Tankar om rasism och extremism, samt om den fria debattens svåra gränsdragningar

Som för så många andra så har tankarna även för mig gång på gång under de senaste dagarna sökt sig till tragedin i Norge. Det finns många olika sätt att fundera kring Anders Breiviks terroristdåd. Det som jag själv främst reflekterar över är vad som har lett till det hat som Breivik uppenbarligen har känt under en lång tid, och vad man kan göra för att försöka minska risken att andra galningar fastnar i samma vansinneshat och begår nya terrorhandlingar.

Som jag har uppfattat Breiviks motiv, så handlade det om att han kände att det norska samhället (och många andra europeiska länder) hade tagits över av mångkultur, och speciellt då islam. Invandrare och invandring var problemet, men Islam och muslimer var huvudfienden, och den norska staten med Arbeiderpartiet/socialdemokraterna i spetsen var en medlöpare, en "Quisling" som medvetet sålde ut landet till fienden. Det rör sig om en ny sorts rasistiska konspirationsteorier där fienden inte längre är judarna (tvärtom, Israel är en fanbärare i kampen mot islam), utan muslimerna. Han verkar ha attackerat just staten och Arbeiderpartiet för att de representerar motsvarigheten till antisemitismens "Zionist Ockupation Government", ZOG, i hans och hans gelikars världsbild där islam är fienden. Själv var han kristen och såg sig som en korsriddare i kamp mot ondskan.

Det är inte svårt att förstå att dagens psykfall med hat och våld i själen numera hamnar i muslimhat istället för det förut så väletablerade judehatet som utgör en stark del av de Europas dominerande högerextrema ideologi under 1900-talet, nazismen. I mainstrem media får man regelbundet läsa om grymheter och övergrepp som begås i islams namn, terrorhandlingar, självmordsbomber, steningar, med mera. I nätets undervegetation flödar muslimhatet i mängder av bloggar och kommentarsfält. Muslimer har dålig kvinnosyn, är fundamentalister, våldsbenägna, etcetera. Om man, som så många av dagens unga, lever en stor del av sitt liv på nätet, torde det vara väldigt lätt att sugas upp av allt det hat som lättvindigt sprids för vinden ifrån hundratusentals datorer. Och dessa åsikter finns numera även i det offentliga debatten, spridda av högerextrema partier som det norska Fremskrittspartiet och det svenska Sverigedemokraterna.

Har då exempelvis den sverigedemokratiske partiledaren Jimmie Åkesson något ansvar när han aggressivt går ut och hävdar att muslimerna är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget samt bygger sina valfilmer på skrämselpropaganda där kvinnor i burka jagar pensionärer med rullatorer, och någon dåre sedan köper den världsbilden rakt av och i sin egen sinnesförvirrade värld bestämmer sig för att genom ett blodigt korståg bekämpa den utpekade fienden? Juridiskt, nej (givet att utspelen klarar sig ifrån att bli klassificerade som "Hets mot Folkgrupp", en lag som är svåranvänd). Moraliskt, ja absolut! Här kan parallellen igen lämpligen dras till Nazismen och Hitlers Tyskland. De som deltog i att sprida hat och missaktning emot judar har, även om de själva inte lyft ett finger emot någon enskild person, gjort sig medskyldiga till den fruktansvärda Förintelsen som sedan skedde. Detsamma gäller de Hutuer som i Rwanda var med om att kalla Tutsierna för "kackerlackor" och skuldbelägga dem för allt ont som skedde i landet, de har alla ett ansvar för det kommande folkmordet även om de själva inte svingade några machetes. Det finns alltså gott om fruktansvärda exempel på vad hatpropaganda kan ställa till med.

Hittills har det varit enkelt att argumentera, svart och vitt, rätt och fel, och alla vet ju att rasism är fel och tolerans är rätt. Men verkligheten är dessvärre betydligt svårare än så. Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en öppen diskussion, om att inte demonisera åsiktsmotståndare genom att kalla dem för rasister utan att försöka ha en öppen debatt med högt i tak där även "politiskt inkorrekta" åsikter får uttalas och sedan bemötas. Och det tror jag fortfarande är essentiellt. Men här finns också ett svårt dilemma, en konflikt emellan å ena sidan yttrandefrihet och det konstruktiva med ett öppet och ocensurerat samtal och å andra sidan risken för hets och hatpropaganda som kan leda till missaktning, marginalisering, konflikter och i värsta fall vansinniga våldsdåd. Jag har i ett antal inlägg berört de här frågorna på temat invandring och kriminalitet, och min slutsats är att man måste få peka på de problem som finns. Sen är det lika viktigt att försöka se till att debatten förs på ett schysst sätt utan rasistiska generaliseringar, kollektiva skuldbeläggningar, lögner och halvsanningar, med mera. Men det är inte nödvändigtvis lätt att skilja på en åsikt som bör få komma fram för att bemötas i yttrandefrihetens och den öppna diskussionens namn och en åsikt som bör kväsas och tystas ner för att undvika hetspropaganda och hat. Gränsen kan vara svår och luddig.

