Om ord och ansvar

För tillfället går debatten hög i USA (och därmed även i Sverige, eftersom vi svenskar verkar ha en omättlig fascination för vad som sker i världens enda supermakt) om huruvida aggressiva debattörer som Sarah Palin kan sägas ha något ansvar för vansinnesdådet i Tucson där en ensam gärningsman först sköt kongressledamoten Gabrielle Giffords i huvudet, och därefter avlossade skott vilt omkring sig som dödade fem personer och skadade många fler.

Ingen hävdar att Palin, radioprofilen Rush Limbaugh, m.fl. dårar på den extrema högerkanten har ett juridiskt ansvar, men jag sällar mig till dem som hävdar att de faktiskt har ett moraliskt ansvar. Om inflytelserika personer som Palin bedriver en extremt aggressiv, hatisk och närmast våldsromantisk hetskampanj gentemot sina motståndare, varav Gifford bl.a med ett kikarsikte inställt på sig på Palins Facebooksida blivit utpekad som en, så skapar hon en successiv förskjutning av vad som anses vara acceptabelt. För hyfsat mentalt friska tea-party aktivister så innebär den förskjutningen kanske bara att de kampanjar hårdare och allt mer rabiat motarbetar allt som demokrater och liberala som Gifford står för, men de tar inte till våld. En redan psykiskt labil våldsverkare däremot, kan i ett samhällsklimat inspirerat av Palns hatiska demagogi knuffas över gränsen.

Det finns många exempel på hur hets och hat har framkallat våld. Här i Sverige har vi vid två tillfällen plågats av "Lasermän". John Ausonius härjade under Ny Demokratis era på 90-talet, och i intervjuerna med Gellert Tamas framkommer tydligt hur attackerna inspirerades av det rådande samhällsklimatet. Under förra året, parallellt med Sverigedemokraternas framgångar, greps ännu en person som skjutit emot människor med invandrarbakgrund. Andra färska svenska exempel på hur hatisk propaganda har lett till försök till grov våldsanvändning är självmordsbombaren Taimour Abdulwahab och den grupp terrorister, bland annat Munir Awad, som greps på väg mot Danmark för att attackerar Jyllandsposten. Samtliga har uppenbart inspirerats av konfrontativ, aggressiv och hatisk retorik, i deras fall inom en islamistisk kontext.

Dessa är exempel på hur enstaka personer medvetet eller omedvetet har knuffats över den gräns där de begår våldsdåd på grund av hatisk propaganda. När det inte bara är enskilda individer, utan hela folkgrupper som träder över den ödesdigra gränsen blir konsekvenserna förödande. Det kanske värsta exemplet under efterkrigstiden är då bland annat just en aggressiv radioprofil, Georges Ruggiu, med ord som "gå ut och utrota kackerlackorna" hetsade emot den Tutsiska folkgruppen i Rwanda. Resultatet blev ett fruktansvärt folkmord med ca 800 000 döda.

Så nog kan ord vara farliga. Och nog har personer som Sarah Palin och Rush Limbaugh ett ansvar för den påverkan som de utövar på både enskilda, grupper och hela samhället genom sina bombastiska attacker på alla som står till vänster om Mussolini (om man tillåter sig att raljera lite...). Det innebär inte att de inte bör ha rätt att uttrycka sina åsikter, men de bör hållas moraliskt ansvariga för det samhälle som de är med om att skapa.

Read more...

Krigsförbrytelsernas Kongo

Tre svenska läkare har nu skrivit en uppmaning på DN Debatt riktad till EU och FN om att det sexuella våldet i Kongo måste stoppas. Jag kunde inte hålla med mer. Artikelförfattarna beskriver på ett målande sätt hur fruktansvärda, avskyvärda, övergrepp begås mot kvinnor i Östra Kongo dagligen, och hur detta har fått pågå i över tio års tid. Det var en skam att FN vände Rwanda ryggen under folkmordet, och det är en skam att FN har gjort så pass lite för att få stopp på de brott mot mänskligheten som begåtts i Kongo under tiden efter det Rwandiska folkmordet. FNs styrkor måste stärkas upp, och få ett mycket mer offensivt mandat vad gäller att skydda civilbefolkningen. EU, USA, Afrikanska Unionen med nyckelspelare som Sydafrika, m.fl. måste sätta press på Kongos, Ugandas och Rwandas regeringar att ta kontroll över sitt territoruim, skydda sina medborgare, upplösa milisgrupper och ställa krigsförbrytare inför rätta. Det internationella samfundet måste se till att införa ett system för att hantera konfliktmineraler så att de som bryts i Kongo och som nu finansierar krig och etniska rensningar inte tillåts att komma ut på marknaden. Och folket i Östra Kongo behöver omfattande strukturellt och humanitärt stöd.

