvisning blir i stället instoppade i arrestceller!

Uppenbarligen verkar situationen ha förbättrats i Göteborg, och det tack vare polismästarens mediala utspel. Det är bra att han agerade, och det borde varje ansvarig tjänsteman som ser mänskliga rättigheter kränkas så flagrant i Sverige göra. Men det borde självklart inte vara nödvändigt. Det borde finnas direktiv som tydliggör att förvarstagna som inte kan hanteras på förvaren för att de mår dåligt skall omhändertas i humana miljöer. Anstalter, som nu i Göteborg, är ett steg i rätt riktning, men även inom den slutna psykiatrin borde det finnas möjligheter till att både förvara och vårda. Hur som helst, för att lösa detta nationella problem en gång för alla så krävs det att om inte Regeringen, så i alla fall Migrationsverket, Rikspolisstyrelsen och Kriminalvården går ut med nationella direktiv som säkerställer att inga fler förvarstagna flyktingar någonsin placeras i häktes- eller arrestceller, någonstans i landet. Det skall inte vara den förvarstagnes problem om inga andra lösningar finns, då får han helt enkelt släppas fri igen!

Arabisk vår?

2011-01-28T18:25:00.003+01:00

Efter att Tunisiens diktator har flytt så skakas nu arabvärldens folkrikaste och på många sätt viktigaste land, Egypten, av spontana folkliga demonstrationer. Egypten, som näst Israel är USAs viktigaste allierade i regionen, har liksom Tunisien och de andra västvänliga diktaturerna i arabvärlden inte utsatts för något direkt tryck utifrån för att demokratiseras. Men inspirerade av resningen i Tunisien ökar det inhemska trycket på regimen, som bland annat försvarar sig med att stänga ned stora delar av internet. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att det egyptiska folket lyckas skaka av sig den väst-stödda diktaturen. Om det lyckas kan man verkligen tala om en "arabisk vår", och då ökar möjligheterna troligtvis markant för att även fler diktaturer faller.

Koppling emellan islam och terrorism?

2011-01-28T16:48:00.002+01:00

Ett populärt grepp hos främlingsfientliga rörelser, och bland en hord rasistiska bloggare och andra internettroll på högerkanten, är att koppla ihop islam och muslimer i allmänhet med terrorism i islams namn, och de extremister som utför dåden. Den sortens generaliseringar avfärdas tack och lov av i princip hela "etablissemanget" varje gång de dyker upp. Jag skrev själv en artikel om behovet av att kunna bekämpa både våldsbejakande islamism och islamofobi efter terrorattacken emot Stockholm i december.

Men är det då slutet på diskussionen. Räcker det att ännu en gång konstatera att en enormt överväldigande majoritet av alla muslimer är lika mycket, om inte mer, motståndare till islamistisk terror som folk i gemen är? Det står ju utom allt tvivel att de absolut flesta offren för islamistisk terror är just muslimer.

Tja, det måste nog medges att det finns en dimension på debatten som är mer avancerad än så. Med vetskapen om att jag nu ger mig in på minerad mark så kan man konstatera att världen självklart är lite mer komplex än att man kan dela in muslimer i enbart två grupper, de vanliga fredliga muslimerna och de våldsbejakande extremisterna som ägnar sig åt terrorism. Även bland den enorma majoritet som inte förespråkar våld finns det allt ifrån helt sekulariserade personer som ändå definierar sig som muslimer på grund av sitt kulturarv till närmast fundamentalistiska "renläriga" som vill att hela samhället skall genomsyras av islam, t.ex. genom att män och kvinnor hålls åtskilda och att barn får en religiös undervisning och fostran.

Men kan man säga att någon utanför den krets extremister som faktiskt stödjer, planerar och utför terrordåden har ett ansvar för dessa? För att svara på den frågan så kan man dra paralleller med John Ausonius, "lasermannen". I Gellert Tamas reportagebok framstår att Ausonius upplevde att han med sina attacker på människor med utländsk bakgrund bara gjorde handling av vad han uppfattade som en bred känsla hos folket av att något måste göras åt "problemet" med invandrare/invandring. Det rådande samhällsklimatet, men ökande främlingsfientlighet, var en viktig faktor. Ausonius fick alltså inspiration till sina våldsdåd av människor, som t.ex. Ny Demokratis Ian Wachtmeister, som själva aldrig hade uppmuntrat till våld, och som naturligtvis kraftfullt tog avstånd ifrån alla våldsdåd.

Vad gäller våldsbejakande islamism är det inte svårt att tänka sig att delar av den muslimska sfären i t.ex. Sverige som är speciellt ortodox kan sprida en ideologi som ofrivilligt göder och föder de mest extrema krafterna, trots att de själva aldrig skulle ta till våld, eller heller uppmana någon annan till att ta till våld. Diskussionerna kring t.ex. Muhammedkarikatyrerna eller Wilks rondellhund är exempel där ett hetsigt tonläge ifrån religiösa ledare som själva inte skulle ta till våld kan uppmuntra mer extremistiska element att gå över gränsen.

Faktum är att det, i alla fall för mig, blir problematiskt när en dogmatiskt världsbild där det t.ex. framhålls att det bör vara straffbart med "hädelse" förs fram av religiösa ledare med inflytande över stora folkgrupper. Sen tycker jag att det är minst lika bekymmersamt att dessa ledare ofta verkar för ett levnadssätt som begränsar den personliga friheten och bibehåller förlegade könsroller. Jag tycker alltså att det i många fall är berättigat och nödvändigt med en kritisk debatt, inte bara om den våldsbejakande extremismen, utan om ortodox religiositet i allmänhet och hur samhället skall förhålla sig till denna (t.ex. vad gäller religiösa friskolor, slöjor på små barn, med mera).

