För två veckor sedan så publicerade jag på min polisblogg en text
om dödsskjutningen i Husby i
maj. Inlägget har väckt starka reaktioner, inte minst ifrån en del
av mina kollegor. Många har hävdat att jag inte borde ha publicerat
texten alls, att jag har fel i den kritik jag tar upp och att
eventuell kritik i så fall borde ha framförts internt. Jag har
också fått ärliga och uppriktiga frågor om varför jag valde att
publicera inlägget, vad jag hade för syfte med det. Jag respekterar
och lyssnar på den kritik som är saklig och kommer nedan försöka
ge ett sammanhang och bemöta kritiken. Jag har även skrivit ett separat inlägg där
jag förklarar varför jag tyckte att det var viktigt att publicera
texten.
När
förundersökningen mot kollegan som hade skjutit hade lagts ned och
jag då kände att det kunde vara aktuellt att skriva om och
publicera texten som jag hade skrivit veckan efter skjutningen (men
hållit på), så diskuterade jag först texten grundligt med två
personer som jag har mycket stort förtroende för, min sektionschef
och polisförbundets ordförande.
Cirka
tio timmar efter att jag lade ut texten så började media ringa.
Samtalen fortsatte långt in på natten, och började igen tidigt på
söndagsmorgonen. Jag bollade igen med min chef, och kom fram till
att det var lika bra att tacka ja till förfrågningarna om
telefonintervjuer. Jag sa däremot nej till alla som ville skicka
filmteam och alla inbjudningar till TV eller radio. På söndag
förmiddag så toppade alla stora dagstidningarna sina websidor med
"nyheten". Jag hade förstått att det skulle finnas ett
visst intresse, men var helt oförberedd på att det skulle bli så
massivt. Jag sökte alltså inte upp media, de sökte upp mig.
Nu
till frågorna och kritiken. Många kollegor hävdar att jag inte
borde ha uttalat mig överhuvudtaget om vad som hände i lägenheten,
då jag inte var på plats och då jag inte verkar ha förstått hur
farlig en knivbeväpnad psykiskt sjuk man är. Vad gäller att inte
uttala sig om något när man inte har varit på plats, så skall man
så klart vara försiktig med vad man säger när man har en
begränsad bild av en händelse. Men den "regel" som säger
att man aldrig skall uttala sig om ett ingripande när man inte har
varit med verkar för mig egentligen mer handla om att man inte bör
kritisera kollegor. Andra människors handlingar har vi poliser
normalt inga problem med att ha åsikter om, och att bilda sig en
uppfattning om något man själv inte har bevittnat är ju ganska
grundläggande i polisarbete och i rättssystemet i stort. Jag håller
dock absolut med om att man bör försöka undvika att hänga ut
enskilda kollegor med sin kritik, vilket jag återkommer till nedan.
Det jag har skrivit om vad som hände inne i lägenheten är för
övrigt helt baserat på förhöret med kollegan mot vilken
utredningen nu är nedlagd.
Vad
gäller dödsskjutningen av mannen i Husby så var det egentligen
inte detaljerna i lägenheten, utan själva resultatet som jag
kritiserade. Jag tycker helt enkelt att svensk polis då man i ett
läge som inte framstår som akut väljer att gå in måste kunna
hantera en knivbeväpnad berusad och psykiskt labil 69-åring som
befinner sig i sin egen lägenhet utan att det slutar med att han
blir skjuten i huvudet. Man var trots allt innan inbrytningen fullt
medveten om förutsättningarna för en eventuell konfrontation i
lägenheten, och hade full kontroll över hur man valde att gå in.
Och jag står fast vid att om man inte kände att man hade möjlighet
att hantera den (med den använda taktiken) långt ifrån osannolika
händelsen att mannen rör sig mot gruppen med kniven höjd utan att
skjuta honom till döds, då borde man inte ha gått in alls. Det
hade varit annorlunda om det hade rört sig om en klockren
offersituation med starka indikationer på att kvinnan befann sig i
akut fara, men hotet mot henne var aldrig mer än ytterst diffust
(hennes make var psykiskt labil och visade vid flera tillfällen upp
en kniv för andra), då mannen aldrig hade setts vara hotfull mot
kvinnan. Tvärtom, då de båda sågs höll de om varandra. Det fanns
högt kvalificerade kollegor på plats som föreslog att låta mannen
sova ruset av sig och höra honom mot det olaga hotet dagen efter.
Jag säger inte att det innebär att det nödvändigtvis var fel att
gå in för att till 100% säkerställa att kvinnan var ok, jag
förstår och respekterar det beslutet. Men om man skall agera på en
så pass knapphändig hotbild (det visade ju sig sedan också att
kvinnan aldrig var i fara ifrån sin man) så ställer det ännu
högre krav på att man vet att man då man går in kan hantera
situationen utan att göra mer skada än nytta. Det finns
uppenbarligen många kollegor som anser att jag har fel i att anse
att situationen i lägenheten borde ha kunnat hanterats utan att
mannen skjuts ihjäl. Min åsikt har dock fått starkt stöd i flera
samtal med kollegor som har mycket hög taktisk kompetens (bland den
högsta som finns att tillgå i Sverige).
