Välkommet men sent påtänkt

Jag visste att fiskebestånden omkring Europa (och i stora delar av världshaven) är kraftigt överfiskade. Jag visste att fiskeindustrin bedriver ett rovfiske som inte bara leder till en ekologisk katastrof i de marina ekosystemen, utan även saboterar möjligheterna för framtidens fiskare att kunna livnära sig på sitt yrke. Men jag visste faktiskt inte att man i Europa helt lagligt kan dumpa mängder av den fisk man fångat i havet igen om den inte är tillräckligt värdefull, vilket tydligen sker med 70% av all plattfisk och 50% av all vitfisk (som t.ex. torsk eller kolja). Det framgår inte hur stor andel av vad som kanske rör sig om en miljon ton fisk årligen som slängs tillbaka i tid för att kunna överleva, men man får väl anta att en överväldigande del redan är fiskkadaver när det dumpas... Så även om det är mycket välkommet att den här motbjudande företeelsen nu är på gång att förbjudas, så blir nyheten i sig bara ytterligare en påminnelse om hur fiskeindustrin är i otakt med värderingar om ekologi och hushållande med naturresurser...

Read more...

Seger i Egypten!

Så verkar det till slut som om Egyptens diktatur Hosni Mubarak har gett upp och avgår. Den folkliga glädje som exploderat i Kairo går inte att ta miste på. Enligt uppgifter ifrån AFP skall armén tillfälligt styra Egypten, vilket folket verkar föredra framför personer ifrån Mubaraks regim, som t.ex. vicepresidenten Omar Suleiman. Vad detta leder till, och hur det kommer att se ut i Egypten de kommande dagarna, veckorna, månaderna och åren är för mig, och antagligen även för de visaste experter, okänt. Men ett är säkert, det som precis har hänt är en seger för Egyptens folk, för hela arabvärldens folk! Den realpolitiska cynism som har präglat främst USAs men även Europas utrikespolitik har inte gjort något för att hjälpa landet mot demokrati, tvärt om har stödet för Mubaraks diktatur antagligen förlängt hans grepp om landet som inneburit att egyptierna lidit under en polisstat med tortyr och enorm korruption. Nu återstår även att se hur omvärlden reagerar på den process som nu följer i Egypten. Efter arabvärldens första demokratiska val, det i Palestina, så isolerades segraren Hamas, vilket med största sannolikhet ledde till en radikalisering av rörelsen och var ytterst kontraproduktivt. Nu är läget inte på när så infekterat i Egypten, eftersom egyptierna inte har levt under ockupation, "bara" under diktatur. Men det känns givit att omvärlden borde välkomna och acceptera en öppen demokratisk process som involverar alla aktörer, även det muslimska brödraskapet. Slutligen är det bara att hålla tummarna för att processen mot demokrati i arabvärlden som har skördat en enormt viktig seger idag, fortsätter på bred front både i Egypten och i alla de andra länder som fortfarande plågas av diktaturer, både USA-allierade som Saudi-Arabien och "Ondskans axelmakter" som Iran.

Read more...

Apropå hyckleri

Human Rights Watch är en av världens mest välrenommerade människorättsorganisationer. I en ny rapport kritiserar HRW EU för undfallenhet emot förtryck och diktaturer, och tar som dagsaktuellt exempel upp att EU-kommissionens ordförande Barroso i dag tar emot Uzbekistans president Islam Karimov, bland annat ansvarig för massakern i Andijan 2005. Jag tror själv att HRW sätter huvudet på spiken då de påpekar att "Stödet för 'dialog' och 'samarbete' med förtryckarregimer är alltför ofta en ursäkt för att inte göra något alls åt mänskliga rättigheter". Detta har naturligtvis även visats av det dagsaktuella exemplet Tunisien. Så frågan är då vad man kan göra för att påverka EUs utrikes- och handelspolitik i en riktning där ansvarstagande och respekt för mänskliga rättigheter blir mindre av fina ledord och mer av en realitet? Ett av de effektivaste sätten vore nog att pressa alla de banker och andra företag i rika demokratier som glatt tar emot och skyddar de pengar som diktatorer och deras regimer har roffat åt sig på folkens bekostnad så att deras egendom kan konfiskeras.

Read more...

