Om moral och moralpanik

En ammande mamma nekas ett andra glas vin av bartendern på en krog i Stockholm. Mamman blir sårad och kränkt, och på något sätt kommer hon i kontakt med P1:s samhällsprogram Studio Ett, som gör ett inslag om historien. Sedan går debattens vågor höga, och händelsen, och vad som är rätt och fel, diskuteras flitigt i både media och runt fikabord. Både kvinnan och bartendern angrips. Kvinnan av dem som anser att det är olämpligt att dricka då man ammar och bartendern av dem som anser att det är olämpligt att lägga sig i hur andra människor lever sina liv.

Attackerna mot kvinnan är ganska lätta att förstå. Om man tror (om än felaktigt) att barnet tar skada av att dess mor dricker alkohol medan hon ammar, så är det inte särskilt märkvärdigt att man tycker att modern brister i sitt ansvarstagande gentemot barnet. Mamman kanske har rätt i att det är bevisat att två glas vin inte skadar den ammande bebisen, men jag har ändå lite svårt att förstå hennes sätt att tänka då hon i Studio Ett-intervjun argumenterar som om alternativet till att kunna dricka vin vore att "låsa in sig hemma". Det säger en del om vår alkoholkultur. Nu råkar alkohol vara en laglig drog (trots att den på många sätt är farligare än många förbjudna droger), men jag kan ändå tycka att alkohol och barn inte hör ihop. Och, med reservation för min okunskap, så länge det inte verkar finnas något konsensus om huruvida alkoholdrickande under amning medför risker, t.ex. för att barnet senare i livet utvecklar ett problematiskt förhållande till alkohol, så vore det väl bäst att helt avstå?

Attackerna mot bartendern är mer intressanta. Krögaren Carl Jan Granqvist tycker att bartendern är en "liten snusförnuftig moralfarbror" som "gör människor ångestfyllda" och säger att "Ingen annan har rätt att moralisera över vad jag gör". I DN ironiserar ledarskribenten Erik Helmersson över bartenderns agerande: "Ja, alltför sällan tackar vi de medmänniskor som aldrig vilar i sin strävan att jämna vår skumpiga väg i livet. Fler borde slå godispåsen ur våra händer när de ser våra tandlagningar och solidariskt skugga oss när vi alltför länge solat våra hudfläckar." Helmersson markerar också att han inte lyckats hitta barns rätt till en alkoholfri uppväxt "i vare sig grundlagen eller någon FN-deklaration".

När bartendern anklagas för "moralpanik" och för att "moralisera" över hur folk lever sina liv, så missar hans kritiker en väldigt central fråga. Det finns en grundläggande skillnad emellan att ha åsikter om hur folk själva lever sina liv och att ha åsikter om vad människor gör mot andra (t.ex. ett barn). Det är dessutom en stor skillnad emellan att sitta och gnälla och se ned på folk, och på att faktiskt agera. Bartendern må ha haft fel, jag kanske också har haft fel, men i min värld så agerade han för att han själv trodde att vinet kunde skada den ammade bebisen, och det skall han ha all respekt för. I Helmerssons och Granqvists värld så skulle bartendern högaktningsfullt ha skitit i om han trodde att bebisen for illa av mammans drickande, han var där för att tjäna pengar åt sin arbetsgivare och inte för att moralisera, men för mig är just människors passivitet då de ser något som gör att någon (speciellt då ett barn) far illa tvärtom ett gigantiskt problem.

Min tro är att personer, som Helmersson, som reagerar reflexmässigt med att fördöma andra för att de försöker vara "moraliska", egentligen mest vill slippa att andra har åsikter om deras liv. De vill kunna köpa fisk ifrån utfiskade hav, bananer vars produktion inneburit kraftig miljöförstöring och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och kläder sydda av barnarbetare till slavlöner. De vill tjäna tjäna pengar på aktier i bolag som tillverkar trampminor och exploaterar regnskog. De vill kunna slänga skräp och sopor hur och var de vill. Utan att lyssna på andras jobbiga "moraliserande"...