Tankar om rasism och extremism, samt om den fria debattens svåra gränsdragningar

Som för så många andra så har tankarna även för mig gång på gång under de senaste dagarna sökt sig till tragedin i Norge. Det finns många olika sätt att fundera kring Anders Breiviks terroristdåd. Det som jag själv främst reflekterar över är vad som har lett till det hat som Breivik uppenbarligen har känt under en lång tid, och vad man kan göra för att försöka minska risken att andra galningar fastnar i samma vansinneshat och begår nya terrorhandlingar.

Som jag har uppfattat Breiviks motiv, så handlade det om att han kände att det norska samhället (och många andra europeiska länder) hade tagits över av mångkultur, och speciellt då islam. Invandrare och invandring var problemet, men Islam och muslimer var huvudfienden, och den norska staten med Arbeiderpartiet/socialdemokraterna i spetsen var en medlöpare, en "Quisling" som medvetet sålde ut landet till fienden. Det rör sig om en ny sorts rasistiska konspirationsteorier där fienden inte längre är judarna (tvärtom, Israel är en fanbärare i kampen mot islam), utan muslimerna. Han verkar ha attackerat just staten och Arbeiderpartiet för att de representerar motsvarigheten till antisemitismens "Zionist Ockupation Government", ZOG, i hans och hans gelikars världsbild där islam är fienden. Själv var han kristen och såg sig som en korsriddare i kamp mot ondskan.

Det är inte svårt att förstå att dagens psykfall med hat och våld i själen numera hamnar i muslimhat istället för det förut så väletablerade judehatet som utgör en stark del av de Europas dominerande högerextrema ideologi under 1900-talet, nazismen. I mainstrem media får man regelbundet läsa om grymheter och övergrepp som begås i islams namn, terrorhandlingar, självmordsbomber, steningar, med mera. I nätets undervegetation flödar muslimhatet i mängder av bloggar och kommentarsfält. Muslimer har dålig kvinnosyn, är fundamentalister, våldsbenägna, etcetera. Om man, som så många av dagens unga, lever en stor del av sitt liv på nätet, torde det vara väldigt lätt att sugas upp av allt det hat som lättvindigt sprids för vinden ifrån hundratusentals datorer. Och dessa åsikter finns numera även i det offentliga debatten, spridda av högerextrema partier som det norska Fremskrittspartiet och det svenska Sverigedemokraterna.

Har då exempelvis den sverigedemokratiske partiledaren Jimmie Åkesson något ansvar när han aggressivt går ut och hävdar att muslimerna är det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget samt bygger sina valfilmer på skrämselpropaganda där kvinnor i burka jagar pensionärer med rullatorer, och någon dåre sedan köper den världsbilden rakt av och i sin egen sinnesförvirrade värld bestämmer sig för att genom ett blodigt korståg bekämpa den utpekade fienden? Juridiskt, nej (givet att utspelen klarar sig ifrån att bli klassificerade som "Hets mot Folkgrupp", en lag som är svåranvänd). Moraliskt, ja absolut! Här kan parallellen igen lämpligen dras till Nazismen och Hitlers Tyskland. De som deltog i att sprida hat och missaktning emot judar har, även om de själva inte lyft ett finger emot någon enskild person, gjort sig medskyldiga till den fruktansvärda Förintelsen som sedan skedde. Detsamma gäller de Hutuer som i Rwanda var med om att kalla Tutsierna för "kackerlackor" och skuldbelägga dem för allt ont som skedde i landet, de har alla ett ansvar för det kommande folkmordet även om de själva inte svingade några machetes. Det finns alltså gott om fruktansvärda exempel på vad hatpropaganda kan ställa till med.