För övrigt tycker jag att den kongolesiska läkaren Dr. Mukwege som driver Panzisjukhuset i Kivuprovinsen som tar hand om de våldtagna och torterade kvinnorna är en stark kandidat till Nobels fredspris. Här kan man notera att den hyllade fredspristagaren Kofi Annan under tiden för folkmordet i Rwanda var ansvarig för FNs fredsbevarande styrkor, som övergav Rwandas befolkning och lät hundratusentals människor bli slaktade med machetes. Den historien gör det minst sagt komplicerat när FN nu anklagar Rwandiska (Tutsiledda) styrkor för folkmord på Hutuflyktingar i Kongo. Det var ju den nuvarande presidenten Kagames Tutsidominerade FPR-styrkor som fick slut på folkmordet som FN hade ignorerat. FN har säkert rätt i sak angående anklagelserna, och naturligtvis är det faktum att ett folk precis blivit utsatta för ett folkmord ingen ursäkt för att begå ett mindre sådant gentemot förövarnas folk. FNs moraliska position är dock extremt svag i ärendet på grund av dess tidigare agerande i Rwanda, och den stärks inte nämnvärt utav vad som tillåts försigå i Kongo heller...

Jag vill gärna se en värld med ett starkt FN och starka internationella regelverk, men då måste både FN och de internationella lagarna och överenskommelserna förtjäna legitimitet i folkens ögon genom att verkligen värna de svaga och utsatta, och inte styras av realpolitiskt agerande stormakter som enbart har sina egna politiska och ekonomiska intressen för ögonen.

Read more...

Om Kongo, Rwanda, och behovet av militär styrka

Epidemiologer har räknat ut att det har dött 5,4 miljoner människor i de krig som har rasat kring östra delarna av det land som nu heter Demokratiska Republiken Kongo. Våldsamheterna, som började med folkmordet i Rwanda 1993-1994 har sedan fortsatt med förödande konsekvenser för civilbefolkningen. Folkmord och etniska rensningar, ofattbart grymma massvåldtäkter där offren utsätts för fruktansvärd tortyr som måste vara det närmaste ren ondska som går att finna i den här världen, och detta under flera decennier och utan att omvärlden har gjort särskilt mycket för att stoppa eller förhindra vidrigheterna. Tvärtom, mitt under brinnande folkmord i Rwanda, så fick den kanadensiske FN-generalen ordern att inte ingripa! Än idag behöver tusen och åter tusentals bybor, främst kvinnor och barn, aktivt skydd för att inte riskera att någon rebellgrupp en dag vandrar in i byn, dödar alla män, pojkar och de barn som är för små för att kunna våldta, och sedan utsätter de som är kvar för grymheter som på många sätt är värre än döden.

Jag kan inte tänka mig bättre exempel än Rwanda och Kongo för att världen behöver ha en effektiv kapacitet, inte bara för fredsbevarande insatser, utan även för att slå till militärt för att stoppa folkmord och brott mot mänskligheten. Och det kräver även att stater som Sverige har en försvarsmakt med kapacitet att delta, och om man inte skall vara beroende av import, även en försvarsindustri som kan förse försvarsmakten med materiel. Tyvärr har dock FN visat sig för fegt, ineffektivt och byråkratiskt för att vara till någon större nytta under akuta lägen. Det bästa vore om man kunde skapa en slimmad, effektivare och modigare organisation som såg först till de hjälpbehövande människorna och inte till världspolitik, ekonomi, och resurser. Men så länge det inte finns så är alla nationella initiativ som räddar liv välkomna. Det är ointressant om Vietnam hade juridiskt stöd för att invadera Kambodja och stoppa de Röda Khmerernas folkmord, det var ändå befogat. Samma resonemang kan antagligen appliceras på när USA till slut fick stopp på de etniska rensningarna i det gamla Jugoslavien. Och idag behövs det fortfarande hjälp i östra Kongo. Visst måste man till viss mån vara pragmatisk och säkerställa att en insats gör mer nytta en skada, men att värna den nationella suveräniteten är inte värt ett skit jämfört med att rädda människoliv!

Read more...

Vapenköp ökar i världen

Enligt en rapport av Sipri, så har vapenköpen ökat med ca 20 % mellan den första och den andra hälften av 00-talet. Detta innebär att en global trend sedan 20 år tillbaka med minskade vapeninköp har vänt. Tråkigt nog drivs den utvecklingen bland annat av Latinamerika, där framförallt skramlet mellan Colombia och Venezuela (samt den inrikespolitiska situationen i de länderna) har varit drivande för den utvecklingen.

