Ungdomar - om att sila mygg och svälja kameler

DN rapporterar att socialstyrelsen tvingar behandlingshemmet "Västkustfamiljen" att stänga efter att det konstaterats att de ungdomar som behandlas där bland annat bestraffas med "bad i isvak", vilket antagligen betyder att de slängs ned i en isvak då de varit slappa eller olydiga (det är sedan tidigare konstaterat att ägaren till ungdomshemmet har kopplingar till Hells Angels). Att socialstyrelsen faktiskt stänger ett ungdomshem är tydligen extremt ovanligt. Bland annat P1-programmet Kalibers utmärkta reportage om hur ungdomar som skall behandlas vägras att få frisk luft, en grundläggande rättighet för de tyngsta kriminella som sitter inne för mycket grova brott på statens säkraste fängelser, visar på hur ungdomar på behandlingshem systematiskt behandlas mycket illa utan att det blir vare sig konsekvenser eller ändringar då det påpekas. Detta är naturligtvis en skam för hela det svenska samhället, och speciellt för staten och de ansvariga statliga myndigheterna. Det är inte bara så att det verkar råda total straffrihet för de som psykiskt och fysiskt misshandlar de intagna ungdomarna, de sker ofta inte ens någon förändring då felen uppmärksammas. I jämförelse kan nämnas att en lärare efter att först ha dömts till ringa misshandel i tingsrätten och efter att ha varit avstängd ifrån sitt jobb i ca 2 år till sist friats i hovrätten. Läraren skall enligt vad jag förstår ha tagit tag i en stökig elev för att föra ut denne ur matsalen och till rektorn, och då eleven slet sig loss fick han ont i armen. Tingsrättens dom och avstängningen av läraren framstår för mig som helt absurda. Stackars lärare, om de faktiskt försöker ingripa mot oordning i skolan genom att ta tag i en elev riskerar de böter och avstängning av övernitiska domstolar, medans privata företag tjänar stora pengar på att "behandla" unga genom att slänga dem i isvakar då de är olydiga...

Read more...

Om den självklara rätten att få dö

Socialstyrelsen har nu klargjort det som borde vara självklart, nämligen att en patient har rätt att själv välja att avbryta en livsuppehållande behandling, förutsatt att denne är vid sina sinnens fulla bruk och förstår konsekvenserna av beslutet. Frågan aktualiserades av att en kvinnan som föddes med en genetiskt nedärvd sjukdom och som varit bunden vid respirator sedan 5 års ålder direkt vädjade till socialstyrelsen om att få dö.

Moraliskt och etiskt känns det för mig självklart att ingen skall tvingas till mer lidande med en livsuppehållande behandling som personen inte har bett om. Jag minns hur en sjuk man i ett program på P1 klagade över att djur i denna fråga behandlades bättre än människor, då de fick hjälp att dö när livet blev för fullt av lidande. Jag tycker även att det borde vara tillåtet att assistera den som på grund av svårare sjukdom har gjort ett medvetet val att han eller hon vill avsluta livet, d.v.s. aktiv dödshjälp, och jag har mycket svårt att förstå de som upprepar ett mantra om att vård skall uppehålla liv, ej avsluta liv. Vården är till för patienten, och om man redan har kopplat ur t.ex. det livsuppehållande droppet, så är det ren grymhet att låta patienten torka ihjäl istället för att snabbt avsluta den då irreversibla processen. Min mormor tog många dagar på sig att dö, vilket orsakade ångest och trauma för henne, och lidande för alla inblandade, när processen kunde ha avslutats i samma stund som beslut fattades att hon inte längre skulle få vätska och näring.