När det gäller islam är det kanske ännu mer komplicerat. Det är naturligtvis både rasistiskt och absurt att människor pekas ut som ett problem eller ett hot bara för att de råkar komma ifrån länder där islam är den religion som har varit med och format kultur och sedvänjor. Men gruppen "muslimer" innehåller ju allt ifrån sekulariserade kulturella muslimer som mycket väl kan vara ateister till fundamentalistiska islamister som vill flytta fram islams roll i samhället med våld som ett verktyg. Och att den senare gruppen är ett problem även i ett nordiskt kontext torde vara uppenbart, efter ett antal försök till terrorhandlingar i islams namn, där den mest kända naturligtvis är bomberna i Stockholm i december förra året. Som alltid är det enkelt då man går till ytterligheter, men svårare i verkligheten mitt emellan. Hur är det med de ortodoxa muslimer som anser att guds lag borde genomsyra samhället i mycket högre utsträckning, men som tar avstånd ifrån våld? De kan mycket väl hysa åsikter som jag som vill ha ett sekulariserat och jämställt samhälle uppfattar som mycket problematiska både ur ett demokrati- och ett jämställdhetsperspektiv. Är det då ok att jag tycker att det är ett problem om dessa grupper ökar i inflytande i samhället, även om de är helt igenom pacifistiska? Eller gör jag mig till en del av den antiislamska rörelse som är på frammarsch över hela Europa?

Det är alltid svårt med gränsdragningar. Det är självklart ok att se problem med och vilja begränsa invandringen. Om man däremot glider in i främlingsfientliga resonemang och generaliseringar i sin argumentation så blir det problematiskt och osympatiskt. Om man fortsätter ut i rent rasistiska och kränkande åsikter, så bör ens ställningstaganden inte bara bemötas utan även bekämpas och undertryckas. Och om man löper hela linan ut åt höger till våldshandlingar så bör man som person bekämpas och spärras in. Men det finns inte nödvändigtvis några tydliga gränser emellan de olika kategorierna, och min tro är att de mer extrema hittar energi, stöd och näring för sitt hat hos grupper som visserligen själva är mer sansade och fredliga, men som med sina ställningstaganden och sin argumentation i mångt och mycket delar en gemensam världsbild med extremisterna. Människor som Anders Breiviks formas, påverkas och får näring av människor som Fremskrittpartiets Siv Jensen (eller vår egen Jimmie Åkesson) även om de sedan lämnar dem långt bakom sig i sin extremism.

Samma resonemang kan föras om fundamentalistisk islam, även om det där är ännu mycket känsligare. I princip alla muslimska samfund tar avstånd ifrån extrema, våldsbejakande fundamentaliser som begår terrordåd. Men likväl är inte den våldsbejakande fundamentalismen helt frikopplad ifrån resten av islam. Den föds och göds ofta i en om än fredlig men redan från början dogmatisk och strikt religiös miljö, som i sin tur kan få stöd och resurser ifrån en bredare cirkel av engagerat och ortodoxt troende. På samma sätt som invandringskritik kan hänga ihop med rasism. Och på samma sätt är det här otroligt svårt med gränsdragningar angående vilka åsikter som är "ok" och vilka som är problematiska, vilka som bör bemötas och vilka som har gått så långt att de snarare bör undertryckas och bekämpas.

