Visar inlägg med etikett våldsbrott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett våldsbrott. Visa alla inlägg

Samhällets svek mot brottsoffer

söndag 19 februari 2012

Så har det då visat sig att fallet med den kvinna som blev mördad på öppen gata i Malmö häromdagen rörde sig om ett relationsärende. Kvinnan attackerades av sin tidigare sambo, som inte verkade ha kunnat hantera separationen. Det är dessvärre väldigt vanligt att kvinnor utsätts för hot eller våld av personer som de är eller har varit tillsammans med, inte minst då de försöker bryta sig loss och deras plågoande känner att han tappar kontrollen över dem.

Det finns få brottsoffer som är så utsatta som kvinnor som har eller har haft relationer med en man som hotar och slår. För en del så upphör övergreppen och utsattheten då de lämnar mannen i fråga, men de som varit tillsammans med de värsta psykfallen kan aldrig någonsin känna sig trygga så länge mannen är på fri fot. Det finns otaliga exempel på hur en ex-man har sökt upp och tagit livet av den kvinna som lämnat honom.

I fallet med kvinnan i Malmö så hade gärningsmannen nyligen dömts för olaga frihetsberövande då han hade låst fast sin ex-sambo med handklovar. Utan att veta något om ärendet så är det en kvalificerad gissning att säga att kvinnan troligtvis har blivit utsatt för många andra kränkningar som inte har gått att leda i bevis hela vägen fram till fällande dom, både innan och efter separationen. Bara det faktum att han söker upp henne för att begå brott mot henne efter att de har separerat är en stark varningssignal. Domen överklagades till hovrätten, och polis och åklagare ville att mannen skulle sitta frihetsberövad i väntan på att fallet skulle tas upp för att inte kunna ge sig på kvinnan igen. Advokaten hävdade dock att det inte behövdes då mannen hade utdömts kontaktförbud, och rätten gick på advokatens linje. Mannen släpptes ut, sökte upp sin ex-sambo, och knivmördade henne framför hennes barn.

Fallet illustrerar på ett väldigt tragiskt sätt brottsoffrens enorma utsatthet. I det här fallet så visste man uppenbarligen om att det fanns en stark hotbild. Kontaktförbud fanns. Dessutom hade kvinnan en larmtelefon, vilket innebär att hon var föremål för polisens personsäkerhetsarbete. Men det hjälpte inte. Mördare bryr sig föga om kontakförbud och telefonen hann hon aldrig använda.

Många kvinnor lever idag gömda, med ingen eller begränsad kontakt med nära och kära, i befogad rädsla för en ex-man. Samma, eller på många sätt en ännu värre utsatthet, upplever de ungdomar, främst flickor, som liksom Fadime Sahindal är förföljda av sin egen familj. Samhället har successivt blivit bättre på att försöka hjälpa de utsatta. Vad gäller partnervåld har man arbetat med frågan i många år och har rutiner som för det mesta fungerar väl (när det gäller hedersvåld så ligger man dock långt efter). Men trots det, och trots att man visste om att kvinnan i Malmö var mitt i riskzonen, så lever hon inte längre idag. Naturligtvis kunde personsäkerhetsarbetet varit ännu mera långtgående, men det är svårt att ge alla utsatta kvinnor livvakt dygnet runt, och det är inte alla som vill gå under jorden.

Problemet är att det alltid blir upp till brottsoffret att förändra sitt liv för att förebygga risken att bli utsatt igen. Gärningsmannen, den som är upphov till alla problemen, tilldöms i bästa fall ett kortare fängelsestraff och släpps sedan ut igen, fri att göra vad han vill medan hans frihet innebär ett permanent fängelse för offret. Och i det här fallet så släpptes han alltså ut innan straffet hade avtjänats (vilket är mycket vanligt). För mig känns det som ett svek. Samhället har ett ansvar som det har svikit i förhållande till den nu mördade kvinnan och hennes barn och anhöriga. De som släppte ut mannen som mördade henne har ett speciellt ansvar.

