Visar inlägg med etikett inbrott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inbrott. Visa alla inlägg

Nödvändig ursäkt

onsdag 29 juni 2011

För några dagar blev det faktum att ett brev som Södertörnspolisens i Huddinge hade skickat ut inom ramarna för brottsförebyggande grannsamverkan nämnde inbrottsligor med olika nationaliteter en nyhet. Södertörnspolisen fick en hel del kritik för brevet, enligt uppgifter ifrån Ekot även ifrån Stockholmspolisens ledning. Nu har de också gått ut med en ursäkt, även om de samtidigt inte vill påstå att de har gjort något fel.

När nyheten om brevet och det faktum att det blev JO-anmält briserade i media första gången, så skrev jag ett inlägg om saken. Jag hade då inte tillgång till brevet, och argumenterade generellt kring att det är lågt i tak i den offentliga debatten vad gäller vad som får sägas om olika grupper utan att anklagas för rasism, samtidigt som jag också påpekade att jag är medveten om problemet med generaliserande, rasistiska föreställningar. Min slutsats var att det måste få vara tillåtet att nämna att det t.ex. existerar en chilensk inbrottsliga.

Jag har nu läst Södertörnspolisens utskick, och måste tyvärr hålla med om att det inte är särskilt lyckat formulerat. När man skriver "Fenomen att vara vaksamma på och som kan sättas i samband med tillgreppsbrott" och därunder räknar upp ett antal grupperingar/nationaliteter så inbjuder man till just den sortens generaliseringar som man rimligtvis till varje pris borde vilja undvika. Det hade varit stor skillnad om man helt enkelt hade konstaterat att det för tillfället huserar vissa inbrottsligor i området och sedan gett en del fakta om dessa. Sen kan man argumentera att även det hade varit onödigt, då det, som många påpekat, inte för en allmänhet går att se skillnad på t.ex. en litauer och en lett. Det stämmer naturligtvis, men det innebär inte nödvändigtvis att man absolut måste förtiga den aktuella inbrottsligans sammansättning. Min grundinställning är att olika sorters censur lätt blir kontraproduktiv, samtidigt som den informationen som man ger ut, speciellt som myndighet, också bör vara relevant och korrekt formulerad. Södertörnspolisen brev är ett bra exempel på när de kraven inte är uppfyllda.

Vad gäller avvägningen emellan att censurera sig i onödan och att undvika att sprida information som kan förstärka rasism och annan missaktning mot vissa grupper, så har myndigheter som polisen ett speciellt ansvar. Man bör vara särskilt försiktig med hur man formulerar sig om man skall informera om brottslighet hos en grupp med en viss, t.ex. etnisk, sammansättning, och nyttan med publiceringen måste i så fall vara större än risken för felaktiga generaliseringar. Samtidigt så efterlyser jag fortfarande en öppnare allmän samhällsdebatt med högre i tak även om känsliga ämnen, som t.ex. invandring och brottslighet.

Read more...

Man får det man ber om

söndag 12 juni 2011

P1s intressanta program Kaliber har precis gjort en granskning av varför svensk polis är så dålig på att utreda inbrott. En av de saker som lyfts upp i programmet är det faktum att utredare av sina respektive ledningar uppmanas att inte lägga för mycket tid på avancerade inbrottsutredningar då det tog för mycket tid ifrån de enklare utredningar som gav bättre utslag i statistiken. På samma sätt uppmanas utredare att inte söka efter samband med fler brott då det skulle leda till nya omfattande utredningar som skulle påverka statistiken negativt. Det låter ganska orimligt att polischefer inte vill att deras anställda utredare skall vara hungriga, nyfikna och proaktiva, men om man har sett hur polisens ledningssystem fungerar så blir man inte särskilt förvånad. En stor del av problemet är att ledningar på alla nivåer, även den politiska, har fått fnatt på kvantitativa mål. Det är nämligen ett sätt för personer på en hög ledningsnivå som inte har möjlighet att ha detaljerad insyn i verksamheten och som inte nödvändigtvis ens förstår den att visa på kontroll och handlingskraft. Politikern kan ställa polismästaren till svars för att en stolpe i ett diagram har sjunkit eller bytt färg ifrån grön till röd utan att han behöver veta så mycket mer. Polismästaren går till sina respektive polischefer och kräver resultat så att den aktuella stolpen ser bättre ut nästa gång den skall presenteras för politikern. Polischeferna styr sina medarbetare att jobba med det som ger resultat i precis de stolparna som visas för cheferna (självklart på bekostnad av allt annat arbete). Så ser verkligheten ut i dagens polis. Vad får det då för konsekvenser?

