Israel-lobbyns olika ansikten

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Read more...

Den infekterade Palestinafrågan

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Read more...

"Ship to Gaza"-kritik ifrån skyttegravarna

När nu en ny "Ship to Gaza"-konvoj förbereds, så ser förutsättningarna inte likadana ut som sist det begav sig. Tack vare den arabiska våren, så har Israels gamle allierade i Egypten, diktatorn Mubarak, fallit. Detta har i sin tur lett till att Gazas egyptiska gräns har öppnats helt för varor, även om fortfarande inte män emellan 18 och 40 tillåts att passera fritt. Stödet för konvojen är också svagare än sist, bland annat har FNs generalsekreterare Ban Ki-Moon och EUs utrikespolitiske talesperson Catherine Ashton uttalats sig skeptiskt.

Allt detta nämns i en debattartikel i DN skriven av Jackie Jakubowski. Jakubowski nöjer sig dock inte med att påpeka att man smidigt hade kunnat få in förnödenheterna via den egyptiska gränsen, utan fortsätter med ett antal betydligt mindre sakliga attacker på arrangörerna. Bland annat hävdar Jakubowski att "Det är för mycket begärt att israelerna skall öppna sin gräns för palestinska arbetare och för leverans av varor till och från Gaza – och samtidigt nästan dagligen se sina städer och byar beskjutas därifrån". Men den lilla meningen försvarar alltså Jakubowski den oacceptabla metod av kollektiv bestraffning som Israel har tillämpat emot palestinierna under hela den blodiga ockupationstiden. När den palestinska sidan använder liknande argument, d.v.s. försvarar raketbeskjutningar med att palestinier dödats av Israeliska armén så är de terrorister. Dessutom är det både inskränkt och kontraproduktivt att reagera på reaktioner emot folkrättsvidrigt förtryck med ytterliggare förtryck. Den metoden använde den Sydafrikanska apartheidregimen emot Mandela och ANC, och det fungerade inget vidare. Då krävdes det att apartheidregimen, pressad av en närmast enig omvärld (dock länge stödda av USA), själva öppnade dörren för en fred som ledde till att de senare förlorade makten.

Sen känns argumentationerna om att aktivisterna i "Ship to Gaza"-lägret borde ägna sig åt Libyen eller Syrien istället för Israel minst sagt ihåliga. Nya orättvisor gör inte att de gamla bör glömmas bort. Men tyvärr kan man inte vänta sig mer av en partsinlaga ifrån de mentala skyttegravarna i en av vår tids mest infekterade konflikter...

Read more...

Tyst om Israeliskt maktspel

Varför är det så tyst i de största dagstidningarna om det faktum att Israel egenmäktigt håller tillbaka den palestinska myndighetens egna pengar (skatteintäkter med mera) för att straffa dem för fredsavtalet med Hamas? Detta ännu ett övergrepp ifrån den israeliska staten har fördömts av EU/Catherine Ashton och till och med av landets egna försvarsminister Ehud Barack, och borde rimligtvis vara intressant nog att nämnas i en artikel. Det känns dessutom givet att den enda vägen framåt för den palestinska staten är en väg ur den förödande konflikt emellan PLO och Hamas som både har förstört livet för stora delar av det palestinska folket och förutsättningarna för ett hållbart fredsavtal. Det kanske är därför avtalet väcker så mycket vrede i Israel, den nuvarande regeringen trivs alldeles utmärkt i det status quo som nu råder där de kan bibehålla alla kvarvarande bosättningar, och till och med bygga nya...

Read more...

Småflickor som sexslavar i Saudiarabien

Enligt dokument frisläppta av Wikileaks säljs flickor på mellan fem och tolv år till rika män i Saudiarabien och hålls som sexslavar. Det är så hemskt att det är svårt att ta in, och det är likaledes svårt att veta hur man skall reagera på ett sådant avslöjande. Det finns så vitt jag kan se ingen anledning att tvivla på påståendena i Wikileaksdokumenten, eftersom de verkar styrkas av oberoende organisationer som arbetar mot trafficking och för mänskliga rättigheter.

