Tankar om rasism och extremism, samt om den fria debattens svåra gränsdragningar

Som för så många andra så har tankarna även för mig gång på gång under de senaste dagarna sökt sig till tragedin i Norge. Det finns många olika sätt att fundera kring Anders Breiviks terroristdåd. Det som jag själv främst reflekterar över är vad som har lett till det hat som Breivik uppenbarligen har känt under en lång tid, och vad man kan göra för att försöka minska risken att andra galningar fastnar i samma vansinneshat och begår nya terrorhandlingar.

Som jag har uppfattat Breiviks motiv, så handlade det om att han kände att det norska samhället (och många andra europeiska länder) hade tagits över av mångkultur, och speciellt då islam. Invandrare och invandring var problemet, men Islam och muslimer var huvudfienden, och den norska staten med Arbeiderpartiet/socialdemokraterna i spetsen var en medlöpare, en "Quisling" som medvetet sålde ut landet till fienden. Det rör sig om en ny sorts rasistiska konspirationsteorier där fienden inte längre är judarna (tvärtom, Israel är en fanbärare i kampen mot islam), utan muslimerna. Han verkar ha attackerat just staten och Arbeiderpartiet för att de representerar motsvarigheten till antisemitismens "Zionist Ockupation Government", ZOG, i hans och hans gelikars världsbild där islam är fienden. Själv var han kristen och såg sig som en korsriddare i kamp mot ondskan.

Det är inte svårt att förstå att dagens psykfall med hat och våld i själen numera hamnar i muslimhat istället för det förut så väletablerade judehatet som utgör en stark del av de Europas dominerande högerextrema ideologi under 1900-talet, nazismen. I mainstrem media får man regelbundet läsa om grymheter och övergrepp som begås i islams namn, terrorhandlingar, självmordsbomber, steningar, med mera. I nätets undervegetation flödar muslimhatet i mängder av bloggar och kommentarsfält. Muslimer har dålig kvinnosyn, är fundamentalister, våldsbenägna, etcetera. Om man, som så många av dagens unga, lever en stor del av sitt liv på nätet, torde det vara väldigt lätt att sugas upp av allt det hat som lättvindigt sprids för vinden ifrån hundratusentals datorer. Och dessa åsikter finns numera även i det offentliga debatten, spridda av högerextrema partier som det norska Fremskrittspartiet och det svenska Sverigedemokraterna.

Har då exempelvis den sverigedemokratiske partiledaren Jimmie Åkesson något ansvar när han aggressivt går ut och hävdar att muslimerna är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget samt bygger sina valfilmer på skrämselpropaganda där kvinnor i burka jagar pensionärer med rullatorer, och någon dåre sedan köper den världsbilden rakt av och i sin egen sinnesförvirrade värld bestämmer sig för att genom ett blodigt korståg bekämpa den utpekade fienden? Juridiskt, nej (givet att utspelen klarar sig ifrån att bli klassificerade som "Hets mot Folkgrupp", en lag som är svåranvänd). Moraliskt, ja absolut! Här kan parallellen igen lämpligen dras till Nazismen och Hitlers Tyskland. De som deltog i att sprida hat och missaktning emot judar har, även om de själva inte lyft ett finger emot någon enskild person, gjort sig medskyldiga till den fruktansvärda Förintelsen som sedan skedde. Detsamma gäller de Hutuer som i Rwanda var med om att kalla Tutsierna för "kackerlackor" och skuldbelägga dem för allt ont som skedde i landet, de har alla ett ansvar för det kommande folkmordet även om de själva inte svingade några machetes. Det finns alltså gott om fruktansvärda exempel på vad hatpropaganda kan ställa till med.

Hittills har det varit enkelt att argumentera, svart och vitt, rätt och fel, och alla vet ju att rasism är fel och tolerans är rätt. Men verkligheten är dessvärre betydligt svårare än så. Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en öppen diskussion, om att inte demonisera åsiktsmotståndare genom att kalla dem för rasister utan att försöka ha en öppen debatt med högt i tak där även "politiskt inkorrekta" åsikter får uttalas och sedan bemötas. Och det tror jag fortfarande är essentiellt. Men här finns också ett svårt dilemma, en konflikt emellan å ena sidan yttrandefrihet och det konstruktiva med ett öppet och ocensurerat samtal och å andra sidan risken för hets och hatpropaganda som kan leda till missaktning, marginalisering, konflikter och i värsta fall vansinniga våldsdåd. Jag har i ett antal inlägg berört de här frågorna på temat invandring och kriminalitet, och min slutsats är att man måste få peka på de problem som finns. Sen är det lika viktigt att försöka se till att debatten förs på ett schysst sätt utan rasistiska generaliseringar, kollektiva skuldbeläggningar, lögner och halvsanningar, med mera. Men det är inte nödvändigtvis lätt att skilja på en åsikt som bör få komma fram för att bemötas i yttrandefrihetens och den öppna diskussionens namn och en åsikt som bör kväsas och tystas ner för att undvika hetspropaganda och hat. Gränsen kan vara svår och luddig.

När det gäller islam är det kanske ännu mer komplicerat. Det är naturligtvis både rasistiskt och absurt att människor pekas ut som ett problem eller ett hot bara för att de råkar komma ifrån länder där islam är den religion som har varit med och format kultur och sedvänjor. Men gruppen "muslimer" innehåller ju allt ifrån sekulariserade kulturella muslimer som mycket väl kan vara ateister till fundamentalistiska islamister som vill flytta fram islams roll i samhället med våld som ett verktyg. Och att den senare gruppen är ett problem även i ett nordiskt kontext torde vara uppenbart, efter ett antal försök till terrorhandlingar i islams namn, där den mest kända naturligtvis är bomberna i Stockholm i december förra året. Som alltid är det enkelt då man går till ytterligheter, men svårare i verkligheten mitt emellan. Hur är det med de ortodoxa muslimer som anser att guds lag borde genomsyra samhället i mycket högre utsträckning, men som tar avstånd ifrån våld? De kan mycket väl hysa åsikter som jag som vill ha ett sekulariserat och jämställt samhälle uppfattar som mycket problematiska både ur ett demokrati- och ett jämställdhetsperspektiv. Är det då ok att jag tycker att det är ett problem om dessa grupper ökar i inflytande i samhället, även om de är helt igenom pacifistiska? Eller gör jag mig till en del av den antiislamska rörelse som är på frammarsch över hela Europa?

Det är alltid svårt med gränsdragningar. Det är självklart ok att se problem med och vilja begränsa invandringen. Om man däremot glider in i främlingsfientliga resonemang och generaliseringar i sin argumentation så blir det problematiskt och osympatiskt. Om man fortsätter ut i rent rasistiska och kränkande åsikter, så bör ens ställningstaganden inte bara bemötas utan även bekämpas och undertryckas. Och om man löper hela linan ut åt höger till våldshandlingar så bör man som person bekämpas och spärras in. Men det finns inte nödvändigtvis några tydliga gränser emellan de olika kategorierna, och min tro är att de mer extrema hittar energi, stöd och näring för sitt hat hos grupper som visserligen själva är mer sansade och fredliga, men som med sina ställningstaganden och sin argumentation i mångt och mycket delar en gemensam världsbild med extremisterna. Människor som Anders Breiviks formas, påverkas och får näring av människor som Fremskrittpartiets Siv Jensen (eller vår egen Jimmie Åkesson) även om de sedan lämnar dem långt bakom sig i sin extremism.

Samma resonemang kan föras om fundamentalistisk islam, även om det där är ännu mycket känsligare. I princip alla muslimska samfund tar avstånd ifrån extrema, våldsbejakande fundamentaliser som begår terrordåd. Men likväl är inte den våldsbejakande fundamentalismen helt frikopplad ifrån resten av islam. Den föds och göds ofta i en om än fredlig men redan från början dogmatisk och strikt religiös miljö, som i sin tur kan få stöd och resurser ifrån en bredare cirkel av engagerat och ortodoxt troende. På samma sätt som invandringskritik kan hänga ihop med rasism. Och på samma sätt är det här otroligt svårt med gränsdragningar angående vilka åsikter som är "ok" och vilka som är problematiska, vilka som bör bemötas och vilka som har gått så långt att de snarare bör undertryckas och bekämpas.

Jag märker själv när jag skriver detta hur otroligt svårt jag tycker att det är att få klarhet, ta ställning, i de här frågorna. Jag har sedan länge sett att främlingsfientlighet och specifikt islamofobi är ett växande problem i Europa, i Norden, i Sverige. De fruktansvärda terrordåden i Norge är ett extremt och tragiskt uttryck för det problemet. Och samhällets svar måste naturligtvis vara att bekämpa främlingsfientlighet och islamofobi, identifiera och minska spridningen av rasism och hat, bekämpa de miljöer som skapar och ger näring till personer som Anders Breivik. Men den kampen får inte leda till att man lägger locket på och klassificerar alla åsiktsmotståndare som rasister och islamofober. Man måste till exempel även fortsättningsvis få peka på problemen med fundamentalistisk islam och bekämpa de miljöer i vilka personer som självmordsbombaren Taimour Abdulwahab formas och radikaliseras (även om det i hans fall främst lär ha varit Luton i Storbritannien). Man måste även i fortsättningen få diskutera alla sidor av invandringen och de förändringar som den har medfört för våra samhällen, bra som dåliga. Men det blir allt tydligare hur extremt viktigt det är att man lägger stor kraft och energi på att se till att de här diskussionerna förs inom ramarna för ett respektfullt samtal, utan rasistiska undertoner eller kollektiva skuldbelägganden, utan att släppa fram tomgångar som göder hat och extremism.

Och då är vi tillbaka till gränsdragningarna. Vad får man säga? Vilka åsikter bemöter man på ett respektfullt sätt och vilka bekämpar man? Vems åsikter är annorlunda men kan ändå respekteras, och vems är rasistiska? Det finns säkert tusentals svar på de här frågorna. För mig handlar det mycket om att inte generalisera utan att behandla och bemöta människor som individer och inte som delar av ett kollektiv. Men det räcker inte så långt när det gäller yttranden om islam generellt och angrepp på troende muslimer som grupp specifikt. Däremot är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt att då islam attackeras dra paralleller till kristendomen och testa vad som händer om man skulle översätta attacken till ett kristet kontext. Liksom inom islam finns det kristna strömningar som är våldsbejakande och extrema, som sprider hat och missaktning emot vissa grupper samtidigt som det liksom för islam finns en stor massa med helt eller delvis sekulariserade människor som känner en religiös/kulturell tillhörighet men som inte styrs av religiösa dogmer. Om man t.ex. hävdar att muslimska friskolor är ett problem, men inte är beredd att dra parallellen till kristna friskolor, eller om man hävdar att islam manar till diskriminering mot homosexuella men inte vill se att precis samma missaktning finns i kristendomen så lär det röra sig om islamofobi, rädsla för och hat mot det annorlunda för att det är annorlunda och egentligen inte om den enskilda sakfrågan. Men det är inte alltid lika enkelt att se när det rör sig om islamofobi eller annan rasism. Många gånger döljer det sig gissningsvis främlingsfientliga bevekelsegrunder bakom argument som i sig kan vara sakliga och inte uppvisar några tydliga tecken på rasism. Min tro, eller fördom, är att det ofta är fallet för det mesta som produceras av de invandringskritiska partierna på högerkanten som Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti och Fremskrittspartiet. Och många gånger kan det tvärtom vara så att åsikter och argument som i sig vare sig är främlingsfientliga eller förs fram med en främlingsfientlig agenda anklagas för att vara rasistiska bara för att de pekar på problem kopplade till invandring, integration, religiösa eller kulturella sedvänjor (t.ex. hedersmord) hos vissa invandrargrupper, etcetera.

Jag har inga svar på de här viktiga och svåra frågorna, mer än självklarheter som att man måste fortsätta att bekämpa rasism, islamofobi och extremism där man träffar på den, men samtidigt värna om ett öppet samtal med högt i tak och utan polarisering och demonisering av åsiktsmotståndare. Jag tror dock att medvetenheten om att det hela är svårt, om att det inte finns några självklara, tydliga, gränser för debatten, för vad som får sägas och vad som inte får sägas, kan vara nyttig. För det visar på hur viktigt det är att samtidigt som man är tydlig med att ta ställning och stå upp för det man tror på även klarar av att vara ödmjuk inför att det rör sig om svåra frågor och inte bara visa tolerans gentemot andras avvikande åsikter utan även ta sig tid att lyssna och försöka förstå människor som kanske har perspektiv som avviker ifrån ens eget.

Länkar:
Breivik häktas
Polsk företagare förhörd
Dödssiffran kan komma att sjunka
Säpo granskar terrormanifestet
Svensk nazistretorik liknar Breiviks
Polisman bland de döda
Använde dumdumkulor
Mördarens manifest
Planering av attentatet
Vittnesberättelser
DNs sammanfattning

Read more...

Fundamentalister och mördare

En mobb i Mazar-i Sharif, Afghanistan, attackerar en FN-bas och dödar tio personer. Bland annat slits ett antal FN-anställda ut ur den bunker i vilken de hade tagit skydd och angriparna tar livet av alla utom en. Överlevaren klarar sig för att han hävdar att han är muslim. Orsaken till illdådet visar sig vara att en tokig pastor i USA har bränt en koran, vilket lett till enorma demonstrationer och protester. Både morden i Mazar-i-Sharif och koranbränningen fördöms.

Kan man då lasta den koranbrännande pastor Sapp för morden på de FN-anställda i bunkern och alla andra människoliv som har spillts under protesterna? Har han begått ett brott? Många stater har ju försökt verka för att det skall anses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna att skända religiösa symboler. Visst har pastorn ett visst ansvar då han antagligen förutsåg vilka reaktioner hans osympatiska, småaktiga och helt onödiga tilltag skulle riskera att orsaka. Men det ansvaret är marginellt jämfört med det stora ansvar som vilar på alla de religiösa fundamentalister som deltagit i upplopp och mord. Att bränna en bok är att bränna en bok, oavsett om det är koranen, bibeln, den amerikanska konstitutionen, eller Totte Bakar. Om boken är ett original med ett kulturhistoriskt värde så kan jag hålla med om att det är olyckligt, men jag tror knappast att det var fallet med Sapps exemplar av koranen. Och det är människor som skall ha rättigheter, inte deras religioner eller böcker.

Det stora problemet är inte att det finns skenheliga, provokativa, inskränkta och irriterande personer som pastor Sapp, det kommer det alltid att finnas i världen och det måste världen kunna leva med. Det stora problemet är att det finns mängder med lättkränkta, fundamentalistiska människor som anser att en bränd bok är anledning till att starta upplopp och slå ihjäl andra människor. Sapp må vara en idiot, men de som tog livet av bland annat svensken Joakim Dungel är förbannade mördare.

