Nedskräpningsförbud, rättsosäkert och integritetskränkande?

Nyheten att riksdagen hade stiftat en ny lag mot nedskräpning skapade en hel del debatt för ett par månader sedan. Bland annat hävdades det indignerat ifrån flera håll att lagen, som syftar till att poliser direkt på plats skall kunna skriva ut ordningsbotar för nedskräpning, skulle sätta rättssäkerheten ur spel och att polisen borde ha bättre saker för sig än att "spionera" på folk som slänger eller lämnar skräp i parker. Jag har även privat stött på människor som blivit mycket upprörda över integritetskränkningen i att någon skall kunna bötfälla dom bara för att de väljer att slänga skräp som de själva vill, och som tycker att den nya lagen hör hemma i en diktatur.

Det är närmast häpnadsväckande hur mycket ogenomtänkta, logiskt bristfälliga och rent felaktiga påståenden som väcks av vad jag antar är en ryggmärgsreflex mot att bli övervakad och kontrollerad, utsatt för någon annans maktutövning. För det första finns det naturligtvis ingen rättsosäkerhet i systemet med ordningsbotar, som redan används för ett antal trafikbrott som t.ex. fortkörning. Den som gjort sig skyldig till en lagöverträdelse har alltid möjlighet att neka och få sin sak prövad i domstol. Det sparar dock tid för den enskilde om ärendet kan avslutas direkt på plats, varför de flesta skriver på när de inser att alternativet är en rättegångsprövning. Detsamma skulle säkerligen bli fallet med nedskräpare.

Vad gäller att polisen har "bättre saker för sig", så är det också nonsens. Att vara ute bland folk är en del av polisens grunduppgifter. Det handlar både om ordning/säkerhet och medborgarkontakt. Att då också ha ett öga på folk som slänger skräp eller lämnar en hel grillfest bakom sig då de går är inte direkt något extraarbete. Dessutom så är det den sortens syssla som poliser i ingripandeverksamheten smidigt kan ägna sig åt under de stunder som man inte är på något larm, eftersom man när som helst kan lämna det man håller på med om radion kallar och/eller det sker något akut i närområdet.

Slutligen, så verkar det vara många som inte har förstått att nedskräpning redan sedan tidigare har varit förbjudet. Det är och skall vara straffbelagt att skräpa ned omkring sig. Det finns ingen "rättighet" att få sabotera för andra och förstöra naturen genom att lämna plast, flaskor, engångsgrillar, med mera var man vill. Skillnaden med den nya lagstiftningen blir helt enkelt att det blir mycket enklare att lagföra dem som är egoistiska nog att tycka att det är mer värt att de skall slippa att bära sitt skräp till en soptunna än att naturen blir nedskräpad och alla andra som vistas där får sin upplevelse förstörd tills någon plockar upp skiten.

Just det att göra lagen enklare att tillämpa är centralt. Jag har som polis ett antal gånger valt ge rapporteftergift för småbrott där det inte finns någon målsägare bara för att jag är medveten om hur resurskrävande rättsprocessen är för samhället, och vilka enorma väntetider som våra domstolar har. Faktum är att överbelastningen i domstolsväsendet i sig är en rättsosäkerhet då t.ex. målsägare tvingas vänta i flera år på att få ett fall avslutat. Gäller målet då exempelvis relationsvåldsbrottslighet så blir väntetiderna extremt påfrestande för målsägaren. Om man genom användande av metoden ordningsbot kan få bort ett stort antal mål av mindre dignitet ifrån domstolarna utan att för den delen införa strafffrihet för de aktuella brotten, som t.ex. nedskräpning, så är mycket vunnet i båda ändarna. En ökad lagföring skulle leda till en förändring i rättsmedvetandet och samtidigt skulle en lägre belastning på domstolarna leda till en bättre fungerande rättsstat. Alla blir glada, utom nedskräparna...

Read more...

