Valet i Colombia

lördag 19 juni 2010

Imorgon är det val i Colombia, och allt tyder på att försvarsministern Juan Manuel Santos kommer att vinna. Igår hade jag förmånen att besöka ASFADDES, en organisation av anhöriga till försvunna som arbetar för att ta reda på vad som har hänt med människor som förts bort av staten (polis, militär, säkerhetspolis, mm) eller organisationer som samarbetar med staten (paramiliträrer). Det var ett mycket intressant besök, och det stärkte den bild som jag redan hade fått av besöket på Swefor, nämligen att den colombianska staten är ännu mycket sjukare än vad som redan visats av skandaler som "Falsos positivos", "Parapolítica", mm. Alla är medvetna om gerillans brott och grymheter, men staten och paramilitärernas fortsatta grova kränkningar mot de mänskliga rättigheterna ignoreras till stor del eftersom de inte drabbar människor med inflytande, och inte heller den vanliga colombianska medelklassen, utan fattiga människor i rurala områden samt människor som på ett eller annat sätt jobbar med mänskliga rättigheter eller på andra sätt företräder folket mot staten eller mäktiga ekonomiska aktörer. Detta gäller allt ifrån lokala ledare för fattiga samhällen som inte vill bli bortdrivan ifrån sin mark bara för att ett gruvbolag skall bryta malm eller en storbonde vill odla oljepalmer till statens högsta åklagare om de går emot militärens, polisens, paramilitärens, storindustrin/överklassen eller regeringens intressen. Och regeringen med Uribe i spetsen markerar tydligt sin position genom att smutskasta alla former av människorättsförsvarare genom att kalla dem för nyttiga idioter eller gerillasympatisörer. Och tyvärr så håller Colombias folk på att välja en president som om något har ännu mindre respekt för de mänskliga rättigheterna än Uribe. Om jag hinner så skall jag skriva lite mer om besöket på ASFADDES och deras berättelser imorgon.

Read more...

Lättnad av blockaden mot Gaza

Israel har tydligen, efter PR-fiaskot med räden mot "Ship to Gaza" bestämt sig för att lätta på blockaden mot Gaza. Numera skall skolmaterial, böcker, datorer och leksaker släppas in. Hur blockaden mot dessa varor tidigare har hjälpt Israels säkerhet är minst sagt svårt att förstå... Eftersom både EU och FN har krävt att blockaden hävs, så får man hoppas att lättnaden inte innebär att trycket på Israel minskar.

Jag är väl medveten om att Ship to Gaza historien är både gammal och väldiskuterad vid det här laget, men nu när jag ändå har börjat skriva igen, så får det bli en kommentar om hela situationen. Blockaden av Gaza har många gånger konstaterats vara folkrättsvidrig. Det är dessutom svårt att förstå vad annat än kollektiv bestraffning som har kunnat motivera den absurda lista på varor som inte släpps in, vilket exemplifieras av listan med varor för vilka förbudet precis har hävts. Det faktum att Egypten också har del i blockaden gör inte Israels skuld mindre, även om det kan tyckas underligt att Egyptens skuld inte diskuteras mer. En olaglig aktion på internationellt vatten som del i en olaglig blockad kan inte annat än fördömas, speciellt då den har krävt dödsoffer (notera att aktivisterna på båten kunde ha använt en beslagtagen Uzi om det hade varit ute efter att döda de israeliska bordande soldaterna, men den slängdes i havet). Läs även gärna folkrättsproffessorn Hans Corells redogörelse över den legala biten.

Israel motiverar blockaden med att de är i krig mot Hamas. Om nu blockaden hade skett genom att enbart krigsmateriel stoppades ifrån att komma in och hanterats på Israels territorialvatten, så hade även det varit ytterst tveksamt, med tanken på att Israels hela “krig mot Hamas” kan anses bero på den israeliska ockupationspolitiken, som sätter Israel i ett omöjligt dilemma. Om man som land ockuperar ett område har man, som jag skrivit om tidigare, egentligen två möjligheter vad gäller den långsiktiga hanteringen av dess befolkning. Ett alternativ är naturligtvis att lämna området till dess befolkning och/eller till en annan stat, men då kan man naturligtvis inte skicka ut bosättare, bygga murar eller på andra sätt annektera de politiskt, ekonomiskt, resursmässigt och strategiskt viktigaste områdena på ursprungsbefolkningens bekostnad. Det strider som konstaterats av ett antal FN-resolutioner och otaliga frivilligorganisationer emot folkrätten. Ett annat alternativ är att behålla området, men då måste naturligtvis alla som bor där ges fullt medborgarskap och fulla demokratiska rättigheter, annars skapar man en rasistisk apartheidstat. Den svensk-israeliska statsvetaren Nidal Kersh har skrivit en mycket läsvärd artikel om möjligheten för palestinierna att fokusera på att kräva medborgarskap istället för en egen stat.