Det man kan säga är att vetskapen, trots att de väcker avsky hos mig och säkert miljontals andra människor, antagligen inte kommer att leda till särskilt stora konsekvenser för förövarna eller den saudiska staten. Detta då Saudiarabien sedan länge visat sig vara helt okänsliga mot kritik för kränkningar av mänskliga rättigheter. Landet är, ännu så länge, en stabil diktatur som oavsett hur den beter sig mot sitt folk kan räkna med helhjärtat stöd ifrån USA och i värsta fall lindrig kritik ifrån t.ex. Europa. Det är nedslående, och ger en falsk eftersmak till de ändock välkomna attacker mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna som västländer gärna delar ut till politiska motståndare som Iran och Kuba.

Nej, det bästa hoppet för de småflickor som sålts som sexslavar till saudiska rika män kommer inte ifrån väst, utan ifrån den arabiska vår som sveper över Mellanöstern. Om det saudiska kungahuset skulle falla skulle det kanske lämna mer utrymme åt en del nu undertryckta extremistiska rörelser, men det skulle också ge plats åt en troligtvis enormt mycket större och starkare demokratirörelse som med största sannolikhet skulle innebära ett bättre liv för alla nu förtryckta och rättslösa grupper i Saudiarabien, där de här flickorna kanske är de allra mest utsatta.

Fram tills det händer bör dock både länder, företag och privatpersoner fundera över hur deras egen relation till Saudiarabien ser ut, och i vilken mån de genom handelsförbindelser, affärer, med mer stödjer en regim som tolererar den här sortens vidriga övergrepp.

Read more...

Ansvar att skydda

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Solidaritet, mänskliga rättigheter och mobiler

Anställda som jobbar i veritabla arbetsläger där de tvingas slita elvatimmarsdagar under sexdagarsveckor, men ändå får så lite betalt att de inte kan leva på lönen om de inte arbetar övertid. Arbetare som inte får prata med varandra, eller ens le emot varandra, för att det anses skada produktiviteten. Det är så det ser ut i det taiwanesiska företaget Foxconns kinesiska fabriker. Och komponenterna som tillverkas där levereras till amerikanska, europeiska och japanska IT-jättar som Apple, Dell, Sony, Nokia och Ericsson för att sedan bli en del i t.ex. en ny I-phone.

De kinesiska arbetarna befinner sig i en situation som innebär det sämsta av två världar. De utsätts för en rå och otyglad marknadsekonomi där allt handlar om att företaget de jobbar för skall tjäna pengar på en enorm global efterfrågan på elektronikprodukter. Samtidigt lever de i en hård diktatur där deras möjligheter att protestera emot rovdriften är extremt begränsade. Så i spelet där allt ifrån kinesiska kapitalister (i symbios med det styrande kommunistpartiet), multinationella företag i väst och slutkonsumenter av IT-produkter i t.ex. Sverige är vinnare på en prispress på elektronik, så är det de kinesiska arbetarna som betalar priset.

Så vem har då ansvar för deras situation? Självklart ligger det största ansvaret hos de företag som driver rovdriften, och hos den kinesiska diktaturen, men det sipprar även ned på samtliga som tar del av vinsterna ifrån slavarbetet. Visst, det är svårt att ta ansvar för något som man inte känner till, men man kan inte heller svära sig fri ifrån allt bara för att man väljer okunskapens och omedvetenhetens enkla väg... För oss i Sverige innebär det ett ansvar som konsumenter, men även ett ansvar som medborgare. Det är omöjligt för en enskild konsument att ha koll på alla led i alla produkter som han eller hon köper. Därför behövs det regleringar, lagkrav på företag att redovisa och styrmedel som förbud och skatter på produkter som inte håller måttet vad gäller arbetsrätt, mänskliga rättigheter eller miljö ("CSR", Corporate Social Responsibility). Behovet av att det ageras på en politisk nivå är därför mycket stort. Det färska exemplet med hur indiska läkemedelstillverkare förorenar sitt närområde på ett sätt som inte bara förstör lokal natur, utan även riskerar att öka antibiotikaresistensen hos bakterier, är talande, där finns det helt enkelt ingen information som konsumenten kan använda för att undvika att bidra till miljöförstörelsen eftersom det är sekretessbelagt var tillverkningen av medicinerna sker.

