Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Även barns grymheter borde leda till konsekvenser

En mobbad pojke försökte efter att ha blivit fastbunden vid en ribbstol i gymnastikhallen ta sitt liv genom att hänga sig med hjälp av sin gymnastikpåse. Hängningsförsöket filmades av en annan elev. Det är oklart om den filmande eleven var en av dem som tidigare band fast pojken. Det nämns inte heller att den filmande eleven skall ha försökt hjälpa pojken eller tillkalla hjälp. Skolan har gjort en anmälan till arbetsmiljöverket.

För min del verkar en anmälan till arbetsmiljöverket patetiskt otillräcklig. Jag vet inte hur gamla barnen är, troligtvis under 15 år och således inte straffmyndiga, men en så här utstuderat grym behandling borde, förutom självklart allt tänkbart stöd till offret, även föranleda kraftfulla åtgärder gentemot gärningsmännen/barnen. Till en början borde det hela polisanmälas, så att en utredning om, åtminstone, olaga frihetsberövande startas. Som jag skrivit många gånger tidigare, så tycker jag att straffmyndighetsåldern borde sänkas, så att det blir lättare att se till att brott begågna av barn faktisk får en konsekvens. Dessutom måste naturligtvis socialtjänsten kopplas in, och dels, tillsammans med föräldrarna, närvara vid polisförhör med de skyldiga, samt göra en egen utredning om deras familjeförhållande och om eventuella lämpliga åtgärder. Dessutom bör man starkt överväga att förflytta, och kanske splittra på, de elever som visar sig ha varit drivande i mobbningen. Slutligen bör skadeståndsskyldighet gentemot den mobbade utredas, både för de skyldiga och för skolan.

Det är samhällets förbannade plikt att se till att skolan är en trygg miljö för alla de som vistas där. Och det är för mig självklart att när barn utsätts för vidrigheter som mobbning, så skall man agera kraftfullt mot de som gjort sig skyldiga till övergreppen och se till att de inte har möjlighet att göra om det. Gör man inte det, utan bara t.ex. erbjuder den mobbade möjligheten att få byta skola, så säger man att lösningen ligger hos offret och således även indirekt att det är dess eget fel att han/hon har blivit mobbad. Applicera det tankesättet på rån eller våldtäkt, och se hur det känns...

Read more...

Problematisk ungdomskultur i Rinkeby

Jag skrev precis ett inlägg på polisbloggen om att jobba i Rinkeby och om den ungdomskultur som man ofta möts av där.

Read more...

Ungdomar - om att sila mygg och svälja kameler

DN rapporterar att socialstyrelsen tvingar behandlingshemmet "Västkustfamiljen" att stänga efter att det konstaterats att de ungdomar som behandlas där bland annat bestraffas med "bad i isvak", vilket antagligen betyder att de slängs ned i en isvak då de varit slappa eller olydiga (det är sedan tidigare konstaterat att ägaren till ungdomshemmet har kopplingar till Hells Angels). Att socialstyrelsen faktiskt stänger ett ungdomshem är tydligen extremt ovanligt. Bland annat P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om hur ungdomar som skall behandlas vägras att få frisk luft, en grundläggande rättighet för de tyngsta kriminella som sitter inne för mycket grova brott på statens säkraste fängelser, visar på hur ungdomar på behandlingshem systematiskt behandlas mycket illa utan att det blir vare sig konsekvenser eller ändringar då det påpekas. Detta är naturligtvis en skam för hela det svenska samhället, och speciellt för staten och de ansvariga statliga myndigheterna. Det är inte bara så att det verkar råda total straffrihet för de som psykiskt och fysiskt misshandlar de intagna ungdomarna, de sker ofta inte ens någon förändring då felen uppmärksammas. I jämförelse kan nämnas att en lärare efter att först ha dömts till ringa misshandel i tingsrätten och efter att ha varit avstängd ifrån sitt jobb i ca 2 år till sist friats i hovrätten. Läraren skall enligt vad jag förstår ha tagit tag i en stökig elev för att föra ut denne ur matsalen och till rektorn, och då eleven slet sig loss fick han ont i armen. Tingsrättens dom och avstängningen av läraren framstår för mig som helt absurda. Stackars lärare, om de faktiskt försöker ingripa mot oordning i skolan genom att ta tag i en elev riskerar de böter och avstängning av övernitiska domstolar, medans privata företag tjänar stora pengar på att "behandla" unga genom att slänga dem i isvakar då de är olydiga...