Jag skrev i fredags om brott och straff, med kopplingar till våldet i Malmö och inbrotten i Stockholm, och tog även där upp brottsoffers utsatthet och det ansvar samhället har då man släpper ut farliga människor. Då hade jag som färskt exempel dubbelmordet där en man som tidigare mördat sin mor i veckan mördade sin far och dennes sambo. Det känns absurt att den texten redan har aktualiserats igen av fakta bakom mordet i Malmö.

Som polis så har jag valt ett krävande och många gånger dåligt betalt yrke för att jag drivs av en vilja att hjälpa utsatta människor. Den nu mördade kvinnan i Malmö var precis en sådan människa som vi finns till för att hjälpa. Kollegorna som jobbade med hennes fall känner troligtvis både sorg, frustration och ilska just nu, och den lär inte mints vara riktad mot den tingsrätt som släppte ut gärningsmannen. Faktum är att det är allt för ofta man som polis känner att rätten och rättssystemet snarare stjälper än hjälper ens ansträngningar att göra livet drägligare för brottsoffren, samhällets svagaste och mest utsatta. Detta genom att alltför snabbt släppa ut gärningsmän som därigenom kan fortsätta med brott och kränkningar.

Jag låtsas inte som om det finns några enkla lösningar. I de allra flesta fall så måste en person så småningom släppas ut, vi kan inte spärra in alla brottslingar och kasta bort nycklarna (även om det finns personer som helt enkelt borde vara inspärrade). Men om man ser och tar det ansvar vi som samhälle faktiskt har och borde känna varje gång en person blir utsatt för ett brott av någon som vi medvetet har släppt ut, så borde det i sin tur leda till en nödvändig diskussion om strafflängder och brottsofferperspektiv, och om vem som skall betala priset för kriminaliteten i samhället. Just nu är det de mest utsatta, brottsoffren, som står för en oproportionerligt stor del av den notan. Det pris kvinnan i Malmö tvingades betala för vår mjuka syn på brott och straff tycker jag personligen är för högt.

PS. För att vara övertydlig så finns det ingen motsättning emellan alla typer av brottsförebyggande åtgärder och att vara repressiv mot brottslingar på ett sätt som skyddar brottsoffer. I ett längre tidsperspektiv så finns det inget som är viktigare än ett fungerande brottsförebyggande arbete. Detta gäller både åtgärder som bekämpar social marginalisering, utanförskap, missbruk, arbetslöshet med mera och mer specifika åtgärder som fungerande psykiatri, mansjourer, bra kriminalvård inklusive utslussning, sociala insatsgrupper, etcetera.

Read more...

Våldet, straffen och politiken

fredag 17 september 2010

En av de faktorer som gjorde att jag bestämde mig för att lämna ett bättre betalt yrke som ingenjör och istället bli polis var ilskan och vanmakten jag kände varje gång jag läste om ännu en person som hade blivit utsatt för våldsbrott av olika karaktärer, och medkänslan med de offer som ofta får sina liv förstörda genom de fysiska och psykiska men en grov misshandel lämnar. Det handlar om unga män som blivit brutalt nedslagna eller nedsparkade då de råkat möta "fel" persons blick på krogen, och som kanske aldrig kan gå obehindrat efteråt. Det handlar om familjefäder som inte klarar av att gå vidare efter att ha blivit överfallna då de varit ute och jobbat sent och som inte kan hantera känslorna av rädsla, sorg och hat som väckts till liv och därför får sina relationer, sin familj, söndertrasad och fastnar i missbruk. Det handlar om pensionärer som aldrig mer vågar gå ut efter att ha råkat ut för en hänsynslös brottsling på gatan. Det kan handla om en lärare som bara ber en elev att komma till lektionen och därför får ansiktet sönderslaget. Och allra mest handlar det om alla de kvinnor som gång på gång blir slagna och nedbrutna kroppsligt och själsligt av just de män som borde ta hand om dem, stötta och hjälpa.

Att hjälpa de kvinnor som utsätts för partnervåld är en av polisens viktigaste uppgifter. DN skriver idag om att kvinnor mördas trots flera polisanmälningar, och det är naturligtvis helt oacceptabelt. Självklart skall alla tillgängliga medel användas för att stötta och hjälpa de kvinnor som förföljs av sina män, både vad gäller psykosocialt stöd, juridiskt stöd och konkreta skyddspaket. I Västerort i Stockholm där jag jobbar använder vi riskbedömningssystemet SARA (Spousal Assault Risk Assessment Guide) för alla fall av relationsvåld för att försöka identifiera risker och kunna agera med skyddsåtgärder om risken är hög. Vi har också ett specifikt relationsvåldscentrum med specialister på att hjälpa kvinnor som utsätts för partnervåld. Det är möjligt att alla polismyndigheter inte har samma resurser vad gäller stöd till våldsutsatta kvinnor, men det är definitivt en fråga som lyfts inom polisen på sistone, och min känsla är att utvecklingen går åt rätt håll.

Sen får man inte glömma att polisens kärnverksamhet är att verka för ett tryggare samhälle genom att beivra och utreda brott. Självklart skall de utsatta kvinnorna ha stöd, men för det första så borde det inte vara den slagna kvinnan som tvingas fly och gömma sig, för det andra så går många misshandlade kvinnor tillbaka till sina slående män, om de ens anmäler i första läget. Det är därför enormt viktigt för möjligheten att hjälp offret att man lyckas gripa och lagföra gärningsmannen. Och för mig som polis är det få saker som är så tillfredsställande som att kunna gripa en våldsbrottsling och på så sätt ge brottsoffret chans till frid, återhämtning och upprättelse, och dessutom säkerställa att våldsverkaren inte har möjlighet att ge sig på någon annan, åtminstone inte medan han sitter inne.

Det är dock enormt frustrerande när våra domstolar konsekvent värderar straffvärdet för våldsbrott väldigt lågt, medelstraffet för grov misshandel har legat på 1,5 år trots en skala på 1-10 år. Alliansregeringen har dock gjort en ansats att försöka skärpa straffen för våldsbrotten, bland annat genom att införa en ny brottsrubricering (Synnerligen grov misshandel). Även minskningen av mängdrabatten som alliansen diskuterar vore ett steg i rätt riktning. Min uppfattning är dock att ytterligare straffskärpningar vore ett bra sätt att markera brottens allvarlighet och att skydda brottsoffren. Om man dessutom kunde utöka möjligheterna att använda sig av Besöksförbud, och att straffa överträdelser hårdare, så hade det varit ännu ett verktyg för att stärka brottsoffrets ställning även då gärningsmannen är på fri fot.

Med brottsoffrens situation i åtanke är det rent horribelt att höra att Lars Ohly, partiledare för vänsterpartiet, vill sänka straffet för grov misshandel till ett år, med möjlighet till frigivning efter halva tiden. Det känns som ett hån mot ett brottsoffer som kanske har fått sitt liv förstört att gärningsmannen kan komma ut efter sex månader. Dessutom innebär det för t.ex. en slagen kvinna att hon återigen behöver leva i skräck och på flyende fot, medan den misshandlade mannen kan ge sig på henne igen utan att riskera mer än några månader till i fängelse.

Det intressanta är dock att vänsterpartiet vill höja straffet för sexköp, vilket torde göra att det hamnar på samma nivå som straffet för grov misshandel (fängelse i ett år), vilket kan läsas om i denna intressanta artikel, samt på denna utmärkta blogg. Att en man betalar en vuxen kvinna för att få ha sex med henne, på helt frivillig basis och utan inslag av människohandel, hot eller våld, skall alltså straffas lika hårt som att t.ex. en man häller syra i ansiktet på en kvinna och lämnar henne permanent vanställd? Med tanke på att vänsterpartiet gillar mängdrabatten för brott så blir det dessutom knappast något högre straff om en torsk istället för att bara betala för sig och gå efter ett genomförd sexköp, efteråt struntar att betala (bedrägeri) och sedan slår den prostituerade sönder och samman (grov misshandel). Man undrar i vilken värld de lever?

Slutligen skulle jag gärna vilja veta vad miljöpartiet tycker om brott och straff. Justitieminister Ask skriver att även de förordar sänkta straff. Stämmer det?

Read more...