Hittills har det varit enkelt att argumentera, svart och vitt, rätt och fel, och alla vet ju att rasism är fel och tolerans är rätt. Men verkligheten är dessvärre betydligt svårare än så. Jag har tidigare skrivit om vikten av att ha en öppen diskussion, om att inte demonisera åsiktsmotståndare genom att kalla dem för rasister utan att försöka ha en öppen debatt med högt i tak där även "politiskt inkorrekta" åsikter får uttalas och sedan bemötas. Och det tror jag fortfarande är essentiellt. Men här finns också ett svårt dilemma, en konflikt emellan å ena sidan yttrandefrihet och det konstruktiva med ett öppet och ocensurerat samtal och å andra sidan risken för hets och hatpropaganda som kan leda till missaktning, marginalisering, konflikter och i värsta fall vansinniga våldsdåd. Jag har i ett antal inlägg berört de här frågorna på temat invandring och kriminalitet, och min slutsats är att man måste få peka på de problem som finns. Sen är det lika viktigt att försöka se till att debatten förs på ett schysst sätt utan rasistiska generaliseringar, kollektiva skuldbeläggningar, lögner och halvsanningar, med mera. Men det är inte nödvändigtvis lätt att skilja på en åsikt som bör få komma fram för att bemötas i yttrandefrihetens och den öppna diskussionens namn och en åsikt som bör kväsas och tystas ner för att undvika hetspropaganda och hat. Gränsen kan vara svår och luddig.

När det gäller islam är det kanske ännu mer komplicerat. Det är naturligtvis både rasistiskt och absurt att människor pekas ut som ett problem eller ett hot bara för att de råkar komma ifrån länder där islam är den religion som har varit med och format kultur och sedvänjor. Men gruppen "muslimer" innehåller ju allt ifrån sekulariserade kulturella muslimer som mycket väl kan vara ateister till fundamentalistiska islamister som vill flytta fram islams roll i samhället med våld som ett verktyg. Och att den senare gruppen är ett problem även i ett nordiskt kontext torde vara uppenbart, efter ett antal försök till terrorhandlingar i islams namn, där den mest kända naturligtvis är bomberna i Stockholm i december förra året. Som alltid är det enkelt då man går till ytterligheter, men svårare i verkligheten mitt emellan. Hur är det med de ortodoxa muslimer som anser att guds lag borde genomsyra samhället i mycket högre utsträckning, men som tar avstånd ifrån våld? De kan mycket väl hysa åsikter som jag som vill ha ett sekulariserat och jämställt samhälle uppfattar som mycket problematiska både ur ett demokrati- och ett jämställdhetsperspektiv. Är det då ok att jag tycker att det är ett problem om dessa grupper ökar i inflytande i samhället, även om de är helt igenom pacifistiska? Eller gör jag mig till en del av den antiislamska rörelse som är på frammarsch över hela Europa?

Det är alltid svårt med gränsdragningar. Det är självklart ok att se problem med och vilja begränsa invandringen. Om man däremot glider in i främlingsfientliga resonemang och generaliseringar i sin argumentation så blir det problematiskt och osympatiskt. Om man fortsätter ut i rent rasistiska och kränkande åsikter, så bör ens ställningstaganden inte bara bemötas utan även bekämpas och undertryckas. Och om man löper hela linan ut åt höger till våldshandlingar så bör man som person bekämpas och spärras in. Men det finns inte nödvändigtvis några tydliga gränser emellan de olika kategorierna, och min tro är att de mer extrema hittar energi, stöd och näring för sitt hat hos grupper som visserligen själva är mer sansade och fredliga, men som med sina ställningstaganden och sin argumentation i mångt och mycket delar en gemensam världsbild med extremisterna. Människor som Anders Breiviks formas, påverkas och får näring av människor som Fremskrittpartiets Siv Jensen (eller vår egen Jimmie Åkesson) även om de sedan lämnar dem långt bakom sig i sin extremism.

Samma resonemang kan föras om fundamentalistisk islam, även om det där är ännu mycket känsligare. I princip alla muslimska samfund tar avstånd ifrån extrema, våldsbejakande fundamentaliser som begår terrordåd. Men likväl är inte den våldsbejakande fundamentalismen helt frikopplad ifrån resten av islam. Den föds och göds ofta i en om än fredlig men redan från början dogmatisk och strikt religiös miljö, som i sin tur kan få stöd och resurser ifrån en bredare cirkel av engagerat och ortodoxt troende. På samma sätt som invandringskritik kan hänga ihop med rasism. Och på samma sätt är det här otroligt svårt med gränsdragningar angående vilka åsikter som är "ok" och vilka som är problematiska, vilka som bör bemötas och vilka som har gått så långt att de snarare bör undertryckas och bekämpas.