Krigsförbrytelsernas Kongo

Tre svenska läkare har nu skrivit en uppmaning på DN Debatt riktad till EU och FN om att det sexuella våldet i Kongo måste stoppas. Jag kunde inte hålla med mer. Artikelförfattarna beskriver på ett målande sätt hur fruktansvärda, avskyvärda, övergrepp begås mot kvinnor i Östra Kongo dagligen, och hur detta har fått pågå i över tio års tid. Det var en skam att FN vände Rwanda ryggen under folkmordet, och det är en skam att FN har gjort så pass lite för att få stopp på de brott mot mänskligheten som begåtts i Kongo under tiden efter det Rwandiska folkmordet. FNs styrkor måste stärkas upp, och få ett mycket mer offensivt mandat vad gäller att skydda civilbefolkningen. EU, USA, Afrikanska Unionen med nyckelspelare som Sydafrika, m.fl. måste sätta press på Kongos, Ugandas och Rwandas regeringar att ta kontroll över sitt territoruim, skydda sina medborgare, upplösa milisgrupper och ställa krigsförbrytare inför rätta. Det internationella samfundet måste se till att införa ett system för att hantera konfliktmineraler så att de som bryts i Kongo och som nu finansierar krig och etniska rensningar inte tillåts att komma ut på marknaden. Och folket i Östra Kongo behöver omfattande strukturellt och humanitärt stöd.

För övrigt tycker jag att den kongolesiska läkaren Dr. Mukwege som driver Panzisjukhuset i Kivuprovinsen som tar hand om de våldtagna och torterade kvinnorna är en stark kandidat till Nobels fredspris. Här kan man notera att den hyllade fredspristagaren Kofi Annan under tiden för folkmordet i Rwanda var ansvarig för FNs fredsbevarande styrkor, som övergav Rwandas befolkning och lät hundratusentals människor bli slaktade med machetes. Den historien gör det minst sagt komplicerat när FN nu anklagar Rwandiska (Tutsiledda) styrkor för folkmord på Hutuflyktingar i Kongo. Det var ju den nuvarande presidenten Kagames Tutsidominerade FPR-styrkor som fick slut på folkmordet som FN hade ignorerat. FN har säkert rätt i sak angående anklagelserna, och naturligtvis är det faktum att ett folk precis blivit utsatta för ett folkmord ingen ursäkt för att begå ett mindre sådant gentemot förövarnas folk. FNs moraliska position är dock extremt svag i ärendet på grund av dess tidigare agerande i Rwanda, och den stärks inte nämnvärt utav vad som tillåts försigå i Kongo heller...

Jag vill gärna se en värld med ett starkt FN och starka internationella regelverk, men då måste både FN och de internationella lagarna och överenskommelserna förtjäna legitimitet i folkens ögon genom att verkligen värna de svaga och utsatta, och inte styras av realpolitiskt agerande stormakter som enbart har sina egna politiska och ekonomiska intressen för ögonen.

Read more...

Sarkozy och Berlusconi

De franske presidenten Sarkozy fortsätter att visa en total brist på förståelse för kritiken mot att Frankrike, på hans egen och hans regerings inrådan, specifikt inriktat sig på att riva romska läger och utvisa romer. Sarkozy klargjorde istället att Frankrike skulle fortsätta att riva illegala romska läger, och att hans plikt var att försvara Frankrike ifrån kritiken (och inte se till att landet agerande i enlighet med europeiska och internationella normer om mänskliga rättigheter genom att attackera en specifik folkgrupp...). Nu har Sarkozy även blivit uppbackad av bland annat Italiens Berlusconi. Jag vet dock inte om stödet ifrån den genomkorrupte italienska premiärministern vars regering utsatt just romer för rena pogromer (bland annat i Neapel) ger Sarkozy särskilt mycket moraliska vinster i EU-medborgarnas ögon...

Read more...

Irriterade fransoser

Tydligen har kritiken mot Frankrikes behandling av romer i alla fall uppmärksammats i landet, vilket lett till att indignerade franska ministrar nu klagar på avsändarna, bland annat vår egen EU-minister Birgitta Ohlsson. Jag har en klart splittrad bild av EU-minister Ohlsson, för mig kräver en hög profil i MR(mänskliga rättigheter)-frågor att man är kapabel att se och skarpt kritisera kränkningar vilka som än står som förövare, men Ohlsson har enligt min uppfattning haft svårt att bli tydlig vad gäller kritik mot israeliska övergrepp. Det hindrar dock inte för en sekund att jag tycker att det är utmärkt att hon tar sig ton mot det franska agerandet mot romerna, och den kritik som hon dragit på sig för det är snarare till hennes heder. Den sortens tydlighet i uttalanden och fördömande som hon uppvisade i den här frågan är lovvärd. Ohlsson får gärna fortsätta att höja rösten mot kränkningar, och speciellt då de som sker inom EU, med tanke på hennes nuvarande portfölj.

Read more...

