Husby och Alby, kravaller eller protestlistor som politisk metod?

Kampanjen #AlbyÄrInteTillSalu har arbetat med demokratiska medel för att stoppa försäljningen av ett större antal lägenheter i Botkyrka till privata ägare. I samband med att de nyligen fick den lista med 6500 namn som de hade samlat in för att kräva en folkomröstning om utförsäljning underkänd av valnämnden har en del debattörer med hänvisning till Husby lyft frågan om det inte är bättre att kravalla och förstöra för att driva igenom sin vilja. Det verkar ju fungera?

Om man bortser ifrån det faktum att de flesta som brände bilar och skolor samt kastade sten på polis och brandkår i Husby knappast främst drevs av en politisk vilja att jobba för ett bättre samhälle, så blir alltså frågan om det är ok att låta ändamålen helga medlen då man med våld mot person och egendom protesterar mot missförhållanden för att tvinga samhället att agera.

För ett par år sedan attackerades två unga kvinnor helt oprovocerat av en psykiskt sjuk och för dem helt okänd knivbeväpnad man i Hässelby. Båda blev knivskurna, en var mycket nära att dö. Efter attacken satte sig mannen ned för att vänta på polis, och gav sig direkt. Han hade innan attacken mått väldigt dåligt, men hade inte fått den hjälp av psykvården som han behövde. Därför bestämde sig mannen för att ge sig ut och knivskära någon, väl medveten om att det skulle leda till tvångsomhändertagande och psykvård. Förutom att ge honom den hjälp han tidigare hade nekats, så belyste även attacken de enorma resursbrister som psykvården dras med. Attacken fick alltså önskad effekt.

Parallellen till en "idealiserad" bild av husbykravallerna, där våldet enbart ses som en begäran om sociala åtgärder, är omedelbar. Våld mot oskyldiga, som i många fall riskerade att vara dödligt (samt omfattande våld mot egendom) belyser behovet av åtgärder. På det sättet kan kravallerna absolut "fungera". Ett rimligt svar av samhället då medvetenheten ökar om hur stora problemen är i de mest segregerade förorterna är självklart att satsa på att lösa problemen. Och lösningen innebär bland annat sociala satsningar. Motiverar eller ursäktar det då kravallerna?

De som svarar ja på den frågan, eller som svävar på målet vad gäller att fördöma våldet, borde se sig själva i spegeln och fundera på vad för samhälle de egentligen förespråkar. Är våld mot oskyldiga en acceptabel opinionsyttring eller politisk metod för att nå ett mål, bara för att våldsverkaren kan hävda ett strukturellt underläge? I ett samhälle där svaret är "ja", så är det inte bara poliser och brandmän som offras, utan även exempelvis de knivskurna kvinnorna i Hässelby som råkade vara på fel plats vid fel tidpunkt. 

Oavsett behovet av att belysa missförhållanden, så kan aldrig våld mot oskyldiga tolereras eller försvaras som metod. Men oavsett hur kännedomen om missförhållandena har nått samhället och politikerna, så vore det oförsvarligt att inte agera för att lösa och förebygga problem. Och behovet av att satsa på både psykvården och på segregerade förortsmiljöer kvarstår.

Slutligen, oavsett exakt hur många underskrifter #AlbyÄrInteTillSalu fick ihop, så vore det rimliga politiska svaret på den sortens engagemang att faktiskt genomföra en folkomröstning och att i samband med det ta en öppen debatt  om varför man förordar en försäljning. Det är väl den sortens levande lokaldemokrati som både miljöpartiet och socialdemokraterna eftersträvar? Kan man inte, trots stöd ifrån alla partier i kommunfullmäktige förutom vänsterpartiet, vinna den diskussionen, så kanske man borde tänka om...