Det kinesiska exemplet visar väldigt tydligt på att det krävs ett större ansvarstagande på både politisk och personlig nivå. Men det kräver också att man både som konsument och som politiker vågar gå emot alla de starka krafter som säger att det visserligen är viktigt med mänskliga rättigheter och en bra miljö, men om konsekvenserna drabbar någon utanför vår egen sfär så är det nog ändå viktigare att våra företag får fortsätta att tjäna stora pengar och att vår egen befolkning nöjt får fortsätta att konsumera billiga varor. Denna attityd har lyst igenom väldigt tydligt när amerikanska eller europeiska politiker t.ex. skall förhandla fram nya frihandelsavtal med länder i syd, och har illustrerats med smärtsam tydlighet under de pågående folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Vad som är lönsamt trumfar fortfarande ut vad som är rätt och riktigt, och man är fortfarande sig själv närmast i Väst.

Faktum är att sann solidaritet i utrikes- och handelspolitik är mycket ovanligare än man skulle vilja hoppas på i våra upplysta demokratier. Men det är också ett faktum att den är vanligare på den politiska vänsterkanten en till höger (även om det finns ytterst pinsamma undantag, som får behandlas i ett annat inlägg...), något som kan göra mig som liberal kluven emellan min syn på inrikespolitik och utrikespolitik. Som tur är finns det ett alternativ, det gröna alternativet, som kombinerar en stark solidaritet med omvärlden med en frihetlig, liberal, grundsyn på människan. Det är också ofta gröna partier som går i bräschen för den så viktiga kampen emot att vi i Väst bidrar till miljöförstöring och kränkning av mänskliga rättigheter i andra delar av världen (som hela det här inlägget handlar om).

Read more...

Man skäms

Det är något speciellt över att känna att nu skrivs det faktiskt historia. Det som händer just nu är så stort, så viktigt, att det kommer att ha en global påverkan under en lång tid framöver. Revolterna i arabvärlden är på många sätt det största som har hänt på jorden sedan Berlinmuren föll 1989 och Östeuropa befriades. Konsekvenserna är svåra att överblicka. Vi befinner oss bara i början av skeendet och vet inte hur många fler regimer som kommer att falla, eller vad som kommer att kliva in i deras ställen. Tunisien och Egypten har kastat av sig sina fjättror. Det protesteras i mängder av länder, och i några av dem, som Jemen och Bahrain, skakar demonstrationerna regimerna i deras grundvalar. Även utanför arabvärlden, i det persiska Iran, inspireras demokratikämpar av den plötsliga styrkan i de arabiska folkens krav på demokrati. Men de mest dramatiska händelserna utspelar sig just nu i Libyen, där Khadaffis diktatur försöker trycka ned de folkliga protesterna med hänsynslöst våld. Hundratals demonstranter har redan dödats, många av inhyrda legosoldater ifrån t.ex. Tchad, men samtidigt har hela städer fallit för protesterna och allt ifrån militärer till diplomater fått nog av regimens grymhet och hoppat av eller bytt sida.

Så vad gör då västvärlden medan historiens vingslag sveper över arabvärlden. Ja, inte mycket. Frankrikes utrikesminister erbjöd diktaturen i Tunisien polisiär hjälp. Förutom det surrealistiska inlägget i debatten har det mest varit plattityder som att det är dumt med våld som har haglat ut. De demokratiskt valda ledarna i Europa och USA har haft otroligt svårt att ta ställning i konflikten emellan folket och de diktatorer som förtryckt dom i årtionden, naturligtvis på grund av det djupa samarbeta som väst har haft med förtryckarregimerna.