Straffpraxis för våldsbrott

Hovrätten för nedre Norrland har sänkt straffet för en man som har "plågat sin hustru i åratal med fysiskt, psykiskt och sexuellt våld", bland annat då ett antal sexuella övergrepp som bedömts som grova våldtäkter av tingsrätten klassificeras ned till "vanlig" våldtäkt av hovrätten. Mannen döms till fyra år och sex månaders fängelse, vilket torde innebära att han är ute efter tre år. Det känns för mig som ett väl lågt straff för en person som uppenbarligen utsatt en annan människa för fruktansvärda kränkningar och ett hemskt lidande under en period av många år. Jag hoppas att mannen, då han kommer ut efter tre år, kommer att lämna den kvinna har har förföljt under åratal ifred. Om han inte gör det, vilket dessvärre är vanligt, så kan det innebära att kvinnan tvingas leva ett liv som begränsas av skyddsbehov och rädsla. Hur som helst så måste hon få ett så pass bra stöd och skydd av samhället att inte övergreppen fortsätter igen så fort hennes plågoande muckar ifrån fängelset.

Read more...

Brottsofferperspektiv?

Våldtäkter är väldigt komplicerande brott, vilket bland annat debatten kring Julian Assanges göromål i Sverige har visat på. För det första kan gränserna emellan det straffbara och det lagliga (om än klandervärda) vara komplicerande, och de inblandades subjektiva uppfattning av vad som har hänt kan skilja sig markant. Sen är det ett brott som är notoriskt svårt att bevisa, även då man vet vem gärningsmannen är. Därmed inte sagt att lagstiftningen är dålig, det rör sig helt enkelt om en mycket besvärlig balans emellan de anklagades rättssäkerhet och brottsoffrens rätt till upprättelse samt samhällets krav på rättstrygghet. Därför kan det mycket väl hända att ingen blir dömd då en kvinna har blivit våldtagen trots att inga fel begås i utredningen.

Sen görs det naturligtvis mängder med fel, större och mindre. Men det fel som jag själv upplever som det allvarligaste är om kvinnans version inte tas på allvar och man inte ger henne ett bra omhändertagande och bemötande. Utgångspunkten då man får in en ny anmälan om ett så pass grovt brott som våldtäkt är naturligtvis att man skall göra allt som är möjligt för att utredningen skall leda fram till en fällande dom. Man jobbar utifrån att målsägarens version är sann tills annat bevisas. Offret skall tilldelas ett målsägandebiträde, och om utredningen inte kommer någonstans på grund av ett dåligt bevisläge, så skall det naturligtvis förklaras för och kommuniceras till målsägaren.

När man läser skräckhistorier som den här, så blir man beklämd. Det är svårt för mig att säga vad som egentligen har hänt. Men om polisen brustit så totalt i brottsofferperspektivet som det verkar baserat på kvinnans version, så är det mycket allvarligt och borde leda till drastiska förändringar för de enheter som varit ansvariga för utredningen.

Read more...

Skall vi döma oskyldiga?

Jag bukar normalt aldrig följa upp en diskussion i kommentarerna med ett separat inlägg, men jag gör ett undantag den här gången. Kanske för att frågan känns viktig, kanske för att jag känner ett behov att att förklara mig. Tycker jag verkligen att det är ok att det sitter oskyldiga i fängelse, dömda för grova brott?

Det enkla svaret på frågan är naturligtvis ett rungande "Nej!". Men det jag försökte förklara i mitt förra inlägg är att det enda sättet att vara absolut helt säker på att ingen oskyldig någonsin döms, är att aldrig döma någon. Detta gäller speciellt vad gäller sexualbrott. Och jag anser att det alternativet är ännu sämre.