Vad gäller de utredare som intervjuades i Kalibers program om inbrott, så är de mål som deras enheter följs upp mot relaterade till antalet färdiga förundersökningsprotokoll (FUPar) och hur stora balanser de har (liggande aktiva ärenden). Det innebär att det som ger bra resultat är, precis som det nämns i reportaget, att FUPa/avsluta de lätta ärendena och lägga ned de komplicerade (som inbrott) utan att lägga för mycket tid på dem. Dessutom är det helt kontraproduktivt att vara så vaken att man i ett existerande ärende ser nya brott som behöver utredas. Alltså skygglappar på...

För utryckningspoliser är de kvantitativa mål som våra chefer utvärderas efter helt knutna till trafik (rattfyllerier, obotar, med mera). Därför ställs det upp trafikkontoller om man eventuellt får någon ledig tid en lördagnatt trots att vi är "kodade" för att jobba mot våld och kanske egentligen borde vara på "hot spots" och förebygga bråk och misshandel, detta då det förebyggande arbetet inte syns alls i vår statistik. Dessutom får arbetsgruppen sällan positiv feedback uppifrån baserad på bra förstahandsåtgärder som kan leda till att brott går att lösa eller för bra bemötande av brottsoffer eller för något annat av kärnverksamheten, då detta inte syns i några staplar. Däremot kan det ta tid bort ifrån "målen" d.v.s. de kvantitativa mätbara målen (som i vårt fall till 100% är trafikrelaterade trots att trafik bara är en liten den av vår verksamhet). Jag skrev nyligen om detta i ett annat inlägg.

Det finns fler exempel på kontraproduktiva, missvisande mål. I närpolisorganisationen finns det mål som handlar om att antalet anmälningar med unga förövare och brottsoffer skall minska. Det låter ju bra, tills man inser att ett sätt att nå målen är att höja ribban för vad man tar upp en anmälan för jämfört med vad man bara tar ett stöttande, medlande, eller uppfostrande samtal om... Och den sortens dilemman finns för i princip alla kvantitativa mål som används för att för att försöka styra verksamheten.

Sammanfattningsvis så får man den verksamhet man ber om. Om man envisas med att styra mot trubbiga kvantitativa mål, då kommer medarbetarna att jobba på ett sätt som ger bra siffror enligt de målen. Om man däremot istället styr mot de kvalitativa, bakomliggande mål som verksamheten egentligen handlar om utan att bry sig om staplar och siffror, då kommer medarbetarna känna att de får uppskattning av sina chefer och ledare för att jobba med det som också känns rätt att göra.

Läs gärna även DNs ledarkrönika i ämnet.

Read more...

Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

fredag 14 januari 2011

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Read more...

Nedmontering av service i förorterna

tisdag 26 oktober 2010

En anledning till det ökade utanförskapet i de segregerade förorterna som nämnts i debatten är att samhället successivt har monterat ned de vanliga funktionerna som brukar finnas i en ort, som offentlig förvaltning, banker, med mera. Kvar blir ett område utan egna arbetstillfällen, förutom i någon av alla marknader och närlivsbutiker. Jag håller med om det antagligen skulle påverka lokalsamhällena positivt att bibehålla så mycket samhällsservice som möjligt i närområdet, både för att skapa arbetstillfällen, för att kunna ge bättre service till invånarna och för att få en lite mer varierande gatubild.