Än så länge har jag dock tänkt att den där förkastliga dubbelmoralen, det är sånt som främst USA, men även andra EU-länder håller på med. I Sverige är vi hederligare. Vi var i alla fall inte med om att vilja fortsätta exploatera det ockuperade Västsaharas fiskevatten, till skillnad ifrån många EU-länder. Vi protesterar emot det illegala byggandet av bosättningar i Palestina, till skillnad ifrån USA som fortsätter att blockera resolutioner i Säkerhetsrådet. Vi har inte samarbetat med säkerhetstjänsterna i Egypten (ja, förutom den genanta incident med Ahmed Agiza och Mohamed Alzery, då...) som USA har gjort, och vi har inte haft täta kontakter med diktaturen i Tunisien som Frankrike har haft. Men sen small det i Libyen...

Blodbadet i Egypten har visat på att även bland diktaturer så finns det en gradskillnad. Khaddafis regim är totalt hänsynslös, och använder alltså inhyrda legosoldater för att skjuta skarpt mot demonstranter. Det är den regimen som handelsminister Ewa Björling besökte 2009 (tillsammans med Tunisien, som i pressmeddelandet lyfts fram som en öppen ekonomi), och hjälpte till att sälja övervakningsutrustning till. Och nu, medan regimens inhyrda mördare skjuter skarpt emot demonstranterna som rättmätigt kräver demokrati, då säger utrikesminister Carl Bildt, en erkänt skicklig och mycket kunnig politiker, att "Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling". Det framgår inte vad Bildt menar med att få till stabilitet, kanske är det samma stabilitet som Göran Persson berömde i diktaturens Kina. Det är så att man skäms!

Read more...

Kampen fortsätter

Inspirerade av framgångarna i Tunisien och Egypten protesterar nu folken emot diktaturerna i bland annat Yemen, Algeriet och Iran. I Algeriet slogs protesterna ned hårt. Och vad gäller regimen i Iran, så har den redan gjort sig känd för att gå hårt fram emot demonstranter. Efter det hårt kritiserade valet i vilket president Ahmadinejad omvaldes svepte en grön protestvåg genom Teherans gator, men den slogs ned brutalt av soldater, revolutionsgardister och kanske främst av den regimtrogna Basijmilisens huliganer, samtidigt som oppositionella fängslades och torterades. Dagens protester i Iran har också lett till dödsoffer, och det känns som om vägen till den seger som det egyptiska folket vann i fredags är lång. Men samtidigt så verkar det iranska folkets längtan efter frihet vara stor, så det är bara att hoppas att diktaturen kommer att falla snart även i Iran! Och den önskan gäller självklart alla de kvarvarande diktaturerna i Mellanöstern, där svallvågorna ifrån folkresningarna i Tunisien och Egypten väller fram...

Read more...

Internationella hälare

För en polis är det en självklar sanning att industrin av tillgreppsbrott, som rån, inbrott med mera, är beroende av hälare som avyttrar gods eller tvättar pengar. Om det inte fanns en marknad för stöldgodset så hade det inte heller varit intressant att tillgripa det... Men hälare finns även på en helt annan nivå. Det sägs att den avsatte diktatorn Hosni Mubarak har tillskansat sig uppemot motsvarande 440 miljarder kronor under sina 30 år vid makten. Dessa har han placerat på olika ställen i värden, på bankkonton, i fastigheter med mera. Bra att föredömliga "Transparency International" arbetar för att Mubaraks stulna pengar återförs till det egyptiska folket. Mubarak är varken den förste eller siste korrupte ledare som har rånat sitt (fattiga) folk på enorma tillgångar, och dessa rån möjliggörs utav att det finns ett antal banker, företag, länder som hjälper honom att placera och gömma undan pengarna. Samma internationella hälare hjälper även allt ifrån skattefifflare till brottssyndikat att stoppa undan pengar. De borde stoppas undan själva, i fängelseceller... Det har redan gjorts en del för att komma åt skatteparadis där det historiskt har varit lätt att gömma undan pengar. Den kampen måste fortsätta och intensifieras, det krävs ökad transparens på internationell nivå för ekonomiska transaktioner. De integritetsskäl som talar för att folk, företag och länder skall få flytta pengar utan insyn väger mycket lätt jämfört med det internationella samhällsintresse det innebär att bekämpa den här sortens megahäleri. En annan välkänd sanning är att det enklaste sättet att bekämpa brottslighet är att kapa lönsamheten genom att gå direkt efter pengarna...