Jag inser mycket väl att en del av anledningen till att just muslimska män i många delar av världen är så religiösa, och så lättkränkta, är en politisk världsordning där västmakter koloniserat, plundrat och trampat på deras respektive länder. Jag är medveten om att hela den muslimska världen provoceras av hur samma demokratier som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter hos vissa länder stödjer hårdföra diktaturer i andra. Jag vet att stödet till Israel, trots omfattande och grova kränkningar emot det palestinska folket, och stödet till diktaturerna i arabvärlden har gjort USA hatat av många vilket i sin tur gör en amerikansk pastors handlingar än mer laddade. Men de folk som reser sig i Nordafrika och Mellanöstern har levt med samma världspolitiska kontext, och trots det har inte gatuprotesterna lett till upplopp. Min tro är att det beror på att demonstrationerna i t.ex. Egypten och Tunisien har haft syftet att kräva demokrati och mänskliga rättigheter och att de inte har haft några signifikanta inslag av fundamentalism. Däremot de religiöst betonade protesterna emot koranbräningen som hållits i Mazar-i-Sharif och Kandahar (där bland annat en flickskola brändes ned) har urartat till mordiska upplopp. Det visar på att det knappast är världspolitiken som i första hand driver människor till mord och galenskap, utan dogmatisk, fanatisk fundamentalism.

Read more...

Ghandi, homofobi och religion

Reaktionerna på att en ny bok om Mahatma Ghandi skriven av den Pulitzerbelönade Joseph Lelyveld presenterar bevis för att Gandhi hade ett homosexuellt förhållande har tydligen blivit starka i Indien. Boken är redan förbjuden i Ghandis hemstat Gujarat och kan mycket väl bli förbjuden i fler stater. Hela historien påminner om att homofobin fortfarande är stark i Indien, tydligen legaliserades inte heller homosexualitet förrän 2009.

Det kan vara nyttigt att komma ihåg att homofobi inte alltid beror på religiösa föreställningar burna av de ofta starkt homofoba världsreligionerna kristendom och islam. Samtidigt är det också uppenbart att även om homofobin knappast skapades av kristendomen eller islam så har den genom att ha kapslats in i ett religiöst, dogmatiskt budskap spridits och burits in i vår tid av bland annat dessa religioner. Faktum är att detta är ett typiskt mönster för just dogmatiska, auktoritära religioner. Då en religion föds fram av historiens nycker så inkorporerar den naturligtvis de värderingar som är dominerande i den tidsålder under vilken den har sitt ursprung. Sedan utges de värderingarna i sitt religiösa kontext för att vara absoluta sanningar, och förs av religionen vidare igenom historien så länge människor anammar religiösa dogmer utan att själva vara kapabla till att se sammanhang och ta ställning. Detsamma gäller många andra av de patriarkala värderingar som ryms inom begreppet "hederskultur", de är äldre än sina religiösa bärare, men tenderar att överleva och frodas i starkt religiösa miljöer.

Jag skulle gissa att de indier som upprörs av den nya boken om Ghandi främst är religiösa/hinduiska traditionalister. Och det bästa sättet att bekämpa förlegade och förkastliga värderingar som homofobi är inte att attackera någon speciell religion, utan att verka för ett samhälle med en stark utbildnings- och upplysningstradition. Där människor uppmanas att ifrågasätta och där religionen ses mer som en personlig, andlig angelägenhet än något som har rätt att ha åsikter om hur samhället skall se ut och om hur folk får lov att leva sina liv, där blir också homofobi och andra diskriminerande och kränkande värderingar successivt allt ovanligare. Här är faktiskt Sverige ett relativt bra exempel för resten av världen (trots att vi fortfarande har mycket kvar att göra).

Read more...

En påminnelse

För att återigen ge sig in i det minerade fältet emellan rasistiska generaliseringar och att blunda för kulturella eller religiösa problem kan jag konstatera att en 15-årig flicka mördats i Bangladesh för att hon anklagats för att ha en affär med en gift kusin. Man får utgå ifrån att kusinen var betydligt äldre än 15, och byborna som dödade flickan verkade inte ha brytt sig om att ge sig på honom. Denna korta TT-notis verkar visa på någon sorts form av den vidriga kulturella strömning som ofta kallas "hederskultur", och som återfinns i stora delar av världen, men kanske främst i Mellanöstern och södra Asien. Det faktum att hederskulturens starkaste fästen finns i muslimska länder är i sig inte särskilt intressant. Det är nämligen självklart att man kan vara muslim utan att hysa den här sortens avskyvärda värderingar. Sen att religionen är en del av och inbakad i den lokala kultur som i t.ex. Bangladesh leder till att flickor mördas på bestialiska sätt är ganska naturligt. För mig är det självklart att religionen egentligen alltid bara är en delmängd av en folkgrupps totala kulturarv, och det går aldrig att helt särskilja den ena ifrån den andra. Nej, det viktiga är att konstatera att det finns kulturer eller subkulturer som innefattar värderingar som strider emot allt som har med vett, vänlighet, medmänsklighet och mänskliga rättigheter att göra. Att som fanatisk kulturrelativist hävda motsatsen, vilket t.ex. Gudrun Schyman och Eva-Britt Svensson gjort i försök att påstå att "hedersmord" inte skulle skilja sig ifrån vanliga fall av kvinnomisshandel, blir både kontraproduktivt och patetiskt. För dessa problem finns även i Sverige, vilket t.ex. medlemmarna i föreningar som "Glöm aldrig Pela och Fadime" kan vittna om igen och igen. Och att neka till detta är inte bara att vända ryggen till de flickor (och pojkar) som utsätts, här och i andra länder, det innebär också en generalisering som blir närmast rasistisk mot invandrargrupper eftersom det skulle innebära att det skulle ställas lägre krav på moral och etik vad gäller hanterandet av "hedersfrågor" på dem än på etniska svenskar. Nej, noll tolerans emot hederskultur och lika skyldigheter likväl som lika rättigheter för alla!

Read more...

Koppling emellan islam och terrorism?

Ett populärt grepp hos främlingsfientliga rörelser, och bland en hord rasistiska bloggare och andra internettroll på högerkanten, är att koppla ihop islam och muslimer i allmänhet med terrorism i islams namn, och de extremister som utför dåden. Den sortens generaliseringar avfärdas tack och lov av i princip hela "etablissemanget" varje gång de dyker upp. Jag skrev själv en artikel om behovet av att kunna bekämpa både våldsbejakande islamism och islamofobi efter terrorattacken emot Stockholm i december.

Men är det då slutet på diskussionen. Räcker det att ännu en gång konstatera att en enormt överväldigande majoritet av alla muslimer är lika mycket, om inte mer, motståndare till islamistisk terror som folk i gemen är? Det står ju utom allt tvivel att de absolut flesta offren för islamistisk terror är just muslimer.

Tja, det måste nog medges att det finns en dimension på debatten som är mer avancerad än så. Med vetskapen om att jag nu ger mig in på minerad mark så kan man konstatera att världen självklart är lite mer komplex än att man kan dela in muslimer i enbart två grupper, de vanliga fredliga muslimerna och de våldsbejakande extremisterna som ägnar sig åt terrorism. Även bland den enorma majoritet som inte förespråkar våld finns det allt ifrån helt sekulariserade personer som ändå definierar sig som muslimer på grund av sitt kulturarv till närmast fundamentalistiska "renläriga" som vill att hela samhället skall genomsyras av islam, t.ex. genom att män och kvinnor hålls åtskilda och att barn får en religiös undervisning och fostran.

Men kan man säga att någon utanför den krets extremister som faktiskt stödjer, planerar och utför terrordåden har ett ansvar för dessa? För att svara på den frågan så kan man dra paralleller med John Ausonius, "lasermannen". I Gellert Tamas reportagebok framstår att Ausonius upplevde att han med sina attacker på människor med utländsk bakgrund bara gjorde handling av vad han uppfattade som en bred känsla hos folket av att något måste göras åt "problemet" med invandrare/invandring. Det rådande samhällsklimatet, men ökande främlingsfientlighet, var en viktig faktor. Ausonius fick alltså inspiration till sina våldsdåd av människor, som t.ex. Ny Demokratis Ian Wachtmeister, som själva aldrig hade uppmuntrat till våld, och som naturligtvis kraftfullt tog avstånd ifrån alla våldsdåd.

Vad gäller våldsbejakande islamism är det inte svårt att tänka sig att delar av den muslimska sfären i t.ex. Sverige som är speciellt ortodox kan sprida en ideologi som ofrivilligt göder och föder de mest extrema krafterna, trots att de själva aldrig skulle ta till våld, eller heller uppmana någon annan till att ta till våld. Diskussionerna kring t.ex. Muhammedkarikatyrerna eller Wilks rondellhund är exempel där ett hetsigt tonläge ifrån religiösa ledare som själva inte skulle ta till våld kan uppmuntra mer extremistiska element att gå över gränsen.

Faktum är att det, i alla fall för mig, blir problematiskt när en dogmatiskt världsbild där det t.ex. framhålls att det bör vara straffbart med "hädelse" förs fram av religiösa ledare med inflytande över stora folkgrupper. Sen tycker jag att det är minst lika bekymmersamt att dessa ledare ofta verkar för ett levnadssätt som begränsar den personliga friheten och bibehåller förlegade könsroller. Jag tycker alltså att det i många fall är berättigat och nödvändigt med en kritisk debatt, inte bara om den våldsbejakande extremismen, utan om ortodox religiositet i allmänhet och hur samhället skall förhålla sig till denna (t.ex. vad gäller religiösa friskolor, slöjor på små barn, med mera).

Angrepp på debattörer att de är islamofoba, rasister med mera kan kväsa en hälsosam diskussion, men likväl är det epitet som ibland är befogade och behövs. Om man generaliserar kring gruppen "muslimer" eller om religionen "islam" (som inte defineras av koranen eller av någon religiös auktoritet, utan av alla de människor som anser sig själva vara muslimer) på ett kränkande och missaktande sätt, då kan det vara frågan om islamofobi. Ett klassiskt exempel för svensk räkning är Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet där han framställde islam som det "det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget". Det samma gäller alla dumheter om att samhället håller på att "islamiseras" eller lögner om kopplingar emellan islam och våldtäkter eller annan grov brottslighet. Liknande grundlösa påståenden ägnade att demonisera islam och muslimer är definitivt islamofoba.

En hälsosam jämförelse att göra är att byta ut religionen islam och gruppen muslimer emot kristendom och kristna. Många av de argaste islamofoberna, i Sverige representerade av SD-kretsen, är nämligen tvärtom positiva till kristendomen. Men ingen skulle få för sig att skuldbelägga alla kristna för de otaliga blodbad, den tortyr, det förtryck och de grymheter som har skett i kristendomens namn igenom historien. Och inte avkrävs kristna ansvar för den nu pågående förföljelsen av homosexuella i Uganda heller. De behöver inte ens ta avstånd ifrån inhemska fundamentalister som Åke Green eller Ulf Ekman. Varför? För att det är självklart att det kristendomen betyder för de flesta i dagens Sverige har väldigt lita att göra med fundamentalism och extremism. En kristen svensk får normalt ha sin i varierande grad sekulariserade och moderniserade kristendom i fred, och tillåts värna den känsla av tillhörighet han känner och ta till sig de budskap som han själv gillar. Detta borde självklart gälla även för muslimer.

Svepande attacker emot religiösa grupper, vare sig det rör sig om muslimer eller kristna, blir lätt både rasistiska och kontraproduktiva. Men däremot måste det få vara tillåtet att kritisera religiösa uppfattningar eller sedvänjor utan att bli kallad för rasist. Och inom ortodox islam (liksom inom ultrakonservativ kristendom eller judendom) så finns det mycket som är problematiskt. Så problematiskt att vissa extrema element inspireras till terrordåd.

Read more...

Välj väl, integrationsministern

Integrationsminister Erik Ullenhag har idag skrivit och publicerat en artikel på DN Debatt där han betonar hur viktigt det är att bekämpa islamofobi och diskriminering av muslimer, vilken riskerar att ifrån en redan hög nivå öka som effekt av självmordsbomben i Stockholm. Ullenhag säger också att samhället måste stå upp emot och bekämpa islamistisk fundamentalism, men poängterar att det är en mycket liten del av landets muslimer som tillhör den gruppen extremister som utgör en fara för det öppna samhället. Jag håller med Ullenhag om i stort sett allt han skriver, och har själv tidigare skrivit om behovet av att både bekämpa islamistisk terror och islamofobi. Sen kommer självklart Ullenhag att kritiserar ifrån alla håll och kanter för sin balanserade artikel, med tanke på hur debattklimatet ser ut... Det som jag själv är mest intresserad av är hur han har valt de "företrädare för det muslimska Sverige" som han skall ha träffat idag, och hur han fortsätter att välja att föra en dialog med den heterogena och brokiga grupp människor i Sverige som själva eller av andra definieras som "muslimer". Historiskt har den debatten förts med företrädare för olika muslimska grupperingar som t.ex. Muslimska rådet (med den högaktuella ordföranden Helena Benaouda). Dessa grupperingar har organiserat sig kring sin religiositet och deras ledare har troligtvis valts på grund av en ännu större renlärighet än de vanliga medlemmarna, så de är knappast representativa för gruppen "muslimer" i Sverige, till vilken även moderat troende eller helt sekulära personer tillhör. T.ex. definierar sig den progressiva politikern Nalin Pekgul som muslim, men jag tror inte att hon har särskilt mycket gemensamt med de som normalt utses att representera "Sveriges muslimer". Om Erik Ullenhag som så många andra regeringsföreträdare förr, har sammankallat ett råd bestående av relativt radikala muslimska krafter, så riskerar det att styra diskussionen emot mer religiöst betonade "rättigheter" istället för att handla om den vardagsdiskriminering, speciellt då på arbetsmarknaden, som är ett oändligt mycket mer påtagligt problem för alla som råkar ha namn som Muhammed, Ahmed eller Fatima. Det är för mig eftersträvansvärt, och definitivt inte diskriminering, att religionens inflytande på människors liv begränsas, bara det gäller lika för alla religioner, inklusive kristendomen. Däremot är det alltid diskriminering när människor behandlas olika, och det är en realitet idag i Sverige för mängder med personer som har namn eller utseende som kan associeras till islam.

Read more...

Radikalisering och mer om ansvar

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...

Read more...

Hopp och förtvivlan

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.

Read more...

Viktigt att både kunna fördöma islamofobi och bekämpa militant islamism

Det faktum att Sverige har blivit utsatt för sin första självmordsbombare dominerar fortfarande nyheterna. Media berättar nu om en 28-årig man uppväxt i Tranås. Mannen har på något sätt, kanske under en vsitelse i Luton, Storbritannien, blivit fundamentalistiskt religiös och hatisk. Och detta till den grad att han bestämde sig för att spränga sig själv i luften och försöka ta med sig så många julhandlade, helt ovetande och oskyldiga, män, kvinnor och barn som möjligt i döden. Den sortens fundamentalism måste bekämpas, och det gör man troligtvis inte bäst genom att blunda för att den existerar i ett sammanhang. Handlingen hyllas nu också på extremistiska siter. Samtidigt är det extremt viktigt att man aktar sig för att skuldbelägga människor med muslimsk bakgrund i allmänhet, och att alla sådana rasistiska generaliseringar bekämpas. Jag skrev på ett inlägg om detta igår, men inlägget blev för långt för bloggen, så jag publicerade det på Newsmill istället.

Read more...

Bomb i Stockholm - tankar om terrordådet

En man verkar ha sprängt en bomb som han bar runt midjan mitt i centrala Stockholm under julhandeln. Mannen är död, men han har lämnat ett antal frågor efter sig. Finns det ett samband med den bil som exploderade några hundra meter längre norrut. Var det frågan om ett självmordsttentat? Med islamistiska motiv? Ett meddelande som skickades till TT, och enligt uppgift även till Säpo, skall göra gällande att dådet är islamistiskt motiverat och beror på Sveriges stöd för Lars Wilks och Sveriges deltagande i insatsen i Afghanistan.

Händelsen väcker tankar och känslor. Förvåning och sorg över att islamistisk terror nu också verkar ha nått till Sverige. Lättnad över att det trots allt gick så bra, att enbart gärningsmannen omkom. Utan att gå in på några detaljer så kan man ändå säga att attentatet kunde ha ställt till mycket större skada, och att ett antal oskyldiga mycket väl kunde ha fått sätta livet till. Och den vetskapen väcker ilska och vrede, att någon eller några troligtvis försökt ta livet av oskyldiga män, kvinnor och barn på grund av en förvriden och hatisk ideologi.

Jag måste erkänna att jag alltid har varit ganska skeptisk när Säpo eller olika "säkerhetsexperter" har talat om risken för ett islamistiskt terrordåd i Sverige. Det verkar som om jag hade fel, och det gör mig bedrövad. Det visar också på behovet av polisiära insatser för att förebygga och bekämpa den här sortens brottslighet. Och det arbete kräver både resurser, verktyg och förståelse ifrån allmänheten. Säpo konstaterade för övrigt nyligen att de inte ser någon anledning att höja den svenska terrorberedskapen med anledning av bombdådet.

Dådet kommer dessutom säkerligen att blåsa ännu mer liv i den redan pågående samhällsdebatten om islam och dess plats i Sverige. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kallade redan under valrörelsen islam för "Det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget", och lär få vatten på sin kvarn. Därför är det av största vikt att några egentligen självklara sanningar fastställs: Även om dådet var islamistiskt motiverat så innebär inte det att de människor som inte har deltagit i planeringen eller sanktionerat den våldsbejakande fundamentalistiska ideologin bakom har något som helst ansvar för detta, även om de råkar vara muslimer eller ha sitt ursprung i muslimskt dominerade länder! Att peka ut islam som ett hot bara för att det finns idioter som använder sig av islam som inspiration för vidriga och brottsliga handlingar är lika dumt som att peka ut kristendomen i sin helhet och alla kristna som skyldiga till allt vansinne som utförs i den religionens namn, till exempel förföljelse av homosexuella i mängder av länder, bland annat i östafrika.

All form av fundamentalism är potentiellt farlig, och detta gäller speciellt religiös fundamentalism. Politisk och våldsbejakande islam är ett stort, globalt problem. Nu när även Sverige verkar ha råkat ut för ett attentat är det dock värt att lägga på minnet att en överväldigande majoritet av de människor som drabbas av fundamentalistisk islam bor i den muslimska världen, i länder som Somalia, Afghanistan och Pakistan. Och de förtjänar hjälp och stöd ifrån omvärlden. De är de som har mest att vinna på att islamismen bekämpas effektivt.

Vad kan man då göra? Visst behövs det nationella och internationella polisiära åtgärder för att spåra upp och stoppa terroristerna (och det kan också behövas militära åtgärder för att bekämpa grupper och befria människor ifrån förtryck). Men minst lika viktigt är att strypa rekryteringsbasen för terrororganisationerna. Hur man gör det kan man skriva mycket om. Till viss del handlar det om internationella frågor som hur västvärlden hanterar Israels illegala ockupationspolitik eller krigsförbrytelser av NATO-soldater i muslimska länder som Irak eller Afghanistan, med mera. Men det handlar även om hur varje enskilt land, som Sverige, kan kombinera utbildning och upplysning med tolerans för minoriteter och olikheter på ett sätt som värnar om allas lika rättigheter. Floskler? Ja, kanske, men inte desto mindre viktiga!

Read more...

Om "moskébygget" i New York

Det har varit, och pågår fortfarande, en stor konflikt kring det som har kallats planerna på att bygga en moské vid Ground Zero i New York, platsen där World Trade Center stod. Högergrupper har rasat mot bygget som de kallat för en "segermoské". Det är då intressant att få redan på lite mer om vad som planeras byggas. Projektet avser att uppföra ett multireligiöst och sekulärt center med bland annat idrottsanläggningar och en minnesplats för de drabbade av terrordådet den elfte september, och en davidsstjärna planeras synas bland mönstren på byggnaden. Och den aktuella platsen ligger inte ens vid Ground Zero, utan två kvarter bort. Att planerna ändå skapat så pass starka och hatiska reaktioner ifrån den kristna högern i USA visar på en radikalisering av en redan radikal rörelse som både har ett brett folkligt stöd, enorma ekonomiska muskler och ett stort politiskt inflytande. Och det är oroväckande.

Read more...

En sann hjälte

De sudanesiska journalisten Lubna Hussein har nu kommit ut med en bok som bland annat berättar om den rättegång som gjorde henne världsberömd, där hon riskerade 40 piskrapp för att ha burit byxor på allmän plats. Regimen vill undvika all den publicitet som Hussein skapade vid rättegången, och erbjöd henne diplomatisk immunitet med ursäkten att hon var FN-anställd, men hon nekade till immuniteten för att skapa uppmärksamhet kring sakfrågan och det kvinnoförtryck som lagstiftningen innebär, och riskerade således spöstraffet. En sådan person förtjänar verkligen att kallas för hjälte, till skillnad ifrån de idrottsstjärnor som normalt är de som benämns som hjältar i dagens Sverige...

Read more...