Det som uppenbarligen komplicerar till frågan är den juridiska aspekten. Svensk lagstiftning är på gott och ont väldigt fyrkantig. Paragrafen om mord (BrB 3:1) lyder helt enkelt "Den som berövar annan livet döms för mord", med komplementparagrafen om dråp (BrB 3:2) om brottet "med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest" är "att anse som mindre grovt". För dråp är minimistraffet 6 års fängelse. Och visst kan man anse att en anhörig eller läkare som ger en dödande injektion på patientens begäran "berövar annan livet", men det kan man även säga i de fall en läkare stänger av t.ex. en respirator, vilket torde framstå som självklart om man föreställer sig att detta sker mot en patients vilja. Om nu socialstyrelsen konstaterat att passiv dödshjälp är ok (trots lagstiftningen) så borde även ett liknande konstaterande kunna komma vad gäller aktiv dödshjälp. Och för att inte en överambitiös åklagare skall kunna bestämma sig för att åtala de inblandade, vare sig det rör sig om aktiv eller passiv dödshjälp, så kanske det skulle vara på sin plats med ett förtydligande ifrån en rättsvårdande instans, med tanke på att svensk lag, som brottsbalken, juridiskt har företräde för yttranden ifrån socialstyrelsen. Jag tycker själv att paragrafen om ansvarsfrihet på grund av samtycke, BrB 24:7, borde kunna tillämpas i sin nuvarande form, "En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig", då jag definitivt inte tycker att det är "oförsvarligt" att hjälpa en sjuk människa att få dö. Men en förordning ifrån regeringen angående dödshjälp skulle kunna förtydliga rättsläget. Och förhoppningsvis så fortsätter debatten, med hjälp av t.ex. Fredrik Federley som skriver om frågan på Newsmill.

Read more...

Rätten till sitt eget liv

En kvinna med en svår neurologisk sjukdom har bett socialstyrelsen om att få dö. Hon har varit i behov av respirator sedan sex års ålder, och kan nu, vid 31, inte andas alls själv. Hon är även totalförlamad. Kvinnan har under en längre tid uttryckt en vilja att avsluta sitt liv och sitt lidande, men är inte själv fysiskt kapapel att utföra handlingen. Hon har därför bett socialstyrelsen om tillstånd att få sin respirator avstängd, efter att först ha blivit nedsövd för att paniken av att inte kunna andas. Hennes läkare bedömer henne som fullt psykiskt kapabel att fatta beslut, och kårens uppfattning är att hon borde få hjälp att avsluta sitt liv. Men socialstyrelsen tvekar och ger inga klara besked. Och det är naturligt att efter att en läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus kommer att åtalas för dråp efter en dödshjälpsliknande situation (som dock innehåller flera oklarheter), så vill inte gärna läkarna ge kvinnan hjälp utan att först få klara besked om att de inte kommer att hamna i fängelse.

För mig är saken solklar. Att i praktiken tvinga kvinnan att leva ett liv som hon fullt psykiskt klar bedömmer som ett oönskat lidande, och jag hade definitivt gjort samma bedömning, är närmast att likna vid tortyr. Socialstyrelsen, eller om inte det räcker, regeringen, måste tydliggöra rätten för en människa att bestämma över sitt eget liv, även vad gäller när det skall avslutas. Detta skall självklart bara gälla i de situationer då man kan vara förvissad om att personen inte är tillfälligt otillräknelig p.g.a. en psykos, depression, eller dylikt. Vi i polisen ju har laglig rätt att om nödvändigt med våld avbryta självmordsförsök, och den rätten bör vi fortsätta att ha, men då en person vid sina sinnens fulla bruk, överlagt och väldokumenterat, ber om att få dö, så skall inte staten tvinga henne att leva vidare, och detta blir ju speciellt relevant i de situationer med så svåra sjukdomar att personens inte har något eget handlingsutrymme.

Det är inte humanistiskt att tvinga folk till liv som redan tappat all livskvalitet, motståndet mor dödshjälp beror snarare på religiösa föreställningar om att människan inte själv får avsluta det liv gud givit dom (självmord är ju också en dödssynd...), och sådant förlegat och osympatiskt tankegods hör inte hemma i en sekulär, upplyst och humanistisk stat.

Read more...