Även om diskussionen som startades av en friande dom i HD och Madeleinde Leijonhufvuds debattartikel handlade om sexuella övergrepp emot barn, så skall jag för enkelhetens skull ta exemplet våldtäkt: En kvinna och en man går in i ett rum. Efteråt hävdar kvinnan att hon har blivit våldtagen. Hur skall vi veta det? Om det enbart rör sig om kvinnas berättelse, och det inte finns någon som helst stödbevisning, så kommer mannen med största sannolikhet att bli frikänd. Låt oss nu säga att kvinnan går direkt till en väninnan och säger att hon har blivit våldtagen. Väninnan ringer till polisen, som tar med kvinnan till en mottagning för våldtagna där hon undersöks. Mannen grips. Utredningen visar att de båda har haft sex, mannens sperma hittas i kvinnan. Kvinnans kläder, som är tagna i beslag, är sönderrivna. Märken på kvinnans handleder tyder på att hon har blivit fasthållen, och undersökningen av underlivet visar att hon har blivit våldsamt penetrerad. Mannen har rivmärken i ansiktet och kvinnan har hans hud under naglarna. Polisen hittar till och med vittnen som säger sig ha hört kvinnan skrika "Nej!" inifrån rummet. I det här fallet så kommer mannen med största sannolikhet att bli fälld för våldtäkt.

Det sista exemplet är konstruerat för att det skall vara utstuderat tydligt med mycket bra bevisning. I verkligheten är det långt ifrån alla våldtäktsoffer som vågar eller orkar kämpa emot eller som söker och får hjälp direkt. Men kan vi helt säkert veta vad som här hänt ens när bevisningen är så pass stark? Svaret är självklart nej. Det är teoretiskt möjligt att mannen och kvinnan har levt ut en gemensam våldtäktsfantasi, att kvinnan ångrar sig men att mannen inte förstår detta utan uppfattar det som en del i leken. Det är teoretiskt möjligt att kvinnan har lurat med mannen på sex för att sedan sätta dit honom. Med mera. Men är detta "rimliga tvivel"? Absolut inte! Om man väljer att döma mannen på bevisningen ovan, som är mycket starkare än vad man normalt kan räkna med i ett våldtäktsmål, så riskerar ändå någon enstaka man att bli oskyldigt dömd. Om man inte dömer baserat på en sådan bevisning, så kommer man heller aldrig att kunna döma någon för våldtäkt, vilket i praktiken skulle göra våldtäkt till lagligt i alla fall utom de rena överfallsvåldtäkterna i mörka parker. Vad är då att föredra?

Min poäng är att, även om alla är överens om att vi skall sträva efter så bra utredningar som möjligt som kommer sanningen så nära det bara går, så kan vi inte veta allt. Vi är inte gudomliga. I slutändan måste någon göra en bevisvärdering och dra en gräns, bedöma vad som är "rimliga tvivel". Om den gränsen dras för snävt, som Leijonhufvud hävdar att HD har gjort vad gäller sexuella övergrepp emot barn, så kommer allt fler gärningsmän gå fria, Leijonhufvud själv talade om att det närmast skulle leda till en avkriminalisering av dessa brott. Är det så vi vill ha det? Hur många skyldiga våldtäktsmän skall gå fria för att vi inte skall riskera att döma några oskyldiga? Skall vi vara helt säkra, så är svaret alla. Och då är det fritt fram att ta för sig... Annars så handlar det om avvägningar. Skall du döma en person om bevisningen ger att man är 99% säker på att han är skyldig? 99,9%? 99,99%? För helt säker blir man som sagt aldrig i den krassa verkligheten...

Read more...

Den eviga konflikten emellan rättssäkerhet och rättstrygghet

Ibland känns det som om det är ganska få svenskar som har förstått de grundläggande principerna om hur rättssystemet fungerar. Detta visar sig speciellt tydligt då det gäller våldtäkter och andra sexuella övergrepp. "Svensson" argumenterar ofta utifrån utgångspunkten att domstolarna har möjlighet att veta vad som egentligen har hänt, och att domen sedan fastställer om den misstänkte är skyldig eller ej. Så är det naturligtvis inte. Domstolen tar ställning till om det kan anses bevisas "bortom rimligt tvivel" att åklagarens gärningsbeskrivning är sann, det vill säga att den misstänkte är skyldig till det han anklagas för. Det kan mycket väl vara så att den misstänkte är skyldig, fast eftersom det inte går att bevisa tillräckligt strikt så frias han ändå. Den som hävdar att en i rättegång friad misstänkt våldtäktsman har bevisats vara oskyldig vet inte vad han talar om. Om Julian Assange ställs inför rätta och frias (vilket jag tror kommer att ske om det hela går till rättegång), så förutspår jag en stormvåg av kommentarer som hävdar att det då är bevisat att han hela tiden var oskyldig, och att polisens utredning hade politiska motiv... Å andra sidan, i fallet Assange, så om han fälls så tas väl det bara som ett bevis på att hela rättsprocessen är korrumperad...