Dödsmisshandeln i Landskrona

måndag 5 april 2010

Under de senaste dagarna så har det rapporterats flitigt i media, bl.a. på DN och Aftonbladet, om händelsen då en ett äldre par blev misshandlade efter en konflikt om en parkeringsplats, kvinnan så illa att hon senare avled. Idag har åklagaren lämnat in en häktningsframställan till tingsrätten, och häktningsförhandlingar mot den misstänkte 23-åringen kommer att hållas imorgon.

Det finns många aspekter att diskutera vad gäller dödsmisshandeln i Landskrona. Både med avseende på det meningslösa våldet och med avseende på uthängningen av den misstänkte gärningsmannen och trakasserierna mot den dennes familj. Alltför mycket för att publiceras i ett inlägg på bloggen. Därför har jag skrivit en artikel om ämnet, och publicerat den på Newsmill. Jag fokuserar där främst på all skada som uthängningen av gärningsmannen kan göra, både för dennes familj, men även polisiärt för utredningen och den kommande rättegången.

Read more...

Ingenting hört, ingenting sett...

lördag 3 april 2010

Vid vad som antagligen var någon sorts gänguppgörelse blev två personer i en bil beskjutna på öppen gata i Södertälje, en av dem träffades svårt i huvudet och i magen. Hans kamrat var dock inte särskilt intresserad av att tala med polisen. Och det lär ju knappast ha att göra med att han är rädd för repressalier, han har ju redan blivit utsatt för en mordförsök, så det har snarare att göra med andra överväganden att han undanhåller information ifrån polisen. Visst kan en del av svaret vara att han och hans kumpaner med största sannolikhet är inblandade i kriminalitet och att det därför ses som smidigare att ge polisen så lite information som möjligt, men det beror säkert också på en grundinställning att man aldrig skall prata med polisen. Då jag har pratat med ungdomar i segregerade förorter så träffar man ofta på den inställningen, det är fult, fegt, skamligt att "gola". Om man försöker förklara för dom att det snarare är fegt och skamligt att inte ställa upp för den person som har blivit utsatt för t.ex. ett inbrott i sin lägenhet, ett person- eller butiksrån, eller en misshandel, så har man en hel del uppförsbacke att ta sig igenom innan poängerna eventuellt börjar komma fram. "Men om det var din pappa/syster/mormor som blev utsatt, skulle du inte vilja att någon berättade då?" Och så vidare...

Faktum är att polisen är enormt beroende av uppgifter ifrån allmänheten. Det gäller i alla led. Utan tips är det nästan omöjligt att jobba mot narkotika, förutom att ta de uppenbart påverkade pundarna på gatan. Utan vittnesmål så blir det omöjligt att utreda brott förutom i de fall där det finns bindande teknisk bevisning. I det mycket uppmärksammade mordet på den 78-åriga kvinnan i Landskrona var det det faktum att någon till slut valde att berätta som ledde till att en person nu är anhållen. "Vi lyckades med vår vädjan att få folk att ställa upp", sa kommissarie Lindén. Apropå det fallet, så är det bara att hoppas att det är rätt person, och att han kan fällas, även om det troligtvis inte blir för mord utan för vållande till annans död och grov misshandel (jag gissar att brottet rubricerats upp av utredningstekniska skäl för att det förenklar tvångsmedelshanteringen), och att straffet inte blir så löjligt lågt som de brukar bli för våldsbrott...

För att förbättra polisens, och således samhällets, möjligheter att förebygga och bekämpa brott så skulle alla åtgärder som förenklar och förbättrar informationsutbytet mellan allmänheten och polisen göra nytta. En del handlar om förtroende, kultur och kontakt. Föreställningen om att det är fult att "gola" måste ifrågasättas, diskuteras och bekämpas. Alla åtgärder som ökar förtroendet för polisen gör nytta, t.ex. en väl fungerande närpolis som skapar kontakt genom ett ödmjukt och positivt bemötande. I de vardagliga kontakterna kan man också bygga relationer som senare kan ge värdefull information. Och slutligen så behöver det bli lättare och mindre farligt att vittna, uppgiftslämnare och vittnen måste kunna få sin identitet skyddad, även genom en rättegång.

Read more...