Diskrimineringen av romer en viktig EU-fråga

Romerna är som bekant kraftigt diskriminerade i hela Europa. Visst är det så att de värsta skräckexemplen kommer ifrån östeuropeiska länder som Ungern och Rumänien, där romer utsatts för rena pogromer, men diskrimineringen ökar även i Västeuropa. Det mest uppmärksammade exemplet är den franske presidenten Sarkozys nystartade korstog emot romer, där läger rivs och dess invånare massdeporteras. Det är inte konstigt att romska grupper kallar till bojkott emot franska varor, och jag är själv lockad att hörsamma kallelsen (vilket för min del nog inte blir något större problem med tanke på att produkter som pasta, ägg och makrill på burk sällan är franska...). En bojkott kan säkert göra nytta, men bra mycket viktigare är att EU-maskineriet med vår egen kommissionär Cecilia Malmström i spetsen börjar arbeta konkret och offensivt för att förbättra romernas situation. Det är glädjande att läsa Malmströms uttalande om att EU har en grupp jurister som undersöker det legala i den franska regeringens anti-romska åtgärder, och det känns betryggande att det faktiskt finns verklig makt hos EU som kan användas för att styra upp fransmännen om EU-lagstiftningen så tillåter. Minst lika viktigt är dock det initiativ som Malmström nämner gällande att effektivisera stödet till romer i EU, grunden måste ju ändå vara att försöka hjälpa de många romer som lever i fattigdom och utanförskap till bättre liv.

Read more...

Lika barn leka bäst?

Libyens diktator Khaddafi har varit på besök hos Italiens demokratiskt valde maffiaboss Berlusconi. Det verkar som om de två har mycket gemensamt, ingen av dom är direkt diskret vad gäller intresset att frottera sig med unga, vackra flickor, och båda slänger sig smidigt med kraftigt rasistisk retorik. Det är dock svårt att veta om Khaddafi faktiskt tycker att det vore ett hot mot Europa att bli "ännu ett Afrika" eller vad han egentligen tror om "hur det vita och kristna européerna kan reagera när de ställs inför en uppsjö av svältande och okunniga afrikaner", kontentan var ju helt enkelt att han ville ha pengar, fem miljarder euro om året för att vara exakt. Och han hittar säkert vänner i den svenska regeringen, handelsminister Ewa Björling hjälpte ju gärna till att försöka sälja övervakningsutrustning till Libyen utan att bekymra sig särskilt mycket för hur de afrikanska migranterna drabbas då de hamnar i klorna på den libyska diktaturen...

Read more...

EU ställer skarpa frågor till Sverige om vargjakten

EU-kommissionen har skickat ett brev till Sveriges regering där man kräver ett antal svar om den licensjakt på varg som genomfördes i våras. Frågorna verkar vara minst sagt relevanta, t.ex. hur vargjakten rimmar med EU-direktiv om att bevara livsmiljön för vilda djur och växter, om det rörde sig om en jakt i "begränsad mängd" med tanke på att mer än en av tio svenska vargar dödades, vad man anser om bevarandestatusen på den lilla stammen på ca 200 djur, och när och hur man har tänkt inplantera nya vargar. Samtidigt markerar kommissionen sin egen uppfattning, nämligen att det förefaller sannolikt att jakten ökat risken för inavel och att stammen redan innan jakten hade en svag bevarandestatus med tanke på den lilla storleken. Det skall bli intressant att se regeringens svar på EU-kommissionens frågor om vad jaktens syfte egentligen var och om det har uppnåtts. Detta speciellt med tanke på att miljöminister Carlgren svängde sig med direkta osanningar om att jakten var bra för den genetiska stammen och att det var genetiskt svaga individer som sköts när vargjakten debatterades i svensk media. Och allt för att försvara en vargjakt som enbart handlade om att blidka särintressen hos varghatare, varav många mest ville värna om sin löshundsjakt. Jag har visserligen länge varit positiv till EU, främst på ideologiska grunder då det är ett enormt framgångsrikt fredsprojekt, men det har sällan känts så bra att vara EU-medborgare som när jag läste om EU-kommissionens inblandning i svensk rovdjurspolitik!

Read more...

Lättnad av blockaden mot Gaza

Israel har tydligen, efter PR-fiaskot med räden mot "Ship to Gaza" bestämt sig för att lätta på blockaden mot Gaza. Numera skall skolmaterial, böcker, datorer och leksaker släppas in. Hur blockaden mot dessa varor tidigare har hjälpt Israels säkerhet är minst sagt svårt att förstå... Eftersom både EU och FN har krävt att blockaden hävs, så får man hoppas att lättnaden inte innebär att trycket på Israel minskar.

