Det eviga dilemmat med brott och straff

I dagarna kom två uppmärksammade domar i fall där ungdomar gjort sig skyldiga till grymma och hänsynlösa mord. Hovrätten i Stockholm fastställde tingsrättens dom i målet om mordet på Therese Johansson Rojo. Det innebär att både pojken som utförde dådet och flickan som anstiftade det döms till sluten ungdomsvård i ett år och åtta månader. Dessutom fastställde hovrätten i Göteborg domen på tre års sluten ungdomsvård för den 17-årige pojke som våldtagit och mördad en 16-årig flicka i Borås. Vad gäller domen i Sturebymordet så har jag tidigare skrivit om den, och jag har mycket stor förståelse för hur offrets familj ser det som ett hån att de mördare som förstört resten av deras liv skall komma ut fria efter drygt ett och ett halvt år. Och hade de bara varit något år yngre, så hade de inte kunnat dömas till något straff alls, utan hade kommit undan med skadeståndet, nu utdömt till 60000 till föräldrarna och 25000 till brodern. Det hade antagligen varit dyrare att klottra ned ett par tunnelbanevagnar. Det finns dock en omständighet som gör fallet med Sturebymorden, speciellt för pojkens del, aningen mindre komplicerat än det bestialiska mordet som 17-åringen utförde. Det verkar som om pojken som mördade Therese Johansson Rojo verkligen har förstått hur fruktansvärt hans handlande har varit, och det, tillsammans med de speciella omständigheterna kring flickans kontroll över honom, gör att jag i en lekmannabedömning skulle säga att risken att han mördar igen är relativt liten. Vad gäller flickan som drev honom till dådet, och som inte verkar ta på sig någon skuld, så vågar jag inte yttra mig. Men för den 17-åring som på grund av något den flicka han stod och pratade med på en busshållplats sade bestämmer sig för att våldta och mörda henne, så skulle jag säga att risken att han då han som 20-åring kommer ut ifrån ungdomsvården förstör fler liv är närmast 100 %. Han har uppenbarligen ingen som helst empati, inga spärrar, och ingen rädsla för konsekvenserna av sitt handlande, vilket gör honom livsfarlig för alla som inte är starka nog att försvara sig själva. Att släppa ut en sådan person är att säga att han, trots att han redan utfört ett fruktansvärt mord, ändå efter de tre år han vårdats har större rätt till att fortsätta vara fri en vad de människor som han senare möter har att inte få sina liv förstörda. Jag har ingen illusion om att längre straff skulle verka så avskräckande att de hindrar människor ifrån att begå brott. Jag har varit med om att, tillsammans med ett antal väktare, bli mordhotad av en snattare som då vi förklarade för honom att det inte var särskilt lämpligt att hota att skjuta folk, svarade att våra svenska fängelser var som fina hotell och att han hade det mycket bättre där än på gatan. Hoten kändes inte särskilt allvarligt menade, men däremot talade han antagligen sanning när han sa att han hade haft det bättre i fängelse än som uteliggare i kylan, så att han säkerligen inte kommer att verkställa hoten beror knappast på rädsla för straffen. Jag tror inte heller att den vård som ges de människor som är inspärrade minskar risken att de skall återfalla i brott, och det verkar inte heller statistiken tala för. Däremot kvarstår det faktum att det blir betydligt mycket svårare att mörda någon under den tiden då man sitter inspärrad. Och mot vissa människor, som tex den 17-årige mördaren i Borås, är det nog det enda försvaret som biter.