Jag märker själv när jag skriver detta hur otroligt svårt jag tycker att det är att få klarhet, ta ställning, i de här frågorna. Jag har sedan länge sett att främlingsfientlighet och specifikt islamofobi är ett växande problem i Europa, i Norden, i Sverige. De fruktansvärda terrordåden i Norge är ett extremt och tragiskt uttryck för det problemet. Och samhällets svar måste naturligtvis vara att bekämpa främlingsfientlighet och islamofobi, identifiera och minska spridningen av rasism och hat, bekämpa de miljöer som skapar och ger näring till personer som Anders Breivik. Men den kampen får inte leda till att man lägger locket på och klassificerar alla åsiktsmotståndare som rasister och islamofober. Man måste till exempel även fortsättningsvis få peka på problemen med fundamentalistisk islam och bekämpa de miljöer i vilka personer som självmordsbombaren Taimour Abdulwahab formas och radikaliseras (även om det i hans fall främst lär ha varit Luton i Storbritannien). Man måste även i fortsättningen få diskutera alla sidor av invandringen och de förändringar som den har medfört för våra samhällen, bra som dåliga. Men det blir allt tydligare hur extremt viktigt det är att man lägger stor kraft och energi på att se till att de här diskussionerna förs inom ramarna för ett respektfullt samtal, utan rasistiska undertoner eller kollektiva skuldbelägganden, utan att släppa fram tomgångar som göder hat och extremism.

Och då är vi tillbaka till gränsdragningarna. Vad får man säga? Vilka åsikter bemöter man på ett respektfullt sätt och vilka bekämpar man? Vems åsikter är annorlunda men kan ändå respekteras, och vems är rasistiska? Det finns säkert tusentals svar på de här frågorna. För mig handlar det mycket om att inte generalisera utan att behandla och bemöta människor som individer och inte som delar av ett kollektiv. Men det räcker inte så långt när det gäller yttranden om islam generellt och angrepp på troende muslimer som grupp specifikt. Däremot är min erfarenhet att det ofta är konstruktivt att då islam attackeras dra paralleller till kristendomen och testa vad som händer om man skulle översätta attacken till ett kristet kontext. Liksom inom islam finns det kristna strömningar som är våldsbejakande och extrema, som sprider hat och missaktning emot vissa grupper samtidigt som det liksom för islam finns en stor massa med helt eller delvis sekulariserade människor som känner en religiös/kulturell tillhörighet men som inte styrs av religiösa dogmer. Om man t.ex. hävdar att muslimska friskolor är ett problem, men inte är beredd att dra parallellen till kristna friskolor, eller om man hävdar att islam manar till diskriminering mot homosexuella men inte vill se att precis samma missaktning finns i kristendomen så lär det röra sig om islamofobi, rädsla för och hat mot det annorlunda för att det är annorlunda och egentligen inte om den enskilda sakfrågan. Men det är inte alltid lika enkelt att se när det rör sig om islamofobi eller annan rasism. Många gånger döljer det sig gissningsvis främlingsfientliga bevekelsegrunder bakom argument som i sig kan vara sakliga och inte uppvisar några tydliga tecken på rasism. Min tro, eller fördom, är att det ofta är fallet för det mesta som produceras av de invandringskritiska partierna på högerkanten som Sverigedemokraterna, Danskt Folkeparti och Fremskrittspartiet. Och många gånger kan det tvärtom vara så att åsikter och argument som i sig vare sig är främlingsfientliga eller förs fram med en främlingsfientlig agenda anklagas för att vara rasistiska bara för att de pekar på problem kopplade till invandring, integration, religiösa eller kulturella sedvänjor (t.ex. hedersmord) hos vissa invandrargrupper, etcetera.

Jag har inga svar på de här viktiga och svåra frågorna, mer än självklarheter som att man måste fortsätta att bekämpa rasism, islamofobi och extremism där man träffar på den, men samtidigt värna om ett öppet samtal med högt i tak och utan polarisering och demonisering av åsiktsmotståndare. Jag tror dock att medvetenheten om att det hela är svårt, om att det inte finns några självklara, tydliga, gränser för debatten, för vad som får sägas och vad som inte får sägas, kan vara nyttig. För det visar på hur viktigt det är att samtidigt som man är tydlig med att ta ställning och stå upp för det man tror på även klarar av att vara ödmjuk inför att det rör sig om svåra frågor och inte bara visa tolerans gentemot andras avvikande åsikter utan även ta sig tid att lyssna och försöka förstå människor som kanske har perspektiv som avviker ifrån ens eget.