Jag är väl medveten om att Ship to Gaza historien är både gammal och väldiskuterad vid det här laget, men nu när jag ändå har börjat skriva igen, så får det bli en kommentar om hela situationen. Blockaden av Gaza har många gånger konstaterats vara folkrättsvidrig. Det är dessutom svårt att förstå vad annat än kollektiv bestraffning som har kunnat motivera den absurda lista på varor som inte släpps in, vilket exemplifieras av listan med varor för vilka förbudet precis har hävts. Det faktum att Egypten också har del i blockaden gör inte Israels skuld mindre, även om det kan tyckas underligt att Egyptens skuld inte diskuteras mer. En olaglig aktion på internationellt vatten som del i en olaglig blockad kan inte annat än fördömas, speciellt då den har krävt dödsoffer (notera att aktivisterna på båten kunde ha använt en beslagtagen Uzi om det hade varit ute efter att döda de israeliska bordande soldaterna, men den slängdes i havet). Läs även gärna folkrättsproffessorn Hans Corells redogörelse över den legala biten.

Israel motiverar blockaden med att de är i krig mot Hamas. Om nu blockaden hade skett genom att enbart krigsmateriel stoppades ifrån att komma in och hanterats på Israels territorialvatten, så hade även det varit ytterst tveksamt, med tanken på att Israels hela “krig mot Hamas” kan anses bero på den israeliska ockupationspolitiken, som sätter Israel i ett omöjligt dilemma. Om man som land ockuperar ett område har man, som jag skrivit om tidigare, egentligen två möjligheter vad gäller den långsiktiga hanteringen av dess befolkning. Ett alternativ är naturligtvis att lämna området till dess befolkning och/eller till en annan stat, men då kan man naturligtvis inte skicka ut bosättare, bygga murar eller på andra sätt annektera de politiskt, ekonomiskt, resursmässigt och strategiskt viktigaste områdena på ursprungsbefolkningens bekostnad. Det strider som konstaterats av ett antal FN-resolutioner och otaliga frivilligorganisationer emot folkrätten. Ett annat alternativ är att behålla området, men då måste naturligtvis alla som bor där ges fullt medborgarskap och fulla demokratiska rättigheter, annars skapar man en rasistisk apartheidstat. Den svensk-israeliska statsvetaren Nidal Kersh har skrivit en mycket läsvärd artikel om möjligheten för palestinierna att fokusera på att kräva medborgarskap istället för en egen stat.

Argumentet att ockupation och blockad behövs så länge som det finns palestiner som attackerar Israel är ihåliga. Det är ungefär som om den Sydafrikanska apartheidregimen skulle hävda att apartheid behövs så länge det finns svarta som begår brott mot vita. Israel måste naturligtvis först respektera palestiniernas rättigheter genom att ge dem deras land tillbaka (samt kontroll över sina gränser) eller medborgarskap i en funderande demokrati där alla har samma rättigheter (och det land som annekterats genom bosättningar ersätts för de som blivit av med det). Därefter, då de står på rättslig och moralisk fast mark, kan de hantera de som eventuellt gör sig skyldiga till brott mot staten Israel genom t.ex. terrorismhandlingar inom lagens gränser. Att det skulle vara ett hot för staten Israels existen att ge palestinierna frihet är mer än lovligt absurt, det är självklart ett mycket större hot att fortsätta med ockupationspolitiken, då den både ger Israel yttre och inre fiender och långsamt korrumperar landets egna befolkning genom att göra dem till förtryckare. Men tyvärr styrs agendan i Israel av en vilja att behålla de ockuperade områdena utan att ge de palestinier som bor där medborgarskap. Och den ekvationen kommer aldrig att gå ihop.

Read more...

Straffbart att hjälpa flyktingar i Frankrike

Jag hörde precis på reprisen av P1s Radiokorrespondenterna, som bland annat innehöll Alice Petréns reportage ifrån Calais i Frankrike. Petrén berättade att människor som hjälpt de papperslösa flyktingarna kan ställas inför rätta och straffas, bland annat drivs det en process mot en man som har hjälpt till med att fylla på krediten på en afghansk flyktings mobil. Liknande lagar finns även i Italien, och kan mycket väl finnas i fler europeiska länder som jag inte känner till.

Detta är så vansinnigt att man blir helt mållös. Det är så absurt att det är svårt att med argument förklara vad som är fel med tankesättet, lite som om man skulle förklara varför det är fel att mörda eller våldta oskyldiga. Kan konsekvensen bli att italienska fiskare som hjälper drunknande båtflyktingar eller franska läkare som behandlar sjukdomar i flyktinglägren i Calais kan åtalas? Eller får man hjälpa om det är frågan om liv och död, men straffas så fort den akuta livsfaran är över?