Nej, det verkliga frågan, förutom vad min vill skall vara kriminaliserat, är hur strikt man drar gränsen för "bortom rimligt tvivel". Vad innebär ett "rimligt tvivel"? Hur många skyldiga skall man släppa för att inte riskera att några oskyldiga fälls? Det är självklart väldigt svåra frågor, som har aktualiserats av en dom i Högsta Domstolen som friade en man misstänkt för våldtäkt mot barn, och av en debattartikel i DN idag av Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt. Enligt Leijonhufvud har HD, med förre JK Göran Lambertz i spetsen, i den friande domen argumenterat på ett sätt som gör att det i praktiken skulle vara omöjligt att någonsin döma någon som har begått sexuella övergrepp emot barn om dessa anmäls i efterhand. Prejudikatet ifrån domen kommer enligt Leijonhufvud i praktiken betyda en avkriminalisering av sexuella övergrepp emot barn, i annat än undantagsfall, vilket i så fall skulle innebära att ge upp den juridiska kampen mot ett stort samhällsproblem.

Jag har ingen lösning på det här dilemmat. Men jag tror att man måste inse att om vi inte vill att rättsapparaten skall vara helt tandlös, så måste vi kunna leva med att det någon gång händer att oskyldiga döms. Annars kommer nästan aldrig skyldiga att kunna dömas, och då får vi en ökad laglöshet och en större otrygghet i hela samhället. Sen tycker jag själv att ett sätt att kompensera för den risken är att ha större flexibilitet i rättssystemet för att få resning om nya fakta kan läggas fram som visar på att en dom är felaktig. Slutligen så måste, tyvärr, alla dessa krav även kombineras med ett effektivitetsperspektiv. Det är idag orimligt långa ledtider i alla delar av rättskedjan, och inte minst hos domstolarna. Detta leder både till frustration och onödigt lidande hos alla inblandade och sämre utredningar och domar.

Den verklighet som man ser som polis är att det, speciellt vad gäller yrkeskriminella, går väldigt få fällande domar på alla brott som begås. En professionell inbrottstjuv kommer inte att dömas för ens en liten bråkdel av alla de grova stölder han begår. Och om vi överhuvudtaget lyckas få fram en misstänkt, så gäller det att få personen i fråga häktat fram till en eventuell rättegång, annars kommer han bara att dagligen fortsätta att begå brott under det år eller så det tar ifrån att utredningen startas till att dom faller...

Read more...

Rättssäkerhet och pyromani

Så har, antagligen, den så kallade "gryningspyromanen" slagit till igen. Någon har satt eld på tre olika fastigheter i Ystad, och i samband med den tredje branden vid 3-tiden igår natt så greps den 47-årige mannen som blivit känd under namnet "gryningspyromanen". Han anhölls även senare på sannolika skäl misstänkt för mordbrand.

Eva-Gun Westford, informatör på Skånepolisen nämnde i P1s Studio Ett att polisen hade haft kontinuerlig bevakning på "gryningspyromanen" fram tills relativt nyligen, men att de hade behövt upphöra med bevakningen på grund av kostnadsskäl/resursbrist. Inte så långt därefter brinner det igen.

"Gryningspyromanen" har gripits, anhållits och även häktats ett antal gånger för mordbrand. Han tros sedan 1996 ha bränt ned hundratals hus, många med mycket stort kulturvärde. Mordbrand är dock mycket svårt att bevisa, speciellt då objektet brinner ned, och mannen nekar till brott och har gång på gång släppts till slut.

Jag har själv ingen som helst kunskap om den bevisning som gör att "gryningspyromanen" misstänks för att ha orsakat alla dessa bränder, men baserat på vad som rapporteras i media så verkar det onekligen som om han med största sannolikhet har gjort sig skyldig till, om inte alla, så ett antal av de mordbränder som han har misstänkts för. Men eftersom kraven på rättssäkerhet är mycket högt ställda i Sverige och brottet är svårt att bevisa så går han hela tiden fri.