Länkar:
Breivik häktas
Polsk företagare förhörd
Dödssiffran kan komma att sjunka
Säpo granskar terrormanifestet
Svensk nazistretorik liknar Breiviks
Polisman bland de döda
Använde dumdumkulor
Mördarens manifest
Planering av attentatet
Vittnesberättelser
DNs sammanfattning

Read more...

Koppling emellan islam och terrorism?

Ett populärt grepp hos främlingsfientliga rörelser, och bland en hord rasistiska bloggare och andra internettroll på högerkanten, är att koppla ihop islam och muslimer i allmänhet med terrorism i islams namn, och de extremister som utför dåden. Den sortens generaliseringar avfärdas tack och lov av i princip hela "etablissemanget" varje gång de dyker upp. Jag skrev själv en artikel om behovet av att kunna bekämpa både våldsbejakande islamism och islamofobi efter terrorattacken emot Stockholm i december.

Men är det då slutet på diskussionen. Räcker det att ännu en gång konstatera att en enormt överväldigande majoritet av alla muslimer är lika mycket, om inte mer, motståndare till islamistisk terror som folk i gemen är? Det står ju utom allt tvivel att de absolut flesta offren för islamistisk terror är just muslimer.

Tja, det måste nog medges att det finns en dimension på debatten som är mer avancerad än så. Med vetskapen om att jag nu ger mig in på minerad mark så kan man konstatera att världen självklart är lite mer komplex än att man kan dela in muslimer i enbart två grupper, de vanliga fredliga muslimerna och de våldsbejakande extremisterna som ägnar sig åt terrorism. Även bland den enorma majoritet som inte förespråkar våld finns det allt ifrån helt sekulariserade personer som ändå definierar sig som muslimer på grund av sitt kulturarv till närmast fundamentalistiska "renläriga" som vill att hela samhället skall genomsyras av islam, t.ex. genom att män och kvinnor hålls åtskilda och att barn får en religiös undervisning och fostran.

Men kan man säga att någon utanför den krets extremister som faktiskt stödjer, planerar och utför terrordåden har ett ansvar för dessa? För att svara på den frågan så kan man dra paralleller med John Ausonius, "lasermannen". I Gellert Tamas reportagebok framstår att Ausonius upplevde att han med sina attacker på människor med utländsk bakgrund bara gjorde handling av vad han uppfattade som en bred känsla hos folket av att något måste göras åt "problemet" med invandrare/invandring. Det rådande samhällsklimatet, men ökande främlingsfientlighet, var en viktig faktor. Ausonius fick alltså inspiration till sina våldsdåd av människor, som t.ex. Ny Demokratis Ian Wachtmeister, som själva aldrig hade uppmuntrat till våld, och som naturligtvis kraftfullt tog avstånd ifrån alla våldsdåd.

Vad gäller våldsbejakande islamism är det inte svårt att tänka sig att delar av den muslimska sfären i t.ex. Sverige som är speciellt ortodox kan sprida en ideologi som ofrivilligt göder och föder de mest extrema krafterna, trots att de själva aldrig skulle ta till våld, eller heller uppmana någon annan till att ta till våld. Diskussionerna kring t.ex. Muhammedkarikatyrerna eller Wilks rondellhund är exempel där ett hetsigt tonläge ifrån religiösa ledare som själva inte skulle ta till våld kan uppmuntra mer extremistiska element att gå över gränsen.

Faktum är att det, i alla fall för mig, blir problematiskt när en dogmatiskt världsbild där det t.ex. framhålls att det bör vara straffbart med "hädelse" förs fram av religiösa ledare med inflytande över stora folkgrupper. Sen tycker jag att det är minst lika bekymmersamt att dessa ledare ofta verkar för ett levnadssätt som begränsar den personliga friheten och bibehåller förlegade könsroller. Jag tycker alltså att det i många fall är berättigat och nödvändigt med en kritisk debatt, inte bara om den våldsbejakande extremismen, utan om ortodox religiositet i allmänhet och hur samhället skall förhålla sig till denna (t.ex. vad gäller religiösa friskolor, slöjor på små barn, med mera).

