Mos Maiorum, eller "reva på steroider", har genererat spaltmeter av avsky och fördömanden.
I ETC publiceras en teckning som träffsäkert illustrerar bilden av
insatsen (och polisen): någon sorts polis-orch med "Mos
Maiorum" på bröstet gör sig reda att slakta en flyktingkvinna
och hennes barn. Människor uppmanas att göra motstånd, att störa
och protestera. Historier dyker upp, exempelvis om hur polisen har
delat upp passagerarna i en tunnelbanevagn i "vita" och
"icke-vita". Många papperslösa är skärrade, och håller
sig inne.
Reaktioner förvånar inte. Mos Maiorum
associeras till två av de känsligaste ämnena i Sverige idag,
migration och rasism. Papperslösa migranter är väldigt utsatta,
även i Sverige. Ett verkställt avvisningsbeslut innebär en
personlig tragedi för den berörda familjen, och en del beslut ter
sig väldigt hårda. Även efter lagändringen där "synnerligen
ömmande omständigheter" ändrades till "särskilt ömmande
omständigheter" väntar exempelvis en familj med en apatisksjuåring på ett troligt besked om att en utvisning skallverkställas. Samtidigt finns det idag på grund av bland annat
krigen i Syrien och Irak mängder med människor i vårt närområde
i desperat behov av asyl, och för alla förutom en liten mängd
kvotflyktingar saknas helt lagliga vägar in i Europa.
Många svenskar med utländsk bakgrund
upplever dessutom i vardagen att de blir kontrollerade, bland annat
av just polisen, bara på grund av sin mörkare hud- eller hårfärg.
Författaren Sami Said beskrev nyligen en sådan situation på ettskarpt och målande sätt. Därför är det inte konstigt att de
utökade inre utlänningskontroller i bland annat tunnelbanan som
gränspolisen gjorde förra våren (det som felaktigt kallades
"Reva") väckte så mycket ilska. Och därför är det föga
förvånande att Mos Maiorum kritiseras kraftigt.
Mos Maiorum har dock inte inneburitnågon ökning av antalet inre utlänningskontroller, så det finns
alltså ingen anledning för papperslösa att vara oroligare än
vanligt. I Sverige handlar insatsen främst om att kartlägga rutter,
och därigenom komma åt de nätverk som står för
flyktingmugglingen. Lyckas man med det så blir det svårare att fly
hit och söka asyl. Samtidigt så kommer troligtvis färre människor
råka illa ut på vägen hit. En del nätverk visar väldigt lite
hänsyn till dem de smugglar in i Europa, vilket inte minst de många
fruktansvärda tragedier med drunknade flyktingar på Medelhavet
visar.
Grunden både i insatser som Mos
Maiorum och i Gränspolisens vanliga linjearbete med inre
utlänningskontroller är de lagar vi har fattat beslut om i
riksdagen och de avtal vi har anslutit oss till via EU. Dessa kan,
och bör, ifrågasättas och kritiseras. Jag har även full respekt
för att man kan välja att med icke-vålds aktioner försöka hjälpa
enskilda människor som hamnar i kläm. Människor råkar alltid illa
ut i stora byråkratiska system, det finns något avhumaniserande i
att avkrävas att tillämpa ett stelt regelverk oavsett hur enskilda
drabbas. Just i migrationsrätten är detta speciellt tydligt.
Det är beundransvärt att människor
engagerar sig mot orättvisor och för utsatta grupper eller
individer. Men det finns bättre och sämre sätt att göra
"motstånd" på. Historien om poliser som rasprofilerar på
tunnelbanan visade sig helt sakna täckning i någon verklig händelse. Den sortens ryktesspridning ger upphov till rädsla och
förtvivlan helt i onödan, samtidigt som man sprider nidbilder av
samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. För en del verkar
viljan att polarisera mot exempelvis polisen och få sin världsbild
spridd och bekräftad vara en lika närvarande del i "motståndet"
som viljan att stå upp för utsatta. Samma tendenser finns i både
texter och bilder, exempelvis polis-orchen i ETC.
Att måla upp en bild av en fascistisk
poliskår är inte bara felaktigt, det gör det också svårare för
oss poliser att göra vårt jobb. Det drabbar både enskilda
brottsoffer och rättssamhället i stort. På liknande sätt är
bilden av vår stat som en förtryckande skendemokrati
kontraproduktiv då den lika mycket avskräcker människor ifrån att
engagera sig i de demokratiska processerna som manar till handling.
Den parlamentariska demokratin må ha många fel och brister, men det
är ändå det bästa systemet många av oss känner till. Och för
att minska utsattheten för människor på flykt krävs också främst
politiska beslut. Möjligheten för civilsamhälle och
frivilligorganisationer att verka för en allt mer humanistisk
migrationspolitik har nog heller aldrig varit bättre. Genom att
fungera som en samtalspartner med och blåslampa på en s-mp regering
som vill stärka det humanistiska perspektivet på
migrationspolitiken kan man verkligen vara med och påverka.
Namnet "Mos Maiorum" är
sällsynt illa valt, då det implicerar viljan att stänga ute dem
som inte följer inhemska traditioner. Och det är bra att både
insatsen och politiken den bygger på granskas. Liksom polisiära
ingripande eller arbetssätt som synbart bygger på rasistisk
profilering behöver granskas och diskuteras på ett nyanserat sätt.
Men om bred och reflexmässig kritik blandas med påhitt och påhopp
så leder det nog snarare till att det blir svårare att få de
relevanta poängerna att nå fram. Om man tvärtom är konkret och
nyanserad i den kritik som framförs, så förbättras möjligheten
att hjälpa både myndigheter och politiker att se brister och vidta
åtgärder. Jag är övertygad om att det är det bästa sättet att
få till långsiktiga förbättringar i både migrationspolitiken och
hos polisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar