Tankar om integritet och integritetskränkningar
måndag 21 maj 2012
Detta är mina tankar om vad som händer i världen omkring mig ifrån ett perspektiv baserat på mitt yrke som polis, ett engagemang för mänskliga rättigheter och miljöfrågor, samt intresse för samhällsfrågor och internationell politik.
Min patrull får ett akut larm, och jag kör med blåljus och sirener på för att komma fram så fort som möjligt. Vi kommer till ett rödljus där det helt enkelt inte går att tränga sig igenom utan att bilarna flyttar på sig. Detta händer dagligen då vi jobbar. I säkert nio fall av tio så rullar den främsta bilen långsamt över stopplinjen för att skapa utrymme för oss att komma vidare. I det tionde fallet blir i alla fall jag rasande. Det chaffören då gör är att begå ett brott som leder till indraget körkort, men naturligtvis rapporterar ingen frisk polis detta brott.
Det finns juridiska regler för att slippa att lagföra människor för handlingar som uppenbart inte borde vara straffbara. Främst hittas de i Brottsbalkens 24e kapitel "Om allmänna grunder för ansvarsfrihet". Rödljusköraren skulle t.ex. kunna hävda "Nöd". Det finns även regler om rapporteftergift eller åtalsunderlåtese för att inte tvinga rättsväsendets representanter att gå vidare med obetydliga ärenden som inte bedöms vara straffvärda. Som all juridik är de här reglerna tolkningsbara och tänjbara, men inom vissa gränser. Det finns situationer där man intuitivt känner att ingen klandervärd handling har begåtts, men där den fyrkantiga juridikens regler har svårt att tillämpas på ett sådant sätt att det känns moraliskt rimligt.
Ett mycket välkänt exempel är det med "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus. Vi bortser nu ifrån det faktum att hon frikändes och antar istället, rent hypotetiskt, att hon faktiskt medvetet gav det döende spädbarnet en så pass stark dos tiopental att hon kunde anta att dosen i sig kunde påskynda döden med någon eller några timmar. Juridiskt finns det då åtminstone ett likgiltighetsuppsåt till dråp. Moraliskt så har hon försökt lindra spädbarnets lidande i en oåterkallelig sista dödskamp. Jag kan själv relatera till exempelvis min mormors bortgång. Jag var inte närvarande, men jag har fått återberättat för mig hur hennes sista timmar var en lång och plågsam process för alla inblandade. Man hade redan tagit bort droppet, och det var 100% klart att hon skulle dö. Men istället för att ge en stark spruta som gjorde att hon fick somna in snabbt, så tvingades hon torka ut under smärtor och ångest. Men om en sköterska på de anhörigas begäran hade gett en spruta som hade påskyndat processen i det läget, så hade en nitisk jurist kunnat se till att hon fälldes för dråp.
Och så kommer vi till Expressenmålet, där journalister köpt ett vapen och sedan lämnat detta till polisen, allt för att visa hur lätt det är att få tag på illegala vapen i den undre världen. Juridiskt är solklart rekvisiten för vapenbrott uppfyllda. Moraliskt är det för mig tydligt att ingen särskilt klandervärd handling har begåtts. Det enda jag har invändningar emot är att vapenhandlaren fick betalt, och att Expressen på så sätt har finansierat organiserad brottslighet, men det är också ett lovvärt syfte att visa på hur lättillgängliga vapen är i Sverige idag. Expressenmedarbetarna och chefredaktören har nu föga förvånande dömts för vapenbrott. För min del hade jag, precis som har skrivits i media, hellre sett att fallet aldrig gick till domstol och att vårt hårt belastade rättsväsende hade fått arbeta med något annat istället. Som polis så vet jag mycket väl hur absurt långa väntetider vi har i våra tingsrätter. Dessutom vet jag också att många av de mål där man verkligen skulle ha velat se fallet gå till åtal läggs ned, och att de domar som faller för verkligt klandervärda brott där enskilda människor har drabbats hårt, i princip alltid är patetiskt låga. I det sammanhanget känns det synd att man lägger resurser på fall där ingen gjort något omoraliskt och ingen faktiskt drabbats av negativa konsekvenser.
I slutändan handlar det om att vi i Sverige har ett extremt "objektivt" rättsväsende, som dogmatiskt och rättroget följer paragrafer, utan att se särskilt mycket till orsaker, motiv, bakgrund och människor. Det är också något som jag tror att de flesta jurister faktiskt är stolta över. Jag skulle dock gärna vilja få in mer av ett tänkande kring sammanhang, syfte, brottsfferperspektiv, moral och rättvisa i systemet. Gärna mycket hårdare straff för dem som verkligen kränker människor, förstör liv, och som varje gång de blir släppta fortsätter att medvetet och uppsåtligen orsaka lidande, men däremot får man gärna vara mjukare mot dem som av förståeliga och ibland behjärtansvärda skäl någon enstaka gång överträder en laglig gräns.
Åsikter om Expressenmålet:
Jonas Nordling, ordförande för journalistförbundet (& i DN)
Mårten Schultz, jurist och skribent
Jag skrev för någon månad sedan ett kortare inlägg på den här bloggen om det komplicerade med att vara miljöpartist och polis (vilket jag är). Inlägget ledde till en diskussion som mynnade ut i att jag bestämde mig för att skriva ett inlägg på miljöpartiets partiprogramsblogg. I slutändan resulterade det i att jag skrev två inlägg, ett mer generellt om att vara miljöpartist och polis som bland annat behandlar att miljöpartiet skulle behöva uppdatera sin syn på polisen, och ett om rättspolitiska sakfrågor med fokus på de kontroversiella ämnena straff och övervakning. Dem som hittar in till den här bloggen är mer än välkomna att läsa inläggen och kommentera ellerkomma med feedback, antingen här eller på partiprogramsbloggen.
Read more...Publicerar med anledning av att det är den internationella kvinnodagen idag här en ett år gammal text om polisen och jämställdheten som jag ombads skriva av mp Solna inför den internationella kvinnodagen förra året. En avkortad och redigerad text publicerades då på mp Solnas hemsida, detta är det oredigerade originalet:
Jag jobbar som polis på utryckningen i Västerort (där Solna ingår), och ur det perspektivet har jag ombetts dela med mig av mina tankar kring ämnet jämställdhet inför den internationella kvinnodagen.
I arbetet som polis möts man av andra jämställdhetsfrågor än de som kanske främst påverkar livet för den vanlige svensken, som t.ex. lönediskriminering eller utforming av föräldraförsäkringen. Man ser samhället ur ett perspektiv som kan ge upphov till funderingar kring hur de livsval som människor gör påverkas av de könsroller som finns inbyggda i vår kultur. Varför är till exempel i princip varenda en av de kriminella som är uppsatta på polisens ”target-listor” över rånare, grova våldsbrottslingar, sexualförbrytare, inbrottstjuvar med mera män?
Det finns några ytterst konkreta jämställdhetsfrågor som polisen jobbar med dagligen, år ut och år in, och det rör sig om hur man hanterar de brott som specifikt drabbar kvinnor, främst relationsvåld (”mäns våld mot kvinnor”) och olika former av sexualbrott. Det är helt klart att dessa brottstyper historiskt har prioriterats mycket lågt trots att de kan vara väldigt grova, och att anledningen till detta, förutom okunskap, har varit att poliserna, likväl som förövaren och offret, har sett på brotten ur ett perspektiv färgat av en samhällsordning där män ansågs ha en viss rätt att på olika sätt förgripa sig på kvinnor (i alla fall om det var innanför hemmets fyra väggar). Jag vågar påstå att svensk polis inte bara har blivit mycket bättre på att hantera både relationsvåld och sexualbrott, utan att vi faktiskt hör till de bästa poliskårerna i världen för båda dessa brottstyper. Det innebär dock inte att vi är bra nog.
Vad gäller sexualbrott av överfallskaraktär så kan man lyfta fram exemplet med den våldtäktsman som härjade i Hagalund i Solna i somras för att visa på hur högt den här sortens brott prioriteras. Västerortspolisen gjorde en enorm ansträngning och tack vare en mycket väl genomförd utredning kunde gärningsmannen gripas och sedermera dömas. Även om den här sortens brott kan vara avancerade att lösa, så är det uppenbart att polisen normalt gör allt som står i dess makt för att få tag på förövaren, samt att offren erbjuds stöd av samhället.
För den överväldigande majoritet av alla sexualbrott som utförs av en för kvinnan känd gärningsman är situationen mer komplicerad. Min egen upplevelse är att polisen som regel gör sitt yttersta för att gå till botten med utredningen även i de här fallen, i alla fall när det rör sig om ett så grovt brott som våldtäkt (vilket t.ex. visas av den världskända utredningen mot Julian Assange). Sen kan de bevissvårigheter som är intimt förknippade med den här sortens brott göra att polisen och rättsväsendet omväxlande anklagas för att vara sexistiskt både mot de kvinnliga målsägarna och de misstänkta männen.
Slutligen, vad gäller ”mäns våld mot kvinnor”, så rör det sig om brott som tiotusentals kvinnor utsätts för dagligen och är därmed ett enormt stort samhällsproblem. Detta har också uppmärksammats av både regeringen och rikspolisstyrelsen och det pågår en medveten satsning mot just relationsvåld i hela landet. Även polsimyndigheten i Västerort har resursförstärkt för att hantera relationsvåldsärenden under de sista åren. Trots det ökade fokuset, och trots att det skjutits till resursförstärkningar för att utreda den här sortens brott, så tvingas fortfarande handläggare att prioritera sina ansträngningar. Delvis beror det på den stora mängden av ärenden, men även på grund av att varje enskilt ärende kan vara väldigt resurskrävande, speciellt eftersom det är vanligt att målsägarna ändrar sig och tar tillbaka sina vittnesmål. Och om man till slut lyckas komma till en fällande dom är straffen dessutom relativt låga. Det är vanligt att gärningsmannen och offret ”försöker igen” så fort han har släppts ur fängelse.
Vad kan då polisen göra för att ytterligare förbättra sin jämställdhetsprofil? Den kanske viktigaste förändringar har redan skett, och det handlar om att man har sett till att få in kvinnor på alla nivåer inom polisväsendet. Polismyndigheten i Stockholms län har som bekant en kvinnlig länspolismästare, och det finns också gott om duktiga kvinnliga poliser i turlagen, på närpolisenheterna och på kriminalavdelingarna. Det är lika svårt att bibehålla sexistiska attityder på en arbetsplats med mycket kvinnor som det är att bibehålla rasistiska attityder på arbetsplatser med kulturell mångfald. Sen finns det naturligtvis både individer och grupper inom polisen som fortfarande har värderingar som gör att de riskerar att utföra ett sämre jobb vad gäller brott som är kopplade till t.ex. jämställdhet. Jag tror själv att bästa sättet att förhindra att sådana attityder leder till sämre polisarbete är att uppmuntra en atmosfär inom myndigheten med en tydlig värdegrund och med högt i tak. Det bör anses självklart att ifrågasätta kollegor och ta en diskussion då något sker som verkar strida mot ens egna värderingar, oavsett vem som har flest år i tjänst. Och jag upplever att polisen är på väg i den riktningen.
Vad gäller brott mot kvinnor, så är min uppfattning att en av de viktigaste frågorna är samverkan mellan polisen och andra organisationer, som t.ex. socialtjänst, kvinnojourer, mm för att se till att en kvinna som utsätts för relationsvåld får ett starkt stöd ifrån det tillfälle när det uppdagas att hon utsätts för brott och så länge som det behövs (speciellt då igenom hela rättsprocessen). Det förenklar inte bara utredningsarbetet utan sätter fokus på det som är ännu viktigare än att lagföra gärningsmannen, nämligen att den utsatta kvinnan skall få hjälp att bryta sig loss och gå vidare i livet. Här har Västerortspolisen i Solna en väl fungerande modell med ett ”Relationsvåldscentrum” med specialiserade handläggare anställda av socialtjänsten som sitter inne i polishuset i Solna som kan ge stöd både vad gäller rättsprocessen och i kontakter med t.ex. kvinnojourer eller socialtjänst för att kunna få tillgång till alla de stödsystem som finns i samhället för våldsutsatta kvinnor. Relationsvåldscentrum i Västerort har även kompetens inom ett område vad gäller mäns våld mot kvinnor som polisen visserligen uppmärksammat, men där kunskapsnivån behöver lyftas, nämligen hedersvåld. Att sprida och utveckla modellen med relationsvåldscentrum i fler distrikt vore ett nog så viktigt jämställdhetsarbete ägnat att hjälpa de mest utsatta.
Vad kan då göras på politisk nivå för att arbeta med de jämställdhetsfrågor som man som polis möter i sitt jobb? Själv tycker jag att längre straff för våldsbrott vore önskvärt. Straffet innebär inte bara en markering ifrån samhället, det ger även den våldsutsatta kvinnan frid och en möjlighet att starta om sitt liv. Misshandlade kvinnor återvänder väldigt ofta till sina män, och ju kortare avbrottet är, desto större torde risken vara. Men skamligast är det att de kvinnor som faktiskt efter enormt lidande lyckats slita sig fria ifrån övergreppen ofta får leva resten av sina liv gömda eftersom samhället snabbt släpper ut den man som kanske redan försökt döda henne och förklarat att han kommer att göra det igen… Det är dessvärre inte särskilt ovanligt att män dömda för grovt relationsvåld söker upp kvinnan de utsatt så fort de får en obevakad permission, ett möte som i värsta fallet kan leda till hennes död.