Read more...

Seger i Egypten!

Så verkar det till slut som om Egyptens diktatur Hosni Mubarak har gett upp och avgår. Den folkliga glädje som exploderat i Kairo går inte att ta miste på. Enligt uppgifter ifrån AFP skall armén tillfälligt styra Egypten, vilket folket verkar föredra framför personer ifrån Mubaraks regim, som t.ex. vicepresidenten Omar Suleiman. Vad detta leder till, och hur det kommer att se ut i Egypten de kommande dagarna, veckorna, månaderna och åren är för mig, och antagligen även för de visaste experter, okänt. Men ett är säkert, det som precis har hänt är en seger för Egyptens folk, för hela arabvärldens folk! Den realpolitiska cynism som har präglat främst USAs men även Europas utrikespolitik har inte gjort något för att hjälpa landet mot demokrati, tvärt om har stödet för Mubaraks diktatur antagligen förlängt hans grepp om landet som inneburit att egyptierna lidit under en polisstat med tortyr och enorm korruption. Nu återstår även att se hur omvärlden reagerar på den process som nu följer i Egypten. Efter arabvärldens första demokratiska val, det i Palestina, så isolerades segraren Hamas, vilket med största sannolikhet ledde till en radikalisering av rörelsen och var ytterst kontraproduktivt. Nu är läget inte på när så infekterat i Egypten, eftersom egyptierna inte har levt under ockupation, "bara" under diktatur. Men det känns givit att omvärlden borde välkomna och acceptera en öppen demokratisk process som involverar alla aktörer, även det muslimska brödraskapet. Slutligen är det bara att hålla tummarna för att processen mot demokrati i arabvärlden som har skördat en enormt viktig seger idag, fortsätter på bred front både i Egypten och i alla de andra länder som fortfarande plågas av diktaturer, både USA-allierade som Saudi-Arabien och "Ondskans axelmakter" som Iran.

Read more...

Ingen förhandlingspartner?

Israel brukar rutinmässigt skylla bristen på framsteg i fredsprocessen på att det inte finns någon förhandlingspartner på den palestinska sidan. De läckta dokument som The Guardian och Al Jazeera har publicerat gör det ännu tydligare än vad det redan var att uttalandet om att det saknas en förhandlingspartner ligger nära sanningen, men dock vad gäller den israeliska sidan. PLOs ledarskap erbjöd 2008 den israeliska regeringen att acceptera och legalisera en stor majoritet av de illegala israeliska bosättningar i palestinska Östra Jerusalem, vilket är eftergifter som går långt längre än vad det palestinska folket anser vara acceptabelt, men fick ett blankt nej till svar ifrån den dåvarande israeliska regeringen. Och det var en mittenregering, dagens högerregim under Netanyahu är långt mindre kompromissvillig. Vilket bara visar hur hopplöst det måste vara att som palestinsk företrädare försöka förhandla fram en fredslösning med Israel. Och under tiden så får Hamas vatten på sin kvar...

Read more...

Hyckleri på hög nivå

"Jasminerevolutionen" i Tunisien är kanske arabvärldens första fredliga revolution, och det folkliga upproret fortsätter med syfte att även övergångsregeringen skall avgå då den anses ha för starka kopplingar till den tidigare regimen. Det är naturligtvis väldigt glädjande att Tunisiens folk har lyckats göra sig av med en diktator som har kontrollerat och spionerat, förföljt all opposition och gjort sig och de sina rika på folkets arbete. Men för mig som betraktare kan jag konstatera att jag knappt kände till att landet var en diktatur innan Ben Ali störtades. Varför har det då talats så lite om förtryck i Tunisien, jämfört med andra diktaturer som Iran, Syrien, Norkorea, Kuba, med mera. Svaret är självklart, Tunisien har av USA och EU, med Frankrike i spetsen, setts som en viktig allierad. Man har haft goda handelsförbindelser och bra tillgång till marknaden, vilket gjort att amerikanska och franska företag har tjänat pengar. Man har haft en allierad i "kampen mot terrorismen". I det sammanhanget har demokrati och mänskliga rättigheter varit ointressant. Det gick till och med så långt att Frankrikes utrikesminister Michèle Alliot-Marie erbjöd den nu störtade presidenten Ben Ali med ”att sätta upp tunisiska ordningsstyrkor”. Tidigare har Ben Ali omfamnats av ett antal franska presidenter, senast Sarkozy.