Angrepp på debattörer att de är islamofoba, rasister med mera kan kväsa en hälsosam diskussion, men likväl är det epitet som ibland är befogade och behövs. Om man generaliserar kring gruppen "muslimer" eller om religionen "islam" (som inte defineras av koranen eller av någon religiös auktoritet, utan av alla de människor som anser sig själva vara muslimer) på ett kränkande och missaktande sätt, då kan det vara frågan om islamofobi. Ett klassiskt exempel för svensk räkning är Jimmie Åkessons artikel i Aftonbladet där han framställde islam som det "det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget". Det samma gäller alla dumheter om att samhället håller på att "islamiseras" eller lögner om kopplingar emellan islam och våldtäkter eller annan grov brottslighet. Liknande grundlösa påståenden ägnade att demonisera islam och muslimer är definitivt islamofoba.

En hälsosam jämförelse att göra är att byta ut religionen islam och gruppen muslimer emot kristendom och kristna. Många av de argaste islamofoberna, i Sverige representerade av SD-kretsen, är nämligen tvärtom positiva till kristendomen. Men ingen skulle få för sig att skuldbelägga alla kristna för de otaliga blodbad, den tortyr, det förtryck och de grymheter som har skett i kristendomens namn igenom historien. Och inte avkrävs kristna ansvar för den nu pågående förföljelsen av homosexuella i Uganda heller. De behöver inte ens ta avstånd ifrån inhemska fundamentalister som Åke Green eller Ulf Ekman. Varför? För att det är självklart att det kristendomen betyder för de flesta i dagens Sverige har väldigt lita att göra med fundamentalism och extremism. En kristen svensk får normalt ha sin i varierande grad sekulariserade och moderniserade kristendom i fred, och tillåts värna den känsla av tillhörighet han känner och ta till sig de budskap som han själv gillar. Detta borde självklart gälla även för muslimer.

Svepande attacker emot religiösa grupper, vare sig det rör sig om muslimer eller kristna, blir lätt både rasistiska och kontraproduktiva. Men däremot måste det få vara tillåtet att kritisera religiösa uppfattningar eller sedvänjor utan att bli kallad för rasist. Och inom ortodox islam (liksom inom ultrakonservativ kristendom eller judendom) så finns det mycket som är problematiskt. Så problematiskt att vissa extrema element inspireras till terrordåd.

Read more...

Radikalisering och mer om ansvar

Det är svårt att definiera tydligt vad det innebär att ha ansvar för något, vilket bland annat illustreras av diskussionerna kring skjutningen i Tucson, Arizona. Nu vänds blickarna igen mot Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råd, och svärmor till den förmodade terroristen Munir Awad. Benaouda har många gånger i olika sammanhang hävdat att hon inte har sett eller stött på någon radikalisering av muslimer i Sverige. Hon har även, naturligtvis, tagit avstånd ifrån våldsanvändning. Har hon då något ansvar för att hennes svärson och några andra unga extremister försökte begå massmord i Danmark i islams namn?

För mig är det problematiskt att Benaouda hävdar att hon inte har stött på muslimsk extremism trots att hennes egen dotter, vid 16 års ålder och gravid åkte till Somalia med sin man (den blivande terroristen Awad), och senare, vid 18 års ålder reste till Afghanistan med samme man och ett litet barn. Så vitt jag har förstått hävdades att resorna handlade om att söka sig till områden med en renare tolkning av islam. Med tanke på vilka vidriga tolkningar av islam som grupper som al-Shabaab i Somalia och talibanerna i Afghanistan utövar, med bland annat steningar till döds av påstått otrogna kvinnor, så vore den anledningen till resan illa nog. Sen kan man naturligtvis, speciellt i ljus av gripandet av Awad med vapen i bilen och på väg emot Köpenhamn, gissa att det inte bara var frågan om studieresor... Att då Benaouda hävdar att hon inte har stött på extremism trots att den verkar finnas i hennes egen familj betyder alltså att hon antingen är blind/ljuger eller att hon helt enkelt har en helt annan definition av extremism än vad de flesta av oss har. Det blir inte extremism förrän personen i fråga konkret har tagit till vapen?