Angrepp på debattörer att de är islamofoba, rasister med mera kan kväsa en hälsosam diskussion, men likväl är det epitet som ibland är befogade och behövs. Om man generaliserar kring gruppen "muslimer" eller om religionen "islam" (som inte defineras av koranen eller av någon religiös auktoritet, utan av alla de människor som anser sig själva vara muslimer) på ett kränkande och missaktande sätt, då kan det vara frågan om islamofobi. Ett klassiskt exempel för svensk räkning är Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet där han framställde islam som det "det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget". Det samma gäller alla dumheter om att samhället håller på att "islamiseras" eller lögner om kopplingar emellan islam och våldtäkter eller annan grov brottslighet. Liknande grundlösa påståenden ägnade att demonisera islam och muslimer är definitivt islamofoba.

En hälsosam jämförelse att göra är att byta ut religionen islam och gruppen muslimer emot kristendom och kristna. Många av de argaste islamofoberna, i Sverige representerade av SD-kretsen, är nämligen tvärtom positiva till kristendomen. Men ingen skulle få för sig att skuldbelägga alla kristna för de otaliga blodbad, den tortyr, det förtryck och de grymheter som har skett i kristendomens namn igenom historien. Och inte avkrävs kristna ansvar för den nu pågående förföljelsen av homosexuella i Uganda heller. De behöver inte ens ta avstånd ifrån inhemska fundamentalister som Åke Green eller Ulf Ekman. Varför? För att det är självklart att det kristendomen betyder för de flesta i dagens Sverige har väldigt lita att göra med fundamentalism och extremism. En kristen svensk får normalt ha sin i varierande grad sekulariserade och moderniserade kristendom i fred, och tillåts värna den känsla av tillhörighet han känner och ta till sig de budskap som han själv gillar. Detta borde självklart gälla även för muslimer.

Svepande attacker emot religiösa grupper, vare sig det rör sig om muslimer eller kristna, blir lätt både rasistiska och kontraproduktiva. Men däremot måste det få vara tillåtet att kritisera religiösa uppfattningar eller sedvänjor utan att bli kallad för rasist. Och inom ortodox islam (liksom inom ultrakonservativ kristendom eller judendom) så finns det mycket som är problematiskt. Så problematiskt att vissa extrema element inspireras till terrordåd.

Förintelsens årsdag

2011-01-27T22:53:00.003+01:00

Idag uppmärksammas ett av de värsta brotten mot mänskligheten som världen någonsin har tvingats uppleva. Förintelsen, massutrotande av judar utfört av nazister och kollaboratörer är bland det vidrigaste illdåd som utförts, och det är allas ansvar att se till att något sådant aldrig får ske igen, någon gång, någonstans! Den tanken kan vara värd att ta med sig både när det sker etniska rensningar som i Darfur eller det fruktansvärda folkmordet i Rwanda och världssamfundet agerar passiv åskådare. Men även då det hetsas emot folkgrupper i demokratiska länder i vårt eget Europa, t.ex. förföljelse av romer i vissa östeuropeiska länder eller den missaktning som allt kraftigare riktas mot muslimer över hela Europa. Förintelsen hade varit omöjlig utan en redan existerande rasism hos många, och en utbredd passivitet och acceptans hos andra. Apropå passivitet så bör inte Sveriges undfallenhet gentemot nazisterna heller glömmas.

Ingen förhandlingspartner?

2011-01-24T17:32:00.002+01:00

Israel brukar rutinmässigt skylla bristen på framsteg i fredsprocessen på att det inte finns någon förhandlingspartner på den palestinska sidan. De läckta dokument som The Guardian och Al Jazeera har publicerat gör det ännu tydligare än vad det redan var att uttalandet om att det saknas en förhandlingspartner ligger nära sanningen, men dock vad gäller den israeliska sidan. PLOs ledarskap erbjöd 2008 den israeliska regeringen att acceptera och legalisera en stor majoritet av de illegala israeliska bosättningar i palestinska Östra Jerusalem, vilket är eftergifter som går långt längre än vad det palestinska folket anser vara acceptabelt, men fick ett blankt nej till svar ifrån den dåvarande israeliska regeringen. Och det var en mittenregering, dagens högerregim under Netanyahu är långt mindre kompromissvillig. Vilket bara visar hur hopplöst det måste vara att som palestinsk företrädare försöka förhandla fram en fredslösning med Israel. Och under tiden så får Hamas vatten på sin kvar...

Apropå hyckleri

2011-01-24T17:20:00.003+01:00

Human Rights Watch är en av världens mest välrenommerade människorättsorganisationer. I en ny rapport kritiserar HRW EU för undfallenhet emot förtryck och diktaturer, och tar som dagsaktuellt exempel upp att EU-kommissionens ordförande Barroso i dag tar emot Uzbekistans president Islam Karimov, bland annat ansvarig för massakern i Andijan 2005. Jag tror själv att HRW sätter huvudet på spiken då de påpekar att "Stödet för 'dialog' och 'samarbete' med förtryckarregimer är alltför ofta en ursäkt för att inte göra något alls åt mänskliga rättigheter". Detta har naturligtvis även visats av det dagsaktuella exemplet Tunisien. Så frågan är då vad man kan göra för att påverka EUs utrikes- och handelspolitik i en riktning där ansvarstagande och respekt för mänskliga rättigheter blir mindre av fina ledord och mer av en realitet? Ett av de effektivaste sätten vore nog att pressa alla de banker och andra företag i rika demokratier som glatt tar emot och skyddar de pengar som diktatorer och deras regimer har roffat åt sig på folkens bekostnad så att deras egendom kan konfiskeras.

Hyckleri på hög nivå

2011-01-23T19:01:00.002+01:00

"Jasminerevolutionen" i Tunisien är kanske arabvärldens första fredliga revolution, och det folkliga upproret fortsätter med syfte att även övergångsregeringen skall avgå då den anses ha för starka kopplingar till den tidigare regimen. Det är naturligtvis väldigt glädjande att Tunisiens folk har lyckats göra sig av med en diktator som har kontrollerat och spionerat, förföljt all opposition och gjort sig och de sina rika på folkets arbete. Men för mig som betraktare kan jag konstatera att jag knappt kände till att landet var en diktatur innan Ben Ali störtades. Varför har det då talats så lite om förtryck i Tunisien, jämfört med andra diktaturer som Iran, Syrien, Norkorea, Kuba, med mera. Svaret är självklart, Tunisien har av USA och EU, med Frankrike i spetsen, setts som en viktig allierad. Man har haft goda handelsförbindelser och bra tillgång till marknaden, vilket gjort att amerikanska och franska företag har tjänat pengar. Man har haft en allierad i "kampen mot terrorismen". I det sammanhanget har demokrati och mänskliga rättigheter varit ointressant. Det gick till och med så långt att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie erbjöd den nu störtade presidenten Ben Ali med ”att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor”. Tidigare har Ben Ali omfamnats av ett antal franska presidenter, senast Sarkozy.

