Välkommet men sent påtänkt

Jag visste att fiskebestånden omkring Europa (och i stora delar av världshaven) är kraftigt överfiskade. Jag visste att fiskeindustrin bedriver ett rovfiske som inte bara leder till en ekologisk katastrof i de marina ekosystemen, utan även saboterar möjligheterna för framtidens fiskare att kunna livnära sig på sitt yrke. Men jag visste faktiskt inte att man i Europa helt lagligt kan dumpa mängder av den fisk man fångat i havet igen om den inte är tillräckligt värdefull, vilket tydligen sker med 70% av all plattfisk och 50% av all vitfisk (som t.ex. torsk eller kolja). Det framgår inte hur stor andel av vad som kanske rör sig om en miljon ton fisk årligen som slängs tillbaka i tid för att kunna överleva, men man får väl anta att en överväldigande del redan är fiskkadaver när det dumpas... Så även om det är mycket välkommet att den här motbjudande företeelsen nu är på gång att förbjudas, så blir nyheten i sig bara ytterligare en påminnelse om hur fiskeindustrin är i otakt med värderingar om ekologi och hushållande med naturresurser...

Read more...

Solidaritet, mänskliga rättigheter och mobiler

Anställda som jobbar i veritabla arbetsläger där de tvingas slita elvatimmarsdagar under sexdagarsveckor, men ändå får så lite betalt att de inte kan leva på lönen om de inte arbetar övertid. Arbetare som inte får prata med varandra, eller ens le emot varandra, för att det anses skada produktiviteten. Det är så det ser ut i det taiwanesiska företaget Foxconns kinesiska fabriker. Och komponenterna som tillverkas där levereras till amerikanska, europeiska och japanska IT-jättar som Apple, Dell, Sony, Nokia och Ericsson för att sedan bli en del i t.ex. en ny I-phone.

De kinesiska arbetarna befinner sig i en situation som innebär det sämsta av två världar. De utsätts för en rå och otyglad marknadsekonomi där allt handlar om att företaget de jobbar för skall tjäna pengar på en enorm global efterfrågan på elektronikprodukter. Samtidigt lever de i en hård diktatur där deras möjligheter att protestera emot rovdriften är extremt begränsade. Så i spelet där allt ifrån kinesiska kapitalister (i symbios med det styrande kommunistpartiet), multinationella företag i väst och slutkonsumenter av IT-produkter i t.ex. Sverige är vinnare på en prispress på elektronik, så är det de kinesiska arbetarna som betalar priset.

Så vem har då ansvar för deras situation? Självklart ligger det största ansvaret hos de företag som driver rovdriften, och hos den kinesiska diktaturen, men det sipprar även ned på samtliga som tar del av vinsterna ifrån slavarbetet. Visst, det är svårt att ta ansvar för något som man inte känner till, men man kan inte heller svära sig fri ifrån allt bara för att man väljer okunskapens och omedvetenhetens enkla väg... För oss i Sverige innebär det ett ansvar som konsumenter, men även ett ansvar som medborgare. Det är omöjligt för en enskild konsument att ha koll på alla led i alla produkter som han eller hon köper. Därför behövs det regleringar, lagkrav på företag att redovisa och styrmedel som förbud och skatter på produkter som inte håller måttet vad gäller arbetsrätt, mänskliga rättigheter eller miljö ("CSR", Corporate Social Responsibility). Behovet av att det ageras på en politisk nivå är därför mycket stort. Det färska exemplet med hur indiska läkemedelstillverkare förorenar sitt närområde på ett sätt som inte bara förstör lokal natur, utan även riskerar att öka antibiotikaresistensen hos bakterier, är talande, där finns det helt enkelt ingen information som konsumenten kan använda för att undvika att bidra till miljöförstörelsen eftersom det är sekretessbelagt var tillverkningen av medicinerna sker.

Det kinesiska exemplet visar väldigt tydligt på att det krävs ett större ansvarstagande på både politisk och personlig nivå. Men det kräver också att man både som konsument och som politiker vågar gå emot alla de starka krafter som säger att det visserligen är viktigt med mänskliga rättigheter och en bra miljö, men om konsekvenserna drabbar någon utanför vår egen sfär så är det nog ändå viktigare att våra företag får fortsätta att tjäna stora pengar och att vår egen befolkning nöjt får fortsätta att konsumera billiga varor. Denna attityd har lyst igenom väldigt tydligt när amerikanska eller europeiska politiker t.ex. skall förhandla fram nya frihandelsavtal med länder i syd, och har illustrerats med smärtsam tydlighet under de pågående folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern. Vad som är lönsamt trumfar fortfarande ut vad som är rätt och riktigt, och man är fortfarande sig själv närmast i Väst.