Read more...

Närpolisarbete och poliskontor

Jag skrev precis om hur viktigt jag anser att det brottsförebyggande arbetet är. För polisens del så utförs det arbetet främst av närpolisorganisationen. DNs artikeln om arbetet vid poliskontoret i Bagarmosen ger en bra bild av nyttan med bra närpolisarbete. Polisernas positiva kontakt med ungdomarna exemplifierar hur mycket lättare det är att skapa relationer och förtroende om man både tar sig tid till det och har ett ödmjukt bemötande. Ungdomarna, och speciellt de i många av de mer segregerade förterna, har ofta en mycket negativ syn på polisen.

Jag har själv många gånger märkt att de ungdomar som första gången tittade bort när man kom fram till dem på tunelbaneperrongen eller i fritidsgården för att prata nästa gång glatt kommer fram och hälsar. Vid ett tillfälle stod jag och en kollega och pratade med ett gäng killar i 17-18 års ålder, och då de hade märkt att de inte kunde provocera mig med att smyga upp och ställa sig bakom mig och att jag bara skojade tillbaka då de retades med mig, men att jag däremot satte tydliga gränser för vad som var acceptabelt då diskussionen gick in på brott som några av dem hade begått, så ökade både respekt och vänskaplighet snabbt. Just att de får konfronteras med och försöka förklara hur de ser på konsekvensen för de som utsätts för deras olika missgärningar kan ibland vara effektivt (men ibland verka helt meningslöst...). Hur som helst så kom storasystern till någon killarna fram och ställde sig i närheten, och en av de andra ropade på henne att komma att prata. Hennes direkta svar var att "jag pratar inte med sådana", vilket förstås innebar poliser, men trots den instinktiva reaktionen var även hon snart framme och ställde frågor om lagar och polisarbete...

Om man lyckas visa ungdomar att polisen inte bara sätter gränser och jobbar repressivt, utan även respekterar dem och kan hjälpa till, så är mycket vunnet. Dels blir det mycket lättare och trevligare att jobba om folk talar med en. Frida Thurén ger i artikeln jag nämnde ovan ett utmärkt exempel på hur samverkan och förtroendeskapande åtgärder kan göra att ungdomarna berättar om brott de utsatts för för polisen. Dessutom kan man få underrättelser om andras brottslighet, t.ex. tips om narkotikhandel eller hälande med stöldgods. Jag tror också att de ungdomar som från början får ett positivt intryck av polisen i alla fall i någon mån får mer respekt för lagar och samhällets regler i stort, och det kanske på något litet sätt minskar risken att de väljer att börja begå brott.

Även vad gäller de som redan i unga år har blivit yrkeskriminella, och där chansen att påverka deras syn på polisen i allmänhet, på brott och straff, eller på brottsoffrens utsatthet i praktiken är betydligt mindre är upparbetade personliga kontakter till stor nytta. Den personkännedom som på så sätt byggs på ger inte bara lättare och smidigare hantering av ingripanden, utan också en mycket bättre möjlighet att lösa brott i området. Även här har närpolisarbetet en stor fördel, då man mycket lättare kan följa upp ett ärende som t.ex. kan initieras genom att man hittar narkotika på en person, då det, som även Frida Thurén talar om, finns tid och kunskap att jobba vidare med informationen, och kanske utföra ett antal husrannsakningar för att komma åt större mängder knark.