Detta är naturligtvis mycket tråkiga nyheter. Det finns så många behov som världens regeringar har att ta hänsyn till och ta ansvar för, att det i många fall framstår som närmast kriminellt att lägga så pass mycket pengar på vapen. Och naturligtvis är det så att om ett land rustar med offensiva vapen, så kommer politikerna (eller diktatorerna) i grannländerna inte dröja med att svara.

Jag vill dock klargöra att jag absolut inte är pacifist. På samma sätt som ett land behöver en polisstyrka med möjlighet och kapacitet att använda våld, så behöver världen kunna reagera på händelser som t.ex. folkmordet i Rwanda med vapenmakt. Tyvärr så har inte verkligheten sett ut sådan, och gör det inte heller idag. Rwandierna tilläts dö i hundratusental medan man gick in med full kraft i Irak, och FN är svagt och fungerar inte som det borde. Men som koncept, så är det för mig självklart att världsamfundet måste ha kapacitet att ingripa om folkmord eller brott mot mänskligheten sker, och åt fanders med den nationella suveräniteten.

Men, den upprustning som sker idag är knappast ägnad åt att hindra dödande och lidande, utan snarare tvärt om. Det vore önskvärt att regeringarna i de länder där de stora försvarsindustrierna huserar, som USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, men även Sverige som har en internationellt sätt framstående försvarsindustri, var mer nogräknade med vart de sålde sina vapensystem. Den gamla devisen om att vi inte säljer till krigsförande länder har sedan länge falsifierats eftersom vi aldrig har några problem att sälja till USA. Nej, det borde ligga på regeringsnivå att med hjälp av input ifrån den ideella sektorn göra en bedömning av varje affär, varje land, för att se om vapnen riskerar att missbrukas. Orealistiskt? Kanske.

Hur som helst så borde det vara ett minimikrav att alla de vapen som främst drabbar civila, som personminor, klusterbomber, mm, totalt utrotas ifrån marknaden. Här väntar världen fortfarande på USA (och Ryssland, Kina, Israel, m.fl.)

Read more...

Nytt blodbad i Nigeria

Ett nytt fruktansvärt massmord har utförts i regionen kring staden Jos i Nigeria, där gränsen mellan den muslimska och den kristna delen av landet går. Enligt uppgifter så skall de muslimska herdarna misstänkt att boskap skall ha stulits av de bofasta kristna bönderna. De svarade med att nattetid storma byar i området och mörda alla, män, kvinnor och barn, som de fick tag på. Jag är medveten om att det finns religiösa och etniska spänningar i området, och att fattigdom och social utsatthet är stor. Men jag kan ändå inte förstå vad som gör att hundratals män, för jag gissar att de som utförde dåden var män, får för sig att urskiljningslöst ge sig på och mörda andra människor, även kvinnor, gamla, och barn. Något måste vara oåterkalleligt fel med människor som är kapabla till den sortens handlingar. Tankarna går till folkmordets Rwanda, till Darfur, till östra Kongo. Jag hoppas innerligt att den svaga nigerianska staten lyckas spåra upp så många av våldsverkarna som möjligt och spärrar in dom för gott så att de aldrig mer kan mörda igen. All heder åt lyckade försoningsprocesser, men om man menar allvar med att offrens rättigheter skall respekteras, så är det mycket tveksamt om Rwandas metod med Gatchacha-domstolar och utbredd straffrihet för många förutom de högst ansvariga fungerar. Offer berättar om hur de dagligen tvingas möta män som mördat deras familjer och våldtagit dem, och hur dessa män, medvetna om vad de gjort, ler åt dem... Nej, för brottsoffrens skull, och för de svaga och utsattas skull, så borde män som visat att de är kapabla till vilka grymheter som helst hållas inspärrade på livstid, även om det låter hårt.

Read more...