Varför pressas inte de aktuella länderna av EU-Kommissionen eller av de andra medlemsstaterna att ändra de sjuka reglerna? Och om den politiska viljan saknas, så borde en anmälan till Europarådet eller EG-domstolen som är ansvarig för att upprätthålla den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna rimligtvis leda till åtgärder och en rättsprocess?

Man kan inte låta bli att ställa sig frågan om en sådan lagstiftning vore opinionsmässigt möjlig om de flesta papperslösa vore vita europeiska flyktingar ifrån andra sidan den nu nedrivna järnridån, och inte afrikaner och centralasiater. Rasism visar sig mycket oftare indirekt, genom lagar och regler som i sig inte gör skillnad på folk och folk, men som helt och hållet drabbar vissa grupper som ofta har sitt ursprung utanför Europa...

Europa skall vara ett föredöme i världen. Det är illa nog att t.ex. romer behandlas rasistiskt i östeuropeiska länder, de rikare västeuropeiska statena som dessutom har besparats förtrycket under kommunismen och således har äldre fungerande demokratier måste helt enkelt hålla en högre standard än så här, allt annat är rent skamligt.

Read more...

EUs konservativa familjesyn

Idag har tio EU-länder valt att gå före med en gemensam lagstiftning om skilsmässa. Lagförslaget innebär kortfattat att makarna får välja vilket lands lagstiftning som skall reglera skilsmässan, och om det är oense så gäller lagarna ifrån de land där de bott tillsammans längst tid. Sverige har tack och lov lagt in veto mot förslaget, som bland annat skulle innebära att för par som invandrat ifrån t.ex. Iran som skiljer sig så skulle mannen kunna kräva iransk lagstiftning vid skilsmässa om de bott längre tid där än i Sverige. Svensk lagstiftning, som gäller för alla som bor i Sverige, är utmärkt, och bör gälla för alla i Sverige (och gärna på andra platser också...).

För att illustrera hur gammaldags synen på skilsmässa är i Europa så kan nämnas att den ansvarige kommisionären, Viviane Reding ifrån Luxemburg, tog Finlands lagstiftning som ett skräckexempel då det där (liksom i Sverige) inte krävs att båda parterna är överens för att kunna skiljas. För Reding var detta en kvinnorättsfråga, att mannen inte skulle kunna skilja sig ifrån kvinnan utan hennes samtycke. Tankesättet är helt absurt, om kvinnan skulle bli förfördelad av en skilsmässa får man naturligtvis ändra lagstiftningen som styr bodelning så att den blir rättvis, inte göra det omöjligt för en man eller kvinna som vill skilja sig att göra det om makan/maken inte är med på noterna. Dessutom torde problemet med jämställdhet bättre angripas genom att förändra samhället så att kvinnor får en starkare ställning i samhället, bättre lön, etc. inte genom att ge dom rätten att tvinga någon sorts försörjare att stanna kvar. Tilläggas kan att Reding är kristdemokrat...

Read more...

Israelisk tydlighet

Den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu är mycket tydlig vad gäller byggnationerna i det ockuperade Östra Jerusalem. Israel planerar att fortsätta att bygga där på samma sätt som man har gjort de senaste 42 åren, efter att området ockuperades, och på samma sätt som man gör i Tel Aviv (som inte ligger på ockuperad mark).

För alla som hoppas på en fredlig förhandlingslösning av konflikten, och ett slut på den olagliga ockupationen, är uttalandet naturligtvis olyckligt. Samtidigt är det bra att Netanyahu är så pass tydlig, så att palestinierna och resten av världen vet vad de har att förhålla sig till..

Det är bara att fortsätta att hoppas på ett ökad externt tryck på Israel, främst ifrån USA, men även ifrån EU. För vad gäller den interna opininonen, så verkar intresset för en rättvis fred vara lågt för tillfället, trots en aktiv och kämpande israelisk fredsrörelse.

Read more...

