Hårt tryck på diktator

En enig omvärld verkar vara ense om att utmanaren i Elfenbenskustens presidentval, Alassane Ouattara, har vunnit valet och att den sittande presidenten, Laurent Gbagbo, som nu vägrar att lämna ifrån sig makten gör sig skyldig till en statskupp. Det är knappast första gången som en afrikansk makthavare inte accepterar resultatet av ett demokratiskt val, och just den sortens korruption, maktfullkomlighet och uselt ledarskap är Afrikas stora tragedi. Trots det finns det hoppfulla aspekter på händelserna i Elfenbenskusten. Ett enigt västafrikanskt samarbetsorgan, Ecowas, har fördömt statskuppen, blockerat Elfenbenskustens pengar, och hotat att avsätta Gbagbo med våld. Just den sortens regionala samarbetsorgan känns för mig som den bästa garanten för fred och säkerhet som finns, titta bara på hur bra det har gått för det tidigare krigshärjade Nord/Västeuropa efter EUs införande. Och att Ecowas, som jag tidigare aldrig hade hört talas om, visar sådan handlingskraft bådar trots Elfensbenskustens tragedi gott för framtiden. Även den Afrikansk Unionen, AU, har fördömt statskuppen, liksom EU och USA. Dessvärre verkar övergreppen ifrån Gbagbos regim fortsätta och risken för ett regelrätt inbördeskrig är fortfarande överhängande.

För övrigt har två amerikanska forskare i en rapport hävdat att fattigdomen minskar snabbare i Afrika nu än vad den gjort sedan tiden precis efter självständighetsyran.

Read more...

Krigsförbrytelsernas Kongo

Tre svenska läkare har nu skrivit en uppmaning på DN Debatt riktad till EU och FN om att det sexuella våldet i Kongo måste stoppas. Jag kunde inte hålla med mer. Artikelförfattarna beskriver på ett målande sätt hur fruktansvärda, avskyvärda, övergrepp begås mot kvinnor i Östra Kongo dagligen, och hur detta har fått pågå i över tio års tid. Det var en skam att FN vände Rwanda ryggen under folkmordet, och det är en skam att FN har gjort så pass lite för att få stopp på de brott mot mänskligheten som begåtts i Kongo under tiden efter det Rwandiska folkmordet. FNs styrkor måste stärkas upp, och få ett mycket mer offensivt mandat vad gäller att skydda civilbefolkningen. EU, USA, Afrikanska Unionen med nyckelspelare som Sydafrika, m.fl. måste sätta press på Kongos, Ugandas och Rwandas regeringar att ta kontroll över sitt territoruim, skydda sina medborgare, upplösa milisgrupper och ställa krigsförbrytare inför rätta. Det internationella samfundet måste se till att införa ett system för att hantera konfliktmineraler så att de som bryts i Kongo och som nu finansierar krig och etniska rensningar inte tillåts att komma ut på marknaden. Och folket i Östra Kongo behöver omfattande strukturellt och humanitärt stöd.

För övrigt tycker jag att den kongolesiska läkaren Dr. Mukwege som driver Panzisjukhuset i Kivuprovinsen som tar hand om de våldtagna och torterade kvinnorna är en stark kandidat till Nobels fredspris. Här kan man notera att den hyllade fredspristagaren Kofi Annan under tiden för folkmordet i Rwanda var ansvarig för FNs fredsbevarande styrkor, som övergav Rwandas befolkning och lät hundratusentals människor bli slaktade med machetes. Den historien gör det minst sagt komplicerat när FN nu anklagar Rwandiska (Tutsiledda) styrkor för folkmord på Hutuflyktingar i Kongo. Det var ju den nuvarande presidenten Kagames Tutsidominerade FPR-styrkor som fick slut på folkmordet som FN hade ignorerat. FN har säkert rätt i sak angående anklagelserna, och naturligtvis är det faktum att ett folk precis blivit utsatta för ett folkmord ingen ursäkt för att begå ett mindre sådant gentemot förövarnas folk. FNs moraliska position är dock extremt svag i ärendet på grund av dess tidigare agerande i Rwanda, och den stärks inte nämnvärt utav vad som tillåts försigå i Kongo heller...

Jag vill gärna se en värld med ett starkt FN och starka internationella regelverk, men då måste både FN och de internationella lagarna och överenskommelserna förtjäna legitimitet i folkens ögon genom att verkligen värna de svaga och utsatta, och inte styras av realpolitiskt agerande stormakter som enbart har sina egna politiska och ekonomiska intressen för ögonen.

Read more...

EU fiskar i ockuperat hav

1975 lämnade den spanska kolonialmakten Västsahara, varefter den marockanska och mauretanska militären ockuperade området. Maueratanien lämnade senare de delar de ockuperat, medan Marocko annekterade först de delar de ockuperat, och sedan även de delar som Mauretanien ockuperat. Denna annektering har inte erkänt av någon stat. Däremot har den Afrikanska Unionen, där alla afrikanska länder utom Marocko är medlemmar, erkänt Västsahara som stat. Den uppfattningen delas även av mängder av frivilligorganisationer världen över. FN har gjort upp en plan om en folkomröstning för att avgöra Västsaharas öde, men Marocko vägrar.

