Man får det man ber om

P1s intressanta program Kaliber har precis gjort en granskning av varför svensk polis är så dålig på att utreda inbrott. En av de saker som lyfts upp i programmet är det faktum att utredare av sina respektive ledningar uppmanas att inte lägga för mycket tid på avancerade inbrottsutredningar då det tog för mycket tid ifrån de enklare utredningar som gav bättre utslag i statistiken. På samma sätt uppmanas utredare att inte söka efter samband med fler brott då det skulle leda till nya omfattande utredningar som skulle påverka statistiken negativt. Det låter ganska orimligt att polischefer inte vill att deras anställda utredare skall vara hungriga, nyfikna och proaktiva, men om man har sett hur polisens ledningssystem fungerar så blir man inte särskilt förvånad. En stor del av problemet är att ledningar på alla nivåer, även den politiska, har fått fnatt på kvantitativa mål. Det är nämligen ett sätt för personer på en hög ledningsnivå som inte har möjlighet att ha detaljerad insyn i verksamheten och som inte nödvändigtvis ens förstår den att visa på kontroll och handlingskraft. Politikern kan ställa polismästaren till svars för att en stolpe i ett diagram har sjunkit eller bytt färg ifrån grön till röd utan att han behöver veta så mycket mer. Polismästaren går till sina respektive polischefer och kräver resultat så att den aktuella stolpen ser bättre ut nästa gång den skall presenteras för politikern. Polischeferna styr sina medarbetare att jobba med det som ger resultat i precis de stolparna som visas för cheferna (självklart på bekostnad av allt annat arbete). Så ser verkligheten ut i dagens polis. Vad får det då för konsekvenser?

Vad gäller de utredare som intervjuades i Kalibers program om inbrott, så är de mål som deras enheter följs upp mot relaterade till antalet färdiga förundersökningsprotokoll (FUPar) och hur stora balanser de har (liggande aktiva ärenden). Det innebär att det som ger bra resultat är, precis som det nämns i reportaget, att FUPa/avsluta de lätta ärendena och lägga ned de komplicerade (som inbrott) utan att lägga för mycket tid på dem. Dessutom är det helt kontraproduktivt att vara så vaken att man i ett existerande ärende ser nya brott som behöver utredas. Alltså skygglappar på...

För utryckningspoliser är de kvantitativa mål som våra chefer utvärderas efter helt knutna till trafik (rattfyllerier, obotar, med mera). Därför ställs det upp trafikkontoller om man eventuellt får någon ledig tid en lördagnatt trots att vi är "kodade" för att jobba mot våld och kanske egentligen borde vara på "hot spots" och förebygga bråk och misshandel, detta då det förebyggande arbetet inte syns alls i vår statistik. Dessutom får arbetsgruppen sällan positiv feedback uppifrån baserad på bra förstahandsåtgärder som kan leda till att brott går att lösa eller för bra bemötande av brottsoffer eller för något annat av kärnverksamheten, då detta inte syns i några staplar. Däremot kan det ta tid bort ifrån "målen" d.v.s. de kvantitativa mätbara målen (som i vårt fall till 100% är trafikrelaterade trots att trafik bara är en liten den av vår verksamhet). Jag skrev nyligen om detta i ett annat inlägg.

Det finns fler exempel på kontraproduktiva, missvisande mål. I närpolisorganisationen finns det mål som handlar om att antalet anmälningar med unga förövare och brottsoffer skall minska. Det låter ju bra, tills man inser att ett sätt att nå målen är att höja ribban för vad man tar upp en anmälan för jämfört med vad man bara tar ett stöttande, medlande, eller uppfostrande samtal om... Och den sortens dilemman finns för i princip alla kvantitativa mål som används för att för att försöka styra verksamheten.

Sammanfattningsvis så får man den verksamhet man ber om. Om man envisas med att styra mot trubbiga kvantitativa mål, då kommer medarbetarna att jobba på ett sätt som ger bra siffror enligt de målen. Om man däremot istället styr mot de kvalitativa, bakomliggande mål som verksamheten egentligen handlar om utan att bry sig om staplar och siffror, då kommer medarbetarna känna att de får uppskattning av sina chefer och ledare för att jobba med det som också känns rätt att göra.

Läs gärna även DNs ledarkrönika i ämnet.