Hoppfullt om stopp för rovfisket på tonfisk

EU har beslutat att sälla sig till USA i att rekommendera att handeln med blåfenad tonfisk ifrån Atlanten stoppas. Beståndet har i stort sett kollapsat efter intensivt rovfiske av den mycket värdefulla fisken, så det vore i grevens tid om ett förbud kommer till stånd. Fiskepolitik är av naturen svårt, eftersom det liksom i klimatfrågan rör nyttjandet av gemensamma resurser och stora ekonomiska intressen. Ofta tillåts utfiskningen, liksom i fallet med den blåfenade tonfisken, gå mycket långt innan staterna agerar för att stoppa sina dammsugande fiskeflottor. Och den som fiskar mest tjänar mest, trots att alla förlorar långsiktigt på att bestånden utarmas. Hur som helst är det hoppfullt att EU, som har många stora fiskeflottor och sannerligen inte har varit ett föredöme vad gäller fiskepolitik till slut verkar ha kommit till sans vad gäller den blåfenade tonfisken.

Read more...

Vill Israel ha fred?

Israel fortsätter att bygga på Västbanken, trots att de är väl medvetna om att ett stopp på de folkrättsvidriga byggena på ockuperad mark har varit ett krav för att palestinierna skall vara beredda att återuppta de fredssamtal som hittills inte gett dem särskilt mycket. Obama gick ut hårt, med tydliga krav på att Israel skulle stoppa byggandet på ockuperad mark, men även han blev totalt ignorerad och närmast förnedrad av Israel, och har varit för vek för lägga någon tyngd bakom sina ord. Detta bevisade tydligare än något annat för Israel att de har i stort sett fria händer att göra vad de vill, USA fortsätter att backa upp dom ändå, EU kommer inte att införa några sanktioner, och resten av världen kan de strunta i. Jag läste en artikel in Newsweek för ett par veckor sedan som spekulerade i att intresset för att göra uppoffringar för att få fred för närvarande är rekordlågt i Israel. Den kontroversiella och folkrättsvidriga muren som till stor del har byggts på ockuperat land och som har skurit av människor ifrån deras land, vänner, försörjning m.m. verkar ha varit en stor framgång vad gäller att stoppa självmordsbombare. Läget är relativt lugnt i Israel, och det gör att viljan till eftergifter är låg. En reell fredsprocess innebär självklart att Israel måste lämna stora delar av de områden som de ockuperat och byggt bosättningar på, och för att det skall ske krävs det en enorm politisk vilja, speciellt då bosättarrörelsen består av många religiösa och politiska fanatiker som är beredda att ta till våld emot sin egen stat om de skulle hotas av förflyttning. Så Israel fortsätter med en politik som gynnar Hamas och som försvagar de som i första hand vill ha en förhandlingslösning (inte så konstigt att Abbas inte ville ställa upp för omval...). Och palestinierna fastnar i en moment 22 situation, tidigare hävdade Israel att det inte kunde bli någon fredsprocess förrän självmordbombningarna hade upphört, nu då de har upphört försvann också stora delar av den israeliska motivationen för att få fred...

Read more...

Turkiet, och dess behov av självrannsakan

USAs respresentantshus utrikesutskott har antagit en icke bindande resolution som säger att morden på armenier under det osmanska riket var ett folkmord. Turkiet har svarat med att kalla hem sin USA ambassadör. Frågan är extremt känslig i Turkiet, ett land som verkar ha svårt att konfronteras med både sin egen historia och existerande interna motsättningar, som behandlingen av den kurdiska minoriteten. Ofta reagerar man extremt defensivt, vilket hemkallandet av ambassadören ifrån USA, ett av landets absolut viktigaste allierade, visar. Det får dock inte vara en orsak för resten av världen att inte tala klarspråk. Vad som är ett folkmord skall avgöras av fakta, och inte vad som anses politiskt opportunt. Dessutom behöver uppenbarligen den turkiska staten, efter en lång historia av att ha varit en militärdominerad stat med mycket liten respekt för mänskliga rättigheter bli bättre på självrannsakan. Visst är det viktigaste att lösa dagens konflikter och förbättra dagens relationer med t.ex. Armenien eller kurder i och utanför Turkiet, men vägen dit borde inte vara att blunda för det förflutna, utan snarare att våga göra upp med det förflutna. Därför borde även Sverige och EU följa fakta och forskning i frågan om folkmordet på armenier och inte politisk smidighet.

Read more...