Med den bakgrunden så borde det vara naturligt för EU, som vill se sig som en makt som verkar för rättvisa och demokrati på den globala scenen, att arbeta aktivt för Västsaharas frihet. Där händer det inte särskilt mycket, inte ens Sverige har erkänt Västsahara. Däremot har EU ett fiskeavtal med Marocko som gör att spanska och portugisiska fiskebåtar trålar de rika vattnen utanför Västsahara, mot att EU hjälper till att modernisera Marockos fiskeflotta. De ockuperade västsaharierna får inte ut något av de faktum att EUs fiskebåtar tömmer deras hav på fisk. Detta strider dessutom enligt ett antal juridiska experter, bl.a. Europaparlamentets, emot folkrätten. Det kan vara värt att nämna att USA, som inte brukar vara de mest finkänsliga vad gäller att ta hänsyn till lokalbefolkning och miljö då det handlar om deras ekonomiska intressen, har ett fiskeavtal med Marocko där de avstår ifrån att fiska på Västsaharas vatten.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att EU bidrar till att kränka ett ockuperat folks rättigheter. Tyvärr är det inte första gången som EU väger den inhemska industrins intressen högre än värden om mänskliga rättigheter och internationell rätt. EUs subventionerade och överdimensionerade fiskeflotta dammsuger hav i stora delar av världen på ett sätt som drabbar både de lokala fiskarna och deras möjlighet till försörjning samt uthålligheten i fiskbestånden. I bilaterala handelsavtal sätter EU ofta egna ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter, t.ex. i förhandlingarna om bilaterala handelsavtal med latinamerikanska länder där dessa tvingas på immaterialrättsliga avtal (TRIPS+) som begränsar användningen av generiska mediciner på ett sådant sätt att sjukvården för fattiga människor kraftigt försämras.

Förhoppningsvis kommer Lissabonfördraget att innebära en successiv förändring i dessa frågor. Ofta så känner inte den europeiska allmänheten till vilka förödande konsekvenser EUs handelspolitik kan få för lokalbefolkning och miljö. Med ett starkare Europaparlament och duktiga parlamentariker, som t.ex. miljöpartiets Isabella Lövin i fiskefrågorna, så blir det förhoppningsvis mer debatt om avtla som annars EU-Kommissionen smyger igenom. Faktum är också att de som har störst trovärdighet vad gäller att värna mänskliga rättigheter och miljö i tredje världen relativt ekonomiska intressen för europeiska storföretag är förutom miljöpartiet även vänsterpartiet, dessa två var de enda svenska partierna som röstade emot att TRIPS+ avtalet skulle tvingas på de latinamerikanska länderna i bilaterala förhandlingar. Vänsterpartiet ligger inte direkt nära mig som socialliberal i sin inrikespolitik, men de visar ofta prov på ett genuint engagemang för svaga människor i fattiga länder som jag sympatiserar med.

Read more...

Toppmöte för den Afrikanska Unionen

Den Afrikanska har precis avslutat sitt 14e toppmöte i Addis Abeba, Etiopien. Av detta har knappt märkts något i rapporteringen i svensk media. Om det beror på den ständigt svala intresset för Afrika i västvärden, eller att den så kallade unionen fortfarande inte är någon politisk tungviktare får vara osagt. Hur som helst, så är jag starkt förväntansfull inför den potential som en sådan union faktiskt besitter. Afrika är en jättelik världsdel med en mycket stor variation av hur det ser ut i olika länder, men i den mån man tillåter sig att generalisera, så är det en kontinent med mängder av enorma problem. Svält, HIV/Aids, krigen i Somalia, Sudan och östra Kongo-Kinshasa är några exempel på pågående katastrofer, men bakom dessa finns det oräkneliga andra svårigheter. En orsak till att kontinenten generellt sett har så svårt att utvecklas och resa sig ifrån fattigdom och konflikter är en mycket utbredd korruption och nepotism. Naturligtvis har även västvärlden genom kolonialismen ett stort ansvar för situationen. Dessutom marginaliseras många lände ytterligare av aggressiv handelspolitik ifrån tex EU och USA, och västbaserade multinationella företag agerar ofta utan hänsyn till lokalbefolkning eller natur. Därför är trovärdigheten ofta mycket låg när någon utifrån skall komma och förklara hur en viss afrikansk stat skall bli mindre korrupt, respektera mänskliga rättigheter mer, etcetera. Däremot har de afrikanska grannarna, speciellt om de talar med en gemensam röst igenom den Afrikanska Unionen, en mycket bättre möjlighet att agera medlare, fredsbevarare, eller revisor. Detta har också tydliggjorts när länder som Sudan och Somalia accepterat AU-styrkor efter att först ha varit skeptiska till tex FN. Och förutom att främja utveckling, fred och mänskliga rättigheter internt, så skulle även en stark Afrikansk Union kunna tala med en enad, och mycket tyngre, röst på den internationella arenan, där annars mindre länder blir marginaliserade av supermakterna. Och det behövs verkligen någon som företräder afrikanernas intressen. AU är visserligen fortfarande inte en särskilt mäktig organisation, men jag önskar den i alla fall all framgång med att stärkas och utvecklas. De har precis fattat beslut om en gemensam flagga, liksom förebilden EU. Jag hoppas verkligen att det fredsbevarande arbetet blir lika framgångsrikt som förebilden, där EU nu gjort krig i dess delar av Europa närmast otänkbart.

Read more...