Jag vill även lyfta fram frågan om polisens ekonomiska medel. Även om det säkert finns vinster att göra både vad gäller organisation och effektivitet, så är min uppfattning som enskild polisman att verksamheten kontinuerligt dras med hårda sparkrav. Om man tittar på utredningssidan så är som sagt relationsvåldsärenden arbetsintensiva och kostsamma att driva, speciellt då målsägaren vacklar och tar tillbaka anmälan. Nu har visserligen polisen i Västerort förstärkt med resurser för relationsvåldsutredningar under de sista åren, men risken finns ändå att neddragningar eller omorganisation leder till mindre tid för varje ärende, och då är det lätt att se hur utredningar där det inte finns någon i allmänheten, inte ens den brottsutsatta, som vill att de skall drivas vidare får mindre resurser än alla de mängder av ärenden där folk kräver resultat. Mindre pengar till polisen riskerar överhuvudtaget att drabba de svagaste i samhället, de som har störst behov av skydd, t.ex. kvinnor och barn i socialt utsatta grupper.
Vad gäller resurser är det naturligtvis viktigt att hela rättskedjan förstärks. För närvarande kan det ta år innan ett relationsvåldsärende kommer till domstol, om nu inte gärningsmannen sitter häktad. Speciellt domstolarna, i vårt fall Solna Tingsrätt, har extremt långa ledtider. Min uppfattning är att den utdragna rättsprocessen är väldigt påfrestande för den brottsutsatta kvinnan.
Sen är det kanske ännu viktigare att samhället fortsätter att prioritera och satsa på de stödsystem som finns till hands för att hjälpa en kvinna som utsätts för relationsvåld. Jag nämnde att Relationsvåldscentrum är en utomordentlig resurs, men deras arbete kräver också att det finns pengar i de socialtjänster och kvinnojourer som de samverkar med.
Det är också värt att betona att de bästa kriminalpolitiska åtgärderna är de som förebygger brott, som der till att brott inte begås. Vad gäller sexualbrott och partnervåld spelar attityder och kulturella strömningar stor roll. Ju tydligare samhället tar ställning för jämställdhet, desto ovanligare tror jag att brott mot kvinnor blir. Här vill jag lyfta fram att kampen mot ”hederskultur” måste prioriteras högre. Det faktum att man vill ha ett öppet samhälle som välkomnar mångfald får inte göra att man kompromissar med försvaret av grundläggande mänskliga rättigheter. Och även om det är att slå in öppna dörrar, så vill jag också nämna att alla åtgärder som bekämpar socialt utanförskap också är brottsförebyggande.
Sen kan det vara värt att fundera på att ungefär 90% av alla våldsbrott är kopplade till alkoholanvändning, och de drabbade är ofta kvinnor. Om man kunde få bort alkoholen ur samhället, så skulle man antagligen kunna rädda upp mot nio av tio våldsutsatta kvinnor ifrån misshandel och andra övergrepp. Att minska alkoholkonsumtionen är troligtvis den enskilt viktigaste brottsförebyggande åtgärden man kan arbeta med, då drickandet inte bara riskerar att leda till våld vid det enskilda tillfället, utan även till missbruk och socialt utanförskap.
Passar på att lägga till lite länkar om den internationella kvinnodagen:
DN om 15.51 rörelsen och lönediskriminering
DN om barnvagnsmarschen, osäkra aborter och bristande mödravård
Miljöpartiet på Svd Brännpunkt om tredelad föräldraförsäkring
Lena Melling i Aftonbladet om att det går åt rätt håll
Aftonbladet om behovet av den internationella kvinnodagen som kampdag
Så har det då visat sig att fallet med den kvinna som blev mördad på öppen gata i Malmö häromdagen rörde sig om ett relationsärende. Kvinnan attackerades av sin tidigare sambo, som inte verkade ha kunnat hantera separationen. Det är dessvärre väldigt vanligt att kvinnor utsätts för hot eller våld av personer som de är eller har varit tillsammans med, inte minst då de försöker bryta sig loss och deras plågoande känner att han tappar kontrollen över dem.
Det finns få brottsoffer som är så utsatta som kvinnor som har eller har haft relationer med en man som hotar och slår. För en del så upphör övergreppen och utsattheten då de lämnar mannen i fråga, men de som varit tillsammans med de värsta psykfallen kan aldrig någonsin känna sig trygga så länge mannen är på fri fot. Det finns otaliga exempel på hur en ex-man har sökt upp och tagit livet av den kvinna som lämnat honom.
I fallet med kvinnan i Malmö så hade gärningsmannen nyligen dömts för olaga frihetsberövande då han hade låst fast sin ex-sambo med handklovar. Utan att veta något om ärendet så är det en kvalificerad gissning att säga att kvinnan troligtvis har blivit utsatt för många andra kränkningar som inte har gått att leda i bevis hela vägen fram till fällande dom, både innan och efter separationen. Bara det faktum att han söker upp henne för att begå brott mot henne efter att de har separerat är en stark varningssignal. Domen överklagades till hovrätten, och polis och åklagare ville att mannen skulle sitta frihetsberövad i väntan på att fallet skulle tas upp för att inte kunna ge sig på kvinnan igen. Advokaten hävdade dock att det inte behövdes då mannen hade utdömts kontaktförbud, och rätten gick på advokatens linje. Mannen släpptes ut, sökte upp sin ex-sambo, och knivmördade henne framför hennes barn.
Fallet illustrerar på ett väldigt tragiskt sätt brottsoffrens enorma utsatthet. I det här fallet så visste man uppenbarligen om att det fanns en stark hotbild. Kontaktförbud fanns. Dessutom hade kvinnan en larmtelefon, vilket innebär att hon var föremål för polisens personsäkerhetsarbete. Men det hjälpte inte. Mördare bryr sig föga om kontakförbud och telefonen hann hon aldrig använda.
Många kvinnor lever idag gömda, med ingen eller begränsad kontakt med nära och kära, i befogad rädsla för en ex-man. Samma, eller på många sätt en ännu värre utsatthet, upplever de ungdomar, främst flickor, som liksom Fadime Sahindal är förföljda av sin egen familj. Samhället har successivt blivit bättre på att försöka hjälpa de utsatta. Vad gäller partnervåld har man arbetat med frågan i många år och har rutiner som för det mesta fungerar väl (när det gäller hedersvåld så ligger man dock långt efter). Men trots det, och trots att man visste om att kvinnan i Malmö var mitt i riskzonen, så lever hon inte längre idag. Naturligtvis kunde personsäkerhetsarbetet varit ännu mera långtgående, men det är svårt att ge alla utsatta kvinnor livvakt dygnet runt, och det är inte alla som vill gå under jorden.
Problemet är att det alltid blir upp till brottsoffret att förändra sitt liv för att förebygga risken att bli utsatt igen. Gärningsmannen, den som är upphov till alla problemen, tilldöms i bästa fall ett kortare fängelsestraff och släpps sedan ut igen, fri att göra vad han vill medan hans frihet innebär ett permanent fängelse för offret. Och i det här fallet så släpptes han alltså ut innan straffet hade avtjänats (vilket är mycket vanligt). För mig känns det som ett svek. Samhället har ett ansvar som det har svikit i förhållande till den nu mördade kvinnan och hennes barn och anhöriga. De som släppte ut mannen som mördade henne har ett speciellt ansvar.