I fallet Rinkeby var det nog ett misstag att slå ihop stadsdelsförvaltningen med Kista och sen lägga kontoret på Kista-sidan av Järvafältet där det redan fanns mängder med företag och ett stort köpcentrum. Däremot är det lätt att förstå att t.ex. banker väljer att flytta ifrån Rinkeby med tanke på att rånrisken är betydligt högre där än i princip någon annanstans i Sverige. Och de behöver inte bara bekymra sig för regelrätta rån, under de upplopp som skakade statsdelen i våras förstördes Nordeas kontor, och några av de unga gärningsmännen har nu dömts till skadegörelse och försök till grov stöld eftersom de även försökte komma över pengar i kontoret de slagit sönder.

De kriminella ungdomar som ligger bakom den här sortens förstörelse, stölder och rån saboterar naturligtvis mest för sitt eget lokalsamhälle, genom att samhällsservice backar undan på grund av deras brott. Det är dock inget de bryr sig nämnvärt om, med tanke på att många av dem försörjer sig på att stjäla av sina grannar. Lustigt nog hävdar många av dem ändå att de är någon sorts lokalpatrioter...

Read more...

De kränkande bostadsinbrotten

onsdag 25 augusti 2010

Ett av de vanligaste ärendena man åker på som utryckningspolis i Västerort är alla de eviga timade inbrotten, d.v.s. inbrott som märks efter att de redan har skett och då gärningsmännen redan har lämnat för länge sedan. Den frustration som vi som poliser känner över att inbrottstjuvar har tömt ännu en lägenhet på värdesaker utan att vi har kunnat stoppa det är naturligtvis ingenting mot vad de stackare som drabbas upplever. Det är naturligtvis väldigt kränkande att någon har vänt upp och ned på ens lägenhet, och vad värre är att man kan ha blivit av med oersättningsbara smycken, laptops, mm, men det kan också innebära en stor ekonomisk smäll då inte alla har bra försäkringar eller kan bevisa vad de blivit av med. Detta gäller speciellt i de invandrartäta områdena i Västerort, t.ex. Rinkeby och Tensta, där många har stora mängder kontanter hemma. Bostadsinbrotten har ökat kraftigt under den senaste tiden, och en av anledningarna till detta är att det är så pass lönsamt. Professionella tjuvar som kan tömma ett par lägenheter på en dag "tjänar" enorma mängder pengar till väldigt små risker. Tyvärr är det mycket svårt att utreda bostadsinbrott, eftersom de yrkeskriminella är tillräckligt kunniga för att inte lämna särskilt mycket spår efter sig, alla använder t.ex. handskar. Så för att lösa ett bostadsinbrott krävs det nästan att man lyckas ta tjuvarna på bar gärning. När man väl lyckas med det som polis är det naturligtvis väldigt tillfredsställande, eftersom man då får stopp på brytandet. Men straffen är så pass låga att den kriminelle snart är ute igen och kan fortsätta att bryta. Många som nu ägnar sig åt inbrott har tidigare hållit på med personrån eller butiksrån, vissa har t.o.m. varit med i kretsar där det begås värdetransportrån, men efter en ytterst medveten kalkylering har de kommit fram till att inbrott är det som lönar sig bäst, bland annat för att risken att åka dit är liten och för att straffen är så låga att det inte gör särskilt mycket om man får sitta av ett par månader för att sedan komma ut till de väntande pengarna och möjligheten att fortsätta bryta på fler bostäder. För att få stopp på den här farsoten har naturligtvis polisen ett stort ansvar, och i Västerort startas nu i höst en ny satsning mot bostadsinbrotten. Självklart är även det förebyggande arbetet mycket viktigt, exempelvis gör det stor skillnad om säkerhetsdörrar installeras i lägenheter. Sen, med risk för att bli tjatig, tycker jag också att samhället måste se till att få straff i paritet med kränkningen man utsätter andra för. Förutom avskräckande effekter så är det helt uppenbart att när vissa individer sitter inne så går inbrottsstatistiken ner direkt.