Det
har också hävdats att det räckte med det olaga hotet för att
motivera inbrytningen, och att skottet mot huvudet sedan bara var en
konsekvens av det val mannen gjorde då han gick med höjd kniv mot
kollegorna. Ett olaga hot med en identifierad gärningsman (han var
lätt att identifiera) är dock i sig sällan särskilt brådskande
att utreda. Vad gäller åsikten att agerandet ifrån polisens sida
automatiskt blir klanderfritt för att mannen själv gör "val"
som leder till konfrontationen, så var det uppenbart att han inte
var kapabel att göra särskilt väl avvägda beslut, både på grund
av berusning, psykisk ohälsa, och slutligen även säkert på grund
av rädsla för sig själv och sin fru. För mig är det självklart
att polisen, som företrädare för våldsmonopolet, har ett mycket
stort ansvar för hur en sådan konfrontation utvecklar sig oavsett
hur mannen agerar i sitt förvirrade tillstånd.
Vad
gäller att hålla förhör med de kollegor som var på platsen, så
har det hävdats att det inte är juridiskt möjligt eller
personalmässigt försvarbart. Vad gäller juridiken, så torde inga
hinder föreligga för att höra dem som inte kan misstänkas för
något. Vad gäller den (eller dem) som man misstänker har agerat
tvivelaktigt, så borde man kunna ta hand om och stötta personen
samtidigt som man separerar denne ifrån de övriga. Han skall
självklart ha rätt till advokat, men det borde gå att lösa även
på jourtid. Det skulle ge ett mycket mer trovärdigt
utredningsförfarande. Alternativet som troligtvis skulle ha varit
aktuellt för alla icke-poliser, tvångsmedel genom hämtning till
förhör eller gripande, känns varken rimligt eller önskvärt. Och
vad gäller personalvårdsfrågan så är den självklart enormt
viktig, men för inga andra yrkeskårer övertrumfar den
utredningsförfarandet vid så pass allvarliga händelser. Så länge
man inte hör poliser förrän efter de har haft möjlighet att prata
ihop sig (medvetet eller omedvetet) vid en dödsskjutning, så ger
man alla dem som säger att polisen har en gräddfil i rättssystemet
rätt. Och även om jag har full respekt för dem som ser till
personalens utsatthet, så anser jag helt enkelt att regeln att lagen
skall vara lika för alla är viktigare.
Det
har även hävdats att det inte heller är utredningsmässigt
professionellt att höra folk direkt efter en traumatisk händelse,
och att det som kollegorna då säger då de är i någon sorts
chocktillstånd sedan kan användas emot dem eller någon av deras
kollegor i en rättegång. Trots det är förhör något som vi
utsätter alla andra människor som är med om en traumatisk händelse
för. Den enda personen av dem inne i lägenheten som faktiskt blev
förhörd samma natt var den kvinna som efter att ha blivit
pepparsprayad fick sin make ihjälskjuten. Naturligtvis behöver fler
förhör hållas då de inblandade har haft möjlighet att få
distans till händelsen, men möjligheten att först få lugna ned
sig (och i värsta fall även prata ihop sig med övriga inblandade)
för att säkerställa att man inte säger något oöverlagt som kan
framstå som ofördelaktigt för en själv eller en kollega är inget
vi ger någon annan. Vi kräver att alla vi har att göra med helt
enkelt skall lita till att rättssystemet fungerar, och då känns
det orimligt att vi själva hävdar undantag just för att vi inte
litar på systemet.
En
central och förståelig oro är att min text skall leda till
försämrat förtroende för polisen genom att offentligt peka på
eller hävda brister. Jag tror tvärtom att den kan bidra till att på
längre sikt öka förtroendet för polisen. Jag har sedan jag skrev
inlägget fått mängder med meddelanden och kommentarer där
personer påstår att de nu har fått tillbaka förtroendet för
polisen. Hur som helst så är polisens förtroende inget egenvärde,
utan något som bör förtjänas genom allt det bra jobb som görs,och
genom att kontinuerligt utvecklas och bli bättre. Det är inte
fasaden/vad vi presenterar, utan det vi faktiskt presterar som är
det viktigaste.
En
mer konkret oro är att mitt inlägg skulle riskera att leda till
oroligheter i exempelvis Husby eller Södra Järva. Jag har full
respekt för den oron, även om jag tror att risken är liten. Det
har även påpekats att mitt publicerande skedde med dålig tajming,
under skolstart och med ett resurskrävande Obama-besök på gång.