Jag skrev i fredags om brott och straff, med kopplingar till våldet i Malmö och inbrotten i Stockholm, och tog även där upp brottsoffers utsatthet och det ansvar samhället har då man släpper ut farliga människor. Då hade jag som färskt exempel dubbelmordet där en man som tidigare mördat sin mor i veckan mördade sin far och dennes sambo. Det känns absurt att den texten redan har aktualiserats igen av fakta bakom mordet i Malmö.
Som polis så har jag valt ett krävande och många gånger dåligt betalt yrke för att jag drivs av en vilja att hjälpa utsatta människor. Den nu mördade kvinnan i Malmö var precis en sådan människa som vi finns till för att hjälpa. Kollegorna som jobbade med hennes fall känner troligtvis både sorg, frustration och ilska just nu, och den lär inte mints vara riktad mot den tingsrätt som släppte ut gärningsmannen. Faktum är att det är allt för ofta man som polis känner att rätten och rättssystemet snarare stjälper än hjälper ens ansträngningar att göra livet drägligare för brottsoffren, samhällets svagaste och mest utsatta. Detta genom att alltför snabbt släppa ut gärningsmän som därigenom kan fortsätta med brott och kränkningar.
Jag låtsas inte som om det finns några enkla lösningar. I de allra flesta fall så måste en person så småningom släppas ut, vi kan inte spärra in alla brottslingar och kasta bort nycklarna (även om det finns personer som helt enkelt borde vara inspärrade). Men om man ser och tar det ansvar vi som samhälle faktiskt har och borde känna varje gång en person blir utsatt för ett brott av någon som vi medvetet har släppt ut, så borde det i sin tur leda till en nödvändig diskussion om strafflängder och brottsofferperspektiv, och om vem som skall betala priset för kriminaliteten i samhället. Just nu är det de mest utsatta, brottsoffren, som står för en oproportionerligt stor del av den notan. Det pris kvinnan i Malmö tvingades betala för vår mjuka syn på brott och straff tycker jag personligen är för högt.
PS. För att vara övertydlig så finns det ingen motsättning emellan alla typer av brottsförebyggande åtgärder och att vara repressiv mot brottslingar på ett sätt som skyddar brottsoffer. I ett längre tidsperspektiv så finns det inget som är viktigare än ett fungerande brottsförebyggande arbete. Detta gäller både åtgärder som bekämpar social marginalisering, utanförskap, missbruk, arbetslöshet med mera och mer specifika åtgärder som fungerande psykiatri, mansjourer, bra kriminalvård inklusive utslussning, sociala insatsgrupper, etcetera.
Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.
Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.
Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.
Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.
Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.
Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.
Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.
Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.
Nu åtalas då till slut barnläkaren som misstänks medvetet ha berövat ett döende spädbarn livet med en för hög dos narkosläkemedel för dråp vid Solna Tingsrätt. Huvudförhandlingen inleds ungefär två år efter att förundersökningen inleddes, och närmare tre år efter den aktuella händelsen.
Om jag inte har missförstått åtalet, så anklagas barnläkaren för att genom att ha injicerat narkosläkemedlet tiopental i den döende flickan, efter att respiratorn hade kopplats ut och det var 100% säkert att barnet bara hade timar kvar att leva, påskyndat döden och därigenom ha dräpt barnet. Läkaren nekar till att ha injicerat en dödlig dos av läkemedlet, och under huvudförhandlingen så kommer det att prövas om det kan styrkas att hon har gjort det.
För min del, så känns den frågan faktiskt inte särskilt relevant. Om läkaren har injicerat den dödliga dosen, och det i så fall förkortade barnets liv någon eller några timmar, så är det uppenbarligen fråga om att lindra lidande i livets definitiva slutskeende. Jag har varken hört talas om eller kan föreställa mig några andra motiv. Och om det handlandet skall prövas, så borde det inte vara i en domstol utan av socialstyrelsen. Själv ser jag inget klandervärt i det. Nu nekar visserligen läkaren, men det är inte svårt att föreställa sig att det skulle kunna bero på det faktum att hon står anklagad för ett brott som kan ge flera års fängelsestraff.
Att frågan överhuvudtaget har kommit till domstol, är för mig ett tecken på att åklagarkammaren i fråga har haft för stort fokus på exakt läsning av lagtext, och för lite fokus på medmänsklighet, konsekvenstänkande och sunt förnuft. Den rättsprocess som redan har tagit flera år, som har vänt livet upp och ned för en person som, om hon är "skyldig", bara har agerat av barmhärtighet vilket inte har orsakat skadliga konsekvenser för någon och som riskerar att skrämma en hel yrkeskår till att inte våga ge ordentlig smärtlindring i livets absoluta slutskede borde enligt mig ha avslutats sedan länge eller aldrig inletts.
Jag baserar mina slutsatser på en världsbild där juridiken inte borde få vara blind, utan måste sättas i ett sammanhang. Jag är medveten om att alla inte delar den uppfattningen. Men det finns även juridiska argument för att barnläkaren inte borde ha åtalats, i alla fall enligt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Att ärendet har drivits ända till domstol framstår för mig, med den begränsade kunskapen som jag har om åtalet, närmast som fyrkantigt paragrafrytteri...
Det är illa nog att kvinnor våldtas i länder som Sverige med fungerande rättssystem, med stöd till brottsoffer och utan uttalad social stigmatisering av offren. Det är ändå ett obeskrivligt trauma, det är ändå mycket svårt att få upprättelse i en rättsprocess där rättssäkerheten och inte korruptionen gör att det är svårt att för förövare dömda och det är trots samhällets försök till stöd och hjälp för många en mycket svår väg tillbaka till ett väl fungerande liv. I länder som Kamerun där våldtäkterna är fruktansvärt mycket vanligare och offren ofta mycket yngre, där strafffriheten är närmast total medan de våldtagna stigmatiseras till en sådan grad att närmare hälften inte vågar berätta för någon vad som har hänt och där hjälpen som finns tillgänglig är närmast obefintlig är situationen rent ut sagt vedervärdig. Man förstår att mödrar blir oroliga för sina döttrar när en av fem av Kameruns kvinnor har blivit utsatt för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök, och den genomsnittliga åldern för offren är 15 år. Men att under förevändningen att skydda sina döttrar utsätta dem för tortyrliknande bröststympning för att de skall bli mindre attraktiva som offer är så fel att det knappast går att klä i ord. Förutom det vidriga i att utsätta oskyldiga flickor för grymma övergrepp som både torde ge själsliga ärr och som definitivt riskerar att ge fysiska men för livet, så försöker man alltså att hantera den enorma våldtäktsproblematiken med att ge sig på de potentiella offren. Jag påstår mig inte ha några färdiga lösningar, men grunden måste självklart vara att man ger sig på gärningsmännen. Både genom kraftfull lagföring och repressiva åtgärder, och genom att arbeta hårt och medvetet med de kulturella faktorer som gör att män begår de här brotten. Offren skall ha skydd, stöd och hjälp, inte skuldbeläggas och utsättas för fler kränkningar och övergrepp!