Jag märker själv när jag skriver detta hur otroligt svårt jag tycker att det är att få klarhet, ta ställning, i de här frågorna. Jag har sedan länge sett att främlingsfientlighet och specifikt islamofobi är ett växande problem i Europa, i Norden, i Sverige. De fruktansvärda terrordåden i Norge är ett extremt och tragiskt uttryck för det problemet. Och samhällets svar måste naturligtvis vara att bekämpa främlingsfientlighet och islamofobi, identifiera och minska spridningen av rasism och hat, bekämpa de miljöer som skapar och ger näring till personer som Anders Breivik. Men den kampen får inte leda till att man lägger locket på och klassificerar alla åsiktsmotståndare som rasister och islamofober. Man måste till exempel även fortsättningsvis få peka på problemen med fundamentalistisk islam och bekämpa de miljöer i vilka personer som självmordsbombaren Taimour Abdulwahab formas och radikaliseras (även om det i hans fall främst lär ha varit Luton i Storbritannien). Man måste även i fortsättningen få diskutera alla sidor av invandringen och de förändringar som den har medfört för våra samhällen, bra som dåliga. Men det blir allt tydligare hur extremt viktigt det är att man lägger stor kraft och energi på att se till att de här diskussionerna förs inom ramarna för ett respektfullt samtal, utan rasistiska undertoner eller kollektiva skuldbelägganden, utan att släppa fram tomgångar som göder hat och extremism.

Och då är vi tillbaka till gränsdragningarna. Vad får man säga? Vilka åsikter bemöter man på ett respektfullt sätt och vilka bekämpar man? Vems åsikter är annorlunda men kan ändå respekteras, och vems är rasistiska? Det finns säkert tusentals svar på de här frågorna. För mig handlar det mycket om att inte generalisera utan att behandla och bemöta människor som individer och inte som delar av ett kollektiv. Men det räcker inte så långt när det gäller yttranden om islam generellt och angrepp på troende muslimer som grupp specifikt. Däremot är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt att då islam attackeras dra paralleller till kristendomen och testa vad som händer om man skulle översätta attacken till ett kristet kontext. Liksom inom islam finns det kristna strömningar som är våldsbejakande och extrema, som sprider hat och missaktning emot vissa grupper samtidigt som det liksom för islam finns en stor massa med helt eller delvis sekulariserade människor som känner en religiös/kulturell tillhörighet men som inte styrs av religiösa dogmer. Om man t.ex. hävdar att muslimska friskolor är ett problem, men inte är beredd att dra parallellen till kristna friskolor, eller om man hävdar att islam manar till diskriminering mot homosexuella men inte vill se att precis samma missaktning finns i kristendomen så lär det röra sig om islamofobi, rädsla för och hat mot det annorlunda för att det är annorlunda och egentligen inte om den enskilda sakfrågan. Men det är inte alltid lika enkelt att se när det rör sig om islamofobi eller annan rasism. Många gånger döljer det sig gissningsvis främlingsfientliga bevekelsegrunder bakom argument som i sig kan vara sakliga och inte uppvisar några tydliga tecken på rasism. Min tro, eller fördom, är att det ofta är fallet för det mesta som produceras av de invandringskritiska partierna på högerkanten som Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti och Fremskrittspartiet. Och många gånger kan det tvärtom vara så att åsikter och argument som i sig vare sig är främlingsfientliga eller förs fram med en främlingsfientlig agenda anklagas för att vara rasistiska bara för att de pekar på problem kopplade till invandring, integration, religiösa eller kulturella sedvänjor (t.ex. hedersmord) hos vissa invandrargrupper, etcetera.

Jag har inga svar på de här viktiga och svåra frågorna, mer än självklarheter som att man måste fortsätta att bekämpa rasism, islamofobi och extremism där man träffar på den, men samtidigt värna om ett öppet samtal med högt i tak och utan polarisering och demonisering av åsiktsmotståndare. Jag tror dock att medvetenheten om att det hela är svårt, om att det inte finns några självklara, tydliga, gränser för debatten, för vad som får sägas och vad som inte får sägas, kan vara nyttig. För det visar på hur viktigt det är att samtidigt som man är tydlig med att ta ställning och stå upp för det man tror på även klarar av att vara ödmjuk inför att det rör sig om svåra frågor och inte bara visa tolerans gentemot andras avvikande åsikter utan även ta sig tid att lyssna och försöka förstå människor som kanske har perspektiv som avviker ifrån ens eget.

Länkar:
Breivik häktas
Polsk företagare förhörd
Dödssiffran kan komma att sjunka
Säpo granskar terrormanifestet
Svensk nazistretorik liknar Breiviks
Polisman bland de döda
Använde dumdumkulor
Mördarens manifest
Planering av attentatet
Vittnesberättelser
DNs sammanfattning