Mord i Dubai och gästböcker på Irland

DN rapporterar att kommunfullmäktige i den irländska staden Carrickmacross har röstat om att riva ut bladet med den israeliske ambassadörens namnteckning ur den lokala gästboken. Den utlösande faktorn har uppenbarligen varit det faktum att den israeliska underrättelsetjänsten Mossad har använt bl.a. irländska pass då de mördade en Hamasledare i Dubai, vilket debatterats flitigt även i Sverige. Det strider naturligtvis mot både folkrätt och diplomatiskt god sed att missbruka ett annat lands pass för att mörda en politisk motståndare, så på så sätt så är det inte svårt att förstå den upprördhet som tydligen allt emellan utrikesministrar i EU och Australien till kommunfullmäktige i Carrickmacross känner. För mig är det dock lite lustigt att det har blivit ett sådant fokus på just missbruket av passen. Som om den kränkning det innebär att förfalska någons pass, en person som dessutom faktiskt inte riskerar att bli indragen i härvan, skulle kunna jämföras med de konstanta övergrepp som Israel utsätter palestinier på ockuperade Väsbanken eller blockerade Gaza för, för att inte tala om bombkriget för ett år sedan. Jag har faktiskt också svårt att uppröras över mordet, då det riktades emot en person som själv är delaktig i konflikten, och antagligen har gott om blod på sina händer. Israel har ju ofta mördat Hamas-ledare genom att skicka missiler mot bilar eller hus då samtidigt kvinnor och barn har likviderats, för att inte tala om alla oskyldiga som föll offer för bomberna över Gaza. Så även om både mordet i Dubai och missbruket av pass naturligtvis är juridiskt och moraliskt "tveksamt", så känns det som att det borde ha drunknat i alla andra betydligt större brott som begås av den israeliska staten. Men det spektakulära i mordet gjorde det till en mediehändelse, och det faktum att det inte bara var palestinier utan EU-medborgare och australiensare som blev "kränkta" gjorde det till en diplomatisk affär. Det är ju skillnad på folk och folk

Read more...

EU fiskar i ockuperat hav

1975 lämnade den spanska kolonialmakten Västsahara, varefter den marockanska och mauretanska militären ockuperade området. Maueratanien lämnade senare de delar de ockuperat, medan Marocko annekterade först de delar de ockuperat, och sedan även de delar som Mauretanien ockuperat. Denna annektering har inte erkänt av någon stat. Däremot har den Afrikanska Unionen, där alla afrikanska länder utom Marocko är medlemmar, erkänt Västsahara som stat. Den uppfattningen delas även av mängder av frivilligorganisationer världen över. FN har gjort upp en plan om en folkomröstning för att avgöra Västsaharas öde, men Marocko vägrar.

Med den bakgrunden så borde det vara naturligt för EU, som vill se sig som en makt som verkar för rättvisa och demokrati på den globala scenen, att arbeta aktivt för Västsaharas frihet. Där händer det inte särskilt mycket, inte ens Sverige har erkänt Västsahara. Däremot har EU ett fiskeavtal med Marocko som gör att spanska och portugisiska fiskebåtar trålar de rika vattnen utanför Västsahara, mot att EU hjälper till att modernisera Marockos fiskeflotta. De ockuperade västsaharierna får inte ut något av de faktum att EUs fiskebåtar tömmer deras hav på fisk. Detta strider dessutom enligt ett antal juridiska experter, bl.a. Europaparlamentets, emot folkrätten. Det kan vara värt att nämna att USA, som inte brukar vara de mest finkänsliga vad gäller att ta hänsyn till lokalbefolkning och miljö då det handlar om deras ekonomiska intressen, har ett fiskeavtal med Marocko där de avstår ifrån att fiska på Västsaharas vatten.

Det är naturligtvis helt oacceptabelt att EU bidrar till att kränka ett ockuperat folks rättigheter. Tyvärr är det inte första gången som EU väger den inhemska industrins intressen högre än värden om mänskliga rättigheter och internationell rätt. EUs subventionerade och överdimensionerade fiskeflotta dammsuger hav i stora delar av världen på ett sätt som drabbar både de lokala fiskarna och deras möjlighet till försörjning samt uthålligheten i fiskbestånden. I bilaterala handelsavtal sätter EU ofta egna ekonomiska intressen före mänskliga rättigheter, t.ex. i förhandlingarna om bilaterala handelsavtal med latinamerikanska länder där dessa tvingas på immaterialrättsliga avtal (TRIPS+) som begränsar användningen av generiska mediciner på ett sådant sätt att sjukvården för fattiga människor kraftigt försämras.

Förhoppningsvis kommer Lissabonfördraget att innebära en successiv förändring i dessa frågor. Ofta så känner inte den europeiska allmänheten till vilka förödande konsekvenser EUs handelspolitik kan få för lokalbefolkning och miljö. Med ett starkare Europaparlament och duktiga parlamentariker, som t.ex. miljöpartiets Isabella Lövin i fiskefrågorna, så blir det förhoppningsvis mer debatt om avtla som annars EU-Kommissionen smyger igenom. Faktum är också att de som har störst trovärdighet vad gäller att värna mänskliga rättigheter och miljö i tredje världen relativt ekonomiska intressen för europeiska storföretag är förutom miljöpartiet även vänsterpartiet, dessa två var de enda svenska partierna som röstade emot att TRIPS+ avtalet skulle tvingas på de latinamerikanska länderna i bilaterala förhandlingar. Vänsterpartiet ligger inte direkt nära mig som socialliberal i sin inrikespolitik, men de visar ofta prov på ett genuint engagemang för svaga människor i fattiga länder som jag sympatiserar med.

