Angående Uppdrag Granskning om dödsskjutningen i Husby.

Igår sändes Uppdrag Granskning om dödsskjutningen i Husby som jag tidigare hade skrivit om (http://konstapelbastian.blogspot.se/2013/08/om-en-mycket-tragisk-dodsskjutning.html). Jag blev tillfrågad om att vara med i programmet, men tackade nej eftersom jag då kände att jag redan hade sagt det jag hade att säga om skjutningen och då det blev mycket kraftfullare att min chef Patrik Zanders, som var på plats under hela förloppet, var den som berättade om "vårt" perspektiv av händelsen. Det gjorde han MYCKET bra. Jag vill också hylla Paul Hansson för hans insats i programmet. Förutom att han gav sin bild av händelsen på ett väldigt ödmjukt, nyanserat och starkt sätt, så krävs det en hel del civilkurage att vara så ärlig om något så känsligt. Stor eloge! 

Idag sänds SVT Debatt på samma tema. Jag har flera gånger duckat inbjudningar till SVT Debatt av olika anledningar, men den här gången tackade jag efter en hel del tvekan ja. Dels för att jag då jag bollade frågan internt blev uppmuntrad att vara med (vilket, eftersom jag är kritisk, är ett gott betyg för vår öppenhet) och dels då jag tycker att de saker jag ville säga med blogginlägget fortfarande känns aktuella. Inte minst med tanke på den film Stockholmspolisen la ut på sin hemsida där man i princip säger att alla på plats gjorde allt rätt (och implicit att vi inte behöver lära oss något av händelsen, dvs att nästa situation kommer att kunna sluta precis lika illa). Nedan följer det jag har tänkt säga om jag får frågan om hur jag tänker. Sedan vad jag verkligen får sagt, om ens något, är en helt annan sak...

• Det är bra att vi granskas. Att våldsmonopolet utsätts för granskning är en förutsättning i en fungerande demokrati. 
• Jag står efter att ha sett programmet fast vid att det är ett katastrofalt misslyckande att insatsen slutar med att mannen skjuts ihjäl.
• Det viktiga nu är att vi är genuint självkritiska, och att vi lär oss av detta. Vi får inte fastna i att gå i försvarsställning och hävda att det inte hade gått att lösa på annat sätt, utan se vad vi behöver ändra för att säkerställa att det går bättre nästa gång. Vi MÅSTE kunna klara av en sådan situation utan att någon dör. Det kan handla om att se över beslutsfattande, taktik, metodik, utbildning, utrustning, mm.
• Det är bra att det pågår en process för att se över rutinerna kring förhör & debriefing efter allvarliga händelser. Då en gemensam debriefing riskerar att kompromettera en förundersökning skall debriefingen kunna vara individuell. Både det psykosociala omhändertagandet och rättssäkerheten måste tillgodoses.
• Det är bra att polisen håller på att bli öppnare. Öppenhet, transparens och ärlighet i kommunikationen med allmänheten är grundläggande. Det får helt enkelt inte brista igen på det sätt det brast vid dödsskjutningen med informationshanteringen. Det är en positiv signal att pressavdelningen har uppmuntrat även kritiska kollegor att ställa upp i exempelvis Uppdrag Granskning. 
• Vi behöver bli mer ödmjuka gentemot dem som drabbas då något vi poliser gör går fel. Vi har ett ansvar där som vi måste ta på större allvar. 
• Just mer öppenhet och självkritik är grundläggande för att bli en mer genuint lärande organisation och för att få, och förtjäna, mer förtroende.

Slutligen, jag skrev ett par veckor efter den första bloggtexten en text om varför det var viktigt att skriva om händelsen, och om varför det är viktigt med öppenhet och självkritik. Den känns också fortfarande aktuell: http://martinfunderar.blogspot.se/2013/08/varfor-det-var-viktigt-att-skriva-om.html