PS. Det känns som ett grymt ödets ironi att dagen efter att jag skrev det här inlägget, så drabbas en 12-årig flicka av en överfallsvåldtäkt mitt i Stockholm. Man kan bara hoppas att flickan kommer att kunna hämta sig ifrån övergreppet så bra som det bara är möjligt och att kollegorna får tag på våldtäktsmannen innan han överfaller någon annan.
Hovrätten för nedre Norrland har sänkt straffet för en man som har "plågat sin hustru i åratal med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld", bland annat då ett antal sexuella övergrepp som bedömts som grova våldtäkter av tingsrätten klassificeras ned till "vanlig" våldtäkt av hovrätten. Mannen döms till fyra år och sex månaders fängelse, vilket torde innebära att han är ute efter tre år. Det känns för mig som ett väl lågt straff för en person som uppenbarligen utsatt en annan människa för fruktansvärda kränkningar och ett hemskt lidande under en period av många år. Jag hoppas att mannen, då han kommer ut efter tre år, kommer att lämna den kvinna har har förföljt under åratal ifred. Om han inte gör det, vilket dessvärre är vanligt, så kan det innebära att kvinnan tvingas leva ett liv som begränsas av skyddsbehov och rädsla. Hur som helst så måste hon få ett så pass bra stöd och skydd av samhället att inte övergreppen fortsätter igen så fort hennes plågoande muckar ifrån fängelset.
Read more...För en polis är det en självklar sanning att industrin av tillgreppsbrott, som rån, inbrott med mera, är beroende av hälare som avyttrar gods eller tvättar pengar. Om det inte fanns en marknad för stöldgodset så hade det inte heller varit intressant att tillgripa det... Men hälare finns även på en helt annan nivå. Det sägs att den avsatte diktatorn Hosni Mubarak har tillskansat sig uppemot motsvarande 440 miljarder kronor under sina 30 år vid makten. Dessa har han placerat på olika ställen i värden, på bankkonton, i fastigheter med mera. Bra att föredömliga "Transparency International" arbetar för att Mubaraks stulna pengar återförs till det egyptiska folket. Mubarak är varken den förste eller siste korrupte ledare som har rånat sitt (fattiga) folk på enorma tillgångar, och dessa rån möjliggörs utav att det finns ett antal banker, företag, länder som hjälper honom att placera och gömma undan pengarna. Samma internationella hälare hjälper även allt ifrån skattefifflare till brottssyndikat att stoppa undan pengar. De borde stoppas undan själva, i fängelseceller... Det har redan gjorts en del för att komma åt skatteparadis där det historiskt har varit lätt att gömma undan pengar. Den kampen måste fortsätta och intensifieras, det krävs ökad transparens på internationell nivå för ekonomiska transaktioner. De integritetsskäl som talar för att folk, företag och länder skall få flytta pengar utan insyn väger mycket lätt jämfört med det internationella samhällsintresse det innebär att bekämpa den här sortens megahäleri. En annan välkänd sanning är att det enklaste sättet att bekämpa brottslighet är att kapa lönsamheten genom att gå direkt efter pengarna...
Read more...Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...
Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).
Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).
Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...
Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.
Reaktionerna på beslutet att anhålla och sedermera internationellt efterlysa Wikileaks talesman Julian Assange har varit häftiga och aggressiva. Många debattörer, som t.ex. Michael Moore, har helt utan grund hävdat att anhållningsbesluten var politiskt motiverade. Andra, så vitt jag förstått inklusive Assange själv och dennes advokater, har hävdat att det har rört sig om en "honeytrap" riggad av USA för att misskreditera Assange och Wikileaks. Även dessa påståenden verkar ha framförts utan några konkreta belägg. Jag har själv, fullt medveten om att jag inte vet vad som har hänt, snarare trott att det rört sig om olika uppfattningar av vad som har skett och vad som har varit ok då Assange har haft sexuella relationer med de två målsägarna. Den uppfattningen stärktes ytterligare av en redogörelse i DN över händelseförloppet baserad på information ifrån polisförhören samt på samtal med en person som presenteras som samordnare för Wikileaks i Stockholm.
Våldtäkt är ett komplicerat brott. Sverige har en progressiv lagstiftning där det inte krävs våld eller hot om våld för att ett övergrepp skall klassificeras som våldtäkt, det räcker att målsägaren är i ett tillstånd där hon inte har varit kapabel till att säga nej. Ett tydligt exempel på ett sådant tillstånd är då målsägaren sover. Om Assange, som verkar hävdas, har haft sex med en av kvinnorna ("miss W") då hon sov så har han de facto begått en våldtäkt i lagens mening (givet att målsägaren då hon vaknar eller i efterhand uppfattar sexet som oönskat). Det är egentligen ganska naturligt, att ha sex med någon emot dennes vilja är att begå en våldtäkt. Att det ryktas att det som gjorde att målsägaren faktiskt anmälde brottet var att Assange genomförde det för henne oönskade samlaget utan kondom och därefter vägrade att testa sig är inte straffrättsligt relevant.
Jag har själv gripit våldtäktsmän efter liknande händelseförlopp, då en kvinna vaknat av att mannen har haft sex med henne eller då hon sagt nej men varit oförmögen att göra fysiskt motstånd. Det har rört sig om kvinnor, målsägare, som har varit tydligt traumatiserade av det som har hänt. För mig är det solklart att det har rört sig om våldtäkter (sen är det självklart upp till domstolen att göra den juridiska prövningen).
Jag vet fortfarande självklart inte vad som egentligen hände emellan Assange och de båda målsägarna, det är bara de inblandade som klart och tydligt kan veta det, om ens de. Men en sak som jag vet av egen erfarenhet är att en vanlig försvarsreaktion hos våldtäktsmän då de konfronteras med sitt brott är att ljuga om det inträffade, i många fall är det just de lögnerna som är den starkaste bevisningen för ett annars extremt svårbevisat brott. Att Assange talar om att han har blivit utsatt för en "honeytrap", något som alltså förnekas av en Wikileakssamordnare, talar definitivt inte till hans fördel...
Jag har tidigare skrivit om det fall då jag deltog i en mordutredning som ledde till att två ungdomar sedermera blev dömda för mord till nio respektive elva års fängelse i Solna tingsrätt. Nu har domarna i hovrätten sänkts till sex respektive sex och ett halvt år.
Jag har svårt att förstå och acceptera hur en person som med berått mod, delvis på grund av ekonomisk vinning, men framförallt eftersom han får en kick av det, har planerat och genomfört ett mord skall släppas ut efter cirka fyra år (villkorlig frigivning), även om han var 17,5 då brottet utfördes. Huvudgärningsmannen kommer att mörda igen, och samhället kommer att ha ett stort ansvar gentemot nästa offer och dennes anhöriga då det är vi som, medvetna om vad som kommer att hända, ändå släpper ut honom.
Jag är till 100 % emot dödsstraff. Samhället får aldrig riskera att man avrättar en person som är oskyldig, och det finns många fall, t.ex. Ray Krone som det berättades om på DN idag, där oskyldiga dömts till döden. Jag tycker dock att människor som visar att de inte har några som helst betänkligheter med att ta andras liv, som oprovocerat dödar för att få pengar, makt, eller bara en kick, bör hållas inspärrade betydligt längre än ett par år.