Faktum är att sann solidaritet i utrikes- och handelspolitik är mycket ovanligare än man skulle vilja hoppas på i våra upplysta demokratier. Men det är också ett faktum att den är vanligare på den politiska vänsterkanten en till höger (även om det finns ytterst pinsamma undantag, som får behandlas i ett annat inlägg...), något som kan göra mig som liberal kluven emellan min syn på inrikespolitik och utrikespolitik. Som tur är finns det ett alternativ, det gröna alternativet, som kombinerar en stark solidaritet med omvärlden med en frihetlig, liberal, grundsyn på människan. Det är också ofta gröna partier som går i bräschen för den så viktiga kampen emot att vi i Väst bidrar till miljöförstöring och kränkning av mänskliga rättigheter i andra delar av världen (som hela det här inlägget handlar om).

Read more...

Right Livelihood-priset ett föredöme

Nu har pristagarna för Right Livelihood-priset, som även har kallats det alternativa fredspriset meddelats. Jurys om utser pristagarna har belönat förändring på gräsrotsnivå, och pristagarna är människor eller organisationer som kanske inte är särskilt kända för den breda globala allmänheten, men som bedömts ha gjort stora insatser lokalt där de verkar.

Miljörörelsekämpen Nnimmo Bassey från Nigeria har belönats för sin kamp mot den till stor del ouppmärksammade oljekatastrof som fortfarande pågår i Nigerdeltat, där de stora oljebolagens profithunger hårt drabbat både de lokala ekosystemen och de människor som är beroende av närmiljön för sin försörjning. Kontrasten emellan hur både oljebolagen och världspressen intresserar sig för problemen i Nigeria och de fattiga bönder som drabbas av utsläppen med allt fokus på BPs utsläpp i Mexikanska Gulfen är total.

Även biskop Erwin Kräutler från Brasilien hedras för sin kamp för ursprungsbefolkningen och emot skogsskövling och miljöförstörelse, och Shrikrishna Upadhyay och organisationen Sapros från Nepal får pris för att under många år mobiliserat lokala samhällen i arbete mot fattigdom. Slutligen får organisationen Physicians for human rights från Israel del av priset för sin kamp för allas lika rätt till hälsa i Israel och Palestina.

Right Livelihood-prisets moraliska pondus har enligt min mening stärkts genom valet av pristagare som alla på ett utmärkt sätt verkar exemplifiera en kamp mot svåra odds för en bättre värld. Och prisets betydelse ökar dessutom av att dess äldre, mer kända och uppmärksammade "konkurrent", Nobels fredspris, ofta kapitalt misslyckats med att belöna den sortens genuina altruistiska strävan, inte minst genom den sista fadäsen, utnämningen av USAs president Barack Obama.

Read more...

"Utsläppet kan vara större än befarat"

DN skriver om oljekatastrofen i den mexikanska golfen att "Utsläppet kan vara större än befarat". Det måste vara de senaste månadernas mest återanvända rubrik... Jag vet inte hur många gånger som någon återigen konstaterat att det läcker ut mer olja än vad man tidigare befarat... Och det är intressant att lokala politiker i Lousiana nu vill komplettera ansträngningarna med att få bort oljan med att be alla att tillsammans be för ett mirakel...

Read more...