Perspektiv om koranbränning

Nu när en av de största nyheterna i världen just nu är att en tokig pastor i en fjuttig liten församling på ca 30 fanatiker i Florida, USA har tänkt bränna ett exemplar av koranen är det dags för lite perspektiv. De som har läst min blogg vet att jag försöker ta ställning starkt och tydligt mot alla former av rasism, och speciellt då den numera i Sverige (och i hela västvärlden) så vanliga rasismen mot muslimer, islamofobin. Och självklart är pastorns planerade lilla bokbål ett solklart uttryck för klockren islamofobi, liksom hans yttrande om att islam härstammar ifrån djävulen är rent islamofobiska. Hans påhitt har också fördömts i princip unisont av alla ledare som yttrat sig i frågan, bland annat president Obama och utrikesminister Clinton, samt överbefälhavaren i Afghanistan, general Petraeus. Men hela historien visar på ett mycket större problem en att det finns enstaka dårar som hyser rasistiska åsikter och gör allt de kan för att provocera, för det kommer det alltid att finnas, i hela världen. Nej, i det här fallet är problemet att denna medvetna provokation ifrån en enskild dåre har förorsakat ett sådant ramaskri i delar av den muslimska världen. En del av skulden till att det blivit så här kan naturligtvis läggas på de massmedia som gottat sig i historien, och på så sätt gett den mångdubbelt mycket större spridning en vad den lille tokpastorn hade kunnat drömma om. Men grundproblemet är självklart att det finns en massa människor som blir så vansinnigt arga bara för att någon har tänkt bränna en bok, om än helig... Utan att gå ner mig för djupt i varför det ligger till så, så ser jag två anledningar till det. Den ena är att stora delar av den muslimska världen konstant känner sig kränkta och förfördelade av västvärlden, framför allt då av USA, genom stödet till Israel trots ockupationen, genom stödet till diktaturer i arabvärlden och krigen i Irak och Afghanistan och genom den diskurs och debatt där islam och muslimer ofta utsätts för olika former av missaktning, vilket gör dem till väldigt lättkränkta. Jag har svårt att se att det skulle få samma genomslag om en turkisk sekulär aktivist brände en koran... Den andra faktorn är religionen i sig, som i ett kulturellt kontext för många blivit så stark att de reagerar mycket mer mot bränningen av en deras heliga skrift än vad de gör mot de kränkningar som människor av kött och blod konstant utsätts för. Och detta, religiös fundamentalism, är naturligtvis en stor del av problemets kärna. Slutligen kan man bara konstatera att medan de västliga ledare som helt riktigt har fördömt bränningen gjort det de bör för att gjuta olja på vågorna så har de muslimska ledare som t.ex. Indonesiens president och Pakistans inrikesminister tvärtom förstorat upp problemet då de kräver ingripanden och talar om "obotlig skada". De hade gjort mycket klokare att helt enkelt konstatera att de, liksom Obama, fördömer handlingen och att måla upp pastorn som det han är, en obetydlig rasistisk dåre...

Read more...

Bra beslut att stoppa SDs valfilm

Visst kan det vara så att det faktum att TV4 stoppat visningen av Sverigedemokraternas valfilm på grund av att de anser att den hetsar mot en viss folkgrupp (jag gissar att det handlar om muslimer...) och att den inte genomsyras av alla människors lika värde ge SD fördelar i vissa läger då de kan stärka sin image av att vara orättvist behandlade och nedtystade av etablissemanget, men jag tycker ändå att det är ett klokt beslut. TV4 måste själva ta ansvar för vad som sänds på deras kanal, och det har de också gjort, sen kommer säkert filmen att komma fram på andra sätt. Men det är inte TV4s ansvar.

Read more...

Afghanistan och talibanerna

Talibanernas skräckvälde fortsätter i delar av Afghanistan. Senast idag rapporterades om att ett par hade stenats till döds för att de hade anklagats för att ha en affär, och för inte länge sedan piskades och dödades en havande kvinna då han anklagades för otrohet. Det är dessutom inte mer än en vecka sedan tidningen "Time" publicerade den extremt starka bilden på 18-åriga Aisha som hade fått näsa och öron avskurna efter att ha flytt ifrån ett tvångsäktenskap som hon utsattes för vid 12 års ålder och i vilket hon konstant misshandlades. Till bilden publicerades texten "Vad händer om vi lämnar Afghanistan" (utan frågetecken), implicerande att resultatet blir just ännu fler våldsdåd och stympningar, och speciellt då mot kvinnor. Jag är långt ifrån en expert på ämnet, men jag har svårt att tro att det inte ligger åtminstone en hel del sanning bakom Times antagande. Talibanerna har gång på gång visat med vilken grymhet de styr om de får chansen, även i t.ex. den pakistanska Swat-dalen. Och att helt lämna över kontrollen över områden till grupper som praktiserar en fanatisk och vidrig variant av islam där sharia-lagar tillämpas på ett sätt som inte tar någon hänsyn till mänskliga rättigheter känns minst sagt motbjudande. Det har inte gått särskilt bra för Somalia, och speciellt då de delar som nu kontrolleras av Al-Shabaab. Så att helt dra sig ur Afghanistan, som t.ex. vänsterpartiet verkar vilja, känns knappast ansvarsfullt. Jag har svårt att se hur civil hjälp kan fungera utan militärt skydd, se bara på de medicinska hjälparbetare ifrån International Assistance Mission som precis mördades i provinsen Nuristan. Samtidigt gör ett krig där mängder med civila dödas av NATO-styrkor, främst genom bombningar ifrån luften, på många sätt talibanerna starkare och hjälper till med en konstant nyrekrytering. Det finns inga enkla svar, men ett minimum är i alla fall att den militära insatsen bedrivs på ett sådant sätt att man verkligen minimerar de civila offren, annars blir den bara kontraproduktiv, och dessutom moraliskt oförsvarbar. Om kriget förs av humanitära skäl, för att skydda afghaner (och speciellt då kvinnor) ifrån talibanernas grymhet, så är det helt uppenbart att NATO-styrkorna själva inte får göra sig skyldiga till egna grymheter mot civila (som t.ex. bombningar av byar). Det finns dock de som ser krigets främsta syfte som säkerhetspolitisk, dvs att bekämpa potentiella terrorister som skulle kunna slå till på amerikansk eller europeisk mark, i ett "krig mot terrorismen", och dessa människor (ofta högerorienterade amerikaner) är inte nödvändigtvis lika bekymrade över civila offer. Själv är jag dock helt övertygad om att även vad gäller bekämpning av all form av terrorism och extremism, så finns det inget större misstag än att använda urskiljningslöst våld, det stärker bara de bekämpade gruppernas legitimitet och ökar möjligheten till nyrekrytering. Så själv vill jag alltså se en fortsatt militär insats i Afghanistan, allt annat vore att svika afghanerna, men en insats med ett ännu starkare fokus på att säkerställa att inga civila kommer i kläm.

Read more...

Förbud mot heltäckande slöja fel väg att gå

Belgien skulle idag ha lagstiftat emot heltäckande slöja, dvs nikab eller burka. Enligt lagförslaget skulle det bli belagt med böter eller fängelse upp till sju dagar att bära en heltäckande slöja offentligt. Omröstningen i det belgiska parlamentet blev aldrig av p.g.a. en regeringskris utlöst av konflikter emellan de fransktalande och flamländska delarna av landet, men lagförslaget kommer antagligen att gå igenom så fort frågan kommer upp, då det har brett stöd bland de belgiska parlamentarikerna.

Belgien skulle ha varit det första landet att lagstifta emot heltäckande slöja, men liknande lagar kan vara på väg i många andra europeiska länder. Bland annat har Farnkrikes president Sarkozy uttalat sig starkt för ett förbud, och även ledande politiker i Norge och Danmark vill se dylik lagstiftning.

Argumenten för ett förbud handlar oftast om att bekämpa det kvinnoförtryck som slöjan i många fall innebär. Men jämställdhetsivrandet kommer ofta ifrån de läger som normalt har lägst ambitioner i jämställdhetsfrågor, nationalistiska och högerinriktde partier, och blandas med tankar om att ett slöjförbud skulle motverka religiös fundamentalism och försvåra för terrordåd. Udden är naturligtvis mycket tydligt riktad mot islam. I jämförelse kan nämnas att en av Sveriges mest debattaktiva feminister, FIs Gudrun Schyman, är starkt kritisk till förbudet då hon anser att det bara ökar förtrycket av kvinnor.