Det finns för och nackdelar med allt. Våra hårda krav på rättssäkerhet gör att vi antagligen har relativt få oskyldigt dömda i Sverige. Men juridik är och förblir en bedömningssport, vilket är uppenbart om man ser hur ofta tingsrätten och hovrätten dömer helt olika och sedan några av justitieråden i högsta domstolen är skiljaktiga. Om vi vill vara säkra på att aldrig döma någon oskyldigt så kommer vi heller aldrig att kunna döma någon alls. I slutändan blir det en avvägning där man vill ha en fungerande rättsskipning och samtidigt starkt värna individens rätt att slippa att bli oskyldigt dömd. Eftersom kravet att inte döma en oskyldig rättmätigt är mycket hårdare än kravet att döma skyldiga har ett antal våldtäktsoffer upplevt en andra kränkning och förnedring då det enligt domstolen inte gått att "bortom rimligt tvivel" bevisa att gärningsmannen var skyldig. Även detta är naturligtvis en bedömning och avvägning i varje enskilt fall, påverkad av praxis och andra rättskällor, men som i grunden handlar om värderingar.

Vad gäller "gryningspyromanen" så har än så länge så vitt jag har förstått inga människor omkommit i någon av bränderna han misstänks ha anlagt. Men, som Björn Karlsson, som med sin familj bor i en lägenhet i huset där det brann i natt påpekade, det är bara en tidsfråga innan någon gör det. Och det faktum att i värsta fall ett antal män, kvinnor och barn riskerar att brinna inne i en ny mordbrand anlagd av "gryningspyromanen" illustrerar på ett starkt sätt samhällets dilemma med motsättningen emellan krav på rättssäkerhet och krav på skydd av medborgare och rättstrygghet. Jag funderar ofta på om vi inte har etablerat en praxis där beviskraven sätts väl högt (och att man med ett bättre fungerande system för resning ändå kan skydda medborgarna emot felaktiga domar) Men visst, om jag någon gång blev oskyldigt anklagad för t.ex. våldtäkt så hade jag naturligtvis tänkt annorlunda...

Read more...

Rödgröna röra i rättspolitiken

Jag som i många frågor ligger närmast miljöpartiet, och har röstat på dom i alla val jag varit röstberättigad, blir mer än en aning bekymrad över vad jag uppfattar som en minst sagt flummig hållning i rättspolitiken. Och det verkar inte som om samarbetet med socialdemokraterna och vänsterpartiet har bringat ordning. Miljöpartiet har profilerat sig som ett integritetsvärnande parti, och det är väl bra, men jag hade hoppats att det hade betytt mer än att bara vara emot alla former av övervakning. Faktum är att t.ex. kameraövervakning både kan verka brottsförebyggande och förenkla brottsutredningar och på så sätt värna integriteten för svaga och utsatta, som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Lika förvirrande är det med hållningen i frågan om halvtidsfrigivning. Vi har redan ett rättssystem där professionella tjuvar kan tömma mängder av människors lägenheter på både både reellt och emotionellt värde och roffa åt sig miljonbelopp, för att om man till slut lyckas få tag på dom göra en volta på ett antal månader och sedan vara tillbaka på "jobbet" igen, och där grova misshandlar eller våldtäkter som förstör människors liv leder till straff på dryga året i fängelse. Då känns det snarare osmakligt att tala om tidigare frigivningar än den efter två tredjedelar som vi redan har och om att riva upp försöket til strängare straff för grova våldsbrott som alliansen drivit igenom. Det hela görs inte bättre av att socialdemokraternas rättspolitiske talesman Thomas Bodström är betydligt mycket snabbare på att kritisera allt regeringen gör än vad han var på att få igenom reformer under sin tid som justitieminister. Och inte heller av att det fortfarande finns riksdagsledamöter i miljöpartiet som Esabelle Dingizian som totalt verkar sakna rättspolitisk verklighetsuppfattning och går ut i Newsmill och hävdar att sexköp skall jämställas med människohandel.