I P1s alltid lika intressanta program Konflikt drogs slutsatsen att demokrati av stater som USA och Frankrike inte används som något man vill ge till sina vänner, utan snarare något man hotar fiender som Irak innan Saddam Husseins fall med. Det är hyckleri på hög nivå, och det är realpolitik, speciellt i Paris och Washington där man annars är duktiga på att framhäva sig som exempel för en aningen underlägsen omvärld. Inte konstigt att fransmän och amerikaner tycker illa om varandra, de måste känna igen sig själva i den andres allra sämsta sidor...

Sverige har enligt min uppfattning en betydligt hederligare hållning i utrikespolitiska frågor, men jag kan ändå sakna de tydliga ställningstaganden emot stormakternas övergrepp och maktspel som landet var känt för under Olof Palmes tid.

Fast i sin egen offerroll

2011-01-23T18:45:00.003+01:00

Det blir med tiden tydligare och tydligare att det politiska etablissemanget i Israel har väldigt svårt att se kritiskt och nyanserat på den egna nationens handlingar. När den första israeliska rapporten ifrån stormningen av skeppet Mavi Marmara, en del i Ship to Gaza´s försök att bryta den av världssamfundet kritiserade blockaden, konstaterar att soldaterna agerade i självförsvar och att inga fel begicks, så är de mycket ensamma om den uppfattningen. Bland annat FNs råd för mänskliga rättigheter samt UNHCR har konstaterat att grovt övervåld användes. Men för Israel spelar det dessvärre ingen roll om alla bevis samt en enig omvärld pekar på att deras soldater har gjort sig skyldiga till brott, lika lite som det spelar någon roll att den illegala ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza fördöms världen över. De är nämligen, i sin egen världsbild, alltid offren. Detta illustrerades speciellt tydligt under anfallskriget mot Gaza, då tre israeliska dödsoffer på något sätt var värre än de över tusen döda palestinier som omkom när Gaza bombades sönder och samman. Och med Obamas feghet och passivitet så ser det sannerligen mörkt ut för fredsprocessen, för eftersom de judisk/israeliska krafter som arbetar för en rättvis fred tyvärr är allt för svaga, så hade det krävts ett starkt tryck ifrån USA för att överhuvudtaget komma framåt.

Institutionaliserat varghat

2011-01-17T22:23:00.002+01:00

Under de senaste dagarna har ett 20-tal vargar helt lagligt skjutits. Detta trots att den totala svenska vargstammen ligger kring 200 djur, långt under vad som krävs för en stabil population. Och trots att den ansvarige EU-kommissionären, miljökommissionär Janez Potocniks, har uttryckt oro och krävt svar på ett antal kritiska frågor. Regeringen med miljöminister Andreas Carlgren har alltså helt enkelt struntat i EU-kommissionären och kört på med vargjakten, vilket nu leder till att Potocnik anmäler Sverige för brott mot EU:s miljölagstiftning. Varför är då vargjakten så viktig att regeringen väljer att ignorera EU-lagstiftningen och den upprörde kommissionären? Ja, det kan ju knappast handla om att de nu döda 20 vargarna skulle utgjort ett särskilt stort hot mot rikets säkerhet om de fått leva ett tag till... Och även om en och annan jakthund dödas av vargarna, så är det väldigt många fler hundar som dör i trafiken. Men jag antar att det inte handlar särskilt mycket om logik, utan mer om känslor. Varghatet har närts länge och ligger djupt. Vargen är helt enkelt för många landsbygdsbor fienden, en ond varelse som skall bekämpas. Lite som kommunisterna var under McCarthy-eran i USA, eller judarna i 30-talets Tyskland. Den sortens oresonliga hat borde naturligtvis bekämpas, även om det inte rör människor, utan ett lägre stående däggdjur. I Sverige har hatet istället blivit lagstiftning, för att regeringen, i det här fallet med dess "gröna" röst Centerpartiet i spetsen, vill blidka en viss grupp väljare på landsbygden.

Förbjud rökning!

2011-01-17T18:22:00.004+01:00

Nya rön pekar på att rökning är ännu farligare än man trodde i ett tidigt skede. För mig är det obegripligt att samhället gör så lite för att bekämpa rökningen, och speciellt då hos unga. Undersökning på undersökning visar att rökning är mer beroendeframkallande än nästan alla narkotikaklassade droger, med vissa undantag (som heroin). Ändå görs förvånansvärt lite när 14/15-åriga tjejer och killar påbörjar vad som ofta blir ett livslångt beroende. Själv tycker jag att man bör överväga att förbjuda rökning helt och hållet för de som är under 18, och inte bara genom att de inte tillåts köpa cigaretter, utan genom att samma rättsliga och framför allt sociala åtgärder som vid användning av narkotikaklassade droger som cannabis sätts in då ungdomar upptäcks med att röka. När en sådan regel väl är på plats, så kan man gärna se till att höja åldern för när det är illegalt att röka med ett år varje år. Tills den legala rökningen är helt utfasad. Visst, rökning kommer fortfarande att finnas, men det är bevisligen fler personer idag som röker cigaretter än braj, så någon nytta borde det göra... Och förresten borde man överväga att göra samma sak med alkohol. Det finns absolut ingen anledning att barn skall vara drängfulla, och om man succesivt kan fasa ut suparkulturen så har man vunnit enormt mycket för hela samhället. Jag vet, detta blev ett irriterat och spydigt inlägg, men det kan vara rätt frustrerande att se med vilken dubbelmoral som samhället behandlar de legala drogerna jämfört med de illegala, trots att de förstnämnda kan vara nog så skadliga både för individen och för samhället.