Argumentet att ockupation och blockad behövs så länge som det finns palestiner som attackerar Israel är ihåliga. Det är ungefär som om den Sydafrikanska apartheidregimen skulle hävda att apartheid behövs så länge det finns svarta som begår brott mot vita. Israel måste naturligtvis först respektera palestiniernas rättigheter genom att ge dem deras land tillbaka (samt kontroll över sina gränser) eller medborgarskap i en funderande demokrati där alla har samma rättigheter (och det land som annekterats genom bosättningar ersätts för de som blivit av med det). Därefter, då de står på rättslig och moralisk fast mark, kan de hantera de som eventuellt gör sig skyldiga till brott mot staten Israel genom t.ex. terrorismhandlingar inom lagens gränser. Att det skulle vara ett hot för staten Israels existen att ge palestinierna frihet är mer än lovligt absurt, det är självklart ett mycket större hot att fortsätta med ockupationspolitiken, då den både ger Israel yttre och inre fiender och långsamt korrumperar landets egna befolkning genom att göra dem till förtryckare. Men tyvärr styrs agendan i Israel av en vilja att behålla de ockuperade områdena utan att ge de palestinier som bor där medborgarskap. Och den ekvationen kommer aldrig att gå ihop.

Read more...

Bränderna i Rinkeby

För några dagar sedan, då jag hade läst om upploppen i Rinkeby, och dessutom hade lite tid över att skriva, så skrev jag ned lite tankar. Det blev för långt för att publiceras här på bloggen, så jag publicerade på Newsmill istället. För den intresserade, så finns artikeln, samt de artiklar den refererar till här. Det är för övrigt Newsmill och inte jag själv som har titulerat mig "Rinkebypolis", jag skrev att jag jobbade i Västerort där Rinkeby ligger. Det har inte blivit så mycket kommentarer, men artikeln låg med på 10 i topp listan ett par dar, så den har tydligen lästs av ganska många.

Read more...

Besök på Swefor

onsdag 16 juni 2010

Under eftermiddagen hade jag förmånen att få besöka Swefor, den kristna fredsrörelsens internationella MR-organisation, i deras kontor i Bogotá. Det var inspirerande att få höra om deras arbete som medföljande fredsobservatörer. Organisationens kärnverksamhet går ut på att genom att besöka och följa med personer som har blivit utsatta för hot, och genom att ha en löpande kontakt med lokala och centrala myndigheter (militär, polis, MR-ombudsmän, mm) förbättra säkerhetsläget för personer som är utsatta för hot ifrån militär, polis, paramilitära grupper eller gerillan. Samtalet med personalen på kontoret gav på flera sätt en tydligare kunskap om MR-läget i Colombia en vad tre veckors resande hade gjort. Bland annat framkom väldigt tydligt att de paramilitära grupperna som knappast ens verkar existera längre om man följer rapporteringen i t.ex. svensk media är ytterst närvarande och aktiva i stora delar av Colombia, även om de inte har en lika stark central struktur som de hade tidigare (under AUC-paraplyet). Och visserligen begår de inte tillnärmelsevis lika många mord längre, men det beror fämst på att de redan, tillsammans med militären, kontrollerar så pass stora delar av landet att de massakrar de begick när de skulle ta över ett område inte längre är nödvändiga. Perosnalen på Swefor var också mycket tydliga med att en stor del av de mord, hot, och andra brott mot de mänskliga rättigheterna som de arbetar för att motverka kommer ifrån staten, polis och militär. Det är alltså inte bara så att militären har nära kopplingar till paramilitära grupperingar (ibland opererar de tillsammans) utan de begår även själva en stor del av de brott som Swefor arbetar för att stävja med sin närvaro. Och det är också just de brott som begås av staten, eller grupper med nära kopplingar till staten, som effektivast hindras genom Swefors närvaro, då de har mycket mer att förlora på att deras kränkningar och brottslighet blir känd än t.ex. FARC som knappt har ett rykte att försvara. Apropå FARC så fick jag även höra att den 12-årige pojken som sprängdes i El Charco inte själv var medveten om vad han gjorde, utan han fick en småsumma pengar av FARC för att bära in ett paket på en polisstation som han inte visste vad det innehöll, och sedan sprängde FARC bomben med fjärrutlösare. Och så finns det folk i Sverige som skickar pengar till dem...

Read more...

