Vargar och romer, om att ge efter för hat och missaktning

Alla experter verkar vara överens om att den svenska vargstammen är för liten för att vara biologiskt stabil och livskraftig. Sverige stäms i domstol av EU-kommisionen för att vi bryter mot den EU-lagstiftning som skyddar utrotningshotade arter då vi tillåter jakt på varg (vilket fick miljöminister Carlgren att likt franska eller ungerska ministrar som irriteras över EU-kritik mot behandling av romer i princip säga att EU inte borde lägga sig i...). Regeringen och Carlgrens inställning har hela tiden varit att den legala jakten skulle öka acceptansen för rovdjurspolitiken och därigenom främst göra det lättare att plantera in nya vargar, men även minska den illegala jakten. Det finns dock inga indikationer på att vargjakten har gjort det lättare att placera ut nya genetiskt värdefulla vargar i den svenska stammen. Inte heller finns det några tecken på att tjuvjakten, som har tagit ett 100-tal vargar under 2000-talet, har minskat.

Hela grunden till politiken är i sig absurd. Det är fel att jaga en utrotningshotad vargstam som har lika stor rätt till de svenska skogarna som jägarna har. Att sen motivera det med att det skulle öka acceptansen för rovdjurspolitiken hos varghatarna är att legitimera och tillmötesgå åsikter som i grunden är hatiska och inte borde tillåtas få något genomslag i politiken. Vargstammen är en bråkdel av t.ex. björnstammen, och björnarna, är betydligt farligare för människan, för att inte tala om jägarna själva som är mycket farligare än björnarna. Ändå erkänner inte regeringen att varghatet har lett till en politik som innebär en negativ särbehandling jämfört med andra rovdjursstammar i Sverige eller vargstammar i andra europeiska länder. Ungefär som när vi säger att vi visst inte diskriminerar mot romer i Sverige. Men ändå användes i Stockholm ljusskygga lagar ifrån femtiotalet för att utvisa EU-medborgare som inte har begått några brott. Och just det, de tillämpades bara mot romer...