Dilemmat med militära interventioner

Sedan två svenska soldater omkom i Afghanistan har debatten om kriget i Afghanistan, och närvaron av svensk trupp, aktualiserats. Dock finns det en politisk enighet kring det svenska deltagandet, endast vänsterpartiet av riksdagspartierna är emot Sveriges militära närvaro, en åsikt som delas av det (olyckligtvis) potentiella riksdagspartiet Sverigedemokraterna. Bara det faktum att dessa partier bildare en ofrivillig front kan ju vara en anledning att vara skeptisk till den delade åsikten, men efter att i SRs "Studio Ett" ha hört Jan Guillou debattera frågan med Jens Orback så framgick med all önskvärd tydlighet att nej-sidan har svårt med argumenten. Det Orback sa, och som förstärktes av ett reportage i dagens "Godmorgon Värden", är att en mycket stor majoritet av afghanerna själva vill ha hjälp av utländsk trupp emot talibanerna, då de ännu inte har kapacitet att klara säkerhetsläget själva. Alla minns naturligtvis det skräckvälde som rådde då talibanerna hade makten, och även försök att nå förhandlinglösningar möts med rädsla, speciellt då av kvinnor och flickor som riskerar att få grundläggande rättigheter kränkta i en sådan lösning. Exemplet ifrån Swat-dalen i Pakistan då den pakistanska regeringen ifrån en svag position gick med på en vapenvila som i praktiken gav talibanerna, och "mulla radio", makten över dalen avskräcker, då det ledde till offentliga avrättningar och hård "moralpolis". En afghansk analytiker resonerar klokt i "Godmorgon Världen" kring att man absolut kan förhandla med talibanerna, men att det måste ske ifrån en styrkeposition. Naturligtvis är fred alltid eftersträvansvärt, men inte en fred som leder till förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter. Analytikern nämnde också att han upplevde att det i dagens Afghanistan nu fanns yttrandefrihet och åsiktsfrihet, vilket tidigare saknats.

Detta resonemang hindrar inte det faktum att det under krigföringen i Afghanistan gjorts mycket allvarliga, ibland rent brottsliga, misstag. Det gäller främst bombningar ifrån stridsflyg eller obemannade farkoster, men även t.ex. kränkningar som soldater utsatt civilbefolkning för (naturligtvis främst av den amerikanska militären). Lyckligtvis har den relativt nye befälhavaren Stanley McChrystal tydliggjort att alla civila offer är oacceptabla och att huvudmålet är att skydda civilbefolkningen och inte att döda talibaner. Detta borde vara självklart, men strider diametralt emot hur amerikansk militär i praktiken brukar genomföra militära operationer utomlands, vilket t.ex. Irakkriget visat. Förhoppningsvis kommer befälhavarens inställning att successivt slå igenom och påverka hur alla trupper agerar, och gör det de så ökar chanserna enormt för att kriget skall kunna vinnas, då man inte kontinuerligt skapar nya motståndsmän med död och förstörelse.

En fråga som vänsterdebattörer som Guillou och Linderborg inte verkar kunna svara på är vad alternativet till militär närvaro är. Det är klart att man måste satsa på civil uppbyggnad, där verkar alla vara eniga, men om beväpnade talibankrigare tillåts att ta över de områden som man vill bygga upp, så finns inte de möjligheterna. Ibland verkar det om om det snarare handlar om en ryggradsreflex att gå emot allt som USA gör utrikespolitiskt (en reflex som visserligen många gånger har lett rätt, speciellt under Bush-åren...).

För det som alltid verkar vara emot militära interventioner, och helst inte vill att Sverige eller Europa skall ha någon militär kapacitet, så kan det vara värt att minnas folkmordet i Rwanda. Alla möjliga militära insatser för att stoppa folkmordet 1995, oavsett nationalitet eller mandat, hade varit enormt mycket bättre än den flathet som visades, med FN (där den senare generalsekreteraren och fredspristagaren Kofi Annan var ansvarig) och Frankrike i spetsen. Jag skulle snarare säga att det är oförlåtligt att inget gjordes för att hindra det massmord som ledde till att ca 8o0 000 tutsier slaktades av hutumiliser. Problemet är inte att militära interventioner görs, utan varför och hur. I Rwanda gjordes inget alls, för att det varken fanns ekonomiskt eller humanitärt intresse (det hade säkerligen gått annorlunda om det hade varit vita människor som slaktades). I Irak letade den dåvarande amerikanska administrationen ursäkter för att störta Saddam Hussein av ekonomiska och politiska skäl (olja, regional maktbalans, etcetera), men talade om massförstörelsevapen (som inte fanns) och mänskliga rättigheter (där de grövsta kränkningarna, som gasattacken i Halabja skedde under en tid då Saddam aktivt stöddes av USA, bl.a. genom kontakter med den senare försvarsministern Donald Rumsfelt). Så om man får bort hyckleriet och gör insatser av rätt anledning, att rädda liv och undanröja förtryck, och på rätt sätt, med respekt för och fokus på lokalbefolkningen, så är militära insatser inte bara försvarbara, utan ofta önskvärda och helt nödvändiga. Tyvärr ser verkligheten sällan ut så, men vad gäller Afghanistan så verkar kriget i alla fall röra sig i rätt riktning, och konsekvenserna av att dra sig ur skulle bli mycket värre än de problem som blir av att stanna kvar.

Read more...