Read more...

Bildt tydlig i kritik mot Barroso

EU-Kommissionens ordförande José Manuel Barroso har nyligen utsett en nära medarbetare, sin tidigare stabschef, till EUs ambassadör i USA vilket naturligtvis är ett av de absoluta toppjobben vad gäller utrikespolitik och diplomati inom EU. Utnämningen kritiseras av utrikesminister Carl Bildt på ett tydligt och rättframt sätt, där han bland annat menar att den kan strida emot Lissabonfördraget. Det är bra att Bildt är tydlig, svågerpolitik skall uppmärksammas och kritiseras. Just Bildts egenskap ha en tydlig åsikt och stå för den är en av hans största styrkor som utrikesminister och politiker, vilket bland annat har lett till att EU under Sveriges tid som ordförande var en starkare och mer balanserad röst i mellanösternpolitiken än på länge. Detta har också Bildt fått välförtjänt beröm för, även ifrån oppositionen (som annars behöver tampas med bland annat folkpartiets proisraeliska ståndpunkter, som rimmar dåligt med partiets påstådda vurm för mänskliga rättigheter). Sen har utrikesminister Bildt ett antal skelett i garderoben som med rätta kan kritiseras, kanske främst det nu avslutade engagemanget i Lundin Oil som anklagas för medskyldighet till grova brott emot mänskliga rättigheter i Sudan. Men världen är komplex, människor kan ha både bra och dåliga sidor, göra bra och dåliga saker, och då får man berömma det bra och kritisera det dåliga.

Read more...

Toppmöte för den Afrikanska Unionen

Den Afrikanska har precis avslutat sitt 14e toppmöte i Addis Abeba, Etiopien. Av detta har knappt märkts något i rapporteringen i svensk media. Om det beror på den ständigt svala intresset för Afrika i västvärden, eller att den så kallade unionen fortfarande inte är någon politisk tungviktare får vara osagt. Hur som helst, så är jag starkt förväntansfull inför den potential som en sådan union faktiskt besitter. Afrika är en jättelik världsdel med en mycket stor variation av hur det ser ut i olika länder, men i den mån man tillåter sig att generalisera, så är det en kontinent med mängder av enorma problem. Svält, HIV/Aids, krigen i Somalia, Sudan och östra Kongo-Kinshasa är några exempel på pågående katastrofer, men bakom dessa finns det oräkneliga andra svårigheter. En orsak till att kontinenten generellt sett har så svårt att utvecklas och resa sig ifrån fattigdom och konflikter är en mycket utbredd korruption och nepotism. Naturligtvis har även västvärlden genom kolonialismen ett stort ansvar för situationen. Dessutom marginaliseras många lände ytterligare av aggressiv handelspolitik ifrån tex EU och USA, och västbaserade multinationella företag agerar ofta utan hänsyn till lokalbefolkning eller natur. Därför är trovärdigheten ofta mycket låg när någon utifrån skall komma och förklara hur en viss afrikansk stat skall bli mindre korrupt, respektera mänskliga rättigheter mer, etcetera. Däremot har de afrikanska grannarna, speciellt om de talar med en gemensam röst igenom den Afrikanska Unionen, en mycket bättre möjlighet att agera medlare, fredsbevarare, eller revisor. Detta har också tydliggjorts när länder som Sudan och Somalia accepterat AU-styrkor efter att först ha varit skeptiska till tex FN. Och förutom att främja utveckling, fred och mänskliga rättigheter internt, så skulle även en stark Afrikansk Union kunna tala med en enad, och mycket tyngre, röst på den internationella arenan, där annars mindre länder blir marginaliserade av supermakterna. Och det behövs verkligen någon som företräder afrikanernas intressen. AU är visserligen fortfarande inte en särskilt mäktig organisation, men jag önskar den i alla fall all framgång med att stärkas och utvecklas. De har precis fattat beslut om en gemensam flagga, liksom förebilden EU. Jag hoppas verkligen att det fredsbevarande arbetet blir lika framgångsrikt som förebilden, där EU nu gjort krig i dess delar av Europa närmast otänkbart.

Read more...