Read more...

Tjuvarnas heder...

måndag 5 april 2010

Jag fick för några dagar sedan ett mail ifrån dottern i en peruansk familj som står mig mycket nära, i vilket hon berättade att de hade haft inbrott och att bl.a. alla deras besparingar, familjens dator och föräldrarnas vigselringar hade blivit stulna. Förutom kränkningen och de oersättliga personliga egendomarna de har blivit av med, så innebär inbrottet en mycket hård ekonomisk smäll. De har jobbat hårt för att spara till barnens studier och för att betala av på ett lån (då pappan i familjen blev arbetslös så gav jag och min bror dem ett räntefritt lån så att de kunde köpa en bil som han nu kör taxi med). Mamman städar och lagar mat hos ett antal olika familjer och pappan kör taxi, båda har arbetsveckor på mellan 50 och 80 timmar, så det kommer att ta mycket lång tid och oräkneliga timmar med slit att hämta sig ekonomiskt ifrån händelsen. Behövs det, så hjälper vi till igen, men det hindrar inte att deras ambition att bli skuldfria kommer att skjutas en lång tid framåt.

Den personliga tragedi som inbrottet innebar för mina vänner är inte något som vi är befriade ifrån här i Sverige heller. Det begås mängder av inbrott dagligen, och trots polisiära ansträngningar är det svårt att komma till bukt med problemet. Nu är det som tur är inte särskilt många etniskt svenska familjer som förvarar alla sina besparingar hemma, men det gör däremot många familjer med invandrarbakgrund. Jag har själv som polis bland annat varit inblandad i en utredning i vilken en latinamerikansk man i Sverige hade haft inbrott och då tjuvarna hade tagit allt han hade sparat ihop under år av hårt arbete. Och mannen hade naturligtvis inga försäkringar eller andra skydd, så han förlorade allt. Just det faktum att det förvaras mycket mer kontanter hemma hos invandrarfamiljer gör också att de utsätts för mycket fler inbrott.

Så vad är det då för män (det är nästan alltid män) som livnär sig och blir rika på att bryta sig in hos folk och stjäla deras besparingar. Vissa inbrott begås av "pundare", narkotikaberoende människovrak som plockar med sig vad som helst och kränger det för att köpa t.ex. amfetamin. Men många inbrott begås av yrkeskriminella som operarar i löst sammansatta grupper eller ligor. Jag talade för inte så länge sedan med en av de ungdomar som hade blivit dömda för grov stöld och som tillhör en gruppering som polisen vet i princip har det som jobb att bege sig ut och bryta sig in i folks hem och länsa dem på värdesaker. Samma kille hade tidigare skrutit för en kollega att han på grund av brott hade blivit miljonär innan han fyllde 18, och hånat denne för hans miserabla polislön... Då jag frågade om han aldrig funderade över hur de som fick sina besparingar bestulna av honom och hans kumpaner kände sig eller mådde, så svarade han att han bara stal ifrån knarklangare, spelhajar och andra som hade tjänat pengarna på tveksamma sätt. Detta hörde min kollega, och frågade då vilken kategori det barn vars spargris hade blivit länsad i det inbrott han blev gripen för tillhörde. Killen började då tala om hur ofta folk gömmer besparingar i spargrisar, och släppte helt försöket att hävda att de bara var ute efter knarkpengar...

Kontentan är helt enkelt att min uppfattning är att tjuvarna tar allt de kommer åt, utan en tanke på vem de stjäl ifrån och hur det påverkar dennes liv. Det är bara att se på hur många åldringsbrott som begås för att inse att det knappast handlar om någon sorts "heder". Det handlar oftast inte heller om behov eller nöd. Det handlar däremot ofta om girighet och viljan att kunna glida omkring i en BMW med dyra klockor och få respekt av killarna och beundran av tjejerna...