Jag är själv ganska skeptisk till att det går att göra om en människa genom kriminalvård. Det är möjligt att ett straff kan "vårda" en mördare till ånger, insikt och förändring, som både Mattias Flink och Jackie Arklöv hävdar, men då tar det nog mer än ett par år. Och vad gäller huruvida långa straff verkar avskräckande eller ej, så tvistar så vitt jag vet de lärde fortfarande därom.
Det som däremot är helt klart är att en mördare som sitter i fängelse får svårare att mörda igen under den tid han sitter inne. Och vad gäller huvudgärningsmannen i Bålstamordet så är det troligtvis det enda sättet som samhället kan hindra att fler människor behöver sätta livet till. Men tyvärr verkar den extremt låga domen ifrån Svea hovrätt tyda på ett totalt ointresse för både den mördade ungdomen och hans familj och för gärningsmannens framtida offer.
En mobbad pojke försökte efter att ha blivit fastbunden vid en ribbstol i gymnastikhallen ta sitt liv genom att hänga sig med hjälp av sin gymnastikpåse. Hängningsförsöket filmades av en annan elev. Det är oklart om den filmande eleven var en av dem som tidigare band fast pojken. Det nämns inte heller att den filmande eleven skall ha försökt hjälpa pojken eller tillkalla hjälp. Skolan har gjort en anmälan till arbetsmiljöverket.
För min del verkar en anmälan till arbetsmiljöverket patetiskt otillräcklig. Jag vet inte hur gamla barnen är, troligtvis under 15 år och således inte straffmyndiga, men en så här utstuderat grym behandling borde, förutom självklart allt tänkbart stöd till offret, även föranleda kraftfulla åtgärder gentemot gärningsmännen/barnen. Till en början borde det hela polisanmälas, så att en utredning om, åtminstone, olaga frihetsberövande startas. Som jag skrivit många gånger tidigare, så tycker jag att straffmyndighetsåldern borde sänkas, så att det blir lättare att se till att brott begågna av barn faktisk får en konsekvens. Dessutom måste naturligtvis socialtjänsten kopplas in, och dels, tillsammans med föräldrarna, närvara vid polisförhör med de skyldiga, samt göra en egen utredning om deras familjeförhållande och om eventuella lämpliga åtgärder. Dessutom bör man starkt överväga att förflytta, och kanske splittra på, de elever som visar sig ha varit drivande i mobbningen. Slutligen bör skadeståndsskyldighet gentemot den mobbade utredas, både för de skyldiga och för skolan.
Det är samhällets förbannade plikt att se till att skolan är en trygg miljö för alla de som vistas där. Och det är för mig självklart att när barn utsätts för vidrigheter som mobbning, så skall man agera kraftfullt mot de som gjort sig skyldiga till övergreppen och se till att de inte har möjlighet att göra om det. Gör man inte det, utan bara t.ex. erbjuder den mobbade möjligheten att få byta skola, så säger man att lösningen ligger hos offret och således även indirekt att det är dess eget fel att han/hon har blivit mobbad. Applicera det tankesättet på rån eller våldtäkt, och se hur det känns...
En av de faktorer som gjorde att jag bestämde mig för att lämna ett bättre betalt yrke som ingenjör och istället bli polis var ilskan och vanmakten jag kände varje gång jag läste om ännu en person som hade blivit utsatt för våldsbrott av olika karaktärer, och medkänslan med de offer som ofta får sina liv förstörda genom de fysiska och psykiska men en grov misshandel lämnar. Det handlar om unga män som blivit brutalt nedslagna eller nedsparkade då de råkat möta "fel" persons blick på krogen, och som kanske aldrig kan gå obehindrat efteråt. Det handlar om familjefäder som inte klarar av att gå vidare efter att ha blivit överfallna då de varit ute och jobbat sent och som inte kan hantera känslorna av rädsla, sorg och hat som väckts till liv och därför får sina relationer, sin familj, söndertrasad och fastnar i missbruk. Det handlar om pensionärer som aldrig mer vågar gå ut efter att ha råkat ut för en hänsynslös brottsling på gatan. Det kan handla om en lärare som bara ber en elev att komma till lektionen och därför får ansiktet sönderslaget. Och allra mest handlar det om alla de kvinnor som gång på gång blir slagna och nedbrutna kroppsligt och själsligt av just de män som borde ta hand om dem, stötta och hjälpa.
Att hjälpa de kvinnor som utsätts för partnervåld är en av polisens viktigaste uppgifter. DN skriver idag om att kvinnor mördas trots flera polisanmälningar, och det är naturligtvis helt oacceptabelt. Självklart skall alla tillgängliga medel användas för att stötta och hjälpa de kvinnor som förföljs av sina män, både vad gäller psykosocialt stöd, juridiskt stöd och konkreta skyddspaket. I Västerort i Stockholm där jag jobbar använder vi riskbedömningssystemet SARA (Spousal Assault Risk Assessment Guide) för alla fall av relationsvåld för att försöka identifiera risker och kunna agera med skyddsåtgärder om risken är hög. Vi har också ett specifikt relationsvåldscentrum med specialister på att hjälpa kvinnor som utsätts för partnervåld. Det är möjligt att alla polismyndigheter inte har samma resurser vad gäller stöd till våldsutsatta kvinnor, men det är definitivt en fråga som lyfts inom polisen på sistone, och min känsla är att utvecklingen går åt rätt håll.
Sen får man inte glömma att polisens kärnverksamhet är att verka för ett tryggare samhälle genom att beivra och utreda brott. Självklart skall de utsatta kvinnorna ha stöd, men för det första så borde det inte vara den slagna kvinnan som tvingas fly och gömma sig, för det andra så går många misshandlade kvinnor tillbaka till sina slående män, om de ens anmäler i första läget. Det är därför enormt viktigt för möjligheten att hjälp offret att man lyckas gripa och lagföra gärningsmannen. Och för mig som polis är det få saker som är så tillfredsställande som att kunna gripa en våldsbrottsling och på så sätt ge brottsoffret chans till frid, återhämtning och upprättelse, och dessutom säkerställa att våldsverkaren inte har möjlighet att ge sig på någon annan, åtminstone inte medan han sitter inne.
Det är dock enormt frustrerande när våra domstolar konsekvent värderar straffvärdet för våldsbrott väldigt lågt, medelstraffet för grov misshandel har legat på 1,5 år trots en skala på 1-10 år. Alliansregeringen har dock gjort en ansats att försöka skärpa straffen för våldsbrotten, bland annat genom att införa en ny brottsrubricering (Synnerligen grov misshandel). Även minskningen av mängdrabatten som alliansen diskuterar vore ett steg i rätt riktning. Min uppfattning är dock att ytterligare straffskärpningar vore ett bra sätt att markera brottens allvarlighet och att skydda brottsoffren. Om man dessutom kunde utöka möjligheterna att använda sig av Besöksförbud, och att straffa överträdelser hårdare, så hade det varit ännu ett verktyg för att stärka brottsoffrets ställning även då gärningsmannen är på fri fot.