I P1s alltid lika intressanta program Konflikt drogs slutsatsen att demokrati av stater som USA och Frankrike inte används som något man vill ge till sina vänner, utan snarare något man hotar fiender som Irak innan Saddam Husseins fall med. Det är hyckleri på hög nivå, och det är realpolitik, speciellt i Paris och Washington där man annars är duktiga på att framhäva sig som exempel för en aningen underlägsen omvärld. Inte konstigt att fransmän och amerikaner tycker illa om varandra, de måste känna igen sig själva i den andres allra sämsta sidor...

Sverige har enligt min uppfattning en betydligt hederligare hållning i utrikespolitiska frågor, men jag kan ändå sakna de tydliga ställningstaganden emot stormakternas övergrepp och maktspel som landet var känt för under Olof Palmes tid.

Read more...

Fast i sin egen offerroll

Det blir med tiden tydligare och tydligare att det politiska etablissemanget i Israel har väldigt svårt att se kritiskt och nyanserat på den egna nationens handlingar. När den första israeliska rapporten ifrån stormningen av skeppet Mavi Marmara, en del i Ship to Gaza´s försök att bryta den av världssamfundet kritiserade blockaden, konstaterar att soldaterna agerade i självförsvar och att inga fel begicks, så är de mycket ensamma om den uppfattningen. Bland annat FNs råd för mänskliga rättigheter samt UNHCR har konstaterat att grovt övervåld användes. Men för Israel spelar det dessvärre ingen roll om alla bevis samt en enig omvärld pekar på att deras soldater har gjort sig skyldiga till brott, lika lite som det spelar någon roll att den illegala ockupationen av Västbanken eller blockaden av Gaza fördöms världen över. De är nämligen, i sin egen världsbild, alltid offren. Detta illustrerades speciellt tydligt under anfallskriget mot Gaza, då tre israeliska dödsoffer på något sätt var värre än de över tusen döda palestinier som omkom när Gaza bombades sönder och samman. Och med Obamas feghet och passivitet så ser det sannerligen mörkt ut för fredsprocessen, för eftersom de judisk/israeliska krafter som arbetar för en rättvis fred tyvärr är allt för svaga, så hade det krävts ett starkt tryck ifrån USA för att överhuvudtaget komma framåt.

Read more...

En totalt misslyckad världspolis

Obama gick tidigt under sin presidentperiod ut och deklarerade att det måste bli ett stopp för det israeliska byggandet på ockuperad mark. Efter att verkat vara på väg att faktiskt sätta reell press på Israel, en absolut nödvändighet om det skall finnas några som helst möjligheter till fred, så la sig sedan Obama platt på rygg och släppte allt tryck.

Nu har den amerikanska administrationen uppenbarligen försökt en ny strategi vad gäller utbyggnaden av de illegala bosättningarna. De vill att Israel skall frysa de illegala bosättningarna i 90 dagar, men undantar Östra Jerusalem ifrån kravet. Om Israel går med på de så lovar USA att inte begära att byggstoppet förlängs ytterligare. Dessutom lovar USA att lägga in veto mot alla internationella försök att pressa Israel i fredsfrågan. Och slutligen så sockras budet med en leverans av stridsflygplan för tre miljarder.

