Rasism kan innebära många olika saker. I ordets ursprungliga och striktaste betydelse så handlar det om att tillskriva människor olika värde baserat på "ras", ett svårdefinierat ord som inte anses politiskt korrekt längre men som handlar om etnisk tillhörighet och genetik. I en nyare diskurs används ordet rasism, eller kulturrasism, för att beteckna alla sorters kränkande nedvärdering och särbehandling av människor baserat på etnisk tillhörighet, religion, kultur, etcetera. Det gör naturligtvis ordet än mer komplicerat, då gränsen kan vara flytande emellan vad som anses vara en värderingsbaserad kritik av en kultur eller en religiös tillhörighet, och vad som är en rasistisk åsikt.
Judarna är en religiös och etnisk grupp som genom historien har utsatts för väldigt mycket rasism,antisemitism, vilket kulminerade i den fruktansvärda förintelsen under andra världskriget. Med en sådan historia är det naturligt att de också känner sig särskilt utsatta då de utsätts för förföljelse. Det är då naturligtvis mycket olyckligt om man som Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu uttrycker sig oförsiktigt på ett sådant sätt att det uppfattas som om man både förminskar problemen och skuldbelägger offren. Reepalu har också fått massiv kritik för sina uttalanden.
I dagens Sverige och Europa är dock den grupp som utsätts för flest attacker och mest missaktning "muslimer", och här menas alla människor som kommer ifrån en muslimsk kultursfär. Vad gäller Sverige så är Jimmie Åkessons infamösa artikel i Aftonbladet bara toppen på ett isberg, islamofobiska åsikter sprids vitt och brett. På Newsmill så har Fuad Mor skrivit om de attacker som (ibland sekulära) muslimska familjer utsätts för i Södertälje, då antagligen med kristna syrianer/assyrier som förövare (och den berättelsen följdes av en utmärkt artikel av Sakine Madon på temat).
Det svåraste med rasismdiskussionen och där så många, som t.ex. Reepalu, har svårt att hålla tungan rätt i mun är att skilja på en grupp människor (som "judar" eller "muslimer") och specifika åsikter eller värderingar. Det är helt legitimt av Reepalu att kritisera Israels brott under Gazakriget, men det är inte acceptabelt att skuldbelägga Malmös judar för dessa, inte heller genom att säga att deras tystnad verkat för att förvärra deras situation i Malmö. Det är samtidigt legitimt att kritisera förtycket i Iran, eller religiöst motiverat förtryck i muslimska familjer i Sverige där det finns, men det är oacceptabelt att skuldbelägga hela gruppen muslimer för vad vissa individer eller stater gör. Tyvärr anses det ofta som acceptabelt av samma personer som är snabba att kritisera varje frö till antisemitism. Jag var på tankesmedjan FORES och lyssnade på ett seminarium om rasism i Europa för ett par veckor sedan. Jag höll på att tappa hakan när en i panelen under ett seminarium mot rasism, journalisten Per Gudmundson, sa att problemet med invandringen var att den till så stor del kom ifrån muslimska länder, och att dessa har en mindre utvecklad kultur än de kristna. Föreläsaren Lisa Bjurwald lät detta uttalande passera helt oemotsagt, och även om FORES vd Martin Åhdal försökte protestera lite så blev det ingen egentlig debatt om uttalandet (jag räckte upp handen, men fick inte ordet...). Om någon hade fällt ett liknande uttalande om judar så hade det blivit ett ramaskri.
Slutligen så vill jag bara poängtera igen att man inte får låta bli att kritisera övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter bara för att man är rädd att kritisera en viss grupp eller religion. Israels ockupationspolitik, bombningarna och blockaden av Gaza, etcetera måste kritiseras, och alla anklagelser ifrån Israelvänner om att detta skulle vara antisemitism (trots att framstående kritiker som t.ex. domare Goldstone är jude) bör ignoreras. Däremot skall skulden läggas där den hör hemma, på staten Israel och dess regering, och ingen jude skall på grund av etnicitet eller religion behöva acceptera att utsättas för kränkningar. På samma sätt måste alla oegentligheter som sker i islams (eller kristendomens) namn kunna kritiseras, även mindre sådana som det faktum att unga flickor utsätts för påtryckningar och kränkningar då de är på väg till ett disco i Tensta. Och de anklagelser, t.ex. ifrån den så kallade "Muslimska Människorättskommitén" att detta skulle vara islamofobi (trots att initiativtagaren Nalin Pekgul är muslim) bör ignoreras. Och givet detta, så skall ingen person behöva utsättas för kränkningar eller missaktning bara för att han eller hon fötts i en muslimsk familj eller konverterat till islam.