Med brottsoffrens situation i åtanke är det rent horribelt att höra att Lars Ohly, partiledare för vänsterpartiet, vill sänka straffet för grov misshandel till ett år, med möjlighet till frigivning efter halva tiden. Det känns som ett hån mot ett brottsoffer som kanske har fått sitt liv förstört att gärningsmannen kan komma ut efter sex månader. Dessutom innebär det för t.ex. en slagen kvinna att hon återigen behöver leva i skräck och på flyende fot, medan den misshandlade mannen kan ge sig på henne igen utan att riskera mer än några månader till i fängelse.
Det intressanta är dock att vänsterpartiet vill höja straffet för sexköp, vilket torde göra att det hamnar på samma nivå som straffet för grov misshandel (fängelse i ett år), vilket kan läsas om i denna intressanta artikel, samt på denna utmärkta blogg. Att en man betalar en vuxen kvinna för att få ha sex med henne, på helt frivillig basis och utan inslag av människohandel, hot eller våld, skall alltså straffas lika hårt som att t.ex. en man häller syra i ansiktet på en kvinna och lämnar henne permanent vanställd? Med tanke på att vänsterpartiet gillar mängdrabatten för brott så blir det dessutom knappast något högre straff om en torsk istället för att bara betala för sig och gå efter ett genomförd sexköp, efteråt struntar att betala (bedrägeri) och sedan slår den prostituerade sönder och samman (grov misshandel). Man undrar i vilken värld de lever?
Slutligen skulle jag gärna vilja veta vad miljöpartiet tycker om brott och straff. Justitieminister Ask skriver att även de förordar sänkta straff. Stämmer det?
Så har till slut de två nu 18-åriga männen som mördade en ungefär jämnårig ung man i Bålsta norr om Stockholm fått sina straff utdömda av Tingsrätten, drygt ett år efter det att offret försvann spårlöst på Södermalm den 20e augusti 2009. Straffen, 11 respektive 9 års fängelse är med svenska mått mätt mycket höga med tanke på att gärningsmännen endast var 17 år vid brottstillfället. Visserligen kommer dommen säkert att överklagas, och utan att vara någon expert ser jag det inte som särskilt osannolikt att hovrätten beviljar prövningstillstånd, men man kan ändå tillåta sig ett bokslut över den långa utredningen som ledde till domen. Eftersom jag själv hade förmånen att få delta i arbetet och under ett halvår jobba med den grupp erfarna och mycket duktiga poliser som hade hand om utredningen har jag minst sagt god insyn i hur mycket grundligt arbete som ligger bakom dagens domar. Under den första tiden efter försvinnandet så gjordes en noggrann kartläggning av offrets rörelser och kontakter tiden innan försvinnandet genomförts, och även om man då fortfarande inte hade namnet på gärningsmännen så lade vi fram teorier som senare, när dessa dök upp i utredningen, visade sig stämma mycket väl. Och inte minst, trots en ihållande hög arbetsbelastning med inkommande ärenden, främst rån och våldtäkter, så fortsatte arbetet med mordet oförtrutet. Ett stort grattis till den utredningsgrupp på Västerortspolisen som har haft hand om utredningen samt till de andra poliser som vid kritiska tillfällen lämnat helt avgörande bidrag till utredningen. Det är glädjande att det efter den misslyckande utredningen på mordet av Pernilla, som tyvärr ledde till att samma gärningsman senare var fri och kunde mörda Engla, har lett till att en ny grupp, den "nationella bedömargruppen" instiftats för att stötta mordutredningar som fastnat ute i de lokala myndigheterna. Men att döma av resultatet av utredningen om Bålstamordet så kommer gruppen inte att behövas i Västerorts polismästardistrikt i Stockholm... Fast jag vill ändå tillägga att jag har svårt att säga emot den representant ifrån gruppen som intervjuades i P1-morgon när hon sa att alla kan ha nytta av att få en utomstående, erfaren, partner att bolla problem och frågor med, även de bästa mordutredarna...
Read more...Det finns många sorters brott som väcker avsky och vämjelse, och just brottslingarnas synbarligen totala avsaknad på känsla för vilket lidande de orsakar andra människor i sin rent igenom egoistiska strävan att själva skaffa sig fördelar går igen i de flesta av dem. Att stjäla ifrån gamla människor, som hör till de svagaste och sårbaraste i samhället och som lätt traumatiseras av att bli utsatta för brott, är just av sorten riktigt vedervärdiga brott. I Västerort har vi i omgångar haft problem med "åldringsbrottare" (vilket syftar på personer som begår brott mot åldringar, inte gamla människor som brottas...), och det är ofta svårt att leda brotten i bevis då gods snabbt avhänds och de gamla som har blivit bestulna sällan har sett själva brottet. Desto roligare då att höra hur polisen i Göteborg har tagit en grupp åldringsbrottare på bar gärning! Nu är det bara att hoppas på kännbara straff, för dessvärre är risken att de fortsätter med samma sorts lönsamma brottslighet när de kommer ut överhängande, och den lär ju inte minska om de märker att det knappt kostar att åka dit...
Read more...Ett av de vanligaste ärendena man åker på som utryckningspolis i Västerort är alla de eviga timade inbrotten, d.v.s. inbrott som märks efter att de redan har skett och då gärningsmännen redan har lämnat för länge sedan. Den frustration som vi som poliser känner över att inbrottstjuvar har tömt ännu en lägenhet på värdesaker utan att vi har kunnat stoppa det är naturligtvis ingenting mot vad de stackare som drabbas upplever. Det är naturligtvis väldigt kränkande att någon har vänt upp och ned på ens lägenhet, och vad värre är att man kan ha blivit av med oersättningsbara smycken, laptops, mm, men det kan också innebära en stor ekonomisk smäll då inte alla har bra försäkringar eller kan bevisa vad de blivit av med. Detta gäller speciellt i de invandrartäta områdena i Västerort, t.ex. Rinkeby och Tensta, där många har stora mängder kontanter hemma. Bostadsinbrotten har ökat kraftigt under den senaste tiden, och en av anledningarna till detta är att det är så pass lönsamt. Professionella tjuvar som kan tömma ett par lägenheter på en dag "tjänar" enorma mängder pengar till väldigt små risker. Tyvärr är det mycket svårt att utreda bostadsinbrott, eftersom de yrkeskriminella är tillräckligt kunniga för att inte lämna särskilt mycket spår efter sig, alla använder t.ex. handskar. Så för att lösa ett bostadsinbrott krävs det nästan att man lyckas ta tjuvarna på bar gärning. När man väl lyckas med det som polis är det naturligtvis väldigt tillfredsställande, eftersom man då får stopp på brytandet. Men straffen är så pass låga att den kriminelle snart är ute igen och kan fortsätta att bryta. Många som nu ägnar sig åt inbrott har tidigare hållit på med personrån eller butiksrån, vissa har t.o.m. varit med i kretsar där det begås värdetransportrån, men efter en ytterst medveten kalkylering har de kommit fram till att inbrott är det som lönar sig bäst, bland annat för att risken att åka dit är liten och för att straffen är så låga att det inte gör särskilt mycket om man får sitta av ett par månader för att sedan komma ut till de väntande pengarna och möjligheten att fortsätta bryta på fler bostäder. För att få stopp på den här farsoten har naturligtvis polisen ett stort ansvar, och i Västerort startas nu i höst en ny satsning mot bostadsinbrotten. Självklart är även det förebyggande arbetet mycket viktigt, exempelvis gör det stor skillnad om säkerhetsdörrar installeras i lägenheter. Sen, med risk för att bli tjatig, tycker jag också att samhället måste se till att få straff i paritet med kränkningen man utsätter andra för. Förutom avskräckande effekter så är det helt uppenbart att när vissa individer sitter inne så går inbrottsstatistiken ner direkt.
