Ansvar att skydda

Medan världens blickar har vänts mot katastroferna i Japan har Khadaffi gått till offensiven mot demokatikämparna i Libyen. Khaddafis styrkor attackerar regimmotståndarna med tanks, artilleri och stridsflygplan, på ett sätt som kan kategoriseras som ett "brott mot mänskligheten". Oppositionens talesmän har upprepade gånger bett omvärlden om att införa en flygförbudszon över Libyen för att stoppa massakern, men ännu så länge har ingen annan hjälp kommit än fördömanden och sanktioner, vilket just nu inte räddar några liv. Arabförbundet har redan uttalat sig för ett flygförbud, vilket även stater som Frankrike och Storbritannien har gjort. Även supermakten USA verkar nu ha anslutit sig till den uppfattningen. FNs säkerhetsråd sitter just nu i sammanträde för att fatta beslut i frågan. Khaddafi själv har hotat med att attackera flygplan och båtar i Medelhavet om utländska styrkor agerar.

Legalt finns det både en möjlighet och en skyldighet för FN att agera, genom begreppet "responsibility to protect". Framför allt finns det en moralisk skyldighet att agera. Man kan spekulera i varför aktörer som de jag nämnde ovan, varav ingen har gjort sig känd för att låta sin utrikespolitik styras av altruism, bestämt sig för att backa upp en flygförbudszon. Kanske för att Khaddafi redan är hatad (t.ex. skall han ha försökt mörda kungen av Saudi-Arabien)? Kanske för att den politiska kostnaden på hemmaplan för inaktivitet då människor massakreras vore för hög? För demokratikämparna i Libyen spelar det ingen roll. Om Khaddafis flyg och luftvärn, eller som t.ex. utrikesminister Carl Bildt nämner, även hans stridsvagnar och artilleri, attackeras av stridsflyg så kommer det att rädda liv.

Även om Ryssland och Kina blockerar en flygförbudszon i säkerhetsrådet finns det enligt folkrättsexperten Ove Bring fortfarande en möjlighet att agera, och att få ett godkännande i efterhand. Då det viktiga just nu måste vara liv i Libyen och inte FNs finstilta juridik, så hoppas jag själv på att omvärlden agerar resolut oavsett vad beslutet i säkerhetsrådet blir och om en intervention kan godkännas i efterhand eller ej. Det värsta som kan hända är ett svek likt det som Rwandas befolkning, och även till viss del Darfurs befolkning blev utsatta för, då världen var passiv medan folkmord begicks.

Det är också värt att notera att det är lätt att se att omvärlden i vissa lägen måste agera då människor massakreras, om så av män med machetes, ryttare med skjutvapen eller en galen diktator med stridsflygplan. Men för att någon skall kunna agera för att rädda de nödställda och stoppa folkmorden så måste "omvärlden" ha tillräcklig militär kapacitet för att kunna agera. Och även om jag själv kan vara djupt kritisk mot USA, så kan jag se det orättvisa i att det alltid på något sätt är amerikanska trupper som förväntas står för insatserna.

Man skall som sagt hur som helst inte tro att en eventuell insats i Libyen enbart motiveras av altruistiska skäl. Även i Bahrain slås fredliga demokratiprotester ned genom att människor mördas och oppositionsledare grips. Dessutom har utländsk trupp, ifrån bland annat den lokala stormakten Saudi-Arabien, satts in mot demonstranterna, som vädjar till omvärlden att inte bli bortglömda. Men vad gäller Bahrain diskuteras det inte ens sanktioner emot de inblandade regimerna. Varför? Självklart för att dessa diktaturer har nära och starka band till västvärldens demokratier...

Read more...

Om Kongo, Rwanda, och behovet av militär styrka

Epidemiologer har räknat ut att det har dött 5,4 miljoner människor i de krig som har rasat kring östra delarna av det land som nu heter Demokratiska Republiken Kongo. Våldsamheterna, som började med folkmordet i Rwanda 1993-1994 har sedan fortsatt med förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Folkmord och etniska rensningar, ofattbart grymma massvåldtäkter där offren utsätts för fruktansvärd tortyr som måste vara det närmaste ren ondska som går att finna i den här världen, och detta under flera decennier och utan att omvärlden har gjort särskilt mycket för att stoppa eller förhindra vidrigheterna. Tvärtom, mitt under brinnande folkmord i Rwanda, så fick den kanadensiske FN-generalen ordern att inte ingripa! Än idag behöver tusen och åter tusentals bybor, främst kvinnor och barn, aktivt skydd för att inte riskera att någon rebellgrupp en dag vandrar in i byn, dödar alla män, pojkar och de barn som är för små för att kunna våldta, och sedan utsätter de som är kvar för grymheter som på många sätt är värre än döden.

Jag kan inte tänka mig bättre exempel än Rwanda och Kongo för att världen behöver ha en effektiv kapacitet, inte bara för fredsbevarande insatser, utan även för att slå till militärt för att stoppa folkmord och brott mot mänskligheten. Och det kräver även att stater som Sverige har en försvarsmakt med kapacitet att delta, och om man inte skall vara beroende av import, även en försvarsindustri som kan förse försvarsmakten med materiel. Tyvärr har dock FN visat sig för fegt, ineffektivt och byråkratiskt för att vara till någon större nytta under akuta lägen. Det bästa vore om man kunde skapa en slimmad, effektivare och modigare organisation som såg först till de hjälpbehövande människorna och inte till världspolitik, ekonomi, och resurser. Men så länge det inte finns så är alla nationella initiativ som räddar liv välkomna. Det är ointressant om Vietnam hade juridiskt stöd för att invadera Kambodja och stoppa de Röda Khmerernas folkmord, det var ändå befogat. Samma resonemang kan antagligen appliceras på när USA till slut fick stopp på de etniska rensningarna i det gamla Jugoslavien. Och idag behövs det fortfarande hjälp i östra Kongo. Visst måste man till viss mån vara pragmatisk och säkerställa att en insats gör mer nytta en skada, men att värna den nationella suveräniteten är inte värt ett skit jämfört med att rädda människoliv!

Read more...

Dilemmat med militära interventioner

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.

Read more...