Skall vi döma oskyldiga?

2011-01-17T18:19:00.003+01:00

Jag bukar normalt aldrig följa upp en diskussion i kommentarerna med ett separat inlägg, men jag gör ett undantag den här gången. Kanske för att frågan känns viktig, kanske för att jag känner ett behov att att förklara mig. Tycker jag verkligen att det är ok att det sitter oskyldiga i fängelse, dömda för grova brott?

Det enkla svaret på frågan är naturligtvis ett rungande "Nej!". Men det jag försökte förklara i mitt förra inlägg är att det enda sättet att vara absolut helt säker på att ingen oskyldig någonsin döms, är att aldrig döma någon. Detta gäller speciellt vad gäller sexualbrott. Och jag anser att det alternativet är ännu sämre.

Även om diskussionen som startades av en friande dom i HD och Madeleinde Leijonhufvuds debattartikel handlade om sexuella övergrepp emot barn, så skall jag för enkelhetens skull ta exemplet våldtäkt: En kvinna och en man går in i ett rum. Efteråt hävdar kvinnan att hon har blivit våldtagen. Hur skall vi veta det? Om det enbart rör sig om kvinnas berättelse, och det inte finns någon som helst stödbevisning, så kommer mannen med största sannolikhet att bli frikänd. Låt oss nu säga att kvinnan går direkt till en väninnan och säger att hon har blivit våldtagen. Väninnan ringer till polisen, som tar med kvinnan till en mottagning för våldtagna där hon undersöks. Mannen grips. Utredningen visar att de båda har haft sex, mannens sperma hittas i kvinnan. Kvinnans kläder, som är tagna i beslag, är sönderrivna. Märken på kvinnans handleder tyder på att hon har blivit fasthållen, och undersökningen av underlivet visar att hon har blivit våldsamt penetrerad. Mannen har rivmärken i ansiktet och kvinnan har hans hud under naglarna. Polisen hittar till och med vittnen som säger sig ha hört kvinnan skrika "Nej!" inifrån rummet. I det här fallet så kommer mannen med största sannolikhet att bli fälld för våldtäkt.

Det sista exemplet är konstruerat för att det skall vara utstuderat tydligt med mycket bra bevisning. I verkligheten är det långt ifrån alla våldtäktsoffer som vågar eller orkar kämpa emot eller som söker och får hjälp direkt. Men kan vi helt säkert veta vad som här hänt ens när bevisningen är så pass stark? Svaret är självklart nej. Det är teoretiskt möjligt att mannen och kvinnan har levt ut en gemensam våldtäktsfantasi, att kvinnan ångrar sig men att mannen inte förstår detta utan uppfattar det som en del i leken. Det är teoretiskt möjligt att kvinnan har lurat med mannen på sex för att sedan sätta dit honom. Med mera. Men är detta "rimliga tvivel"? Absolut inte! Om man väljer att döma mannen på bevisningen ovan, som är mycket starkare än vad man normalt kan räkna med i ett våldtäktsmål, så riskerar ändå någon enstaka man att bli oskyldigt dömd. Om man inte dömer baserat på en sådan bevisning, så kommer man heller aldrig att kunna döma någon för våldtäkt, vilket i praktiken skulle göra våldtäkt till lagligt i alla fall utom de rena överfallsvåldtäkterna i mörka parker. Vad är då att föredra?

Min poäng är att, även om alla är överens om att vi skall sträva efter så bra utredningar som möjligt som kommer sanningen så nära det bara går, så kan vi inte veta allt. Vi är inte gudomliga. I slutändan måste någon göra en bevisvärdering och dra en gräns, bedöma vad som är "rimliga tvivel". Om den gränsen dras för snävt, som Leijonhufvud hävdar att HD har gjort vad gäller sexuella övergrepp emot barn, så kommer allt fler gärningsmän gå fria, Leijonhufvud själv talade om att det närmast skulle leda till en avkriminalisering av dessa brott. Är det så vi vill ha det? Hur många skyldiga våldtäktsmän skall gå fria för att vi inte skall riskera att döma några oskyldiga? Skall vi vara helt säkra, så är svaret alla. Och då är det fritt fram att ta för sig... Annars så handlar det om avvägningar. Skall du döma en person om bevisningen ger att man är 99% säker på att han är skyldig? 99,9%? 99,99%? För helt säker blir man som sagt aldrig i den krassa verkligheten...

Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

2011-01-14T11:40:00.003+01:00

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Välj väl, integrationsministern

2011-01-13T16:51:00.003+01:00

Integrationsminister Erik Ullenhag har idag skrivit och publicerat en artikel på DN Debatt där han betonar hur viktigt det är att bekämpa islamofobi och diskriminering av muslimer, vilken riskerar att ifrån en redan hög nivå öka som effekt av självmordsbomben i Stockholm. Ullenhag säger också att samhället måste stå upp emot och bekämpa islamistisk fundamentalism, men poängterar att det är en mycket liten del av landets muslimer som tillhör den gruppen extremister som utgör en fara för det öppna samhället. Jag håller med Ullenhag om i stort sett allt han skriver, och har själv tidigare skrivit om behovet av att både bekämpa islamistisk terror och islamofobi. Sen kommer självklart Ullenhag att kritiserar ifrån alla håll och kanter för sin balanserade artikel, med tanke på hur debattklimatet ser ut... Det som jag själv är mest intresserad av är hur han har valt de "företrädare för det muslimska Sverige" som han skall ha träffat idag, och hur han fortsätter att välja att föra en dialog med den heterogena och brokiga grupp människor i Sverige som själva eller av andra definieras som "muslimer". Historiskt har den debatten förts med företrädare för olika muslimska grupperingar som t.ex. Muslimska rådet (med den högaktuella ordföranden Helena Benaouda). Dessa grupperingar har organiserat sig kring sin religiositet och deras ledare har troligtvis valts på grund av en ännu större renlärighet än de vanliga medlemmarna, så de är knappast representativa för gruppen "muslimer" i Sverige, till vilken även moderat troende eller helt sekulära personer tillhör. T.ex. definierar sig den progressiva politikern Nalin Pekgul som muslim, men jag tror inte att hon har särskilt mycket gemensamt med de som normalt utses att representera "Sveriges muslimer". Om Erik Ullenhag som så många andra regeringsföreträdare förr, har sammankallat ett råd bestående av relativt radikala muslimska krafter, så riskerar det att styra diskussionen emot mer religiöst betonade "rättigheter" istället för att handla om den vardagsdiskriminering, speciellt då på arbetsmarknaden, som är ett oändligt mycket mer påtagligt problem för alla som råkar ha namn som Muhammed, Ahmed eller Fatima. Det är för mig eftersträvansvärt, och definitivt inte diskriminering, att religionens inflytande på människors liv begränsas, bara det gäller lika för alla religioner, inklusive kristendomen. Däremot är det alltid diskriminering när människor behandlas olika, och det är en realitet idag i Sverige för mängder med personer som har namn eller utseende som kan associeras till islam.