Read more...Nu har P1s utmärkta program med grävande journalistik, Kaliber, börjat på en ny säsong, med ny programledare men med samma höga kvalitet på reportagen. Kaliber har granskat hur straffet dagsböter tillämpas av rättsystemet, och visat på stora brister i hela kedjan, främst hos domstolar och åklagare.
Som polis blir man snabbt lärd rutinen att man alltid i förhör med misstänkt vad gäller brott som kan föranleda bötesstraff skall fråga om dagsbotsuppgifter (inkomst/bidrag, förmögenhet, skulder till staten, försörjningsplikt mot barn). Jag har själv uppfattat frågorna som ett slöseri med tid, då jag tagit för givet att det sker någon form av kontroll längre ned i kedjan. Att inte kontrollera de uppgifterna, som helt uppenbart är lögner i om inte de flesta så väldigt många fall, vore ungefär lika dumt som att lägga ned en förundersökning om brott bara för att den misstänkte själv hävdar att han är oskyldig. Självklart ljuger folk för att skydda sig, och lika självklart ljuger folk om det ger ett lägre straff, speciellt som det i båda fallen är fullt lagligt att göra det. Men efter Kalibers avslöjande reportage skall jag inte ta lika lätt på dagsbotsfrågorna längre. Inte nog med att man inte dubbelkollar de uppgifter som den misstänkte själv lämnar, om det inte finns några uppgifter så sätts tydligen inkomsten ofta till noll och inget även i fall där det helt uppenbart är fel, som med det sexköpande kommunalrådet i Huddinge.
Jag har också svårt att förstå den åklagare som säger sig inte ha tid att göra en enkel taxeringskontroll (eller att skriva ett direktiv på tre ord till den polisiära utredaren och be honom/henne göra det). Det rimmar dåligt att man lägger ned mängder med tid och pengar på att utreda och lagföra brott, och sen inte kan lägga några minuter på att få ett någotsånär adekvat straff. Dessutom kan man krasst säga att det rör sig om en ekonomiskt fråga för staten. I vissa fall, som med muthärvan inom Systembolaget, eller med många fall som rör sexköp, har de dömda stora inkomster, och staten förlorar således rejält på att de får enorma straffrabatter, pengar som skulle kunna läggas på att ge rättsväsendet tillräckligt med resurser för att åtminstone göra enkla taxeringskontroller...
Då jag själv har funderat över komplikationerna med straffet dagsböter har jag mest tänkt i banorna att det kan vara svårt att få rättvisa påföljder för folk som skattefuskar, nolltaxerar, eller jobbar mestadels svart. Jag har tagit för givet att de som har en taxerad inkomst åtminstone får den som utgångspunkt för böterna. Allt annat vore ju helt absurt...
Jag lyssnade nyligen på en debatt i P1s Studio Ett mellan kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki och KDs Göran Hägglund angående synen på brott och straff. Diskussionen kan härledas till en debattartikel som Hägglund skrev till straffets försvar och lov, och på vilken Sarnecki reagerade. Tyvärr var det en ganska ointressant debatt, där Sarnecki ville lyfta fram behovet av sociala insatser och Hägglund svarade att han höll med, men att artikeln helt enkelt inte handlade om det. Det enda som framgick var att båda parter både vill ha förebyggande sociala insatser och straff, vilket egentligen är självklart men ibland i debatten fås att framstå som en motsättning. Det torde vara helt självklart att straffande av brottslingar inte på något sätt behöver vara i motsattsställning till att jobba med långtgående sociala insatser som stöttar och hjälper människor i utsatta situationer och således minskar risken att de (eller deras barn) börjar begå brott.
Debatten berörde inte alls de moraliska frågor som föranledde Hägglunds artikel, nämligen synen på straff och moraliskt ansvar och upprättelse. Då jag läste artikeln blev jag ärligt förvånad över vilket gammaldags religiöst språk som Hägglund använder. Han talar om att straffet är nödvändigt för att brottslingen skall "sona sitt brott" och få "återupprättelse". Hägglund går till och med så långt att han hävdar att det skulle vara grymt mot brottslingen att inte ge denne chansen att straffas, då han utan straff är för evigt "utstämplad" ur samhällsgemenskapen. Terminologin för tanken till avlatsbrev som bör köpas för att få frälsning.
Samhället kan och bör straffa, men hur kan samhället säga att t.ex. 17-åringen som våldtog och mördade en 16-årig tjej i Borås efter sina tre år på LVU-hem har "sonat sitt brott"? Här synes Hägglund ha en diffus bild av samhället eller staten som en gudomlig auktoritet som delar ut en spirituell botgöring och frälsning efter ett avtjänat straff. Så är det naturligtvis inte. Och det är heller inte så att en brottslings återinträde i samhället är avhängigt av att han har straffats.
Om man som jag har en brottsofferfokuserad syn på straff snarare än en religiös sådan, så är det allra viktigaste ansvaret samhället har vad gäller hur straff utdöms att värna om brottsoffren. Både vad gäller att ge upprättelse och skapa trygghet åt redan brottsutsatta, men också att helt enkelt förebygga brott och på så sätt skydda framtida brottsoffer. Givet det faktumet och inom de ramarna, så skall naturligtvis även gärningsmannen ges de bästa möjliga förutsättningarna att få vård och hjälp tillbaka till ett laglydigt liv genom straffet. Och om man kan ge kriminalvård på ett sådant sätt att den brottsaktive både motiveras att sluta med brott och ges verktyg till att leva ett laglydigt liv (t.ex. genom utbildning, drogavvänjning, mm), så är det bästa förebyggande arbetet (näst att se till att ungdomar i riskzonen aldrig påbörjar en kriminell bana). Men viljan att ge gärningsmannen möjligheter att komma tillbaka in i samhället får inte gå ut över alla offer runt omkring. Och är det så att en person har visat sig kapabel till hänsynslöst och grovt våld, kanske flera gånger, så kan det vara så att det enda sättet att ge hans offer upprättelse och trygghet, och även det bästa brottsförebyggande arbetet, är att se till att han sitter inspärrad under en mycket lång tid.