Om polisens låga förtroende i förorterna

Då jag samlade tankarna inför att skriva vad jag tänkte om Stockholmspolisens satsning "Fenix" i Södra Järva så dök det upp en hel del funderingar som mer generellt rörde polisens låga förtroende i de segregerade förorterna. I grunden så handlar det om ett socioekonomiskt utanförskap. Det i sin tur skapar en grogrund för ett "mentalt utanförskap", där man känner att man inte tillhör, och inte är välkommen in i, samhället. Detta stärks av alla skiljelinjer som man kan polarisera och skapa "vi och dom" känslor kring. I de segregerade förorterna blir etnicitet en fråga som stärker polariseringen markant, både då människor med utländsk bakgrund utsätts för diskriminering och då det blir ett sätt att skapa identiteter som bygger på ett motsatsförhållande till eller avståndstagande från samhället. Polisen utsätts mest tydligt för den här polariseringen, då man ses som samhällets mest repressiva representanter. Allt som stärker polariseringen fördjupar även utanförskapet. Det gäller både kränkningar och dåligt bemötande ifrån polisen och hetsande och smutskastning av polisen.

Eftersom jag tror att det är en ödesfråga att vi ses som legitima och får bättre möjligheter att utföra vårt brottsbekämpande och trygghetsskapande arbete i de områden som är som mest drabbade av kriminalitet och otrygghet, så skrev jag en separat text med syfte att försöka förklara varför polisens förtroende är så lågt och att peka på det som skulle kunna stärka förtroendet och överbrygga klyftorna. Självklart finns inga "quick-fixes". De socioekonomiska problem som är grunden för utanförskapet, som i sin tur ligger bakom det mesta av ilskan mot samhället i allmänhet och polisen i synnerhet, kräver komplexa och långsiktiga lösningar. Men det finns saker som jag tror att man kan göra relativt snabbt för att påverka hur polisen specifikt ses av förortbor i allmänhet och förortsungdomar i synnerhet. Det handlar både om hur polisen jobbar, beter sig, bemöter folk och hanterar kritik samt om hur folk med inflytande i förortsmiljöer väljer att se på och prata om polisen.

Här finns en onödig motsättning. Som polis så stöter jag på mycket, som jag uppfattar det, obefogad polishat som inte har orsakats av hur de kollegor som jag arbetar med har skött sitt jobb eller bemött ungdomar. Därför ser jag lättare det destruktiva i att sprida överdrivna, och ibland direkt lögnaktiga, nidbilder om polisen som inte sällan kommer ifrån och sanktioneras av människor som livnär sig på att begå brott. De som själva har utsatts för kränkningar av poliser, varav en del har varit grova, har naturligtvis ett annat perspektiv. De ser polisens eget beteende som den överlägset största orsaken till det låga förtroendet, men inser kanske även att det trots allt spelar roll om man sprider ren hatpropaganda eller kriminella värderingar, exempelvis om att det värsta man kan göra är att "gola". Men grejen är att det spelar egentligen ganska liten roll hur viktiga man tror att dessa faktorer är för att omvandla utanförskapet till polisförakt relativt varandra. Båda existerar, och båda behöver hanteras. Den ena främst internt inom polisen: Vi behöver bemöta folk bättre, kanske förändra hur vi jobbar och definitivt vara ödmjukare och lyssna mer på kritik. Den andra i hur personer med inflytande pratar om polisen: Det kanske exemeplvis inte är nödvändigt att stärka motsättningarna genom att måla upp vanliga poliser som ockupanter och förtryckare? Och så vidare.

För att nå ut till de grupper som har störst påverkan på samverkan emellan polis och ungdomar i de segrgerade förorterna så frågade jag om jag kunde få publicera krönikan i Polistidningen och i Norra Sidan (den lokaltidning med bäst täckning i Husby, Tensta och Rinkeby). Det fick jag. Krönikan finns även publicerad på Magasinet Paragraf. Jag hoppas att den, om än så bara en aning, bidrar till att förbättra relationen emellan polis och förortsbor.