Det avskyvärda, meningslösa våldet

tisdag 30 mars 2010

En kvinna i 70-års åldern ligger nu med livshotande skador. Även hennes man är misshandlad. Och detta för att någon idiot inte tålde att bli tutad på vid en konflikt om en parkeringsplats i Landskrona. Det är bland annat för att få ett konstruktivt utlopp för ilskan jag känner när jag läser om detta och liknande fall som jag bytte karriär och blev polis, jag vill själv vara med om att bekämpa den här sortens brottslighet.

Först och främst hoppas jag naturligtvis att det går bra för den misshandlade kvinna och mannen, men jag hoppas också att Skånepolisen kan gripa gärningsmannen omgående. Dessvärre kommer han troligtvis att få ett löjligt lågt straff, då det mesta han kan dömmas för även om kvinnan dör antagligen är grov misshandel och vållande till annans död. Grov misshandel, som har straffskalan 1-10 års fängelse har medianstraffet 1,5 år, vilket visar hur rättspraxis i Sverige ser på brott mot liv och hälsa... Det enda som man straffas hårt för i Sverige är narkotikabrott, vad gäller våldsbrott är straffen löjligt låga. Och det gör att de kräk som är kapabla till den här sortens meningslöst våld får möjlighet att förstöra många fler liv även om de grips och döms.

Read more...

Spaningsmord i Västerort och polisens mål

tisdag 23 februari 2010

I dagens DN kan man läsa att ett misstänkt kvinnomord skett i Vällingby. Jag har själv inte för tillfället någon annan kunskap om fallet än vad som står i medierna, och hade jag det så skulle jag naturligtvis inte skrivit om det här ändå, men om man antar att det är ett spaningsmord, d.v.s. ett mord med okänd gärningsman, så vet man att det normalt är väldigt resurskrävande att utreda. Förutsättningarna för att hitta t.ex. teknisk bevisning och för att kartlägga offrets rörelse och kontakter de sista tiden är självklart bättre om mordet upptäcks, och kroppen hittas, snabbt efter att det inträffat, men man kan ändå anta att det kommer att krävas omfattande utredningsinsatser. Som tur är har västerortspolisen duktiga och engagerade våldsbrottsutredare, men dessvärre har dessa redan fullt upp med ett stadigt inflöde av grova misshandlar, rån, mordbränder och våldtäkter, och dessutom något enstaka gammalt mycket komplicerat olöst spaningsmord. Konsekvensen av att ett nytt högprioriterat ärende kommer in blir självklart att de pågående utredningarna måste prioriteras ned, vilket kontinuerligt händer. Den grupp som utreder våldsbrott med okänd/a gärningsman/män i Västerort har äskat mer resurser, men det saknas pengar.

Både polismyndigheten i Stockholms Län och polismästardistriktet i Västerort arbetar med verksamhetsplaner för att visa vad som är prioriterat i verksamheten för det kommande året. I den nya verksamhetsplanen för 2010 för Västerort nämns följande mål:
Förhindra nyrekrytering av unga till en kriminell livsstil
Öka lagföringen¨
Minska våldet i offentlig miljö
Minska bostadsinbrotten
Öka trafiksäkerheten
Bekämpa narkotikabrottsligheten, särskilt bland unga
Bekämpa brott i nära relation
Ge stöd, skydd och hjälp till brottsoffer
Ge god service åt allmänhet och andra myndigheter

Dessa är naturligtvis väl genomtänkta och eftersträvansvärda mål, speciellt målen om att hindra nyrekrytering av unga till en kriminell livsstil, att bekämpa brott i nära relation och att öka stödet för brottsoffer är mål som jag själv känner starkt för. Man kan dock notera att det inte finns några mål inriktade emot grova våldsbrott, då målet vad gäller ökad lagföring främst gäller mängdbrott.

De kvalitativa mål som nämns ovan är dessutom i mycket stor grad knutna till kvantitativa mål. Flera av dessa kvantitativa mål kan inte ens polismyndigheten själva styra över, utan de kommer ifrån den politiskt tillsatta nämnder, som också är de organ som godkänner och fastställer verksamhetsplanen. När sedan distriktets chefer ställs till svars för vilka resultat som levererats under ett verksamhetsår så är min bild att fokus hamnar på de konkreta kvantitativa mål som är lätta att följa upp. Detta gäller troligtvis igenom hela organisationen. Visar man på gröna staplar får man beröm, visar man röda staplar får man skäll... Därför skulle man kunna anta att cheferna i myndigheten prioriterar resursmässigt och ekonomiskt de enheter som jobbar med de kvantitativa mål som följs upp emot. Då riskerar andra enheter för vilka det inte finns några kvantitativa mål, som våldsgruppen, att prioriteras ned.