Jag tror personligen att länspolismästare Carin Götblads idé med att genom lokala poliskontor se till att det finns poliser, speciellt i utsatta områden, som jobbar nära ungdomar, är aldeles utmärkt, vilket också visas av artikeln om det abete som utförs på Bagarmossens poliskontor. Vikten av det brottsförebyggande arbetet är svår att överskatta. Sen kan man kanske ifrågasätta de administrativa formerna med poliskontorslokaler som är öppna kanske två timmar i veckan (de poliser som "jobbar på poliskontor" utgår alltid ifrån en riktig polisstation). Jag kan tänka att poliskontoren i sig egentligen bara är en administrativ produkt som innebär att vissa poliser skyddas för närpolisarbete (till skillnad ifrån många andra närpoliser som rycks från fotbollsmatcher och kommenderingar till utfyllnadspass på utryckningen) och att lokalerna kanske inte är värda sitt pris, men reformen i sig som säkerställer att det finns hög och kontinuerlig närvaro av poliser i utsatta områdn tycker jag är helt igenom klockren!

Read more...

Konstruktiva förslag i kampen mot ungdomsbrottsligheten

Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, ansvarade nyligen för en utredning beställd av regeringen om hur nyrekryteringen till kriminella gäng skulle förhindras. Slutsatserna ifrån den utredningen upprepas nu i en intervju på DN angående ungdomar på glid. Götblad betonar främst vikten av sociala insatser. Hon nämner både mer strukturella sådana som fungerande fritidsgårdar och en skola som kan hantera även de elever som har det svårare för sig, och individuella insatser mot de ungdomar som är på glid. Vad gäller att nå de som redan befinner sig i farozonen framhåller Götblad vikten av samarbete mellan skola, polis och socialtjänst, och vill se speciella sammansatta aktionsgrupper som gemensamt kan försöka lösa problemen. Hon föreslår dessutom en uppluckring av den stränga sekretess som nu försvårar samarbetet mellan myndigheterna.

Jag tycker själv att Götblads förslag känns rakt igenom vettiga och konstruktiva. Det bästa brottsbekämpande arbetet är de förebyggande insatser som gör att ungdomar aldrig påbörjar en kriminell bana. Varje person som man med sociala och polisiära insatser kan förmå att avstå ifrån att välja en kriminell livsstil i unga år sparar samhället ofantliga mängder pengar, för att inte tala om allt personligt lidande som potentiella brottsoffer slipper. Dessutom är det självklart en humanitär vinst för den unges familj och närmiljö. Och för att nå målet att förhindra eller stoppa en påbörjad kriminalitet så krävs det inte bara repressiva åtgärder som gripanden och straff, utan även stödjande, hjälpande åtgärder riktade till den unge och hans familj. I vissa fall är den bäste lösningen ett påtvingat miljöombyte genom LVU (Lagen om Vård av Unga) då det faktum att en lokal kriminell ledargestalt flyttas på både kan försvåra dennes brottslighet och drastiskt minska orolighet och kriminalitet i hela området. Men det är naturligtvis ett mycket ingripande tvångsmedel som kan uppfattas som kränkande av den unge eller hans familj, och bör enbart användas då det finns starka skäl. I de allra flesta fall så torde den bästa lösningen vara stöd och hjälp vad gäller familjeförhållanden och skola samt tydliga signaler om att brott varken accepteras eller tillåts löna sig (där den sista biten kan vara den mest komplicerade med gällande lagstiftning).

Dessutom krävs det här, liksom för all annan brottslighet, ett alltid närvarande brottsofferperspektiv där man inte glömmer av de personer som har blivit utsatta för ungdomens brottslighet, speciellt vad gäller grövre brott som rån, grov misshandel, våldtäkt m.m. Att man stöder den unge får inte hindra att han skall kunna tvingas byta skola om det krävs för att trygga andra elevers skolgång, o.s.v. Samhället måste både kunna sätta gränser och skydda de svaga, som i dessa fall kan vara sköra, utsatta skolungdomar som utsätts för mobbning, våld eller sexuella trakasserier av stökiga "värstingar" (eller helt vanliga populära killar och tjejer, som i Bjästafallet) och hitta stödjande åtgärder som syftar till att minska risken för att en kriminell bana påbörjas.

Read more...