Om expressendomen och juridikens fyrkantighet

Min patrull får ett akut larm, och jag kör med blåljus och sirener på för att komma fram så fort som möjligt. Vi kommer till ett rödljus där det helt enkelt inte går att tränga sig igenom utan att bilarna flyttar på sig. Detta händer dagligen då vi jobbar. I säkert nio fall av tio så rullar den främsta bilen långsamt över stopplinjen för att skapa utrymme för oss att komma vidare. I det tionde fallet blir i alla fall jag rasande. Det chaffören då gör är att begå ett brott som leder till indraget körkort, men naturligtvis rapporterar ingen frisk polis detta brott.

Det finns juridiska regler för att slippa att lagföra människor för handlingar som uppenbart inte borde vara straffbara. Främst hittas de i Brottsbalkens 24e kapitel "Om allmänna grunder för ansvarsfrihet". Rödljusköraren skulle t.ex. kunna hävda "Nöd". Det finns även regler om rapporteftergift eller åtalsunderlåtese för att inte tvinga rättsväsendets representanter att gå vidare med obetydliga ärenden som inte bedöms vara straffvärda. Som all juridik är de här reglerna tolkningsbara och tänjbara, men inom vissa gränser. Det finns situationer där man intuitivt känner att ingen klandervärd handling har begåtts, men där den fyrkantiga juridikens regler har svårt att tillämpas på ett sådant sätt att det känns moraliskt rimligt.

Ett mycket välkänt exempel är det med "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus. Vi bortser nu ifrån det faktum att hon frikändes och antar istället, rent hypotetiskt, att hon faktiskt medvetet gav det döende spädbarnet en så pass stark dos tiopental att hon kunde anta att dosen i sig kunde påskynda döden med någon eller några timmar. Juridiskt finns det då åtminstone ett likgiltighetsuppsåt till dråp. Moraliskt så har hon försökt lindra spädbarnets lidande i en oåterkallelig sista dödskamp. Jag kan själv relatera till exempelvis min mormors bortgång. Jag var inte närvarande, men jag har fått återberättat för mig hur hennes sista timmar var en lång och plågsam process för alla inblandade. Man hade redan tagit bort droppet, och det var 100% klart att hon skulle dö. Men istället för att ge en stark spruta som gjorde att hon fick somna in snabbt, så tvingades hon torka ut under smärtor och ångest. Men om en sköterska på de anhörigas begäran hade gett en spruta som hade påskyndat processen i det läget, så hade en nitisk jurist kunnat se till att hon fälldes för dråp.

Och så kommer vi till Expressenmålet, där journalister köpt ett vapen och sedan lämnat detta till polisen, allt för att visa hur lätt det är att få tag på illegala vapen i den undre världen. Juridiskt är solklart rekvisiten för vapenbrott uppfyllda. Moraliskt är det för mig tydligt att ingen särskilt klandervärd handling har begåtts. Det enda jag har invändningar emot är att vapenhandlaren fick betalt, och att Expressen på så sätt har finansierat organiserad brottslighet, men det är också ett lovvärt syfte att visa på hur lättillgängliga vapen är i Sverige idag. Expressenmedarbetarna och chefredaktören har nu föga förvånande dömts för vapenbrott. För min del hade jag, precis som har skrivits i media, hellre sett att fallet aldrig gick till domstol och att vårt hårt belastade rättsväsende hade fått arbeta med något annat istället. Som polis så vet jag mycket väl hur absurt långa väntetider vi har i våra tingsrätter. Dessutom vet jag också att många av de mål där man verkligen skulle ha velat se fallet gå till åtal läggs ned, och att de domar som faller för verkligt klandervärda brott där enskilda människor har drabbats hårt, i princip alltid är patetiskt låga. I det sammanhanget känns det synd att man lägger resurser på fall där ingen gjort något omoraliskt och ingen faktiskt drabbats av negativa konsekvenser.

I slutändan handlar det om att vi i Sverige har ett extremt "objektivt" rättsväsende, som dogmatiskt och rättroget följer paragrafer, utan att se särskilt mycket till orsaker, motiv, bakgrund och människor. Det är också något som jag tror att de flesta jurister faktiskt är stolta över. Jag skulle dock gärna vilja få in mer av ett tänkande kring sammanhang, syfte, brottsfferperspektiv, moral och rättvisa i systemet. Gärna mycket hårdare straff för dem som verkligen kränker människor, förstör liv, och som varje gång de blir släppta fortsätter att medvetet och uppsåtligen orsaka lidande, men däremot får man gärna vara mjukare mot dem som av förståeliga och ibland behjärtansvärda skäl någon enstaka gång överträder en laglig gräns.

Åsikter om Expressenmålet:
Jonas Nordling, ordförande för journalistförbundet (& i DN)
Mårten Schultz, jurist och skribent

Read more...

Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Poliser, ungdomar och soft air guns

Allmänheten i Malmö ringer in till polisen och berättar att de har sett tre ungdomar med "pistolliknande vapen". Då polisen anländer ser även de att ungdomarna har vad som ser ut som pistoler i händerna, varför de drar vapen och beordrar ungdomarna att att släppa pistolerna och lägga sig ned. Därefter beslagstogs vapnen, som visade sig vara soft air guns, och pojkarna kördes senare hem till sina föräldrar. Tydligen har DN fått höra av ett vittne till händelsen att hon tyckte att det var hemskt att pojkarna tvingades lägga sig ned i det våta gräset, för poliserna borde ha insett att pojkarna bara lekte. "Så behandlar man inte barn".