Dödsskjutningar vid demonstration i Peru

Det faktum att fem personer sköts ihjäl av polis vid sammandrabbningar med demonstranter i Chala, i den peruanska provinsen Arequipa är nog okänt för de flesta i Sverige. Det hade det även varit för mig, om jag inte läst artikeln på Latinamerika.nu som Svalornas utsände Nadia Enedahl hade skrivit. Och det är kanske ingen större nyhet i Sverige, tusentals människor dör runt omkring i världen varje dag i konflikter, och mångdubbelt fler av svält och sjukdomar. Det som gör den här artikeln intressant, förutom att den kommer ifrån Peru, ett land som jag har starka känslomässiga kopplingar till, är komplexiteten i konflikten. När militär skjuter ner demonstranter så brukar det ofta röra sig om övervåld och maktmissbruk av auktoritära regimer för att förtrycka en protesterande befolkning, inte minst i Latinamerika med esom har en historia med många grymma militärdiktaturer. I det här fallet rörde sig dock protesterna om att försöka stoppa regeringens dekret om att den informella gruvnäringen skall regleras. Även om det förekommer oacceptabel miljöförstöring och sociala problem i de stora gruvorna som ofta drivs av internationella gruvbolag, så ser det ofta än värre ut i de närmast laglösa informella gruvorna. Det tas ofta ingen miljöhänsyn överhuvudtaget, och i de fall då det finns en lokalbefolkning av ursprungsfolk, så drabbas de hårt. Fenomenet gäller inte bara gruvnäringen, i t.ex. Brasilien förekommer det regelbundet konflikter där både storjordbrukare och grupper av lösdrivande och fattiga guldgrävare m.m. förstör den lokala miljön och med våld driver bort den befolkning som levde av den. I de laglösa samhällena som byggs upp kring gruvorna förekommer också annan brottslighet, som t.ex. människohandel för sex och arbetskraft. Så det är definitivt bra att Perus regering tar tag i problemet. Sen måste man dock kunna hantera en demonstration utan att börja skjuta skarpt mot folkmassan, och den internationellt välrenommerade människorättsorganisationen Human Rights Watch har också krävt en utredning av dödsskjutningarna. Bra så, men protesterna ifrån det särintresse som de som arbetar med de informella gruvorna utgör får inte tillåtas att stoppa upp vad som verkar vara en positiv och nödvändig reglering av en mycket smutsig bransch.

Read more...

Miljöförstöring dödligare än krig

Idag är det världsvattendagen, en dag tillägnad att uppmärksamma alla människors behov av rent vatten. I ett land som Sverige, med ett av världens bästa kranvatten, kan det vara lätt att glömma hur beroende man är av tillgång till rent vatten, och hur många som saknar den tillgången. UNEP, FNs miljöprogram, konstaterade idag att fler människor dör i världen av brist på rent vatten än av allt totalt våld, inklusive krig, sammanlagt. Dessutom ligger det enligt UNEP människor med sjukdomar kopplade till förorenat vatten i hälften av världens sjukhusbäddar. Tanken är hisnande. Om man jämför med hur mycket uppmärksamhet problemet får med allt som skrivs om allting ifrån lokala mord till terrordåd och krig över hela världen så verkar frågan om tillgång till rent vatten näsan helt bortglömd och bortprioriterad. Naturligtvis beror detta på faktorer som att media bryr sig mer om närområdet (eller om områden som Nordamerika där folk ser ut som vi och lever som vi) samt att den långsamma död som orsakas av törst och sjukdomar inte ger en lika bra story. Men faktum är att det krävs uppmärksamhet, för uppmärksamhet ger medvetenhet som manar till handling.

Förorenat vatten är någonting vi kan göra något åt, även härifrån Sverige. Vi kan ge mer och bättre bistånd. Vi kan uppmuntra de företag som verkar i områden där människor dör av förorenat vatten att påverka positivt genom sina affärer. Och vi kan sätta press på, och hänga ut och bojkotta om det krävs, de företag som står för föroreningarna. Och självklart kan vi även engagera oss ideellt eller skänka pengar till organisationer som arbetar med frågan.

Faktum är att ett av de mest centrala leden är att europeiska och amerikanska företag som själva har hyfsade standards för utsläpp kritiskt granskar och ställer krav på sina underleverantörer. Om marknaden krymper för produkter ifrån de smutsigaste industrierna, om det inte längre blir lönsamt att förorena heller i de länder där staterna är för svaga eller ointresserade för att kontrollera lokala utsläpp, så kommer industrierna själva att förbättra sin verksamhet. Det är naturligtvis en komplikation att handeln ifrån råvara till färdig produkt sker i så många led att det är svårt att veta hur tungmetallerna i datorn du knappar på har brutits, eller var datorn hamnar när du är färdig med den. Men återigen, med ökad uppmärksamhet och mer debatt så kommer bättre information fram och möjligheten att påverka förbättras. Jag är medveten om att det är en sliten klyscha, men vi har alla ett ansvar genom hur vi agerar som företagare och konsumenter. UNEPs alarmerande rapport på världsvattendagen kan vara en motivation till att ta det ansvaret.

Read more...