Rättssäkerhet och övergrepp

Under helgen spred sig nyheten om att en flicka som tidigare anmält sin far för ett antal våldtäkter, misshandlar och sexuella ofredanden nu var anmäld för brottet falsk angivelse. Då den då 17-åriga dottern år 2007 anmälde fadern, så greps och häktades han. Han dömdes sedan till fem års fängelse i tingsrätten mot sitt nekande trots att ingen stödbevisning existerade. Senare kom dottern dock fram med nya anklagelser om grova övergrepp, men dessa kunde motbevisas, och fadern friades sedan från alla anklagelser i hovrätten, vilket även åklagaren yrkade på. Nu är alltså dottern, som torde vara i 20-årsåldern idag, anklagad och fadern målsägare.

Fallet illustrerar några av rättsystemets dilemman. Dotterns anklagelser kunde varken bevisas eller motbevisas, men fadern dömdes ändå eftersom dotterns berättelse ansågs trovärdig. Det var först när dottern själv avslöjades med lögner, och på så sätt tappade i trovärdighet, som fadern senare friades (med reservation för att hovrätten kunde ha friat fadern ändå). Med facit i hand så kan man klandra tingsrätten för att de dömde fadern på vad som visade sig vara lösa grunder. Men samma tingsrätt hade kunnat få utstå kraftig kritik om de i ett liknande fall hade friat. Problemet är långt ifrån ovanligt, det finns många tillfällen då en målsägare ger en trovärdig berättelse om en våldtäkt, men då det inte finns någon teknisk bevisning (t.ex. då anmälan inte sker i nära anslutning till brottet).

Under den tiden som jag jobbade med utredningar av grova brott så hanterade gruppen ett fall som väl illustrerade hur mycket som hänger på målsägarens trovärdighet. En kvinna hade anmält ett flertal våldtäkter under en specifik tidsperiod som hon spenderade med ett antal män. Utredarna la ned stort arbete på att identifiera de män hon beskrev, och några greps också. En av de gripna hade dock filmat en av händelserna som målsägaren beskrev som en våldtäkt, och filmen visade inte några tecken på varken ofrivillighet eller vanmakt. Då det inte fanns någon stödbevisning, hela fallet vilade på målsägarens beskrivning, så beslutade åklagaren om att lägga ned hela utredningen. Även om det är mycket möjligt att en eller flera av alla de händelser som kvinnan anmälde faktiskt kvalificerar som våldtäkt, så hade det aldrig gått att få en fällande dom enbart baserat på hennes berättelse då det enda tillfället där det faktiskt fanns bevisning visade sig vara inkorrekt återgivet. En ironisk twist på historien är att den misstänkte uppgav sig ha filmat just för att försäkra sig om att kunna visa att det som skedde var frivilligt då han var medveten om att situationen inbjöd till att misstänka våldtäkt (och i vilket fall som helst verkade vara ytterst etiskt tveksam, med tanke på kvinnans berättelse och hur hon reagerade efteråt).

Det finns många tillfällen då man som polis svär över att rättsystemet är så strikt som det är, då man har fall som är ”polisiärt uppklarade” (vi anser oss veta vad som skett och vem som gjort det) men där bevisningen inte räcker till en fällande dom. Om inte killen i fallet ovan hade filmat, så hade det antagligen varit ett till sådant (om han inte trots allt hade blivit dömd). Och även om jag skulle säga att vi har rätt i en överväldigande majoritet av de fall där vi är säkra, så det kan vara bra att komma ihåg att man faktiskt kan ha fel ibland också.

Men det är minst lika viktigt att komma ihåg att det faktum att ingen döms för ett brott, t.ex. en våldtäkt, då rätten friar en misstänkt, eller då åklagaren lägger ned förundersökningen eftersom det inte finns förutsättningar för en fällande dom, så betyder det inte att det som målsägaren har beskrivit inte har hänt, bara att vi inte kan bevisa det. Det är helt säkert så att många skyldiga gärningsmän frias, och många offer utsätts för ytterligare en förnedring då de upplever att de inte blir trodda. Rättsystemet måste arbeta med höga krav på bevisning, vilket exemplen ovan illustrerar, men det måste också empatiskt och pedagogiskt kunna förklara för offer att det faktum att man inte kunde ställa gärningsmannen till svars på grund av bristande bevisning inte behöver betyda att man inte tror på eller känner för deras berättelser, utsatthet och lidande.

Slutligen kan det vara bra att ha i åtanke att man inte ens i en rättsstat kan ställa krav på att vara helt och totalt säker för att kunna döma till ansvar, för det är man i princip aldrig, och om kraven ställs för högt kommer inga att kunna dömas, med laglöshet som följd. Samhället måste konstant kompromissa mellan rättssäkerhet och rättstrygghet, offrens rätt till skydd och upprättelse. Och med tanke på detta är det nödvändigt att ha en väl fungerande process för resning då ny bevisning dyker upp. Rättsskipning är svårt, och staten måste kunna ta ett ansvar för både alla de mängder av brottsoffer som aldrig får juridisk upprättelse och de fåtal personer som faktiskt döms oskyldiga.