Det är naturligtvis samhällets uppgift att sätta stopp för de som väljer att förstöra för andra för att de själva tjänar på det. Och i en hård och medveten satsning så lyckades mitt distrikt sätta fast ett antal av de mest aktiva inbrottstjuvarna. Tyvärr så tar det slut där, de döms till straff på mellan ett par månader och ett drygt halvårs fängelse och släpps sedan ut i väntan på avtjäning. Och som av en slump så går antalet anmälda inbrott i distriktet, som minskat då dessa individer suttit häktade, upp direkt igen då de släpps ut...

Read more...

Media styr polisens prioriteringar

måndag 15 mars 2010

Det är ofta tydligt hur den offentliga debatten styr vad polisen prioriterar. Om det skrivs mycket om åldringsbrott, som kommer det troligtvis att satsas extra på dessa. Om det skrivs om rattfyllor och trafiksäkerhet, så kommer antagligen ett extra fokus på blåskontroller. Om det talas vagt om "synlighet", så leder det till att polisen får höra att de måste ut mer ibland folket. I viss mån är detta naturligt och bra, polisen jobbar ju åt allmänheten och bör vara lyhörd för det som allmänheten uppfattar som viktigt. Men detta borde gälla till en viss gräns, då allmänheten sällan har hela bilden, och media dessutom har ett liv i sig där vissa nyheter blåses upp till enorma proportioner medan andra, till synes mycket allvarligare, passerar helt obemärkta. Alla människor har en egen agenda, och polisen måste vara stark nog att ha en egen stabil vision som inte flyter med de nyckfulla opinionsvindarna och som baseras på kunskap, analys och beprövad erfarenhet.

Detta blev betydligt flummigare än vad jag hade tänkt mig, så nu är det dags att exemplifiera. Då det talas om "synlighet", vilket kommer hela vägen uppifrån justitieministern, så tolkas det ofta som att alla människor skall få se att polisen finns i deras vardasgmiljö, och på så sätt känna en större trygghet. Det låter naturligtvis bra, men polisen har begränsade resurser, och de patruller som visar sig på Ekerö kan samtidigt saknas på Järvafältet. Min personliga uppfattning är att det brottsförebyggande arbetet skall fokuseras till de områden där brotten begås. Det är där människor är i behov av vår hjälp. Även om Svenssons i villaförorten som läser om inbrottsligor skulle vilja ha rondering i sina kvarter, så bör inte det per automatik ske om man i statistiken ser att det inte har skett några inbrott där under de senaste åren, medans det sker inbrott varje dag i miljonprogramsområdet. Och så vidare. Samma sak med trafikkontrollerna. Om vi vet att man nästan aldrig tar en rattfylla på Prippsbron mellan Solna och Ulvsunda på en måndagförmiddag så tycker inte jag att anledningen att "Svensson skall se att vi arbetar med trafiksäkerhet" är tillräcklig, det är bättre att lägga resurserna där vi vet att folk kör rattfulla.

Nu till den hundbitna flickan. Det är naturligtvis allvarligt att en flicka blir biten i armen av en lösspringade hund. Men att det seglade upp som högsta prioritet för ordningspolisen i Västerort under helgen då jag jobbade, berodde knappast på ärendets tyngd, det händer rån, inbrott, t.o.m. våldtäkter mycket frekvent i distriktet. Det beror helt enkelt på att incidenten fått uppmärksamhet i media, och att ansvariga chefer känt tryck att agera, vilket leder till att instruktioner trycks ned i organisationen. Jag kan inte låta bli att tänka på ett spaningsmord som jag jobbade med i höstas. Eftersom vi inte hittade någon kropp, så blev det aldrig någon mediahausse, hade vi gjort det så hade ärendet antagligen på gott och ont fått väldigt mycket mer fokus externt och internt... Hur som helst så hörde hundägaren av sig själv till polisen, så i det här fallet var det kanske medias förtjänst att hon identifierades...

