Att ha ansvar över liv och död

Det finns ett band mellan poliser, ambulanspersonal och brandmän. Vi arbetar alla dygnet runt, och i alla delar av samhället, speciellt de mest utsatta. Vi träffas ofta ute på jobb och samarbetar med varandra vid olyckor, bränder, bråk med mera. Och vi hamnar alla i situationer där hur vi utför vårt jobb kan vara frågan om liv eller död för en drabbad medmänniska. Även de operatörer som sitter i ledningscentralerna, för polisens del LKC, är en självklar och vital del i det arbetslag som skall ta ansvar för att hjälpa och skydda samhället då något inträffar. Därför kan jag känna en samhörighetskänsla med en sjuksköterska som jobbar på SOS-Alarm. Jag vet att hennes jobb kan vara stressigt. Hon tvingas dagligen prioritera emellan olika ärenden och behov, och hon kan säkerligen inte skicka ambulanser till alla som ringer in och uppger att de mår dåligt, för då räcker inte resurserna till de verkligt allvarliga fallen. Men oavsett hur stressigt jobbet blir så MÅSTE det utföras på ett sådant sätt att de som verkligen behöver hjälp också får det. Det kan som sagt vara en fråga om liv eller död, och varje enskild kugge i maskineriet måste kunna axla det ansvaret, eller söka ett annat jobb.

På morgonen den 30 januari ringer en 23-årig man 112 och säger att han behöver en ambulans. Den ansvariga sköterskan vill inte skicka någon. Mannen ringer tillbaka och försöker få en ambulans eftersom han har kraftig andnöd och talar med sköterskan i åtta minuter, men hon väljer att inte skicka en ambulans. När hon ringer tillbaka till mannen svarar ingen, men ingen skickas till lägenheten för att kontrollera. Senare på morgonen upptäcker en granne att dörren är öppen. 23-åringen har ställt upp den för att ambulanspersonalen skall komma in, men ingen kom. När mannen påträffades var han död.

Jag har naturligtvis ingen aning om varför den sköterska på SOS-Alarm som valde att inte skicka en ambulans gjorde som hon gjorde. Uppenbarligen trodde hon inte, trots mannens vädjanden, att han var i behov av hjälp. Alla kan göra misstag, men i det här fallet rör det sig om ett misstag som får sådana konsekvenser att det helt enkelt inte får göras. Min upplevelse av att jobba i yttre tjänst är att när det finns risk för att någon faktiskt svävar i livsfara, då släpper man allt och åker. Jag har mött ambulansen på otaliga jobb, och det har väldigt sällan varit fråga om fara för någons liv, men man skickar ändå ut en bil för att vara på den säkra sidan. Ofta gör ambulanspersonalen en snabb bedömning av en eventuell patient, konstaterar att allt är ok, och lämnar ärendet i våra händer. Med tanke på detta är det ännu svårare att förstå hur den aktuella sköterskan kunde göra den bedömning som hon gjorde.

Även vad gäller polisiära ärenden så begås misstag som gör att ett brottsoffer som riskerar att utsättas för mer hot och våld (t.ex. en misshandlad kvinna) inte får den hjälp hon förtjänar och behöver. Även dessa misstag kan i värsta fall leda till döden, och inte heller då är det acceptabelt. För även om både sjukvården och polisen har extremt hög arbetsbelastning och underbetald, överarbetad personal, även om man dagligen under stress tvingas till svåra prioriteringar, så finns det ingen uppgift som är viktigare än att rädda liv. När någon ropar på hjälp för att denne svävar i livsfara, så måste samhället svara. Här finns inget utrymme för misstag. Och de människor som tar emot sådana rop på hjälp måste klara av att göra de bedömningarna, måste klara den pressen. Vi kommer alltid att akut behöva svara på larm som visar sig vara falska, men vi har aldrig råd att ignorera ett enda larm som visar sig vara äkta, inte när det är frågan om liv eller död.

Tillägg 2011-06-21:
Fallet med 23-åringen som fick mig att skriva det här inlägget har lett till en kraftigt ökad kontroll av SOS Alarm och ambulanssjukvården. Allvarliga misstag sker dock tyvärr fortfarande. Idag, den 21e juni 2011, rapporteras det om ännu ett fall där en person har avlidit tragiskt, denna gången efter att ha varit i kontakt med ambulanspersonalen. Den aktuella kvinnan hade tydligen i samråd med ambulanspersonalen kommit fram till att inte åka med, till skillnad ifrån 23-åringen som bönade och bad om att bli hämtad. Men man kan ändå tycka att ambulanspersonalen, med sin medicinska expertis, skall klara av att rådge så att det säkra tas före det osäkra i en sådan situation. En patient litar ju antagligen på vad sjukvårdspersonalen säger. Det är möjligt att fallet var extremt svårbedömt och visst kan man göra misstag, men som sagt, vissa misstag får så ödesdigra konsekvenser att de bara inte får ske.