Barnsoldater och bomber hjälper korrupt regering

tisdag 15 juni 2010

I dagarna rapporterade TT att en 12-årig pojke hade dödats då han burit in en bomb på ett polishögkvarter i staden El Charco i distriktet Nariño i södra Colombia. Militärchefen Padilla skyller räden på FARC, och även om han inte behöver vara något sanningsvittne så är det svårt att se att någon annan organisation skulle kunna ligga bakom attentatet. Händelsen väckte naturligtvis avsky. FARC har visserligen både gjort sig kända för att använda bomber och barnsoldater, men den än mer motbjudande kombinationen av de två verkar så vitt jag vet vara ny även för dem. Incidenter som denna, och många, många fler, har gjort att det colombianska folket hyser ett djupt hat mot FARC, som verkar kombinera de sämsta sidorna hos en rebellrörelse och ett brottssyndikat. De handlar med narkotika som vilken kartell som helst, men spränger även bomber och sysslar med kidnappningar, och behandlar alla som kommer i deras väg med total hänsynslöshet oavsett om det är poliser eller fattiga bönder. De som drabbas hårdast av deras grymheter är folket som de påstår sig kämpa för. Det är därför inte särskilt konstigt att president Uribe har vunnit stor populäritet på sin relativt framgångsrika kamp mot FARC, senast i dagarna befriades ett par till av de som organisationen har hållit gisslan av den colombianska militären. Och det är på grund av den populäriteten som Uribes utsedde efterträdare Juan Manuel Santos, försvarsminister i dennes regering och partiledare för Partido de la U, Uribes eget parti, ser ut att bli Colombias näste president.
För många colombianer, och för de som är åtminstone en aning insatta i colombiansk politik, så är detta bara en liten del av uribismons ansikte. Under president Uribes högerregering har mycket lite gjorts för att bekämpa grogrunderna för brottslighet och gerillaverksamhet, fattigdom, arbetslöshet, dålig utbildning och Colombias stora regionala ojämlikheter. Dessutom har Uribes regeringstid präglats av ett antal grova korruptionsskandaler. Den kanske värsta är de så kallade “falsos positivos”, mord av militärer på människor som lever marginaliserade liv för att sedan presentera liken som gerillasoldater mot betalning. En del colombianer jag talat med säger att kontakter hävdar att de som dödats egentligen är kriminella, tjuvar, knarkhandlare, mördare, som rättsystemet inte klarat av att döma, eller som döms till mycket låga straff och därefter kommer ut igen och fortsätter att begå brott. Om det rör sig om den sortens organiserade utomrättsliga avrättningar, så kan det kanske för vissa tyckas vara en förmildrande omständighet att det är brottslingar som tas av daga, men vad det egentligen innebär är att det inte rör sig om enskilda rötägg inom militär och polis som begår mord, utan att det är fråga om organiserade och förankrade metoder att hantera kriminalitet genom att staten utan någon som helst rättslig prövning begår mord på misstänkta. Sen verkar det bara vara en, och antagligen skev, bild. Trovärdigare källor hävdar att de mördade är alla sorts människor som lever utanför samnhället och som saknar anhöriga med en stark röst. Förutom “falsos positivos” så har det även framkommit att politiker nära Uribes regering har haft mycket nära band till de paramilitära styrkor som har mördat minst lika många människor som de hatade FARC, den så kallade “parapolítica” skandalen. Uribe själv hade dessutom en viktig roll i att stärka de paramilitära grupperna under sin tid som guvernör i provinsen Antioquia då han bidrog till att beväpna lokala miliser som kan kopplas till AUC, den paramilitära paraplyorganisationen i Colombia. Andra korruptionsskandaler som kan nämnas är att säkerhetstjänsten DAS använts som politiskt styrd spionorganisation för att gynna regeringen och missgynna oppositionen samt att statligt jordbruksstöd avsett för fattiga bönder hamnat i händerna på rika godsägarfamiljer.
Den 20e juni är det dags för den andra valomgången i Colombias presidentval mellan Santos och de grönas kandidat, och Bogotás före detta borgmästare, Antanas Mockus, en universitetsrektor som har gjort sig känd för att vara rent igenom hederlig, och en aning oortodox. Att döma av den första valomgången så kommer Santos att vinna en storseger. Det kan tyckas underligt med tanke på alla grova skandaler som det rapporterats flitigt om under dem semaste tiden, men förklaringen ligger som sagt till stor del i att Uribe tryckt tillbaka FARC och förbättrat säkerhetsläget i stora delar av landet, även genom en amnesti som i praktiken inneburit straffrihet för många mycket grova brottslingar inom deparamilitära grupperna. Dessutom tros den sympatiske Mockus av många att vara för vek för att hantera det upplevda hotet ifrån Venezuelas bombastiske och frispråkige president Hugo Chávez, som gärna markerar verbalt och militärt mot Colombia.
Det är alltså till stor del FARC och Hugo Chávez som är Santos och uribismons bästa vänner inför valet, och som (tillsammans med det faktum att Santos har ett gigantiskt etablissemang med resurser till sitt förfogande i valrörelsen som inte alltid arbetar helt rent) tyvärr ser ut att göra att Colombia kommer att fortsätta att ha en korrupt regering som i bästa fall ignorerar brott mot de mänskliga rättigheterna hos militär, polis och säkerhetstjänst, och i värsta fall orkestrerar och uppmuntrar till dem.

Read more...