Radikalisering och mer om ansvar

2011-01-12T10:53:00.004+01:00

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...

Den toleranta förorten?

2011-01-11T22:15:00.007+01:00

Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, besökte under sin tid i Sverige Stockholmsförorten Rinkeby. Efter besöket lovordade han stadsdelen, och speciellt då Rinkebyskolan för dess språkrikedom, mångfald och tolerans. Jag håller med om att det finns en kulturell och språklig rikedom i Rinkeby, som på många sätt är en resurs för de enskilda Rinkebyborna och för samhället i stort. Men jag är betydligt mer skeptisk vad gäller toleransen. Förutom de för oss utomstående ofta osynliga etniska konflikter och den rasism som kan förekomma emellan olika grupperinger, t.ex. somalier och turkar, så frodas dessutom speciellt i vissa ungdomsgrupperingar en subkultur som är allt annat en tolerant. Bland annat visas denna brist på tolerans i en fientlig inställning till samhällets företrädare. För många ungdomar så är det i detta sammanhang "politiskt korrekt" att "hata poliser". Polisen utsätts också för attacker, och inte bara i Rinkeby, utan även i andra segregerade förorter som Rosengård. Också räddningstjänsten attackeras med gillrade fällor och stenkastning. Det hade varit enkelt att säga att sådana händelser beror på enskilda rötägg, men även om de antagligen leds och anstiftas av unga kriminella, så är det för många som deltar för att vifta bort det som ett problem i marginalen. Lika fel vore det självklart att generalisera och hävda att problemen gäller hela Rinkebys befolkning. Men även om jag faktiskt gillar Rinkeby (vilket kanske inte är så vanligt bland poliser, just med tanke på att man så ofta bemöts negativt) har jag ändå svårt att skriva under på Vargas Llosas tal om att det skulle vara en speciellt tolerant stadsdel. Därmed absolut inte sagt att stadsdelar som Höglandet på Brommas gräddhylla skulle vara tolerantare...

Om ord och ansvar

2011-01-09T15:39:00.006+01:00

För tillfället går debatten hög i USA (och därmed även i Sverige, eftersom vi svenskar verkar ha en omättlig fascination för vad som sker i världens enda supermakt) om huruvida aggressiva debattörer som Sarah Palin kan sägas ha något ansvar för vansinnesdådet i Tucson där en ensam gärningsman först sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet, och därefter avlossade skott vilt omkring sig som dödade fem personer och skadade många fler.

Ingen hävdar att Palin, radioprofilen Rush Limbaugh, m.fl. dårar på den extrema högerkanten har ett juridiskt ansvar, men jag sällar mig till dem som hävdar att de faktiskt har ett moraliskt ansvar. Om inflytelserika personer som Palin bedriver en extremt aggressiv, hatisk och närmast våldsromantisk hetskampanj gentemot sina motståndare, varav Gifford bl.a med ett kikarsikte inställt på sig på Palins Facebooksida blivit utpekad som en, så skapar hon en successiv förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. För hyfsat mentalt friska tea-party aktivister så innebär den förskjutningen kanske bara att de kampanjar hårdare och allt mer rabiat motarbetar allt som demokrater och liberala som Gifford står för, men de tar inte till våld. En redan psykiskt labil våldsverkare däremot, kan i ett samhällsklimat inspirerat av Palns hatiska demagogi knuffas över gränsen.

Det finns många exempel på hur hets och hat har framkallat våld. Här i Sverige har vi vid två tillfällen plågats av "Lasermän". John Ausonius härjade under Ny Demokratis era på 90-talet, och i intervjuerna med Gellert Tamas framkommer tydligt hur attackerna inspirerades av det rådande samhällsklimatet. Under förra året, parallellt med Sverigedemokraternas framgångar, greps ännu en person som skjutit emot människor med invandrarbakgrund. Andra färska svenska exempel på hur hatisk propaganda har lett till försök till grov våldsanvändning är självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och den grupp terrorister, bland annat Munir Awad, som greps på väg mot Danmark för att attackerar Jyllandsposten. Samtliga har uppenbart inspirerats av konfrontativ, aggressiv och hatisk retorik, i deras fall inom en islamistisk kontext.

Dessa är exempel på hur enstaka personer medvetet eller omedvetet har knuffats över den gräns där de begår våldsdåd på grund av hatisk propaganda. När det inte bara är enskilda individer, utan hela folkgrupper som träder över den ödesdigra gränsen blir konsekvenserna förödande. Det kanske värsta exemplet under efterkrigstiden är då bland annat just en aggressiv radioprofil, Georges Ruggiu, med ord som "gå ut och utrota kackerlackorna" hetsade emot den Tutsiska folkgruppen i Rwanda. Resultatet blev ett fruktansvärt folkmord med ca 800 000 döda.

Så nog kan ord vara farliga. Och nog har personer som Sarah Palin och Rush Limbaugh ett ansvar för den påverkan som de utövar på både enskilda, grupper och hela samhället genom sina bombastiska attacker på alla som står till vänster om Mussolini (om man tillåter sig att raljera lite...). Det innebär inte att de inte bör ha rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör hållas moraliskt ansvariga för det samhälle som de är med om att skapa.