Jag tar till mig den kritiken, och kunde så klart ha väntat till
mitten av hösten med publiceringen. Däremot anser inte jag att
risken för oroligheter kan användas för att generellt
diskvalificera att man publicerar fakta eller funderingar som är
kritiska mot polisen, i så fall så skulle ju polisen aldrig få
kritiseras, vilket effektivt skulle stoppa möjligheten att lära sig
och utvecklas av den kritiken.
En
annan kritik, som jag även har fått av kollegor som jag respekterar
högt, gäller att jag borde ha framfört min kritik internt först.
Jag hade dock pratat med mina närmaste chefer, och har inte känt
att det har funnits några andra kanaler som jag tror fungerar för
kritik som är så pass generell. Stockholm/Västerort där jag
arbetar har väldigt bra chefer, men de var inte ansvariga eller
inblandade i det som jag anser gick fel. Och min poäng var heller
inte att vända mig till någon enskild kollega och ifrågasätta
dennes agerande, utan att vända mig till polisen som organisation
och säga att det här gick riktigt dåligt på flera sätt, och det
behöver vi lära oss något av.
Att
överhuvudtaget kritisera polisen öppet/externt är kontroversiellt,
och än mer så när det kan uppfattas att man riktar kritiken mot
enskilda kollegor. Som jag har skrivit i inlägget var det verkligen
aldrig mitt syfte att kritisera eller "hänga ut" någon
enskild person, och jag har också försökt att undvika att
formulera mig så att man kan få det intrycket. Jag har dock
förståelse för att kollegor kan bli arga för att mitt inlägg kan
upplevas som en indirekt uthängning av dem som var inblandade. Trots
det så anser jag att det var så pass viktigt att just framföra
mina kritiska funderingar öppet att det ändå var värt det, vilket jag skriver om här. Som det står i ingressen till
blogginlägget, så ber jag om ursäkt om någon tar illa vid sig.
Jag förstår och respekterar att hela händelsen har varit jobbig
för de inblandade kollegorna, och speciellt för kollegan som sköt.
Jag vill dock ändå påpeka att dem som har drabbat ojämförligt
hårdast av den här tragedin inte är poliser, utan de äldre paret
som man gjorde inbrytningen hos. Om jag inte hade trott att de, och
andra personer som har varit eller i framtiden riskerar att hamna i
liknande situationer, hade haft något att vinna på min publicering,
så hade jag naturligtvis låtit bli.
För
att sammanfatta kritiken, så har jag läst, lyssnat och tagit till
mig. Jag är dock fortfarande precis lika övertygad, om inte mer, om
att det var rätt av mig att publicera inlägget. Jag ger dock de
kritiker som har sagt att jag borde ha väntat med publiceringen
rätt, det fanns ingen brådska och jag kunde precis lika gärna ha
väntat ut skolstart, Obama-kommendering och eventuella rättsliga
efterspel (som jag inte förutsåg) av händelsen innan jag la ut min
text. Det ber jag om ursäkt för.
Slutligen,
för att få ett mer personligt perspektiv på hur tragedin kan se ut
för de anhöriga, så tänker jag mig följande: En äldre släkting
har blivit lite senil, något som han själv inte har insett. Han och
hans fru har druckit en del, och han har sedan i ett infall varit ute
och hotat grannen med kniv. Hustrun vet att han aldrig förr har
gjort en fluga förnär och är inte så bekymrad. Sedan kommer
polisen dit. De är båda berusade, förvirrade, rädda och trotsiga
och vägrar att prata med dem. Efter ett tag bryter sig maskerade och
tungt beväpnade poliser in. Hans fru ställer sig framför sin man
för att skydda honom, och han har igen plockat upp kniven. Båda
sprejas, hustrun separeras undan, och då han, än mer förvirrad,
stressad, och desorienterad av distraktionsgranater rör sig emot
personerna som i hans värld har attackerad honom i hans hem och har
tagit hans fru så skjuts han i huvudet i nödvärn. Ungefär så här
kan det ha sett ut ur mannen i Husbys anhörigas, perspektiv. Om det
hade varit min släkting så hade jag inte nöjt mig med
konstateranden om att inget kunde gjorts på ett annat sätt och att
alla har agerat klanderfritt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaFantastiskt. Jag läste ursprungsinlägget och tänkte att nu kommer Martin sågas jäms med fotknölarna, frysas ut och kanske få sparken. Känns upplyftande att så inte blev fallet. Beundransvärd integritet! Det här inlägget är inkännade, vältaligt och rationellt. Det känns mycket bra att du är Polis, snacka om rätt man på rätt plats. Med såna Poliser kan vi medborgare känna oss tryggare. Kanske skulle du dock sluta vara operativ Polis och jobba med något inom Polisen som har med utbildning, attityder, taktik och pragmatik att göra för att sprida din visdom ytterligare i kåren. Jag säger inte att du är ensam om detta, men du är ju bevisligen ett bra exempel. Må all lycka och välgång möta dig i dina framtida gärningar och privatliv. Tack!