Read more...

Brott lönar sig

lördag 6 mars 2010

I dagens DN kan man läsa om ännu ett grymt åldringsbrott, där två gärningsmän trängt sig in i en äldre kvinnas lägenhet, slagit och bundit henne, och lämnat med hennes värdesaker. I det här fallet blir brottsrubriceringen grovt rån, vilket innebär att om man får tag på gärningsmännen och lyckas bevisa deras skuld, så får de antagligen sitta ett par år i fängelse. De har dock uppenbarligen kalkylerat med att risken att åka fast, och längden på straffet, är värda att ta då det finns mycket pengar att tjäna. Hänsyn till den drabbade kvinnan, som förutom att bli av med värdesaker som hon kanske samlat på under ett helt liv, kanske också blir så traumatiserad att resten av hennes liv begränsas kraftigt, finns antagligen inte med i beräkningarna.

Det är dock ett faktum att dessa krassa beräkningar görs av yrkeskriminella. Anledning till att ett antal "värdetransportrån" i t.ex. Stockholms nordvästra förorter har skett genom att gärningsmännen sprungit fram och försökt slita väskan ifrån väktaren då denne varit på väg ut ur värdetransportbilen istället för att hota honom är snarare att brottsrubriceringen då blir grov stöld istället för grovt rån, och straffskalan är betydligt lindrigare, än att det skulle saknas tillgång till vapen eller finnas samvetskval med att använda dessa. Av samma anledningar har också västerortspolisen kunnat notera att ett antal kända rånare gått över ifrån rån till inbrott. De samlas på morgonen, och ägnar arbetsdagen åt att bryta sig in i folks lägenheter, företrädelsevis hos familjer med en utomeuropeisk bakgrund då dessa oftare förvarar värdesaker och kontanter hemma, och räknar vinster på sexsiffriga belopp på eftermiddagen. Och de vet att om de åker fast och polisen lyckas bevisa bortom allt rimligt tvivel att de är skyldiga, så har de bara att göra en volta på ett antal månader och sen komma ut till de väntande miljonerna av brottsförtjänster. Dessa yrkeskriminella har inga moraliska problem med att råna och använda våld, men de har insett att den krassa kalkylen med risk mot vinst säger att inbrott är lönsammare.

Man kan alltid stärka upp polisens resurser. Den riktade insatsen emot inbrott i Västerort som genomfördes under början av detta året var också mycket väl genomförd, och en stor succé. Men det kan vara lite motigt att lägga ned enorma resurser på att sätta de yrkeskriminiella som står för en överväldigande del av den här sortens brottslighet bakom lås och bom, och även i de fall som man lyckas så kommer de ut efter ett antal månader och fortsätter. Det som krävs för att komplettera polisarbetet är straff som gör att man får bort de här personerna ifrån gatan ett längre tag, och som i högre grad avskräcker ifrån brottslighet, samt än bättre möjlighet att komma åt brottslingarnas pengar. Dessutom borde skadestånden till brottsoffer höjas signifikant. Jag vet att det kan vara att jämföra äpplen med päron, men en fildelare kan nu åka på skadestånd i miljonklassen medan en mördare eller våldtäktsman får böta med mindre än 100 000 eftersom civilrättsliga skadestånd kan bli hur stora som helst medan de straffrättsliga är löjligt små.

Det kanske viktigaste i kampen mot brottsligheten är fortfarande att förhindra att ungdomar påbörjar en brottslig bana, och här är polisen bara en liten del, det största jobbet behöver andra delar av samhället som skola, socialtjänst, arbetsförmedlingar mm göra. Men för att minska mängden brott som utförs här och nu så är det enormt viktigt att helt enkelt få bort ett antal yrkeskriminella ifrån gatan, och se till att det stannar borta. Och då vore högre straff en välkommen hjälp.

Read more...