Hopp och förtvivlan

2011-01-04T18:29:00.002+01:00

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.

Gift i maten

2011-01-04T18:15:00.005+01:00

Även om det konstaterats röra sig om små mängder, så är det ändå lite obehagligt att giftet dioxin har påträffats i tysk mat. Kan det hända i Tyskland, så kan det troligtvis göra det i Sverige också. Det verkar som om dioxinet har kommit ifrån djurfoder, och just djurfoder verkar ofta vara en källa till problem (t.ex. var det djurfoder, då kadaver, som gav upphov till "galna kosjukan"). Antagligen kommer liknande problem att dyka upp med jämna mellanrum, speciellt så länge låga matpriserna och dålig kontroll/undermålig lagstiftning gör det lockande för bönder att mata sina djur med allsköns skräp. Visst kan man förstå att jordbruket måste effektiviseras och vara lönsamt, men man måste också se till att det hålls så naturligt och etiskt i alla led som möjligt. Delvis för djurens skull, naturligtvis, men också för att maten då blir hälsosammare och bättre.

Fettskatt?

2011-01-04T11:18:00.005+01:00

Med reservation för att jag inte vet vad centerns kommunalråd i Uppsala, Stefan Hanna, ursprungligen har sagt eller skrivit, så tänkte jag ändå kommentera debatten om att beskatta feta. Självklart så skall man inte lägga en extra skatt på människor bara för att de är överviktiga, lika lite som man skall beskatta andra faktorer som ökar risken för sjukdom eller ohälsa, t.ex. att en person är rökare. Däremot tycker jag själv inte att det hade varit konstigt med en punktskatt på matvaror som kan vara skadliga för hälsan, t.ex. godis, chips, läsk, eller dylikt. På samma sätt som cigaretter och alkohol beskattas just för att de leder till ökade samhällskostnader (även om båda de produkterna är alldeles för billiga för att täcka alla utgifter de skapar), så skulle man kunna ha en mindre punktskatt på mat som ger upphov till hälsoproblem och därigenom samhällskostnader. Just vad gäller produkter med högt innehåll av raffinerat socker, så har det så vitt jag vet även visats att de kan skapa ett "sockerberoende", så om man genom beskattning kan styra föräldrar bort ifrån att vardagligen köpa läsk åt barnen, så vore det definitivt en välgärning.

Dödliga naturkatastrofer manar till handling

2011-01-03T17:43:00.006+01:00

Under 2010 har enligt försäkringsbolaget Munich Re 295 000 människor avlidit i naturkatastrofer, vilket är den högsta siffran sedan 1983 då svält i Etiopien skördade många offer. Siffran i sig, 295 000, säger inte särskilt mycket. Hela 223 000 av de 295 000 omkom i den fruktansvärda jordbävningen i Haiti. Men den väcker ändå tankar om hur närvarande naturkatastrofer har varit under den senaste tiden. Och inte bara jordbävningar, utan även mer väder- och klimatrelaterade katastrofer som översvämningar, torka, orkaner, med mera. Min känsla är att om man ser lite vidare på den effekt som naturkatastrofer har, och inkluderar det faktum att brist på resurser på grund av t.ex. torka eller översvämning kan leda till oroligheter och konflikter, sociala problem och brist på ekonomisk utveckling, och räknar med de dödsfall som är en indirekt följd av naturkatastrofer, så skulle siffran vara mångdubbelt mycket större. Allt har ju en tendens att hänga ihop, om en storm förstör skördar, resurser och infrastruktur, så riskerar det i svaga samhällen att få negativa effekter på ekonomi och utveckling, vilket i sin tur kan leda till sämre sjukvård, utbildning, med mera.

Efter fiaskot i Köpenhamn 2009 så var förväntningarna lågt ställda på klimatarbetet 2010. Och enbart detta, att få förväntningar fanns, har gjort att inte även 2010 kan ses som ett totalt misslyckat år. Det behövs ny beslutsamhet och ny energi efter att det visat sig att varken Köpenhamnsmötet eller den nya administrationen i USA har fört frågan framåt. Och för att öka engagemanget i klimatfrågor så behövs det påminnnas om alla de enorma kostnader som brist på handling medför. Väderrelaterade naturkatastrofer är bara en sådan, men det är i alla fall något konkret och påtagligt som sker redan nu (och även om det som så ofta sägs inte finns något säkert samband emellan en specifik händelse och växthuseffekten, så är det tydligt visat att klimatförändringarna leder till instabilare väder). Vi vet redan nu att det kommer att bli betydligt värre innan det blir bättre, även om utsläppen skulle minska drastiskt imorgon. Och det innebär självklart att konsekvenserna av att inte agera är långt mycket allvarligare. Så det är bara att hoppas att gamla katastrofer kan väcka nya tankar och ny handlingskraft under detta nya år...

Hårt tryck på diktator

2010-12-26T17:07:00.004+01:00

En enig omvärld verkar vara ense om att utmanaren i Elfenbenskustens presidentval, Alassane Ouattara, har vunnit valet och att den sittande presidenten, Laurent Gbagbo, som nu vägrar att lämna ifrån sig makten gör sig skyldig till en statskupp. Det är knappast första gången som en afrikansk makthavare inte accepterar resultatet av ett demokratiskt val, och just den sortens korruption, maktfullkomlighet och uselt ledarskap är Afrikas stora tragedi. Trots det finns det hoppfulla aspekter på händelserna i Elfenbenskusten. Ett enigt västafrikanskt samarbetsorgan, Ecowas, har fördömt statskuppen, blockerat Elfenbenskustens pengar, och hotat att avsätta Gbagbo med våld. Just den sortens regionala samarbetsorgan känns för mig som den bästa garanten för fred och säkerhet som finns, titta bara på hur bra det har gått för det tidigare krigshärjade Nord/Västeuropa efter EUs införande. Och att Ecowas, som jag tidigare aldrig hade hört talas om, visar sådan handlingskraft bådar trots Elfensbenskustens tragedi gott för framtiden. Även den Afrikansk Unionen, AU, har fördömt statskuppen, liksom EU och USA. Dessvärre verkar övergreppen ifrån Gbagbos regim fortsätta och risken för ett regelrätt inbördeskrig är fortfarande överhängande.