Just detta anser jag vara centralt i diskussionen kring religiös extremism i allmänhet och muslimsk extremism i synnerhet. För mig är det tydligt att det kan vara frågan om en problematisk radikalisering och extremistiska åsikter långt innan en person själv väljer att försöka ta till våld. Och, för att igen återvända till diskussionerna om morden i Tucson, de många radikaliserade som själva visserligen inte uppmuntrar till våld men som ändå delar samma religiösa/politiska världsbild och problembeskrivning som terroristerna kan ändå utgöra en inspirationskälla och ett passivt stöd. Detta är problematiskt nog vad gäller t.ex. rasistiska och främlingsfientliga grupperingar som stämplar alla invandrare som oönskade, kristna fundamentalistiska grupper som hävdar att homosexuella är en "cancersvulst", med mera. Men med muslimer i länder som Sverige förstärks problemet av att både statsmakten och media envisas med att göra radikala, smått extremistiska, individer som Benaouda till talespersoner för alla personer med muslimsk bakgrund i hela landet. Det är lika absurt som det vore att göra Ulf Ekman eller Åke Green till talesperson för alla som har en kristen bakgrund eller löst definierar sig som kristna. Och det får också konsekvensen att yttranden av dylika muslimska "ledare" kan användas för att spä på de redan starka islamofobiska strömningar som finns i både Sverige och resten av Europa. Och plötsligt får mer eller mindre sekulariserade muslimer som har rätt till sin egen tolkning och sitt eget förhållande till sin religion ta konsekvenserna av handlingar och yttranden som de definitivt inte har något ansvar för...

Read more...

Hopp och förtvivlan

En sak som stater med kraftiga islamistiska influenser behöver är män och kvinnor inom samma religion- och kultursfär som vågar stå emot, och tala ut emot vansinnet, och speciellt då män och kvinnor med makt att påverka. Det verkar som om Salman Tasir, guvernör i den stora delstaten Punjab i Pakistan, var en sådan man. Han hade öppet tagit ställning emot de mäktiga och farliga islamisterna, och bland annat kritiserat en vidrig blasfemi-lag, enligt vilken en fembarnsmor dömdes till döden för att hon hade "smädat profeten". Det verkar ha kostat honom livet, han blev skjuten till döds av sin eget livvakt, och livvakten skall ha nämnt Tasirs kritik av blasfemi-lagen som orsak till mordet. Det hela är ett tragiskt exempel på ett land som slits sönder inifrån av religiös extremism, ett land med närmare 175 miljoner invånare och kärnvapen. Det är bara att hoppas att Tasirs mod inspirerar till mer motstånd emot fanatism och grymhet, och inte skrämmer till tystnad. Men kampen måste kännas förtvivlat svår.

Samtidigt känns det hoppfullt att läsa att tre muslimska samarbetsorganisationer i Nederländerna har erbjudit sig att hjälpa till att skydda de koptiska kyrkor, som liksom den i Egypten som utsattes för ett självmordsattentat, har hotats via internet. Självklart har inte människorna i de aktuella församlingarna något som helst ansvar för vad fanatiska mördare gör bara för att de alla definierar sig som muslimer, men det är hur som helst ett vackert sätt att hjälpa och visa deltagande med de hotade samt att presentera en enad front emot terrorismen.

Read more...

Viktigt att både kunna fördöma islamofobi och bekämpa militant islamism

Det faktum att Sverige har blivit utsatt för sin första självmordsbombare dominerar fortfarande nyheterna. Media berättar nu om en 28-årig man uppväxt i Tranås. Mannen har på något sätt, kanske under en vsitelse i Luton, Storbritannien, blivit fundamentalistiskt religiös och hatisk. Och detta till den grad att han bestämde sig för att spränga sig själv i luften och försöka ta med sig så många julhandlade, helt ovetande och oskyldiga, män, kvinnor och barn som möjligt i döden. Den sortens fundamentalism måste bekämpas, och det gör man troligtvis inte bäst genom att blunda för att den existerar i ett sammanhang. Handlingen hyllas nu också på extremistiska siter. Samtidigt är det extremt viktigt att man aktar sig för att skuldbelägga människor med muslimsk bakgrund i allmänhet, och att alla sådana rasistiska generaliseringar bekämpas. Jag skrev på ett inlägg om detta igår, men inlägget blev för långt för bloggen, så jag publicerade det på Newsmill istället.

Read more...

Bomb i Stockholm - tankar om terrordådet

En man verkar ha sprängt en bomb som han bar runt midjan mitt i centrala Stockholm under julhandeln. Mannen är död, men han har lämnat ett antal frågor efter sig. Finns det ett samband med den bil som exploderade några hundra meter längre norrut. Var det frågan om ett självmordsttentat? Med islamistiska motiv? Ett meddelande som skickades till TT, och enligt uppgift även till Säpo, skall göra gällande att dådet är islamistiskt motiverat och beror på Sveriges stöd för Lars Wilks och Sveriges deltagande i insatsen i Afghanistan.

