I dagarna rapporterade TT att en 12-årig pojke hade dödats då han burit in en bomb på ett polishögkvarter i staden El Charco i distriktet Nariño i södra Colombia. Militärchefen Padilla skyller räden på FARC, och även om han inte behöver vara något sanningsvittne så är det svårt att se att någon annan organisation skulle kunna ligga bakom attentatet. Händelsen väckte naturligtvis avsky. FARC har visserligen både gjort sig kända för att använda bomber och barnsoldater, men den än mer motbjudande kombinationen av de två verkar så vitt jag vet vara ny även för dem. Incidenter som denna, och många, många fler, har gjort att det colombianska folket hyser ett djupt hat mot FARC, som verkar kombinera de sämsta sidorna hos en rebellrörelse och ett brottssyndikat. De handlar med narkotika som vilken kartell som helst, men spränger även bomber och sysslar med kidnappningar, och behandlar alla som kommer i deras väg med total hänsynslöshet oavsett om det är poliser eller fattiga bönder. De som drabbas hårdast av deras grymheter är folket som de påstår sig kämpa för. Det är därför inte särskilt konstigt att president Uribe har vunnit stor populäritet på sin relativt framgångsrika kamp mot FARC, senast i dagarna befriades ett par till av de som organisationen har hållit gisslan av den colombianska militären. Och det är på grund av den populäriteten som Uribes utsedde efterträdare Juan Manuel Santos, försvarsminister i dennes regering och partiledare för Partido de la U, Uribes eget parti, ser ut att bli Colombias näste president.
För många colombianer, och för de som är åtminstone en aning insatta i colombiansk politik, så är detta bara en liten del av uribismons ansikte. Under president Uribes högerregering har mycket lite gjorts för att bekämpa grogrunderna för brottslighet och gerillaverksamhet, fattigdom, arbetslöshet, dålig utbildning och Colombias stora regionala ojämlikheter. Dessutom har Uribes regeringstid präglats av ett antal grova korruptionsskandaler. Den kanske värsta är de så kallade “falsos positivos”, mord av militärer på människor som lever marginaliserade liv för att sedan presentera liken som gerillasoldater mot betalning. En del colombianer jag talat med säger att kontakter hävdar att de som dödats egentligen är kriminella, tjuvar, knarkhandlare, mördare, som rättsystemet inte klarat av att döma, eller som döms till mycket låga straff och därefter kommer ut igen och fortsätter att begå brott. Om det rör sig om den sortens organiserade utomrättsliga avrättningar, så kan det kanske för vissa tyckas vara en förmildrande omständighet att det är brottslingar som tas av daga, men vad det egentligen innebär är att det inte rör sig om enskilda rötägg inom militär och polis som begår mord, utan att det är fråga om organiserade och förankrade metoder att hantera kriminalitet genom att staten utan någon som helst rättslig prövning begår mord på misstänkta. Sen verkar det bara vara en, och antagligen skev, bild. Trovärdigare källor hävdar att de mördade är alla sorts människor som lever utanför samnhället och som saknar anhöriga med en stark röst. Förutom “falsos positivos” så har det även framkommit att politiker nära Uribes regering har haft mycket nära band till de paramilitära styrkor som har mördat minst lika många människor som de hatade FARC, den så kallade “parapolítica” skandalen. Uribe själv hade dessutom en viktig roll i att stärka de paramilitära grupperna under sin tid som guvernör i provinsen Antioquia då han bidrog till att beväpna lokala miliser som kan kopplas till AUC, den paramilitära paraplyorganisationen i Colombia. Andra korruptionsskandaler som kan nämnas är att säkerhetstjänsten DAS använts som politiskt styrd spionorganisation för att gynna regeringen och missgynna oppositionen samt att statligt jordbruksstöd avsett för fattiga bönder hamnat i händerna på rika godsägarfamiljer.
Den 20e juni är det dags för den andra valomgången i Colombias presidentval mellan Santos och de grönas kandidat, och Bogotás före detta borgmästare, Antanas Mockus, en universitetsrektor som har gjort sig känd för att vara rent igenom hederlig, och en aning oortodox. Att döma av den första valomgången så kommer Santos att vinna en storseger. Det kan tyckas underligt med tanke på alla grova skandaler som det rapporterats flitigt om under dem semaste tiden, men förklaringen ligger som sagt till stor del i att Uribe tryckt tillbaka FARC och förbättrat säkerhetsläget i stora delar av landet, även genom en amnesti som i praktiken inneburit straffrihet för många mycket grova brottslingar inom deparamilitära grupperna. Dessutom tros den sympatiske Mockus av många att vara för vek för att hantera det upplevda hotet ifrån Venezuelas bombastiske och frispråkige president Hugo Chávez, som gärna markerar verbalt och militärt mot Colombia.
Det är alltså till stor del FARC och Hugo Chávez som är Santos och uribismons bästa vänner inför valet, och som (tillsammans med det faktum att Santos har ett gigantiskt etablissemang med resurser till sitt förfogande i valrörelsen som inte alltid arbetar helt rent) tyvärr ser ut att göra att Colombia kommer att fortsätta att ha en korrupt regering som i bästa fall ignorerar brott mot de mänskliga rättigheterna hos militär, polis och säkerhetstjänst, och i värsta fall orkestrerar och uppmuntrar till dem.
Read more...
Inlägg