Jag undrar hur det skulle fungera om jag använde mig av samma taktik i mitt jobb som polis?. Jag föreställer mig att jag åker på ett lägenhetsbråk, där Oskar har slagit frugan på fyllan igen. Jag lägger då fram följande förslag: Oskar, om du lovar att inte spöa frugan under den kommande månaden (tidsfristen), så lovar jag att inte klaga om du misshandlar henne efter att månaden har gått ut (ingen förlängning)? Ok, inte bra nog? Om jag dessutom lovar att se till att inga andra poliser stör dig oavsett vad du gör (vetot), och slänger in en fet leverans av sprit som en extra bonus (stridsplanen)? Ok, du säger att du accepterar, givet att du fortfarande, även under den här månaden, får örfila henne lite i ansiktet (undantaget/Östra Jerusalem)? Ja men då säger vi väl det...

Jag har svårt att tro att Oskars fru hade blivit imponerad av mitt polisarbete. Och jag har lika svårt att tro att palestinierna blev imponerade av det amerikanska utspelet... Det är bara att konstatera att USA agerar lika mycket knähund åt Israel under Obamas administration som de har gjort under tidigare republikanska administrationer. Eller, det är inte sant, republikanerna har nog stöttat Israel på grund av förvriden och förvirrad ideologi, de har liksom tyckt att det är rätt att Israelerna successivt stjäl mer och mer av palestiniernas mark, så de kan inte på samma sätt anklagas för att ha varit knähundar. Obama vet att den israeliska bosättningspolitiken är fel, men är numera för vek för att agera utifrån den vetskapen. Och han fick Nobels fredspris...

Read more...

PLO vill avbryta fredssamtalen

Det är väl visserligen en pseudo-nyhet att PLO nu vill avbryta fredssamtalen, eftersom Israel i strid med internationell fortsätter att bygga på ockuperad mark. Beskedet kommer inte ifrån president Abbas, utan ifrån rådgivaren Nabil Abu Rudaina, och även han betonar att det slutgiltiga beskedet ges av Abbas efter arabförbundets möte i Libyen på fredag. Obamas tal nyligen om en palestinsk stat inom ett år känns dock minst sagt verklighetsfrånvänt, eftersom USA visat att de inte är beredda att pressa Israel vilket gör en överenskommelse närmast omöjlig. Israel själva är knappast beredda att ta kampen med extremismen och bosättarrörelsen i landet och ge tillbaka den mark som de olagligen ockuperar, när det är så mycket lättare att bara fortsätta att bygga ut ockupationen...

Read more...

Stark kritik viftas bort som vanligt

Enligt en utredning som beställts av FNs råd för mänskliga rättigheter har Israels militär gjort sig skyldig till "totalt onödigt och ofattbart våld" då de genomförde bordningen av skeppet Mavi Marmara, som dessutom konstaterades vara olaglig och folkrättsvidrig. Israel viftar som vanligt bort kritiken och hävdar att utredningen är "extremistisk". Just taktiken att hävda att all kritik mot Israels agerande är extremistisk eller anti-semitisk används mycket flitigt av de Israeliska staten och riskerar att underminera både dessa begrepp.

Med tanke på att USA alltid backar upp Israel oavsett hur de har agerat lär direkta konsekvenser av utredningen utebli. Däremot har själva bordningen redan fått för Israel allvarliga konsekvenser, och då tänker jag inte på det stadigt försämrade internationella rykte som landets kontinuerliga kränkningar av mänskliga rättigheter ger upphov till, utan att bordningen har lett till drastiskt försämrade relationer med närregionens tidigare viktigaste allierade, Turkiet. Även detta verkar dock inte nämnvärt bekymra de israeliska ledarna, som redan har skaffat sig närmast reflexliknande beteendemönster där inget någonsin är deras fel och där man aldrig (tack vare USAs stöd) behöver bry sig om vad resten av världen tycker...

Read more...

Fortsatta byggen istället för fred.

Det verkar som om Israel och Netanyahu tänker fortsätta att bygga på ockuperade områden, och det förvånar knappast någon. Det förvånar dessvärre inte heller att Obama, som i början av sin presidentperiod uttalade sig kraftfullt mot de israeliska byggena som ett hinder för freden, nu är betydligt försiktigare i sina kommentarer. Han har ju redan visat att han inte avser sätta någon press på Israel, vilket gör att en rättvis fred känns enormt avlägsen...

Read more...

