Pride mot inskränkthet

Stockholm Pride har precis tagit slut, och ett bevis på hur framgångsrikt och betydelsefullt evenemanget är torde vara att alla riksdagspartier förutom sverigedemokraterna nu deltar sedan även kristdemokraterna har anslutit sig. Sverige är också ett föregångsland vad gäller homosexuellas rättigheter, mycket tack vare den kamp av vilken Pride är en del.

När igår Tjeckiens pridefestival inleddes kom direkt en påminnelse om hur inskränkta även topp-politiker i andra europeiska, sekulära demokratier kan vara. En av president Klaus närmaste män gick ut och anklagade festivalen för att upphöja sexuella avvikelser till dygd, samt ifrågasatte Prags borgmästare för att han gett festivalen sitt stöd. Hade något liknande skett i Sverige, så hade personen i fråga snabbt tvingats till en pudel av en överordnad. Men president Klaus tog istället sin medarbetare i försvar och hävdade att han inte "kände någon stolthet" över arrangemanget. Klaus delade alltså medarbetarens åsikter, även om han säger att han hade "valt andra ord".

Det är alltså tydligt att åtminstone en del av den tjeckiska eliten, inklusive presidenten, uppfattar kampen för homosexuellas (och mer generellt hbtq-personers) rättigheter som något sorts förhärligande av vad som de ser som avvikelser som i bästa fall kan tolereras, men som definitivt borde veta sin plats i samhället. Man får gissa att de helst skulle se att den platsen var så pass undanskymd att de inte stör eller provocerar det heteronormativa majoritetssamhället.

Historien är en påminnelse om hur viktiga evenemang som Pridefestivaler faktiskt är för att fortsätta kampen för en värld där alla människor har samma rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, eftersom de både samlar stöd för och ger stolthet åt en utsatt grupp och tenderar att exponera inskränkthet och fördomar hos omgivningen. Tragiskt nog så är situationen värre än i Tjeckien i flera andra länder i vår omedelbara närhet, t.ex. Litauen. För att inte tala om hur hemskt illa det står till i många starkt religiösa länder, eller i stora delar av den afrikanska kontinenten där homosexuella även i föregångslandet Sydafrika regelbundet utsätts för fruktansvärda övergrepp (t.ex. de så kallade "corrective rapes" mot lesbiska kvinnor). Den globala Pride-rörelsen behöver alltså allt stöd den kan få, då den har ett enormt arbete framför sig.

Read more...

Öppenhet mot homofobi i Kristdemokraterna

Caroline Szyber, distriktsordförande för kristdemokraterna i Stockholm, går nu ut och meddelar att hennes avdelning kommer att delta på Pride-festivalen med ett eget tält i år, vilket blir första gången för det traditionellt hbt-skeptiska partiet. Szyber säger sig vara medveten om att de kommer att mötas av en hel del skepsis men tycker att det är viktigt att försöka tvätta bort bilden av KD som ett hbt-fientligt parti.

Partiledaren Göran Hägglund, som har blivit inbjuden av stockholmsdistriktet att delta, har nobbat då han har semester under den aktuella perioden. Han är dock tydlig med att säga att han tycker att det är bra att KD är med och syns på Pride. Det är tråkigt att inte Hägglund själv har möjlighet att komma, då det skulle kunna hjälpa till att reparera den skada som antagligen orsakades då han förra året som enda partiledare nekade till att vara med på partiledardebatten på Pride.

Samtidigt måste man komma ihåg att Hägglund ändå representerar en öppnare syn på hbt-frågor än många i partiets gamla garde. Annelie Enochsson, riksdagsledamot ifrån Göteborg och en del av KDs religiösa och konservativa flygel (vilket bland annat lett till ett starkt försvar av Israel, oavsett landets brott mot folkrätt och mänskliga rättigheter) går så långt att hon kallar deltagandet på Pride för "dåligt omdöme".

Om KD endast hade bestått av politiker som Caroline Szyber, så hade det varit ett helt annat parti. Fortfarande inte ett partis som jag hade röstat på, men ett parti som jag hade respekterat. Men så är inte fallet. I partiet har även ytterst värdekonservativa personer som Enochsson och Lennart Sacrédeus fortfarande stort inflytande. Och Enochssons syn på t.ex. hbt-personer kan till viss mån jämföras med Sverigedemokraternas syn på invandrare. När Enochsson vill att partiet skall satsa på sina "kärnväljare" genom att ta avstånd ifrån Pride är det lite som när SD går tillbaka till sina rasistiska rötter. Det är möjligt att det finns KD-väljare som hade gillat ett sådant ställningstagande. Men i min värld är inte den relevant frågan om det är Enochssons eller Szybers väg som leder till det bästa valresultat för KD, utan vilken väg som KD kan ta för att hålla sig i samklang med grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter. Och om de så skulle tappa väljare på att göra det, på att gå Szybers öppnare väg, så har de i alla fall gjort det med hedern i behåll.

Read more...

Ghandi, homofobi och religion

Reaktionerna på att en ny bok om Mahatma Ghandi skriven av den Pulitzerbelönade Joseph Lelyveld presenterar bevis för att Gandhi hade ett homosexuellt förhållande har tydligen blivit starka i Indien. Boken är redan förbjuden i Ghandis hemstat Gujarat och kan mycket väl bli förbjuden i fler stater. Hela historien påminner om att homofobin fortfarande är stark i Indien, tydligen legaliserades inte heller homosexualitet förrän 2009.

Det kan vara nyttigt att komma ihåg att homofobi inte alltid beror på religiösa föreställningar burna av de ofta starkt homofoba världsreligionerna kristendom och islam. Samtidigt är det också uppenbart att även om homofobin knappast skapades av kristendomen eller islam så har den genom att ha kapslats in i ett religiöst, dogmatiskt budskap spridits och burits in i vår tid av bland annat dessa religioner. Faktum är att detta är ett typiskt mönster för just dogmatiska, auktoritära religioner. Då en religion föds fram av historiens nycker så inkorporerar den naturligtvis de värderingar som är dominerande i den tidsålder under vilken den har sitt ursprung. Sedan utges de värderingarna i sitt religiösa kontext för att vara absoluta sanningar, och förs av religionen vidare igenom historien så länge människor anammar religiösa dogmer utan att själva vara kapabla till att se sammanhang och ta ställning. Detsamma gäller många andra av de patriarkala värderingar som ryms inom begreppet "hederskultur", de är äldre än sina religiösa bärare, men tenderar att överleva och frodas i starkt religiösa miljöer.

Jag skulle gissa att de indier som upprörs av den nya boken om Ghandi främst är religiösa/hinduiska traditionalister. Och det bästa sättet att bekämpa förlegade och förkastliga värderingar som homofobi är inte att attackera någon speciell religion, utan att verka för ett samhälle med en stark utbildnings- och upplysningstradition. Där människor uppmanas att ifrågasätta och där religionen ses mer som en personlig, andlig angelägenhet än något som har rätt att ha åsikter om hur samhället skall se ut och om hur folk får lov att leva sina liv, där blir också homofobi och andra diskriminerande och kränkande värderingar successivt allt ovanligare. Här är faktiskt Sverige ett relativt bra exempel för resten av världen (trots att vi fortfarande har mycket kvar att göra).

Read more...