Samtal kring civilkurage, filmande/fotande och polisens förtroende

lördag 30 maj 2015

För två veckor sedan blev jag (till min stora förvåning) inbjuden till TV4 för att prata om civilkurage och det faktum att så många fotar/filmar istället för att hjälpa till när någon är  nöd. Inslaget finns här. Nedan har jag lagt in lite tankar och funderingar på ämnet som jag samlade ihop innan inslaget:

Många i vårt individualiserade samhälle verkar leva lite i sina egna bubblor och bryr sig relativt lite om dem som inte tillhör deras egen bekantskapskrets (familj, vänner, kollegor, etc). När någon har behov av hjälp är det lätt att se det som "någon annans problem". Första steget till att få ett samhälle där vi hjälper utsatta istället för att bara gå förbi, eller filma och lägga upp på Facebook, är att sträva efter mer medmänsklighet och en större känsla av gemensamt ansvar för varandra.  Att vi tar tid att stanna upp och undersöka om någon verkar behöva hjälp och att man agerar själv, och inte räknar med att någon annan skall göra det.

Till vis del kan nog passiviteten när folk är i behov av hjälp bero på ovana, man är så van vid att det är samhället eller den där "någon annan" som skall gripa in. Till viss del kan det finnas en rädsla för att "lägga sig i". Ibland kan det bero på rädsla för att själv drabbas (exempelvis av våld). Men vi behöver en diskussion om vilka reflexer som går igång när någon behöver hjälp, om att det för vissa verkar vara att ta fram kameran/mobilen istället för att fundera över hur man kan hjälpa till. 

När man ser en medmänniska i behov av hjälp borde första frågan vara just "Hur kan jag hjälpa?" Ibland kan bästa sättet vara att helt enkelt flytta på sig och låta proffsen (polis, ambulans, brandkår, etc) jobba, ibland kan det vara att skrika, att ge HLR, att larma, etcetera. Är man först på plats - larma först (om ingen annan gör det), hjälp sedan till. Om ett brott har skett, stanna och ge vittnesuppgifter till polisen.

Vid våld - ingrip om du kan/vågar, annars skrik. Våld/kränkningar kan ofta pågå för att ingen reagerar. Om folk tillsammans reste sig på tunnelbanan och sa stopp när en kvinna trakasseras av en man, när någon kränker en fattig/utsatt eller dylikt så finns det en stor kraft. Men så länge ingen gör något kan kränkningar fortsätta. 

Vad gäller att just filma, så finns det ett antal problem med det:
Man hjälper inte till, man är (ibland) i vägen för dem som skall hjälpa och det kan vara kränkande för en utsatt person att bli filmad. En kollega berättade till exempel om hur en kvinna som efter att ha överlevt ett självmordsförsök genom att hoppa framför tunnelbanan låg svårt skadad och naken på överkroppen (kläderna slets av för att kunna använda hjärtstartaren) på perrongen blev filmad av förbipasserande. Poliserna fick fokusera på att täcka henne och ambulanspersonalen med filtar för filmarna istället för att hjälpa till med annat.

Till stor del handlar det om att metvetandegöra kring de här frågorna. Att förändra folks spontana reaktioner till att hjälpa i stället för att filma. Att öka ansvarstagandet. Att ingripa tillsammans. Och så klart om att vara mer empatiska och ansvarstagande i allmänhet.

Slutligen ett citat ifrån Martin Luther King Jr: "Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad".

---

Ett par dagar efter TV4-samtalet så var jag med i SR P5 och pratade om polisens förtroende. Det var ett kort samtal som rörde mycket av det jag har pratat om många gånger förut, exempelvis förmåga till självkritik, behovet av att se vad man kan lära av misstag istället för att fokusera på att hänga/straffa enskilda, etcetera. En liten del av samtalet finns här.

3 kommentarer:

Anonym,  31 maj 2015 kl. 21:16  

Att ingripa innebär nästan alltid en risk. Eftersom dom flesta vanliga människor inte är vana vid att använda våld så finns risk att för mycket våld används. Då slår samhället tillbaka och det kan bli mycket besvärligt för den som försökt hjälpa till. Inte sällan blir man anklagad för att ha misshandlat gärningsmannen. Vem vill utsätta sig för den risken? Man har ju redan riskerat mycket bara genom att ingripa!

Shona 2 juni 2015 kl. 14:34  

Det är ett intressant ämne. Jag studerar psykologi och skrev en uppsats om det på universitetet. Väldigt relaterat till "The Bystander Effect" (läs Darley & Latané som har bedrivit mycket forskning om du är intresserad), som ger ett försök att beskriva hur och när vi hjälper. Det är många faktorer som spelar in, exempelvis om vi känner att vi har förutsättningar för att hjälpa till, om vi har tid att hjälpa till (folk som är stressade är mindre benägna att hjälpa någon i nöd), om vi tar på oss ansvaret att hjälpa till, om vi antar att det är ett nödläge, om vi är ensamma på plats (det är mer sannolikt att vi gör något om vi är ensamma än om det är flera då det blir en slags ovetskap om vems ansvar det är att göra något ju fler människor som är där). Det är också lättare att få hjälp om det är färre människor runtomkring då det syns mer. Exempelvis en person ligger skadad på en gata där det knappt går några människor får oftare hjälp än någon som ligger skadad där det är massor av folk för det blir helt enkelt svårare att se den personen på grund av de andra människorna.

Sedan är det olika vilka vi hjälper. Forskning visar att det är mer sannolikt att vi hjälper folk som vi antar är lika oss själva. Det kan gälla ålder, hudfärg, social "klass", etc. Sedan visar också forskning att kvinnor får mer hjälp men de söker också mer hjälp än vad män gör. Barn får också mer hjälp än vuxna.

Folk som känner till "The Bystander Effect" är också mer benägna att hjälpa. Om man vet att den här effekten kan uppstå för att det blir för många människor runtomkring och man inte vet vems ansvar det är att hjälpa, så är det lättare att bryta det mönstret och faktiskt göra något. Bäst är att bara ta på sig ansvaret, oavsett antal människor och som du säger: göra något. Larma, ropa på hjälp, eller fysiskt göra något om man känner att man kan.

Något som också visar sig hjälpa är om man säger till folk vad de ska göra och också om man är direkt mot den personen. Så säg om man är på en olycksplats och man tar på sig ansvaret för att hjälpa personen och det står andra runtomkring som tittar men inte riktigt verkar veta vad de ska göra kan man vända sig direkt till en person och be den specifika personen att ringa 112 eller något. Ofta betyder det att man direkt ger den personen ett ansvar och på så sätt bryter man den här känslan av att inte veta vems ansvaret är.

Martin 21 juni 2015 kl. 16:10  

Tack för kommentarerna. Vad gäller risken för att ingripa fysiskt, så gäller det nog snarare att man råkar ut för våld själv än att man använder för mycket våld. Sen går det ju utmärkt att ingripa genom att skrika, visa att man har ringt polisen, och på andra sätt ifrån avstånd störa gärningsmannen.

Tack för dina insatta och kloka tankar, Shona. Kan bara instämma i allt du skriver.

Skicka en kommentar