SvaraRaderaInstämmer med Greven. Fast kloka personer behövs i operativ verksamet också (nej, tror inte MM är den enda där)
SvaraRaderaTack för att du finns.
SvaraRaderaKänns jävligt amatörmässigt att polisen inte lyckas ta hand om en berusad pensionär utan att någon dör. Skönt att du också reagerat på det.
Kram.
Hej Martin.
SvaraRaderaJag har tidigare läst och kommenterat din skrivelse om dödsskjutningen i Husby.
Jag blir, även denna gång, oerhört berörd, nästan tårögd, över din enorma empatiska förmåga som du besitter. Jag skriver detta för att jag anser att du förtjänar att veta och höra hur dina ord berör många människor i samhället. Du besitter inte enbart empati, utan även intelligens och ett mycket starkt rättspatos, vilka är egenskaper som enligt min mening är nödvändiga att ha som polis.
Du tenderar att vara objektiv och saklig i dina funderingar beträffande skjutningen, men också i allmänhet.
Som utomstående, och enligt min mening, objektiv kan jag se att det du skriver om skjutningen är mycket sakligt och objektivt. Du är mycket noga med att inte kritisera enskilda poliser, utan du lyfter fram vikten av proportionalitetsprincipen, allas likhet inför lagen (även poliser), objektivitetsprincipen m.m. Du betonar vikten av myndighetens öppenhet och vikten av en bra polisutbildning.Jag kan inte förstå hur någon kan kritisera dig för detta. Om jag var din kollega och din chef skulle jag hylla dig och vara stolt över dig. Du har en mycket god rättsuppfattning, och en känsla för etik och moral, vilka också är egenskaper som är av vikt att ha som polis. Jag kanske är naiv, men jag föreställer mig och förväntar mig att alla som har som uppgift att upprätthålla lag och ordning eller i övrigt verkar som myndighetspersoner ska ha de nämnda egenskaperna. De ska således föregå med gott exempel och vara goda representanter. Det känns bra att veta att det finns såna som du.
Det glädjer mig att du vidhåller vad du tidigare uttalat, trots kritik från vissa personer. Du kan inte ha det lätt men kom ihåg att en betydande majoritet hyser enorm vördnad för dig, ditt engagemang och din kompetens som polis, men också som medmänniska. Gå rakryggad, du har inget att be om ursäkt för! Det känns oerhört tryggt att ha dig ute bland oss. Jag är övertygad om att du är hård mot de hårda och snäll mot de snälla, som någon en gång sa till mig beträffande mitt eget arbete. Det är precis så det ska vara.
Jag önskar dig än en gång lycka till!
Hälsningar
Nasrin
Tack så hemskt mycket för alla varma ord! Jag känner, helt ärligt, att jag har fått mer beröm för de här texterna än vad jag förtjänar. Men det gör mig fortfarande glad att läsa att det jag har skrivit har uppskattats och berört. Väldigt glad!
SvaraRaderaAnledningen att du får så mycket beröm är för att det är väldigt sällan vi hör poliser resonera som du gör. Jag har själv aldrig varken hört en polis prata kritiskt och ärligt om polisväsendet och absolut aldrig sett det i skrift. Bilden vi andra får av polisen är annars att de/ni alltid håller varandra om ryggen, oavsett vad som hänt. Att det, som du skriver, är andra regler för poliser än för oss andra. Att vi inte kan lita på att en polis som gör något olagligt får ta några konsekvenser för det.
SvaraRaderaAtt du skriver som du gör och öppnar upp och släpper in oss i hur det ser ut inifrån polisen gör att jag, och många andra verkar det som, kan tro på att en positiv förändring är möjlig. Att det finns en vilja till självkritik och förbättring. Jag har inte speciellt starkt förtroende för polisen men att läsa dina texter gör att jag känner att det finns hopp. Att det finns poliser som ser och förstår hur andra kan uppleva polisen.
När jag var liten trodde jag att en polis var en person som skapade trygghet, som var rättvis och ärlig. Sen blev jag äldre och lärde mig av erfarenhet att det inte var så alls. Att alla jag träffade som ville bli poliser eller utbildade sig till det var riktiga rötägg som mest var intresserade av makten och våldet i det. I de sammanhang jag haft att göra med poliser i arbete har inte heller givit någon positiv bild. Det är en stängd värld där ärlighet utåt är undantag snarare än regel. Och så kommer du och liknar min barndoms sagobild av en polis mer än min desillusionerade nutida bild. Tack för det. Du förtjänar all den beröm du får.