Turkiet, och dess behov av självrannsakan

USAs respresentantshus utrikesutskott har antagit en icke bindande resolution som säger att morden på armenier under det osmanska riket var ett folkmord. Turkiet har svarat med att kalla hem sin USA ambassadör. Frågan är extremt känslig i Turkiet, ett land som verkar ha svårt att konfronteras med både sin egen historia och existerande interna motsättningar, som behandlingen av den kurdiska minoriteten. Ofta reagerar man extremt defensivt, vilket hemkallandet av ambassadören ifrån USA, ett av landets absolut viktigaste allierade, visar. Det får dock inte vara en orsak för resten av världen att inte tala klarspråk. Vad som är ett folkmord skall avgöras av fakta, och inte vad som anses politiskt opportunt. Dessutom behöver uppenbarligen den turkiska staten, efter en lång historia av att ha varit en militärdominerad stat med mycket liten respekt för mänskliga rättigheter bli bättre på självrannsakan. Visst är det viktigaste att lösa dagens konflikter och förbättra dagens relationer med t.ex. Armenien eller kurder i och utanför Turkiet, men vägen dit borde inte vara att blunda för det förflutna, utan snarare att våga göra upp med det förflutna. Därför borde även Sverige och EU följa fakta och forskning i frågan om folkmordet på armenier och inte politisk smidighet.

Read more...

Levande begravd för att ha haft vänner

DN rapporterar idag om att en 16-årig flicka skall ha begravts levande av sina egna släktingar. Anledningen skall vara att flickan, Medine Memi, har haft manliga vänner. Detta är så vidrigt att det saknas ord för att beskriva. Tanken på att en flicka mördas, och dessutom på ett utstuderat grymt sätt, av sina egna familjemedlemmar, de som borde skydda och vårda henne, är så fruktansvärd att den inte går att ta in. Det rör sig alltså inte om ett vansinnesdåd i affekt, eller ens om en enskild sjuk, skruvad människa, utan antagligen om ett hedersmord där ett antal släktingar till flickan, säkerligen främst eller bara manliga, har suttit och tillsammans bestämt sig för att de skall bakbinda henne och gräva ned henne levande. Jag är medveten om att jag nu kommer att ge mig ut på tunn is, men för mig så betyder det att det finns extremt sjuka kulturella strömningar i det område där detta skedde, kurdiska sydöstra Turkiet. Jag vill naturligtvis klargöra att detta inte på något sätt innebär att jag påstår att kurder, turkar, muslimer, eller någon annan grov, godtycklig kategori av människor har en sämre kultur, och ägnar sig åt hedersmord. Det är just när man vill klumpa ihop människor efter etnicitet eller religion, eller någon annan egenskap, och sen klistrar på alla i gruppen förkastliga egenskaper som finns hos vissa, som man tappar fotfästet och halkar ned i rasism, främlingsfientlighet eller den nu så populära islamofobin. Dessutom är jämförelsen emellan etniciteter eller religioner ofta ointressant och dessutom ibland missvisande, orättvis och rent av rasistisk. Det som dock är intressant är att jämföra lokala eller regionala seder, vare sig de anses vara religiösa eller kulturella (för mig flyter de begreppen ofta i varandra) med universella värderingar, som tex kan representeras av FNs olika konventioner för mänskliga rättigheter. Och när man ser exempel på hur ett ofattbart vidrigt mord faktiskt är en kulturell handling, som i fallet med Medine Memi, så måste man kunna fördöma inte bara den enskilda handlingen, utan hela det kulturella kontext i vilket den utfördes. Därefter måste man överväga hur sådana kulturer kan bekämpas och förändras, inifrån och utifrån. Och detta gäller självklart inte bara hedersmord i Turkiet, det gäller även tex grymma Sharialagar i talibankontrollerade delar av Afghanistan, vålds- och våldtäktskultur bland Hutu-milisen i Östra Kongo, eller Israels systematiska förtryck på de ockuperade områdena. Kontentan är att man måste kunna tala klarspråk om förkastliga kulturella eller subkulturella avarter utan att falla tillbaka på rasism. Man måste kunna kritisera hedersmord och sharialagar som strukturella fenomen utan att bli islamofobisk, på samma sätt som man måste kunna kritisera Israels ockupationspolitik utan att bli antisemitisk.

Read more...