Även barns grymheter borde leda till konsekvenser

En mobbad pojke försökte efter att ha blivit fastbunden vid en ribbstol i gymnastikhallen ta sitt liv genom att hänga sig med hjälp av sin gymnastikpåse. Hängningsförsöket filmades av en annan elev. Det är oklart om den filmande eleven var en av dem som tidigare band fast pojken. Det nämns inte heller att den filmande eleven skall ha försökt hjälpa pojken eller tillkalla hjälp. Skolan har gjort en anmälan till arbetsmiljöverket.

För min del verkar en anmälan till arbetsmiljöverket patetiskt otillräcklig. Jag vet inte hur gamla barnen är, troligtvis under 15 år och således inte straffmyndiga, men en så här utstuderat grym behandling borde, förutom självklart allt tänkbart stöd till offret, även föranleda kraftfulla åtgärder gentemot gärningsmännen/barnen. Till en början borde det hela polisanmälas, så att en utredning om, åtminstone, olaga frihetsberövande startas. Som jag skrivit många gånger tidigare, så tycker jag att straffmyndighetsåldern borde sänkas, så att det blir lättare att se till att brott begågna av barn faktisk får en konsekvens. Dessutom måste naturligtvis socialtjänsten kopplas in, och dels, tillsammans med föräldrarna, närvara vid polisförhör med de skyldiga, samt göra en egen utredning om deras familjeförhållande och om eventuella lämpliga åtgärder. Dessutom bör man starkt överväga att förflytta, och kanske splittra på, de elever som visar sig ha varit drivande i mobbningen. Slutligen bör skadeståndsskyldighet gentemot den mobbade utredas, både för de skyldiga och för skolan.

Det är samhällets förbannade plikt att se till att skolan är en trygg miljö för alla de som vistas där. Och det är för mig självklart att när barn utsätts för vidrigheter som mobbning, så skall man agera kraftfullt mot de som gjort sig skyldiga till övergreppen och se till att de inte har möjlighet att göra om det. Gör man inte det, utan bara t.ex. erbjuder den mobbade möjligheten att få byta skola, så säger man att lösningen ligger hos offret och således även indirekt att det är dess eget fel att han/hon har blivit mobbad. Applicera det tankesättet på rån eller våldtäkt, och se hur det känns...

Read more...

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.

Read more...

Dålig lagföring efter sexhandel med 14-åring

Domarna har kommit i det uppmärksammade fallet där en 14-årig flicka med lindrig utvecklingsstörning såldes till ett stort antal män av två flickor (17 och 19 år) och en pojke (20 år). För det första kan man konstatera att straffen som vanligt har satts mycket lågt. Pojken friades, och jag vet för lite om fallet för att kommentera det, men de både flickorna dömdes endast för grovt koppleri (17-åringen) respektive koppleri (19-åringen) till knappt 200 timmars samhällstjänst vardera. Koppleribrottet handlar om att medverka till att någon av fri vilja säljer sex. Vad flickorna har gjort är att de har medverkat till ett stort antal fall av våldtäkt mot barn, då flickan är under 15 år. Att hon dessutom har en lindrig utvecklingsstörning gör knappast brotten lindrigare. Jag har därför svårt att se varför de inte fällts för anstiftan, eller åtminstone medhjälp, till våldtäkt mot barn. Det finns fall när brottet våldtäkt mot barn kan tyckas ytterst tveksamt, t.ex. då en 15-årig kille har frivilligt sex med sin 14-åriga flickvän, men själva anledningen till att brottet är definierat som det är, d.v.s. utan några krav på tvång, är väl just för att man skall kunna använda det i fall som detta, då en mycket utsatt och sårbar flicka utnyttjas hänsynslöst? Dessutom är t.ex. straffet för grovt koppleri i sig väldigt lågt, och det torde bland annat bero på den berömda straffrabatten för unga lagöverträdare. Den behöver om inte skrotas så minskas och modifieras kraftigt.

För övrigt kan man notera att inga av sexköparna har blivit lagförda. Och då rör det sig alltså inte om det lindriga brottet köp av sexuell tjänst, utan det betydligt mycket grövre brottet våldtäkt mot barn. Det kan bero på att spaningsläget var för dåligt, det kanske var närmast omöjligt att spåra upp dessa män. Men det finns också en brist i lagstiftningen, för även om man hade spårat upp en sexköpare, så hade det räckt för denne att visa att han inte förstått att flickan var under 15 och uppfattade hennes säljande som frivilligt, så hade han bara kunnat fällas för köp av sexuell tjänst. Det behövs ett brott som siktar in sig på köp av sexuella tjänster av personer som befinner sig i särskilt utsatta situationer, t.ex. offer för människohandel, där det skall räcka med ett oaktsamhetsrekvisit. Om någon köper sex av en person som har blivit satt i en utsatt situation där hennes fria vilja är satt ur spel, så borde man i den mån man inte kan visa uppsåt för våldtäkt kunna falla tillbaka på ett oaktsamhetsbrott där man bara behöver visa att köparen borde ha kunnat ana att omständigheterna gjorde sexsäljandet ofrivilligt, och då döma väldigt mycket hårdare än för köp av sexuell tjänst. Juridikbloggaren Mårten Schultz skrev en utmärkt artikel i ämnet på Newsmill..

Kontentan av rättsväsendets insatser efter att 14-åringen sålts, och köpts, på ett sätt som troligtvis har förorsakat henne stort lidande och svårbearbetade trauman är alltså dessvärre en blandning av lite samhällstjänst och stor straffrihet...

Read more...

Sturebymordet och straffen

I en artikel i DN argumenterar kriminologer och psykologer för låga straff för Sturebymördarna, då längre straff skulle öka svårigheten med rehabilitering. Argumentationen verkar utgå ifrån att straffet bör bestämmas enkom baserat på hur man skall minimera risken får återfall i brott då gärningsmännen kommer ut. Med det tankesättet så skulle man i princip kunna låta bli att straffa en man som dödar någon i en arvstvist eller vårdnadstvist, såvida han inte tex skaffar fler barn med någon annan, då återfallsrisken i så fall borde vara minimal. Däremot finns alltid risken att ett mer allmänt kriminellt beteende utvecklas efter en fängelsevistelse med nya kontakter och socialt utanförskap. Min poäng är att det måste få finnas andra grunder för straff och påföljder än bara minimering av återfallsrisken (som dessutom torde vara svårbedömd). För det första minskar risken att en person begår brott under den tiden han sitter i fängelse i alla fall markant, och på så sätt skyddas övriga i samhället. Dessutom finns det en mer vag aspekt som handlar om offrens upprättelse (som i svensk lag i teorin är irrelevant). Jag är fullt medveten om att ett längre straff för mördarna inte ger familjen Johansson Rojo deras dotter tillbaka, men när Therese morbror i tv-programmet Debatt gjorde ett uttalande med innebörden att det lindriga straffet var ett hån mot familjens sorg, så är det en åsikt som jag både respekterar och till stor del delar. Det må vara kontroversiellt, speciellt eftersom mänskliga rättigheter ligger mig varmt om hjärtat, men jag anser snarare att det krävs en förändring av den "straffrabatt" som unga gärningsmän får som gör att straffen skärps. Det kan vara värt att notera att om Therese mördare, eller de ungdomar som sparkade ihjäl Ricardo Campogianni, endast hade varit ett drygt år yngre, så hade de klarat sig helt utan straff...

Read more...