För övrigt har två amerikanska forskare i en rapport hävdat att fattigdomen minskar snabbare i Afrika nu än vad den gjort sedan tiden precis efter självständighetsyran.

Att skylla på vädret - ett beklagligt ansvarstagande

2010-12-25T12:18:00.005+01:00

Efter ett enormt kaos i tågtrafiken dagarna innan jul, så konstaterar den ansvarige ministern Catharina Elmsäter-Svärd att både SJ och Trafikverket har skött sig utomordentligt bra, och att ingen i parktiken har gjort några fel. Kontentan av ministerns uttalande är att vi helt enkelt måste räkna med kaos och förseningar då vargavintern slår till, och Elmsäter-Svärd konstaterar också att "Det kanske till och med är så att man inte kan fira jul på julafton, utan att man får ställa sig in på att ha julfirande någon annan dag".

Visst kan man ha förståelse för att snöstormar orsakar problem. Det känns dock ändå väl passivt och defensivt att, som Elmsäter-Svärd verkar göra, hävda att det inte går att få tågtrafiken att fungera bättre än vad den gör idag. Sverige har väldigt mycket förseningar om man gör en internationell jämförelse. Och informationen om förseningarna fortfarande är ytterst undermålig, som exempel kan jag nämna att när jag satt på Stockholm-Göteborg tåget sist och vi hade stått stilla i kanske två och en halv timmar i trakterna kring Hallsberg, så visade skyltarna i Göteborg fortfarande en timmes försening. Om man tillåter sig vara lite raljant kan man säga att det faktiskt inte borde vara omöjligt att se till att ha ett järnvägsnät som klarar lite snö ett halvsekel efter att människan satte sin fot på månen...

Nej, Elmsäter-Svärds attityd kanske snarare borde förklaras med att regeringen fått en hel del kritik ifrån bland annat Seko för att inte ge tillräckligt med pengar för reparation och underhåll av spåren. Och istället för att ta på sig ett eget ansvar för tågkaoset och för att människor får fira jul på Stockholms Central eller i Hallsberg, så torde det ju vara lättare att helt enkelt skylla på vädret och hävda att inget kunde ha gjorts åt saken...

Mer prat om våldtäkt - dags för samtyckesklausul?

2010-12-21T12:35:00.005+01:00

Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...

Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).

Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).

Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...

Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.

Lögner tyder ofta på att man har något att dölja

2010-12-19T15:07:00.006+01:00

Reaktionerna på beslutet att anhålla och sedermera internationellt efterlysa Wikileaks talesman Julian Assange har varit häftiga och aggressiva. Många debattörer, som t.ex. Michael Moore, har helt utan grund hävdat att anhållningsbesluten var politiskt motiverade. Andra, så vitt jag förstått inklusive Assange själv och dennes advokater, har hävdat att det har rört sig om en "honeytrap" riggad av USA för att misskreditera Assange och Wikileaks. Även dessa påståenden verkar ha framförts utan några konkreta belägg. Jag har själv, fullt medveten om att jag inte vet vad som har hänt, snarare trott att det rört sig om olika uppfattningar av vad som har skett och vad som har varit ok då Assange har haft sexuella relationer med de två målsägarna. Den uppfattningen stärktes ytterligare av en redogörelse i DN över händelseförloppet baserad på information ifrån polisförhören samt på samtal med en person som presenteras som samordnare för Wikileaks i Stockholm.

Våldtäkt är ett komplicerat brott. Sverige har en progressiv lagstiftning där det inte krävs våld eller hot om våld för att ett övergrepp skall klassificeras som våldtäkt, det räcker att målsägaren är i ett tillstånd där hon inte har varit kapabel till att säga nej. Ett tydligt exempel på ett sådant tillstånd är då målsägaren sover. Om Assange, som verkar hävdas, har haft sex med en av kvinnorna ("miss W") då hon sov så har han de facto begått en våldtäkt i lagens mening (givet att målsägaren då hon vaknar eller i efterhand uppfattar sexet som oönskat). Det är egentligen ganska naturligt, att ha sex med någon emot dennes vilja är att begå en våldtäkt. Att det ryktas att det som gjorde att målsägaren faktiskt anmälde brottet var att Assange genomförde det för henne oönskade samlaget utan kondom och därefter vägrade att testa sig är inte straffrättsligt relevant.

Jag har själv gripit våldtäktsmän efter liknande händelseförlopp, då en kvinna vaknat av att mannen har haft sex med henne eller då hon sagt nej men varit oförmögen att göra fysiskt motstånd. Det har rört sig om kvinnor, målsägare, som har varit tydligt traumatiserade av det som har hänt. För mig är det solklart att det har rört sig om våldtäkter (sen är det självklart upp till domstolen att göra den juridiska prövningen).

Jag vet fortfarande självklart inte vad som egentligen hände emellan Assange och de båda målsägarna, det är bara de inblandade som klart och tydligt kan veta det, om ens de. Men en sak som jag vet av egen erfarenhet är att en vanlig försvarsreaktion hos våldtäktsmän då de konfronteras med sitt brott är att ljuga om det inträffade, i många fall är det just de lögnerna som är den starkaste bevisningen för ett annars extremt svårbevisat brott. Att Assange talar om att han har blivit utsatt för en "honeytrap", något som alltså förnekas av en Wikileakssamordnare, talar definitivt inte till hans fördel...

På tiden!

2010-12-18T23:04:00.002+01:00

Nu har äntligen USA skrotat den djupt diskriminerande "don't ask, don't tell" regeln som har hindrat öppet homosexuella ifrån att tjänstgöra i armén. Obama, som har misslyckat med mycket av det han har lovat, lyckades alltså till slut lotsa upphävandet av regeln igenom kongressens båda kamrar, vilket får räknas som en symboliskt viktig seger emot de starka högerkristna, homofoba grupperingar som genomsyrar det amerikanska samhället. Det borde naturligtvis vara lika självklart att öppet homosexuella får tjänstgöra som soldater som att mörkhyade får göra det, men det har uppenbarligen suttit långt inne. Att regeln äntligen har upphävts är minst sagt på tiden!