Det finns mycket att säga om den här frågan, och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen. Men ibland måste man upprepa sig lite... För att vara mycket tydlig, så skulle jag gärna vilja se en värld utan heltäckande slöjor, och faktiskt gärna helt utan slöjor som bärs "tvångsmässigt". För mig är det tydligt att traditionen att kvinnor tvingas att dölja hela eller delar av sin kropp har rötter i kulturella och religiösa patriarkala strukturer med kopplingar till så kallad "hederskultur" där det på något för mig obegripligt sätt blir syndigt för en kvinna att visa vissa delar av ansiktet eller kroppen. Självklart finns tendenser av samma tänkande även i kristen och västerländsk kultur, där nunnor bär dok och där kvinnor i vissa sammanhang har fått utstå missaktning för att de anses vara för tillgängliga eller provocerande. I dagens samhälle är dock dessa dogmatiska och förtryckande strukturer generellt sätt mycket kraftigare och farligare i kultursfärer som bland annat återfinns i delar av Mellanöstern, på Afrikas Horn, i Pakistan, m.fl. ställen och som ofta har kopplingar till islam.

Jag är visserligen säker på att det finns kvinnor som själva har valt att bära heltäckande slöja. Det kan röra sig om välutbildade kvinnor som upplever sig som både starka och fria, men som av religiösa eller kulturella skäl själva har valt att använda t.ex. nikab, i en familj där systern kanske bara använder hijab, den vanliga slöjan. Men jag tror ändå att de flesta kvinnor som bär heltäckande slöja gör det för att de upplever att de känner en social press eller ett tvång att göra det. Och även de som själva upplever att de bär sin heltäckande slöja självmant och fritt har naturligtvis påverkats av strukturer som är allt annat än jämställda då de gjort sitt val.

Det finns alltså ingen brist på argument för att vara skeptiskt till heltäckande slöjor som företeelse. Men sen är det en helt annan fråga om ett förbud vore ett konstruktivt sätt att hantera frågan. Jag tror inte det. För det första så föreligger det en grundläggande rättighet att klä sig som man vill. Argument om att man måste visa ansiktet i ett öppet samhälle (vilket t.ex. kom ifrån den svenske centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson), eller att det skulle finnas risk för terrorism är så dåliga att de knappast är värda att bemötas. Det skall alltså till en väldigt konkret nytta (vad gäller kamp mot könsförtryck) med ett förbud för att det skall kännas motiverat. Och frågan är om det verkligen gör någon nytta. Det riskerar att helt enkelt upplevas som en attack på islam, vilket det också självklart är för många. I den belgiska debatten vill förespråkare förbjuda fler muslimska symboler än slöjan och muslimska ledare hävdar att förbudet kommer att radikalisera muslimer. Just risken att förbudet leder till ökad marginalisering av muslimer som grupp och en följande radikalisering känns väldigt tydligt. Dessutom riskerar det för de mest förtryckta kvinnorna innebära att de inte kommer ut alls längre.

Jag tror att en mycket mer konstruktiv väg framåt är att fortsätta jobba aktivt med jämställdhetsfrågor, även i invandrargrupper och att försöka säkerställa att ingen kvinna tvingas bära heltäckande slöja genom sociala och rättsliga åtgärder (ett sådant tvång borde kvalificera som grov kvinnofridskränkning och kunna lagföras). Om man dessutom kan föra en integrationspolitik där man kombinerar kamp mot diskriminiering och respekt för olika kulturella och religiösa bakgrunder med tydliga avståndstaganden ifrån sådana religiösa och kulturella värderingar som inte rimmar med vår moderna syn på mäsnkliga rättigheter, så kanske man dessutom succesivt kan vända radikalisering till sekularisering och upplysning, och då försvinner förhoppningsvis problemet av sig självt på längre sikt

Read more...

Inkonsekvent nationalism döljer främlingsfientlighet

Enligt en ny sifoundersökning så kommer Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll om dagens opinionsläge håller i sig till valet. En av många ältade frågor är om mer medieuppmärksamhet är bra eller dåligt för partiet. Är det viktigare att man visar på de som jag uppfattar det uppenbara bristerna i partiet politik, eller ger mer medieutrymme i förlängningen alltid mer röster? SDs partisekreterare Björn Söder var igår gäst i Ekots lördasintervju, och jag har svårt att se att intervjun skulle omvända några inte redan frälsta. Visst hade Söder sansade svar på en del frågor, men för mig verkade det ändå tydligt att den dominerande drivkraften bakom partiets olika ställningstaganden i grunden alltid är en kombination av populism och främlingsfientlighet. Det handlade ofta om "svenska jobb", och udden var hela tiden riktad emot de som inte anses som "svenska". Ett för mig tydligt exempel på partiets sätt att närmast slå knut på sig själva för att dölja attackerna på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet var diskussionen kring förbjud av religiösa symboler hos offentligt anställda med medborgarkontakt. I SDs värld är det en potentiell kränkning om t.ex. en sjuksköterska har slöja på sig, då man som patient då blir exponerad för hennes tro. Jag som sekulär har viss förståelse för viljan att begränsa användandet av religiösa symboler i samband med det offentligas möte med medborgare, även om jag liksom intervjuaren Lasse Johansson har svårt att se vilken skada det skulle kunna göra i det här specifika fallet, men den centrala frågan som Johansson dessvärre helt missade hade varit om tanken var att detta skulle gälla för alla religioner. Innebär SDs politik att en sjukgymnast som t.ex. bär ett synligt halsband med ett kors i kommer att förbjudas att visa denna kristna symbol då hon har patientkontakt? Jag har mycket svårt att få ihop ett sådant ställningstagande med SDs tidigare hårdnackade försvar för skolavslutningar i kyrkan. I det ena fallet rör det sig om att en person bär en privat symbol, vilket även om denna skulle synas inte borde vara ett problem. I det andra fallet så tvingas barn in i en religiös miljö, vilket i så fall torde vara mycket mer kränkande för deras integritet. Dessutom borde självklart barn visas speciella hänsyn i denna som i alla andra frågor. Nej, den självklara slutsatsen är att det knappt finns någon sverigedemokrat som egentligen vill förbjuda människor ifrån att bära kors på sina arbeten, syftet med pratet om att offentligt anställda inte borde få visa religiösa symboler i sin yrkesutövning var naturligtvis att skönmåla och omformulera en attack på islam och muslimer till ett försvar för det sekulära samhället. Det är just den inkonsekvensen som är så typisk för SD, man vill helt enkelt inte behandla varken trosåskådningar eller människor lika...

Read more...

Extremistiska kristna dårar aktiva i USA

Den extremistiska kristna gruppen "Colonial Christian Republic" verkar ha planerat att mörda en polis för att sedan attackera begravningen och döda som många som möjligt. Detta skulle ske i kristendomens namn, och fenomenet med våldsbenägna kristna extrema sekter är på frammarsch i USA. Det kan vara värt för många att notera att potentiellt farliga religiösa knäppskalar finns hos många olika religioner. Ofta kritiseras islam då religionen påstås "uppmana till våld", mm, och sedan tas exempel ifrån al-qaidas terrorbombingar som bevis för detta. Saken med så kallade "heliga skrifter" är att de lämnar extremt mycket tolkningsutrymme, och även kristendomen har historiskt inspirerat till mängder med våldsorgier, till exempel vid korstågen eller erövringen av Sydamerika. Det enda som gör knäppgökarna i "Colonial Christian Republic" riktigt ovanliga är att de var västerlänningar som i nutid hade tänkt att använda sin kristna fanatism till att mörda andra västerlänningar. Religiös fanatism behöver bekämpas i alla dess former, men detta exemplet är också en påminnelse om att man inte skall döma alla religiösa människor efter några enstaka extremister, oavsett om det gäller muslimer eller kristna.

Read more...

Dialog om främlingsfientlighet och invandringskritik

Jag fick en del kommentarer på mitt inlägg om Sverigedemokraternas valupptakt, och tänkte här göra ett försök att vidareutveckla mina funderingar och svara på en del av de tankar som presenterades.

