Om att bli rik på skattepengar

Efter en tillsyn av de privat drivna förskolorna i Stockholms stad, så varnades förra sommaren 14 stycken. Det pekades på låg personaltäthet och lågutbildad personal, samt på brister i miljö, pedagogik och aktiviteter. Trots kritiken fortsattes det att plockas ut stora vinster, och att betalas ut mycket höga löner åt chefer och ägare. Mönstret känns igen ifrån privat sjukvård och skolverksamhet, och det är lätt att uppröras över att enskilda människor eller företag tjänar stora pengar på att tillhandahålla undermålig skattefinansierad service.

Vad är då lösningen på problemet? Bör man helt förbjuda privata inslag i offentlig verksamhet som vård och skola? Eller bör man förbjuda eller begränsa vinstuttagen? Även om jag själv kan ha en magkänsla som är skeptisk till om man borde få bli rik på skattepengar, så tror jag att privata initiativ kan både berika och förbättra offentlig verksamhet. Och för att det skall fungera, så krävs det att det finns möjlighet att göra vinst, annars blir det bara ideologiska grupper som t.ex. religiösa samfund som förblir intresserade av att ge sig in på att driva skolor och sjukvårdsinrättningar. Om man tar sjukvården som exempel, så rör det sig ofta om extremt tröga och antagligen ofta mycket ineffektiva organisationer. Det är bara att se på det mänskliga och samhällsekonomiska fiasko som det innebär att väntetiderna för många helt nödvändiga operationer har tillåtits bli så långa som de har blivit, för att inse att den offentliga sjukvården inte själv har klarat av sin uppgift. Så nya initiativ kan mycket väl leverera mer patientnytta för samma kostnad som den kommunala sjukvården gör, och då skall det naturligtvis möjliggöras och uppmuntras.

Det är dock ett solklart faktum att möjligheten att göra vinst på skattepengar lockar till sig företagare och entrepenörer som egentligen bara har ett intresse, avkastning på investerat kapital. Tyvärr är detta synsätt totalt dominerande inom den privata sektorn, vilket t.ex. visas av hur svårt statligt ägda Vattenfall har haft att ta hänsyn till andra intressen än vinstmaximering trots tydliga ägardirektiv. Det krävs följaktligen en mycket stark statlig/kommunal motpart till de privata aktörerna som säkerställer att det allmännas pengar förvaltas på bästa sätt. Och här krävs både kompetens och ansvarstagande, för om det är på något område som det offentliga Sverige, som har bland världens minst korrupta institutioner, fallerar, så verkar det vara i utförsäljning av offentliga resurser eller kontrakt till privata aktörer.

Den kommunala organisation som upphandlar förskoleplatser eller vårdanläggningar måste självklart vara hårt i själva upphandlingen, men än viktigare är att tillsynen är effektiv. Och här duger det inte med att svaret på brister blir en varning som möts med en mindre justering men som inte påverkar grundproblemet (t.ex. för låg personaltäthet eller patienttid). Det borde vara tydligt i avtalet att den direkta konsekvensen av brister i att leverera det kommunen har köpt för skattepengar blir dryga böter som går direkt tillbaka till upphandlaren, och som dessutom minskar incentiven för den privata aktören att pressa gränserna för att öka lönsamheten. Det är naturligtvis pengarna som styr. Och om sedan en privat aktör levererar enligt vad som avtalats, och dessutom gör vinst, så är det bara att gratulera. Men med kunskapen att en större summa pengar kunde plockas ur verksamheten så kan självklart upphandlaren se till att pressa priset till nästa upphandling...