Jag ligger långt ifrån moderaterna i de flesta frågor, men jag kan inte annat än hålla med deras rättspolitiske talesperson Henrik von Sydow då han säger att "våld eller hot om våld ska inte accepteras för att upprätthålla en över- och underordning av människor", och då krävs det att staten skyddar de svaga mot de starka på ett bestämdare sätt än idag, och inte tvärt om. Nu har jag fortfarande inte glömt justitieminister Beatrice Asks fadäs då det tog en vecka för henne att förstå att det kanske inte var en bra idé att hänga ut misstänkta sexköpare till allmänt spott och spe, eller migrationsminister Tobias Billströms uppfattning att tiggande romer är "ohederliga" och bör slängas ut av polisen, så den sorgliga kontentan är väl att det är svårt att veta var man skall vända sig om man vill ha ett rättssystem som bestämt och effektivt bekämpar brottslighet och skyddar brottsoffer, samtidigt som det respekterar allas rättigheter och människovärde.

Read more...

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.

Read more...

Rättsrötan i fallet Johan Liljekvist

Jag har egentligen inte tid att skriva nu, men jag måste ända kommentera uppgifterna i P1-morgon om att överåklagare Björn Ericson som tog över fallet med utredningen kring Johan Liljekvists död efter att den åklagare som tidigare var förundersökningsledare kapitalt hade misskött utredningen verkar ha gjort egna medicinska bedömningar som går tvärs emot vad rättsläkaren har kommit fram till. Jag har skrivit om fallet tidigare, och för mig finns det egentligen inget som kan skada förtroendet för rättssamhället mer än när övergrepp begås, och dessa sen mörkas, bagatelliseras och görs straffria. Att nu den nya åklagare som tillsattes efter att den tidigare granskningen visade på allvarliga brister i förundersökningen verkar ha ansett sig ha bättre medicinsk kompetens än en rättsläkare verkar, med advokat Ismo Salmis ord, vare ett sätt att "slå knut på sig själv för att inte behöva åtala de inblandade poliserna", och det är mycket allvarligt. Visst kan det finnas många förmildrande omständigheter kring situationen och polisernas agerande som jag inte känner till, men då skall de föras fram och få tala för sig själva. Att skydda poliserna genom att på olika sätt försöka dölja att Liljekvists död som rättsläkaren konstaterat berodde på polisingripandet borde snarare vara att anse som tjänstefel.

Read more...

Mer om våldtäkt och rättsäkerhet

Att det sprids mycket dynga på nätet märker även en novis som jag. Förtal, desinformation, och allmänna påhopp är vardagsmat. Själv blev jag bland annat jämförd med "Kapten Klänning" och anklagad för att vilja avskaffa rättsäkerheten i kommentarsfältet till artikeln jag skrev om Bjästavåldtäkten. Jag förväntar mig inte att alla skall förstå, och knäppskallar är det svårt att vaccinera sig mot, men jag gör ett fåfängt försök till att reda ut det där med rättsäkerheten.

Det är följande stycke som lett till debatt:

"Självklart kan förundersökningarna bli bättre, men det kommer ändå alltid att finnas mängder med fall där det saknas bevisning och ord helt enkelt står mot ord. I de fallen så kan man inte fälla gärningsmannen, men man får inte heller "fälla" offret genom att utmåla det som om en friande dom är ett besked ifrån domstolen att gärningsmannen är oskyldig (och därigenom att offret har ljugit). Det är det inte, det är endast ett besked på att vi inte helt säkert kan veta att gärningsmannen är skyldig, vilket är en helt annan sak. Därför måste både media och allmänhet vara väldigt försiktiga i hur de tänker på och formulerar sig kring en frikännande dom, vilket kanske går emot ett behov av enkla svar och ställningstaganden."

