Polisens absurda regler om blåljuskörning

Det ingår i polisyrkets natur att man ibland har bråttom. Om man får ett larm om bråk eller skrik på hjälp ifrån en lägenhet, så kan det hända att det är ett rent falsklarm, ett par grabbar som spelar playstation lite väl engagerat, eller att en granne har misstolkat stojet vid en fest eller fotbollsmatch. Det kan också vara så att det faktiskt bråkas, men att det "bara" är verbala attacker och knuffar, och ingen akut fara för liv eller hälsa. Men det kan också vara så att det ligger någon i den där lägenheten och blöder kraftigt, eller att någon inte kan andas, eller att t.ex. en kvinna eller ett barn just då får ytterligare slag och sparkar som leder till fruktansvärda fysiska och psykiska trauman. Och så länge man inte hur det är, så länge risken finns att det är någon som akut behöver hjälp, då vill man, och skall man, ta sig fram så fort som möjligt för att hjälpa.

Polisen har då blåljus och sirener att använda, och kan köra i vad som kallas "trängande fall". Detta gäller dock inte alla poliser, utan enbart de som har utryckningsförarutbildning, "ryckarkursen". De som inte har den, vilket man kan få vänta på i nästan två år i Stockholm även om man jobbar i yttre tjänst, hänvisas till att köra "brådskande fall", vilket innebär att man får köra för fort och bryta emot trafikregler, men att man inte får använda blåljus och sirener, och inte heller t.ex. köra emot rött ljus. Tanken är att det alltid skall finnas en person i en radiobil som har utbildningen för att få köra blått, men så ser inte verkligheten ut på grund av att det är väldigt många nya poliser som jobbar i yttre tjänst, och fler kommer det att bli.

Resultatet är helt absurt. De som håller sig strikt till de här reglerna och hamnar i en situation när de alltså kan vara akut fara för liv kör alltså fram till rödljus och ställer sig och väntar på ljusomslag, för att sedan, utan sirener och blåljus som varnar för att man är på väg och som gör att medtrafikanter saktar ned och lämnar plats, göra omkörningar i hög hastighet förbi bilister som inte hinner ana att polisbilen kommer. Det är naturligtvis, oavsett vilken utbildning man har, enormt mycket trafiksäkrare att försiktigt köra fram till det röda trafikljuset, där blåljus och sirener gör att alla lämnar plats, och sedan fortsätta att markera sin närvaro så att medtrafikanterna både blir varnade att det kommer en bil i hög hastighet bakifrån, och så att de lämnar plats så att man slipper de farligaste omkörningarna.

Som tur är finns det en lagstiftning om nöd, Brottsbalken 24:4, som gör att man faktiskt helt lagligt får begå brott om det är för att skydda liv och hälsa, och om det inte är oförsvarligt (denna lag gäller naturligtvis inte bara poliser, utan alla). Så om valet står emellan att antingen köra långsammare och riskera att någon hinner dö innan jag kommer fram, eller att köra fort men mycket trafikfarligare utan blåljus, eller att bryta mot lagen (på ett lagligt sätt...) så tycker jag helt klart att det tredje alternativet är att föredra. Men det bästa vore naturligtvis om polismyndigheten tog bort restriktionerna kring blåljuskörning. Det är inte för att en polis kör blått som det blir farligt, det är för att han kör snabbt. Sen borde naturligtvis alla poliser ha med sig utryckningsförarutbildningen innan man avslutar aspiranttjänstgöringen, men om man nu inte klarar det så är det ingen lösning att låtsas att det poliser som saknar den utbildningen inte kommer att kunna ha bråttom...