Händelsen väcker tankar och känslor. Förvåning och sorg över att islamistisk terror nu också verkar ha nått till Sverige. Lättnad över att det trots allt gick så bra, att enbart gärningsmannen omkom. Utan att gå in på några detaljer så kan man ändå säga att attentatet kunde ha ställt till mycket större skada, och att ett antal oskyldiga mycket väl kunde ha fått sätta livet till. Och den vetskapen väcker ilska och vrede, att någon eller några troligtvis försökt ta livet av oskyldiga män, kvinnor och barn på grund av en förvriden och hatisk ideologi.

Jag måste erkänna att jag alltid har varit ganska skeptisk när Säpo eller olika "säkerhetsexperter" har talat om risken för ett islamistiskt terrordåd i Sverige. Det verkar som om jag hade fel, och det gör mig bedrövad. Det visar också på behovet av polisiära insatser för att förebygga och bekämpa den här sortens brottslighet. Och det arbete kräver både resurser, verktyg och förståelse ifrån allmänheten. Säpo konstaterade för övrigt nyligen att de inte ser någon anledning att höja den svenska terrorberedskapen med anledning av bombdådet.

Dådet kommer dessutom säkerligen att blåsa ännu mer liv i den redan pågående samhällsdebatten om islam och dess plats i Sverige. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kallade redan under valrörelsen islam för "Det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget", och lär få vatten på sin kvarn. Därför är det av största vikt att några egentligen självklara sanningar fastställs: Även om dådet var islamistiskt motiverat så innebär inte det att de människor som inte har deltagit i planeringen eller sanktionerat den våldsbejakande fundamentalistiska ideologin bakom har något som helst ansvar för detta, även om de råkar vara muslimer eller ha sitt ursprung i muslimskt dominerade länder! Att peka ut islam som ett hot bara för att det finns idioter som använder sig av islam som inspiration för vidriga och brottsliga handlingar är lika dumt som att peka ut kristendomen i sin helhet och alla kristna som skyldiga till allt vansinne som utförs i den religionens namn, till exempel förföljelse av homosexuella i mängder av länder, bland annat i östafrika.

All form av fundamentalism är potentiellt farlig, och detta gäller speciellt religiös fundamentalism. Politisk och våldsbejakande islam är ett stort, globalt problem. Nu när även Sverige verkar ha råkat ut för ett attentat är det dock värt att lägga på minnet att en överväldigande majoritet av de människor som drabbas av fundamentalistisk islam bor i den muslimska världen, i länder som Somalia, Afghanistan och Pakistan. Och de förtjänar hjälp och stöd ifrån omvärlden. De är de som har mest att vinna på att islamismen bekämpas effektivt.

Vad kan man då göra? Visst behövs det nationella och internationella polisiära åtgärder för att spåra upp och stoppa terroristerna (och det kan också behövas militära åtgärder för att bekämpa grupper och befria människor ifrån förtryck). Men minst lika viktigt är att strypa rekryteringsbasen för terrororganisationerna. Hur man gör det kan man skriva mycket om. Till viss del handlar det om internationella frågor som hur västvärlden hanterar Israels illegala ockupationspolitik eller krigsförbrytelser av NATO-soldater i muslimska länder som Irak eller Afghanistan, med mera. Men det handlar även om hur varje enskilt land, som Sverige, kan kombinera utbildning och upplysning med tolerans för minoriteter och olikheter på ett sätt som värnar om allas lika rättigheter. Floskler? Ja, kanske, men inte desto mindre viktiga!

Read more...

Vem ljuger?

Det är inte särskilt förvånande att USA ser anledning att bedriva underrättelseverksamhet utanför sina ambassader i länder som Norge och Sverige. Däremot vore det anmärkningsvärt om det, som både Säpo och justitieministern hävdar, har skett utan svenska myndigheters aktiva eller passiva godkännande. Inte för att USA skulle känna någon sorts moralisk förpliktelse att säkerställa att de följer värdlandets lagstiftning, USA har tydligt visat att "kampen mot terrorismen" eller vad man nu väljer att kalla deras realpolitiska hävdande av egna säkerhetsintressen, är långt viktigare än normala etiska regler. Däremot borde det rimligtvis orsaka någon sorts diplomatisk kris om man spionerar inne i ett allierat land (för det är ju vad Sverige i praktiken är) utan dess vetskap.