Vad gäller religion så kan jag dock aldrig tydligt nog markera att i ju högre grad som den är en privat angelägenhet som inte tillåts utöva påtryckningar på samhällslivet, desto bättre. Staten och alla de medborgerliga rättigheterna skall vila på en sekulär grund, och vad sedan vuxna människor väljer att ha för religion är deras ensak och måste respekteras.
Många hävdar att judehatet eller antisemitismen var - och alltjämt är - sionismens grogrund och förutsättning: utan antisemitism ingen sionism. För sionisterna är den judiska assimileringen den huvudfiende som främst måste bekämpas, eftersom assimilerade judar upphör att vara judiska nationalister och därmed kan de inte bli sionister eller värvas för sionismen. Den judiska sammanhållningen över nationsgränserna och myten om ett enat judiskt folk som skiljer sig från alla andra folk är ju sionismens förutsättning. Denna judiska sammanhållning kräver ett gemensamt hot: judehatet, antisemitismen. Utan ett sådant hot från omvärlden underlättas och påskyndas i de sekulariserade moderna samhällena judisk assimilering, och sionismen blir bara en generalstab utan soldater, ett huvud utan kropp. Därför blir antisemitismen nödvändig, räddaren i nöden. Här några uttalanden av framstående sionister:
SvaraRaderaTheodor Herzl, sionismens grundare, skriver i sin efterlämnade dagbok:
"Antisemiterna kommer att vara våra mest pålitliga vänner och de antisemitiska länderna kommer att vara våra allierade."
(Patai, 1960, band I, s.84)
Dr Arthur Ruppin:
"Man kan väl inte säga att endast antisemitismen har satt sionismen till världen, men åtminstone i Västeuropa är antisemitismen den starkaste agitatorn för sionismen, och antisemitismens undergång skulle också leda till sionismens undergång."
(A Ruppin: Die Juden der Gegenwart, Jüdischer Verlag, Köln, 1911, s. 278)
Dr Leo Wertheimer säger i sin bok "Der Judenhass und die Juden", som utkom 1918:
"Antisemitismen är judarnas räddande ängel, som kraftfullt sörjer för att judarna förblir judar... Antisemiterna har skapat det judiska medvetandet hos många judar som inte vill vara judar."
(citerad av dr Franz Scheidl: "Israel - Traum und Wirklichkeit", Wien, 1962, s. 18)
Den store sionistledaren dr Nahum Goldmann sade i sitt inledningsanförande vid Judiska Världskongressens möte i Géneve den 23 juli 1958:
"När antisemitismen i dess klassiska mening försvinner medför detta visserligen en förbättring materiellt och politiskt för de judiska samfunden överallt i världen, men det har också en negativ inverkan på vårt interna liv... Vårt (judiska) folk vet att kämpa heroiskt i dåliga tider men har ännu inte lärt sig att leva skapande i goda tider."
( N.Y. Times, 24 juli 1958)
Och i sin bok Den judiska paradoxen (Tiden, Sthlm, 1978, s. 182) säger Nahum Goldmann:
"En fullständig assimilation skulle vara en sannskyldig katastrof för hela det judiska livet."
Och prof Jeshua Goldmann förklarade vid den 26:e Världssionistiska Organisationens möte i Israel den 30 december 1964:
"Den största faran för judendomen och den judiska enigheten är den bristande antisemitismen."
(citat från Franz Scheidl, ibid. s. 18)
Det står utom allt tvivel att sionismen är oupplösligt förbunden med antisemitismen och inte kan leva den förutan. Sionisterna framhåller ständigt sin fruktan och avksy för antisemiter - men man vill inte bli av med dem utan ständigt väcka den till liv. Antisemitismens död blir sionismens död.
Tack Amer, för din kommentar. Jag håller naturligtvis med dig, antisemitismen har spelat en enormt stor del för sionismen. På liknande sätt skulle jag också säga att den växande islamofobin verkar till att stärka religiositeten i många muslimska kretsar, är man attackerad utifrån så sluter man leden kring det som definierar gruppen, och går i en mer ortodox eller fundamentalistisk riktning. Jag skulle säga att det är ett generellt och naturligt fenomen, vilket ofta får effekten att extremister stärker varandra och det mer sansade mittfältet blir lidande.
SvaraRadera