Domstolen prövar om en person kan dömas som skyldig för brott, dvs den prövar om det kan ställas bortom rimligt tvivel att gärningspersonen är skyldig. Kan det inte det som måste han, på grund av våra principer frias. Det innebär dock inte att domstolen har klargjort att han är oskyldig. För det skulle det krävas en omvänd bevisbörda, dvs den misstänkte skulle behöva bevisa bortom rimligt tvivel att han omöjligt kunde ha begått gärningen han är anklagad för. Och så fungerar helt enkelt inte rättssystemet, tack och lov. För att exemplifiera så kan vi ta en förenklat resonemang kring det välkända "Lindomemordet". Säg att två inbrottstjuvar tillsammans bryter sig in i en villa som de tror är tom. Väl där inne stöter en av dem på den pensionär som bor där. Han reagerar hänsynslöst och slår ihjäl pensionären. Båda personerna grips, men de skyller på varandra och utredningen misslyckas med att klargöra vem som bara gjort sig skyldig till (försök till) grov stöld och vem som gjort sig skyldig till mord. Då man inte kan riskera att döma den av dem som enbart begått en stöld för mord, så frias båda från den misstanken trots att man vet att en av dem har begått mordet. Det är helt i enlighet med grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Båda frikänns alltså, helt korrekt.

Om vi nu tar tillbaka resonemanget till våldtäkter, så kan har vi igen en ord-mot-ord situation där kvinnan säger sig ha blivit våldtagen och mannen nekar. Endast de två vet sanningen. Rätten kan mycket väl göra bedömningen att det är troligt att kvinnan faktiskt har blivit våldtagen, men om det inte kan visas bortom rimligt tvivel så måste mannen frias (detta då kravet att inte döma oskyldiga är strängare än kravet att de skyldiga skall dömmas). Det innebär dock självklart inte att han behöver vara oskyldig. Den som hävdar att en friande dom i ett våldtäktsfall är en garant för oskuld, och skall behandlas så, måste konsekvent också se på de två männen som anklagades för Lindomemordet som garanterat oskyldiga båda två, trots att vi vet att minst en av dem (kanske båda) har begått mord.

Nu till våldtäktsoffren. Det finns alltså mängder med tjejer som blivit utsatta för våldtäkter där det inte går att bevisa med tillräcklig säkerhet att gärningsmannen är skyldig, och då måste han frias. Men man borde förklara för dom och för allmänheten att det inte betyder att de anklagas för att ljuga, och att det de säger inte är sant, bara att det inte går att bevisa. Och visst finns det fall med falska anklagelser, och då kan man också lagföra den personen för falsk angivelse. Det är först då som bevisbördan vänds på riktigt, för då måste rätten visa bortom rimligt tvivel att den som anmält våldtäkten faktiskt uppsåtligt ljuger om händelsen. Och fälls "målsägaren" för falsk angivelse mot "gärningsmannen" vad gäller den våldtäkt som han anklagats för, så kan man också hävda att det faktiskt är rättsligt bevisat att han är oskyldig.

Problemet verkar vara att människor har svårt att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. I en situation där det faktiskt inte går att veta vad som har hänt, så måste man både skydda den potentiella gärningsmannens rätt att inte dömmas då han kan vara oskyldig och offrets rätt till stöd, hjälp och att inte kränkas igen av rättsprocess eller omgivning. Svårt? Ja, men så ser verkligheten ut.

Read more...

Rättssäkerhet och övergrepp

Under helgen spred sig nyheten om att en flicka som tidigare anmält sin far för ett antal våldtäkter, misshandlar och sexuella ofredanden nu var anmäld för brottet falsk angivelse. Då den då 17-åriga dottern år 2007 anmälde fadern, så greps och häktades han. Han dömdes sedan till fem års fängelse i tingsrätten mot sitt nekande trots att ingen stödbevisning existerade. Senare kom dottern dock fram med nya anklagelser om grova övergrepp, men dessa kunde motbevisas, och fadern friades sedan från alla anklagelser i hovrätten, vilket även åklagaren yrkade på. Nu är alltså dottern, som torde vara i 20-årsåldern idag, anklagad och fadern målsägare.

