Miljöpartist och polis, partiprogramsbloggen

Jag skrev för någon månad sedan ett kortare inlägg på den här bloggen om det komplicerade med att vara miljöpartist och polis (vilket jag är). Inlägget ledde till en diskussion som mynnade ut i att jag bestämde mig för att skriva ett inlägg på miljöpartiets partiprogramsblogg. I slutändan resulterade det i att jag skrev två inlägg, ett mer generellt om att vara miljöpartist och polis som bland annat behandlar att miljöpartiet skulle behöva uppdatera sin syn på polisen, och ett om rättspolitiska sakfrågor med fokus på de kontroversiella ämnena straff och övervakning. Dem som hittar in till den här bloggen är mer än välkomna att läsa inläggen och kommentera ellerkomma med feedback, antingen här eller på partiprogramsbloggen.

Read more...

Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Allvarlig psykisk störning?

I höstas hade jag förmånen att få jobba i den utredningsgrupp som handhar distriktets grova våldsbrott med okänd gärningsman. Jag arbetade då bland annat med ett mord där en 18-årig ung man var spårlöst försvunnen efter att ha varit på väg att möta upp med en kurir för att få en leverans på 1 kg marihuana på Södermalm. Tack vare mycket bra polisarbete av skickliga kollegor, och en del tur, löstes fallet, kroppen hittades i Bålsta, och två pojkar har konstaterats skyldiga och kan dömas till ansvar.

Jag läste precis i DN att resultatet av den stora rättspsykiatriska undersökningen har kommit, och att det konstaterats att ingen av pojkarna led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Det förvånar mig inte. Begreppet "allvarlig psykisk störning" är juridiskt och inte psykiatriskt, även om processen att definiera om någon lider av en sådan är helt igenom en fråga för vården, och det krävs att en person lider av en bristande verklighetsuppfattning för att ha skall kunna anses ha en "allvarlig psykisk störning" i lagens mening. Eftersom det inte fanns något i utredningen som tydde på att någon av pojkarna hade bristande verklighetsuppfattning var resultatet väntat, och det innebär att de kan dömas till fängelse/sluten ungdomsvård (och inte till rättspsykiatrisk vård). Fängelsestraffet för pojkarna, som var 16 år då brottet begicks, utdelas med en kraftig straffrabatt som innebär att de båda kommer att vara fria inom ett par år, trots att de även har en dom för en tortyrliknande grov misshandel att avtjäna.

Det bekymrar mig inte särskilt mycket att medhjälparen, han som samarbetade med polisen, kommer ut. Han verkade uppriktigt ångerfull och hade dessutom en väldigt underordnad roll i brottet. Han är självklart ändå ansvarig, och skall straffas, men det känns i alla fall som att risken att han begår liknande brott igen är mindre, även om han troligtvis inte kommer att lyckas hålla sig på den smala vägen. Med mördaren är det annorlunda. Det räcker i princip med att gå igenom det redan offentliga materialet ifrån de domar som han redan nu har på sig, mordet i Bålsta och den tortyrliknande misshandeln i lägenheten på Söder, så inser man att han i princip helt saknar vad vi brukar kalla ett samvete, och den bilden förstärks om man som jag har träffat honom och tagit del av ytterligare utredningsmaterial. Han samlar troféer ifrån sina brott, t.ex. filmade han tortyren han sedan dömdes för, och uppvisar inget som helst ånger över vad han gjort mot andra, även om det gäller överlagt mord. Därför är jag nästan säker på att han, när han kommer ut igen, kommer att döda fler. Då både samvete och normala spärrar saknas, och eftersom han snarare upplever misshandlade och dödande som en kick som han vill dokumentera för att kunna återuppleva och njuta av, så är det nog dessvärre bara en tidsfråga tills någon annan får sätta livet till. Och alla vi som, medvetna om att fler kommer att få sina liv oåterkalleligt förstörda, ändå släpper ut ett sådant monster, kommer att få dela på ansvaret när det händer.

Vad kan man då göra för att undvika att fler drabbas? Ja, att "vårda" en sådan människa så att han förändras är nog dessvärre fullständigt förutsättningslöst, så det enda man kan göra är att se till att ha honom fortsatt inspärrad. Det är det som är problemet med den distinktion mellan fängelse och rättspsykiatrisk vård som finns idag. De flesta skulle se det som en fördel att anses lida av en allvarlig psykisk störning, då det då råder fängelseförbud. Men att döma till rättspsykiatrisk vård öppnar också dörrar för att ha en person kontinuerligt inlåst så länge störningen, och faran för allmänheten, kvarstår. Ett exempel är den nu 80-årige pedofilen som rymde ifrån en bevakad permission nyligen (och sedan återfanns). Han har suttit inspärrad för "vård" i 43 år (vilket i princip hade varit omöjligt om det rört sig om ett fängelsestraff) eftersom han anses så farlig att han inte kan släppas ut. Samma lösning hade varit bra att ha till hands för den nu 17-årige mördaren, men tyvärr så tillåter inte lagstiftningen det. Jag vet att jag raljerar, men många gånger känns det som om vi har lagar som är väldigt bra på att skydda brottslingarnas rättigheter, men betydligt sämre på att skydda brottsoffren, både de redan utsatta och de framtida.

Read more...

Synnerligen grov misshandel

Justitieminister Beatrice Ask gick för några dagar sedan ut med ett förslag om att en ny brottsrubricering, synnerligen grov misshandel, skall införas. Tanken är naturligtvis att rubriceringen skall gälla de grövsta fallen av misshandel. Den enda praktiska skillnaden i påföljd är att minimistraffet höjs, medan grov misshandel kan ge 1-10 års fängelse så skulle det nya brottet ge 4-10 års fängelse. Det nya brottets enda syfte är alltså att tvinga domstolarna att döma hårdare. Jag håller med om att detta definitivt behövs, då praxis för våldsbrott är extremt lågt. Tex ligger medelstraffet för grov misshandel (som ju har skalan 1-10 år) på 1,5 år, och det gäller då brott som redan bedömts som speciellt allvarliga, då tex "gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet". I många fall innebär en sådan misshandel att en människa får livet förstört, tex genom att man tillfogats så svåra skador eller trauman att man inte längre kan jobba, inte kan hantera sin relation mm. I jämförelse kan påpekas att den genomsnittliga strafflängden för grovt narkotikabrott är mer än 4,5 år. Det hade varit bättre om det hade gått att ändra praxis hos domstolarna utan att skapa en lag som egentligen bara är en pappersprodukt, men om det hjälper för att få upp straffen för våldsbrott så är det bättre än ingenting.

Read more...