USA själva hävdar att deras underrättelseverksamhet är lokalt förankrad. De flesta bedömare verkar vara eniga om att det antagligen är fallet. I så fall ljuger åtminstone Säpo och antagligen även justitieministern. Det vore i sig väldigt allvarligt. Det är en sak att säkerhetspolis och regering kan välja att inte kommentera uppgifter, det är en annan att ljuga sina medborgare rakt upp i ansiktet. Ett sådant beteende hör inte hemma i en öppen demokrati, och bör i så fall föranleda konsekvenser för de inblandade. Eller så ljuger USA. Det borde vara extremt lätt för Säpo att ta reda på med vem de har förankrat verksamheten, och undersöka om det är sant, så det känns som sagt inte särskilt troligt, men om det är så bör den svenska regeringen ryta ifrån ordentligt och markera offentligt (eftersom ärendet redan är offentligt).

Varför ljuger i så fall Säpo och regeringen? Är det för att det redan är känt att den amerikanska verksamheten faktiskt inte är förenlig med svensk lagstiftning, men att den ändå tillåts bara för att amerikanerna, till skillnad mot kineser, iranier, ryssar, m.fl. är våra vänner? Det finns naturligtvis en logik i att samarbeta mer med vissa länder än andra, men då borde det rimligtvis ske inom de ramar som satts av lagstiftningen på området, och om lagstiftningen inte räcker till så får man väl med demokratiska medel uppdatera den?

Vissa högerdebattörer vill helt enkelt ge USA mer eller mindre ett Carte Blanche att göra som de vill, eftersom de, med Timbros Roland Poirer Martinssons ord, är "den goda kraften" i världen. Om det är ett sådant synsätt som styr realpolitiken, så ökar bara nödvändigheten av en öppen diskussion kring det som sker i det fördolda. USA är inte en diktatur som Kina eller Iran, men det är en extremt pragmatisk stormakt som gör i princip vad som helst för att tjäna sina egna syften, gärna under täckmantel av vackra ord som "Frihet" och "Rättvisa". USA har störtat demokratier i t.ex. Chile och stött mordiska grupper som Contras i Nicaragua eller de röda khmererna i Kambodja. Bara deras nutidshistoria i Irak, där de först beväpnade Saddam Hussein, även efter massakern i Halabja (för att bussa honom på Iran), och sedan attackerade med ursäkten att det var av humanitära skäl, eller Afghanistan där de var med och skapade talibanerna (för att de skulle slänga ut ryssarna) och sedan vill få med hela världen på att utplåna dem, är tydliga exempel på deras realpolitik... Så USA bör knappast ges möjligheten att agera fritt på svenskt territorium. Dessutom, det är bara att se på skandalen med de två egyptierna som överlämnades till CIA under Anna Lindhs tid för att inse hur viktigt det är att amerikanska agenter inte ges för mycket spelrum i Sverige.

Det första som måste klargöras nu är vem som ljuger, och det bör inte bara ske genom en förundersökning om olovlig underrättelseverksamhet, utan även genom en grundlig parlamentarisk undersökning som visar på var i kedjan som det har brustit. Om t.ex. Säpo har vetat om det hela, men inte informerat regeringen är det väldigt allvarligt. Sen måste som sagt resultatet av undersökningen leda till kännbara konsekvenser för de som valt att föra Sverige bakom ljuset. Slutligen så borde man hitta en ordning som fungerar säkerhetsmässigt utan att man varken behöver bryta mot lagar eller ljuga offentligt.

Read more...

Förtrycket i Norra Kaukasus källa till terrordådet?

Det är ingen djärv gissning att terrordådet som nyligen drabbade Moskvas tunnelbana har planerats och utförts av organisationer med ursprung i Norra Kaukasus. Putinregimens förtryck och grova återupprepade kränkningar av mänskliga rättigheter i området, bl.a. genom Tjetjeniens av Putin utsedde ökände president Kadyrov (våldtäktsman, mördare, torterare) har naturligtvis skapat hat och motståndsvilja. Terrordåd är aldrig försvarligt eftersom det är oskyldiga som drabbas, men ibland är de inte särkilt förvånande...

Read more...