Fallet illustrerar några av rättsystemets dilemman. Dotterns anklagelser kunde varken bevisas eller motbevisas, men fadern dömdes ändå eftersom dotterns berättelse ansågs trovärdig. Det var först när dottern själv avslöjades med lögner, och på så sätt tappade i trovärdighet, som fadern senare friades (med reservation för att hovrätten kunde ha friat fadern ändå). Med facit i hand så kan man klandra tingsrätten för att de dömde fadern på vad som visade sig vara lösa grunder. Men samma tingsrätt hade kunnat få utstå kraftig kritik om de i ett liknande fall hade friat. Problemet är långt ifrån ovanligt, det finns många tillfällen då en målsägare ger en trovärdig berättelse om en våldtäkt, men då det inte finns någon teknisk bevisning (t.ex. då anmälan inte sker i nära anslutning till brottet).

Under den tiden som jag jobbade med utredningar av grova brott så hanterade gruppen ett fall som väl illustrerade hur mycket som hänger på målsägarens trovärdighet. En kvinna hade anmält ett flertal våldtäkter under en specifik tidsperiod som hon spenderade med ett antal män. Utredarna la ned stort arbete på att identifiera de män hon beskrev, och några greps också. En av de gripna hade dock filmat en av händelserna som målsägaren beskrev som en våldtäkt, och filmen visade inte några tecken på varken ofrivillighet eller vanmakt. Då det inte fanns någon stödbevisning, hela fallet vilade på målsägarens beskrivning, så beslutade åklagaren om att lägga ned hela utredningen. Även om det är mycket möjligt att en eller flera av alla de händelser som kvinnan anmälde faktiskt kvalificerar som våldtäkt, så hade det aldrig gått att få en fällande dom enbart baserat på hennes berättelse då det enda tillfället där det faktiskt fanns bevisning visade sig vara inkorrekt återgivet. En ironisk twist på historien är att den misstänkte uppgav sig ha filmat just för att försäkra sig om att kunna visa att det som skedde var frivilligt då han var medveten om att situationen inbjöd till att misstänka våldtäkt (och i vilket fall som helst verkade vara ytterst etiskt tveksam, med tanke på kvinnans berättelse och hur hon reagerade efteråt).

Det finns många tillfällen då man som polis svär över att rättsystemet är så strikt som det är, då man har fall som är ”polisiärt uppklarade” (vi anser oss veta vad som skett och vem som gjort det) men där bevisningen inte räcker till en fällande dom. Om inte killen i fallet ovan hade filmat, så hade det antagligen varit ett till sådant (om han inte trots allt hade blivit dömd). Och även om jag skulle säga att vi har rätt i en överväldigande majoritet av de fall där vi är säkra, så det kan vara bra att komma ihåg att man faktiskt kan ha fel ibland också.

Men det är minst lika viktigt att komma ihåg att det faktum att ingen döms för ett brott, t.ex. en våldtäkt, då rätten friar en misstänkt, eller då åklagaren lägger ned förundersökningen eftersom det inte finns förutsättningar för en fällande dom, så betyder det inte att det som målsägaren har beskrivit inte har hänt, bara att vi inte kan bevisa det. Det är helt säkert så att många skyldiga gärningsmän frias, och många offer utsätts för ytterligare en förnedring då de upplever att de inte blir trodda. Rättsystemet måste arbeta med höga krav på bevisning, vilket exemplen ovan illustrerar, men det måste också empatiskt och pedagogiskt kunna förklara för offer att det faktum att man inte kunde ställa gärningsmannen till svars på grund av bristande bevisning inte behöver betyda att man inte tror på eller känner för deras berättelser, utsatthet och lidande.

Slutligen kan det vara bra att ha i åtanke att man inte ens i en rättsstat kan ställa krav på att vara helt och totalt säker för att kunna döma till ansvar, för det är man i princip aldrig, och om kraven ställs för högt kommer inga att kunna dömas, med laglöshet som följd. Samhället måste konstant kompromissa mellan rättssäkerhet och rättstrygghet, offrens rätt till skydd och upprättelse. Och med tanke på detta är det nödvändigt att ha en väl fungerande process för resning då ny bevisning dyker upp. Rättsskipning är svårt, och staten måste kunna ta ett ansvar för både alla de mängder av brottsoffer som aldrig får juridisk upprättelse och de fåtal personer som faktiskt döms oskyldiga.

Read more...