Mobbmentalitet hos Moore

2010-12-18T16:10:00.007+01:00

Jag förstår att det finns ett antal vänsterintelektuella och andra kritiker av amerikansk imperialism och skenhelighet som tycker att Julian Assange har gjort något mycket viktigt och beundransvärt genom Wikileaks olika dokumentsläpp. Jag tycker själv att publiceringen av den film som visar hur amerikanska soldater i en helikopter i Irak skjuter prick på obeväpnade journalister var en stor välgärning. Den bilden av kriget som filmsnutten gav, som annars kategoriskt förnekas av armén och ignoreras av "inbäddade" journalister, skapade en välbehövlig debatt.

Det sagt, så har jag desto svårare att förstå att flera av dessa vänsterikoner, som John Pilger och Ken Loach, utan reservationer försvarar Julian Assange mot de anklagelser om våldtäkt som nu framförs av två olika målsägare. Det torde vara självklart att en man både kan vara en "hjälte" på vissa sätt och agera omoraliskt i andra sammanhang. Därmed inte sagt att Assange är skyldig, men man kan inte utan att låta utredningen slutföras heller vara säker på att han är oskyldig.

Längst går Michael Moore, som nu attackerar Sverige med full kraft. Han skriver bland annat: ”Här låter ni tusentals våldtäktsmän gå fria medan ni anordnar en internationell häxjakt på en man som den amerikanska regeringen vill ha gripen, fängslad och till och med avrättad” och hävdar att Sverige ”använder det reella och allestädes närvarande hotet mot kvinnor för att gå den amerikanska regeringens ärenden för att tysta Wikileaks och dess arbete.”. Moores uttalanden är pinsamt okunniga. Det är en sak att han felaktigt använder statistik för att hävda att Sverige är hårdare drabbat av våldtäkter än andra länder, när orsaken snarare står att finna i en striktare lagstiftning och en högre anmälningsbenägenhet. Sen vet Moore naturligtvis ingenting om de polisiära och juridiska svårigheterna med att utreda våldtäkter. Vad värre är så bortser han helt ifrån möjligheten att Assange faktiskt skulle kunna vara skyldig och hävdar att det skulle vara den svenska regeringen som ligger bakom anmälan mot honom! Med minsta elementära kunskap om svenskt rättsväsende så vet man att regeringen inte har ett dyft med att göra huruvida polisen väljer att driva ett fall, eller om en åklagare fattar beslut om misstanke, anhållande med mera. Moores resonemang tyder på en bunkermentalitet som snarare hör hemma hos ett gäng fanatiska rasister, fotbollssupportrar eller valfri mobb (där kritiskt tänkande knappast anses vara relevant) än hos en seriös samhällsdebattör.

Inget av det lilla jag vet om målsägarna i utredningen (och det har jag hämtat ifrån nätet, inte ifrån polisiära källor) tyder på att de skulle ha medverkat i en så kallad "Honeytrap". Oavsett vad som egentligen har hänt och vems av parterna i målets version av vad som har hänt som ligger närmast sanningen, så är det inte upp till en mobb på nätet att döma baserat på saker, Assanges professionella gärning, som inte har något med målet att göra. Och det värsta med att Assanges oskuld proklameras ut av Moore och hans gelikar är inte att Sveriges rättssystem får oförtjänt och okunnig kririk, utan att de två målsägarna hängs ut som lögnare och/eller agenter. Skamligt!

Sex värre än våld?

2010-12-18T00:54:00.006+01:00

Jag vet att detta är en icke-nyhet, men jag kan inte låta bli att reagera på att Microsoft tydligen tycker att det är ett så stort problem att det planeras att släppas ett "sexspel" som kan användas på deras xbox konsoll att de vill "sätta käppar i hjulet" för planerna. Detta då "Xbox är en familjevänlig spelkonsoll". Lustigt att lite tafsande, som det verkar röra sig om, är så mycket värre för ungdomar än det vanliga utbudet av splattervåld som finns i de flesta spel...

Fortsatt vargjakt

2010-12-17T23:54:00.004+01:00

Så har Naturvårdsverket beslutat att det i vinter skall fällas 20 vargar. Jag har fortfarande svårt att förstå hur ca 200 vargar kan vara ett så stort problem i ett land på ungefär 450 000 kvadratkilometer... Men regeringen fortsätter att vika sig för varghatarlobbyn trots att EU utreder om jakten strider mot EU-direktiv om att bevara livsmiljöer fördjur och växter och trots att påståendena ifrån förra säsongen om att jakten för för att förbättra vargstammens genetiska status kraftfullt dementerats ifrån forskarhåll. Trist!

Viktigt att både kunna fördöma islamofobi och bekämpa militant islamism

2010-12-12T16:38:00.005+01:00

Det faktum att Sverige har blivit utsatt för sin första självmordsbombare dominerar fortfarande nyheterna. Media berättar nu om en 28-årig man uppväxt i Tranås. Mannen har på något sätt, kanske under en vsitelse i Luton, Storbritannien, blivit fundamentalistiskt religiös och hatisk. Och detta till den grad att han bestämde sig för att spränga sig själv i luften och försöka ta med sig så många julhandlade, helt ovetande och oskyldiga, män, kvinnor och barn som möjligt i döden. Den sortens fundamentalism måste bekämpas, och det gör man troligtvis inte bäst genom att blunda för att den existerar i ett sammanhang. Handlingen hyllas nu också på extremistiska siter. Samtidigt är det extremt viktigt att man aktar sig för att skuldbelägga människor med muslimsk bakgrund i allmänhet, och att alla sådana rasistiska generaliseringar bekämpas. Jag skrev på ett inlägg om detta igår, men inlägget blev för långt för bloggen, så jag publicerade det på Newsmill istället.