När poliserna anländer till platsen är det naturligtvis fullständigt omöjligt att se skillnad på en soft air gun och en riktig pistol. Dessutom cirkulerar det en hel del vapen i Sverige, och inte minst i Malmö som har haft flera uppmärksammade skjutningar på sistone. Många skaffar vapen i ung ålder, mängder av personrån och butiksrån begås av 15-16-åringar och ibland av ännu yngre pojkar. Risken att vapnen som ungdomarna har i händerna är riktiga är därför minst sagt konkret. Men vissa verkar ändå förvänta sig att polismännen skall ta risken att själva bli beskjutna, eller att någon av ungdomarna skjuter någon annan runt omkring, för att undvika att göra dem rädda, och än värre, blöta av det fuktiga gräset... Det finns otaliga fall där barn begår mycket grova brott. Men i en potentiellt livsfarlig situation, så bör man alltså strunta i egen och andras säkerhet för att inte riskera att vara lite för brysk... Poliser gör, liksom alla andra människor, misstag, och några poliser gör fler och grövre misstag än andra. Ibland kan man även se strukturella och kulturella problem inom vissa enheter. Jag har absolut inget emot kritik mot polisens agerande, då det är rimlig och befogad kritik. Men det är också helt tydligt att det finns människor som kommer hitta anledningar att kritisera polisen om så allt de sett är att en polisman hjälpt en gammal dam över gatan...

Tillbaka till soft air guns och andra vapenliknande föremål. Det är ett gissel för både poliser och t.ex. butiksägare att det finns så gott om föremål som ser precis ut som riktiga skarpladdade pistoler, och att de är så lättillgängliga. Antalet rån som sker med föremål som ser ut som riktiga pistoler men som inte är det går inte att räkna, och om en affärsinnehavare får en pistol riktad mot ansiktet så måste han eller hon utgå ifrån att den är äkta, liksom vi poliser måste göra. Många rutinerade rånare använder t.o.m. hellre de falska pistolerna för att de då om de åker fast enbart döms till rån och inte till grovt rån. Det bästa vore om man kunde hitta en lagstiftning där man förbjöd alla föremål som ser ut precis precis som riktiga vapen helt (med vissa undantag). Det har redan hänt i t.ex. U.S.A. att barn har dött för att någon har trott att barnet har riktat en skarpladdad pistol mot dem när det bara var en replika eller en leksak. Det vore hemskt om något sådant skulle ske i Sverige.

Read more...

Vapenköp ökar i världen

Enligt en rapport av Sipri, så har vapenköpen ökat med ca 20 % mellan den första och den andra hälften av 00-talet. Detta innebär att en global trend sedan 20 år tillbaka med minskade vapeninköp har vänt. Tråkigt nog drivs den utvecklingen bland annat av Latinamerika, där framförallt skramlet mellan Colombia och Venezuela (samt den inrikespolitiska situationen i de länderna) har varit drivande för den utvecklingen.

Detta är naturligtvis mycket tråkiga nyheter. Det finns så många behov som världens regeringar har att ta hänsyn till och ta ansvar för, att det i många fall framstår som närmast kriminellt att lägga så pass mycket pengar på vapen. Och naturligtvis är det så att om ett land rustar med offensiva vapen, så kommer politikerna (eller diktatorerna) i grannländerna inte dröja med att svara.

Jag vill dock klargöra att jag absolut inte är pacifist. På samma sätt som ett land behöver en polisstyrka med möjlighet och kapacitet att använda våld, så behöver världen kunna reagera på händelser som t.ex. folkmordet i Rwanda med vapenmakt. Tyvärr så har inte verkligheten sett ut sådan, och gör det inte heller idag. Rwandierna tilläts dö i hundratusental medan man gick in med full kraft i Irak, och FN är svagt och fungerar inte som det borde. Men som koncept, så är det för mig självklart att världsamfundet måste ha kapacitet att ingripa om folkmord eller brott mot mänskligheten sker, och åt fanders med den nationella suveräniteten.

Men, den upprustning som sker idag är knappast ägnad åt att hindra dödande och lidande, utan snarare tvärt om. Det vore önskvärt att regeringarna i de länder där de stora försvarsindustrierna huserar, som USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Tyskland, men även Sverige som har en internationellt sätt framstående försvarsindustri, var mer nogräknade med vart de sålde sina vapensystem. Den gamla devisen om att vi inte säljer till krigsförande länder har sedan länge falsifierats eftersom vi aldrig har några problem att sälja till USA. Nej, det borde ligga på regeringsnivå att med hjälp av input ifrån den ideella sektorn göra en bedömning av varje affär, varje land, för att se om vapnen riskerar att missbrukas. Orealistiskt? Kanske.

Hur som helst så borde det vara ett minimikrav att alla de vapen som främst drabbar civila, som personminor, klusterbomber, mm, totalt utrotas ifrån marknaden. Här väntar världen fortfarande på USA (och Ryssland, Kina, Israel, m.fl.)

Read more...