Det som främst väckte tankar hos mig, och som förtjänar att reflekteras över, är att jag förespråkar en konstruktiv dialog samtidigt som jag kallar SDs väljare för smygrasister, vilket jag kan förstå knappast upplevs som konstruktivt... Måhända var ordvalet olyckligt, men det finns i SDs politik (även om det inte behöver vara så hos alla dess väljare) inslag som jag uppfattar som rasistiska i ordets vidare bemärkelse. Jag pratar alltså inte om en strikt tolkning av rasism där människors döms efter "ras", det tror jag är ovanligt bland SD-sympatisörer (då får man gå längre högerut) utan om en tendens att generalisera en grupp och tillmäta hela gruppens medlemmar extrema och klandervärda egenskaper som finns hos vissa individer. Paradexemplet är gruppen muslimer, som av Jimmie Åkesson i hans välkända debattartikel utmålades som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Det är inte rasism att vara kritisk emot jihadism, emot sharialagar eller emot hedersmord (som är en kulturell och inte religiös tradition), tvärtom, det vore ett svek att inte kritisera dessa företeelser. Men att använda dem till att kritisera hela gruppen "muslimer" är lika dumt och rasistiskt som att attackera alla som definierar sig som döper sina barn eller gifter sig i kyrkan bara för att påven skapar lidande med sitt kondomförbud, för att några kristna dårar i USA planerade att mörda poliser eller för att en av världens grymmaste terrorrörelser, Ugandabaserade kristna Lords Resistance Army, kontinuerligt mördar, torterar och våldtar sig igenom delar av Uganda, Sudan och DR Kongo (där de nyligen bundit fast, torterat och massakrerat en by på ca 300 personer). De flesta "muslimska" invandrarna i Sverige som drabbas av SDs hetspropaganda, människor ifrån t.ex. Iran, Turkiet och Irak, är lika sekulariserade som de flesta svenskar är, och även de flesta religiösa muslimer är stora fredsivrare, och att då ställa dem till svars för al-Qaidas eller Lakshar-e-Toibas dåd är rasism (i ordets vidare bemärkelse). För att vara övertydlig gäller även samma sak om alla judar ställs till svars för Israels ockupationspolitik, inte för att de försvarar den utan för att de är judar, det är också rasism.

Vad gäller mångkulturalism, så är jag själv en hård motståndare till alla former av kulturrelativism där man hävdar att alla kulturella värderingar är lika mycket värda. Så är det inte. De kulturella strömningar som accepterar t.ex. hedersmord är vedervärdiga och bör bekämpas, oavsett om det dyker upp i Sverige eller i Turkiet. Alla människor skall dock ha samma krav på sig att uppfylla grundläggande mänskliga rättigheter i sitt beteende mot andra, oasvett personens bakgrund. Men de kraven har inget med svenskhet att göra, och de kulturella seder och vanor som inte kränker någon skall vara lika fria för invandrare att leva ut som de är för svenskar.

Nu till invandringskritiken. Jag jobbar som polis i ett distrikt med mycket segregation och en hög andel invånare med invandrarbakgrund, och visst har jag sett att det finns en överrepresentation av "invandrare" (första eller andra generationens) bland brottslingar i vårt distrikt. Jag kan också förstå att om man har blivit utsatt för integrationspolitikens baksida så kan det föda så kallad "invandringskritik". Men man får dock inte glömma att socialt utanförskap alltid leder till högre brottslighet, även bland etniska svenskar. Och att man aldrig kan lägga en persons brottslighet till last för andra bara för att de råkar komma ifrån samma land. Brott skall bekämpas, och för min del får vi gärna ha högre straff så att de vaneförbrytare som polisen med hårt arbete lyckas få dömda inte kommer ut igen efter ett halvår och fortsätter sin verksamhet, men det skall gälla alla, oasvett ursprung. Och utanförskapet skall bekämpas med integration, framförallt på arbetsmarknaden. Jobb och social trygghet skapar stabilitet och minskar brottslighet.

Även om man bortser ifrån rasismen, så kvarstår en fråga om ideologi. Invandringen har gett upphov till mycket positivt vad gäller mångfald av idéer, innovation, nya kulturella intryck mm, och den har också berikat arbetsmarknaden. Ett konkret exempel är att knappast hade gått att få tag på varken öppna närlivsaffärer eller restauranger särskilt sent på kvällen om det inte hade varit för flitiga och driftiga invandrare. Ett annat är att den äldreomsorg vi värnar om till stor del uppehålls med både läkare och undersköterskor med invandrarbakgrund.

Men invandringen har också gett upphov till problem, speciellt då i de segregerade förorterna (till skillnad emot de främlingsfientliga mindre samhällen i företrädelsevis södra Sverige där man knappt har haft någon invandring och inte heller upplevt några problem). Att neka till det är att stoppa huvudet i sanden. Och integration är inte alltid lätt. Så någonstans finns fortfarande en skiljelinje där vissa väljer att fokusera på det positiva och försöka lösa problemen, medan andra väljer att bortse ifrån fördelarna och blåsa upp nackdelarna. Och det beror nog till stor del på människosyn, tror jag. Jag, personligen, vill egentligen att människor skall få röra sig fritt på jorden, och jag ogillar starkt när trasiga människor skickas tillbaka till de länder de ansträngt sig att fly ifrån. Och det vore lögn att säga att det ställningstagandet inte påverkar mina resonemang kring de här frågorna.

Read more...

"Hädelse" och fotboll

I dagens ofta islamkritiska och ibland rent islamofobiska samhällsdebatt pekas regelbundet fingrar åt muslimska länder eller grupper för att de använder (eller vill använda) religiös rättstillämpning och att man bl.a. kan straffas för idiotiska brott som "hädelse", d.v.s. för att ha skändat gud. All sådan kritik är berättigad, givet att den riktas emot just de specifika personer eller grupper som ligger bakom orättfärdiga, rättsvidriga och kränkande sätt att dra in religionen i samhällslivet på ett sådant sätt att den begränsar människors frihet och använts till att straffa och kränka. Däremot är det självklart aldrig acceptabelt att generalisera och attackera en hel religion eller etnisk grupp "muslimer" för det som enskilda eller subgrupper av extremister gör eller tycker.

Här behandlas kristendomen ofta betydligt mer nyanserat i våra samhällen. Vi inser att vi inte kan skuldbelägga alla som kallar sig kristna för vad några fanatiker i kristna sekter står för. Inte ens då det faktiskt är någon miljard katolikers ledare, påven, som står för vansinnigheterna (kondomförbud, attacker på homosexuella mm) så ställs vanliga katoliker till svars, de tillåts ha sin egen mer personliga hållning till tron. Bra så, det viktiga är att Europa fortsätter på vägen mot ett sekulärt samhälle där religionen bör vara en privat angelägenhet och inte tillåtas ha någon legal påverkan. Det finns dock fortfarande strukturer i Europa som vill förstärka kopplingen emellan kristendom och samhällsliv, och därigenom vrida tillbaka klockan vad gäller religionens influenser över de lagar och regler som styr hur människor får leva. Här verkar det italienska fotbollsförbundet försöka dra på sig någon sorts religiös ledartröja. De har uppenbarligen börjat med en variant av kristen lag på planen, där spelare och tränare straffas för just "hädelse" då de t.ex. tar guds namn i sin mun på ett respektlöst sätt. Visserligen är Italien en bananrepublik på många sätt, men det här är ändå så dumt att man blir...mållös

Read more...