Dessutom kan, oavaktat enhet, ett kvantitativt mål både vara missvisande och t.o.m. leda verksamheten fel. Ett konkret exempel är det debatterade målet om antal "blås", där man mäter alkoholhalten i utandningsluften. Då detta mål under föregående år ansågs vara svårare att nå upp till än målet om antal rattfyllor som skulle tas, så valde många enheter att ställa sig och blåsa så att "risken" för träff var liten, för om de tog en rattfylla så skulle det ju ta tid ifrån att nå upp till blåsmålet. Detta tillvägagångssätt försvarades också av många poliser med myndighetens mål i ryggen med att polisen skall vara där allmänheten finns (underförstått oasvett om det faktiskt begås några brott där). Jag, som personligen tycker att det är viktigast att polisen är där brotten begås, ser hellre att fokus med blåsandet blir att ta de som faktiskt kör rattfulla än att visa upp för en nykter allmänhet att "polisen jobbar". Som tur är så har polisnämnden nu (tack vare allianspolitikerna) minskat blåskravet, vilket får konsekvensen att det svårare målet att nå upp till blir antalet rattfyllor som man skall tas per enhet och inte antalet blås. Därför kommer det att blåsas mer utanför systemet, på lördagsmorgonen, etcetera, och mindre på måndag lunch på Prippsbron...

Read more...

Synnerligen grov misshandel

söndag 31 januari 2010

Justitieminister Beatrice Ask gick för några dagar sedan ut med ett förslag om att en ny brottsrubricering, synnerligen grov misshandel, skall införas. Tanken är naturligtvis att rubriceringen skall gälla de grövsta fallen av misshandel. Den enda praktiska skillnaden i påföljd är att minimistraffet höjs, medan grov misshandel kan ge 1-10 års fängelse så skulle det nya brottet ge 4-10 års fängelse. Det nya brottets enda syfte är alltså att tvinga domstolarna att döma hårdare. Jag håller med om att detta definitivt behövs, då praxis för våldsbrott är extremt lågt. Tex ligger medelstraffet för grov misshandel (som ju har skalan 1-10 år) på 1,5 år, och det gäller då brott som redan bedömts som speciellt allvarliga, då tex "gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet". I många fall innebär en sådan misshandel att en människa får livet förstört, tex genom att man tillfogats så svåra skador eller trauman att man inte längre kan jobba, inte kan hantera sin relation mm. I jämförelse kan påpekas att den genomsnittliga strafflängden för grovt narkotikabrott är mer än 4,5 år. Det hade varit bättre om det hade gått att ändra praxis hos domstolarna utan att skapa en lag som egentligen bara är en pappersprodukt, men om det hjälper för att få upp straffen för våldsbrott så är det bättre än ingenting.

Read more...

Massmord igen i Nigeria

torsdag 21 januari 2010

Enligt Reuters har 460 människor dödats i stridigheter mellan kristna och muslimska grupper i den Nigerianska staden Jos. Det verkar oklart vad som utlöste den dödliga våldsvägen, men det kan finnas kopplingar till liknande oroligheter år 2008 då mer än 700 människor dödades. Nigeria plågas både av religiösa spänningar och av att stora delar av befolkningen lever i fattigdom och utanförskap, och det finns antagligen flera bidragande orsaker till spänningarna och våldet. Tyvärr så kommer antagligen rapporteringen ifrån dessa oroligheter snart dö ut, då det fortfarande är allt annat än ovanligt att mängder av människor dör i utbrott av sekteristiskt våld i ett afrikanskt land. Afrika förblir världens fattigaste och våldsammaste kontinent, och västvärldens media har en tendens att nedvärdera död och lidande i sin nyhetsrapportering då det är afrikaner det gäller.

Read more...