Iskalla fredssamtal

När nu president Obama kallar till sig premiärminister Netanyahu och president Abbas för att "försöka få igång fredsprocessen" så är det så vitt jag kan se inget annat än ett spel för gallerierna. För att fredsprocessen skall kunna komma igång krävs det eftergifter ifrån Israel vad gäller bosättningarna, ett rimligt minimikrav som ställts av palestinierna och som tidigare även ställdes av Obama var att åtminstone bygget av nya bosättningar på ockuperad mark skulle frysas. Detta har inte skett, och Netanyahu har varit tydlig med att han inte har några planer på att sluta bygga på ockuperad mark. I början av Obamas presidentperiod fanns ett visst hopp, så länge Obama verkade vara beredd att faktiskt konfrontera den israeliska regeringen och ställa krav. När han gjorde det, blev ignorerad, och sedan lade sig platt så förstörde han också nästan alla förutsättningar för en konstruktiv fredsprocess under de nuvarande administrationerna (speciellt då Netanyahus). Att man ändå träffas är väl visserligen bra, det finns alltid frågor som behöver diskuteras, men att det skulle leda til några framsteg i fredsprocessen är det nog ingen som tror, och det har nog inte israelerna något intresse av heller. De är väl medvetna om att de gynnas av nuvarande status quo, de sitter med makten och kontrollen över landet medan palestinierna befinner sig under ockupation och förtryck. Alla avtal kräver enorma eftergifter av Israel som ockupationsmakt, och så länge inte civilbefolkningen är tillräckligt motiverad för fred så blir det politiskt mycket svårt för en israelisk regering att driva en fredsprocess. Det är just detta som är palestiniernas moment 22, när det är lugnt är israelerna ganska ointresserade av fred och när det genomförs missilattacker och självmordsbombningar så sägs fred vara omöjligt om inte attackerna upphör... Vilket gör att den enda möjligheten för fred är att USA pressar Israel att respektera internationell rätt och upphöra med ockupationen. Slutligen, det talas ofta om hatpropaganda ifrån arabiskt håll, men hatet finns på båda sidor, trots att det är palestinierna som lever under förtryck. Rabbi Ovaida Yosef, den andlige ledaren för Shas-partiet, som ingår i Netanyahus regering uttryckte under en predikan en önskan att gud borde hemsöka palestinierna med en farsot. "Alla dessa onda människor borde utplånas från jorden". Med sådana partier i den israeliska regeringen är det inte särskilt svårt att förstå att fredsprocessen är iskall.

Read more...

Ockupation föder avhumanisering

DN rapporterar att det har blivit en stor nyhet att en israelisk kvinnlig soldat har publicerat ett par bilder ifrån sin militärtjänstgöring på Facebook, bilder där hon poserar med palestinska fångar i ögonbindlar. Soldaten, Eden Abergil, har skrivit "Armén, den bästa tiden i mitt liv" som bildtext till en av bilderna, och kommenterat att hon skulle vilja "tagga" den palestinska fången i bilden om han fanns med på Facebook. Det hela har väckt starka reaktioner, då ex-soldatens posering, en lindrigare variant av amerikanska soldaternas posering med fångar i det irakiska fängelset Abu Ghraib, tydligt visar att något brister i hennes syn på de palestinska fångarnas. Att israeliska människorättsorganisationer reagerar känns naturligt då de länge fört en kamp för att få israeler i allmänhet och militären i synnerhet att inse att palestinier också har ett människovärde, men att även den israeliska militären reagerar har nog mer att göra med att de inte gillar negativ publicitet. Det är ju knappast okänt för dem att betydligt grövre kränkningar mot palestinier av unga israeliska soldater sker dagligen vid vägspärrar på Västbanken. Det är få tonåringar som får arbetsuppgifter som kontinuerligt förnedrar människor, och i ett sammanhang där de matas med propaganda om hur hatiska och farliga "de andra" är, som inte börjar att avhumanisera "fienden". Ockupationen i sig gör att israeliska soldaterna avhumaniserar palestinier, och då blir det inget konstigt att publicera lite fina foton ifrån "den bästa tiden i mitt liv".

Read more...