Visar inlägg med etikett Rättsväsendet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rättsväsendet. Visa alla inlägg

De rödgrönas rättspolitik

onsdag 1 september 2010

Jag förstår att justitieminister Beatrice Ask är upprörd över de rödgrönas brist på rättspolitik. Det är jag också, vilket jag skrev om för några dagar sedan. Förslaget om att spara en miljard på rättsväsendet känns inget annat än verklighetsfrånvänt. Min upplevelse som polis är att samtliga delar i rättskedjan, polis, åklagarväsende och domstolar snarare behöver mer pengar för att ha en chans att leva upp till de relevanta krav på bland annat kortare ledtider som ofta ställs. Det man skulle kunna spara på enligt min egen i det här fallet ogrundade mening är i så fall advokatarvodena, för hos advokatbyråerna verkar det aldrig saknas pengar, och det finns alltför många fall där advokater debiterat för mer tid än vad de de facto har lagt ned på ett ärende...

Jag håller visserligen med socialdemokraternas rättspolitiske talesman Thomas Bodström om att det vore en bra idé att slå ihop alla polismyndigheterna till en (det skulle främja samarbete och minska kontraproduktiva suboptimeringar av resurser) och att göra om polisutbildningen till en högskoleutbildning, men bortsett ifrån det känns de rödgrönas rättspolitik oroade flat och tunn. Vore jag kriminiell så skulle jag rösta rödgrönt...

Read more...

Juridik är svårt...

För den som någon gång fått kuggat en juridiktenta så kan det vara uppfriskande att veta att juridik är svårt även för proffsen... Efter att en jouråklagare anhållit Julian Assange för våldtäkt och en chefsåklagare sedan helt avskrivit de misstankarna och stannat vid ofredande så har nu en överåklagare återupptagit misstanken om våldtäkt. Till detta kommer liknande förändringar i misstankar om sexuellt ofredande och numera även sexuellt tvång mot en annan målsägare. Då jag inte har någon insyn i målet eller bevisningen så har jag heller ingen åsikt om huruvida några av besluten är tveksamma, och jag vet sedan tidigare att juridik är en bedömningssport, även om så här tvära kast fortfarande är minst sagt förvånande. Det som man dock helt klart kan säga är att det är olyckligt att varje steg i den här affären basuneras ut i media. Det gynnar varken utredningen, Julian Assange, eller Sveriges rykte som rättsstat...

Read more...

Rättsrötan i fallet Johan Liljekvist

tisdag 27 april 2010

Jag har egentligen inte tid att skriva nu, men jag måste ända kommentera uppgifterna i P1-morgon om att överåklagare Björn Ericson som tog över fallet med utredningen kring Johan Liljekvists död efter att den åklagare som tidigare var förundersökningsledare kapitalt hade misskött utredningen verkar ha gjort egna medicinska bedömningar som går tvärs emot vad rättsläkaren har kommit fram till. Jag har skrivit om fallet tidigare, och för mig finns det egentligen inget som kan skada förtroendet för rättssamhället mer än när övergrepp begås, och dessa sen mörkas, bagatelliseras och görs straffria. Att nu den nya åklagare som tillsattes efter att den tidigare granskningen visade på allvarliga brister i förundersökningen verkar ha ansett sig ha bättre medicinsk kompetens än en rättsläkare verkar, med advokat Ismo Salmis ord, vare ett sätt att "slå knut på sig själv för att inte behöva åtala de inblandade poliserna", och det är mycket allvarligt. Visst kan det finnas många förmildrande omständigheter kring situationen och polisernas agerande som jag inte känner till, men då skall de föras fram och få tala för sig själva. Att skydda poliserna genom att på olika sätt försöka dölja att Liljekvists död som rättsläkaren konstaterat berodde på polisingripandet borde snarare vara att anse som tjänstefel.

Read more...

Reinfeldts försvar vekt

tisdag 23 mars 2010

Som tur är verkar historien med Asks nu infamösa uttalanden om att hänga ut sexköpare inte vara slut ännu. Reinfeldt har nu svarat på Bodströms uttalanden, genom att bagatellisera Asks groda och istället hävda att om någon justitieminister borde ha avgått, så var det Bodström själv när Tony Olsson avvek ifrån Hall. Bodström svarar att rymningar sker jämt, och att det är värre att ha en justitieminister som inte kan skilja på misstänkta och dömda. Dessutom vore det, vilket Bodström inte ens nämner, illa nog att hänga ut dömda sexköpare. Skall staten plötsligt informera grannar och familj om alla brott en individ gör sig skyldig till? Och härnäst? Skall även t.ex. otrohet rapporteras till familjen? Nej, det hade räckt om man åtminstone smidigt informerade i de fall när det finns specifika individer som riskerar att utsättas för nya brott, som t.ex. när en person som är dömd för upprepade och grova kvinnomisshandlar inleder en ny relation. Men några sådana ambitioner finns inte. Istället fokuseras på att hänga ut misstänkta sexköpare...

Bodström har självklart rätt igen, och Reinfeldts försök till försvar genom attack känns vekt. Det är ytterst förvånande att Reinfeldt själv inte verkar tycka att uttalandet är särskilt anmärkningsvärt, han kom t.ex. med helt irrelevanta jämförelser i Ekots intervju i lördags. Eftersom Ask inte själv verkar förstå att hon behöver ta kraftfullt avstånd ifrån sina tidigare uttalanden (göra en "pudel"), så är det dessutom förvånande att inte Reinfeldt verkar ha förklarat detta för henne.

Det är bara att hoppas att media, oppositionen, och bloggosfären fortsätter att lyfta frågan, vi kan helt enkelt inte ha en justitieminister som vill ha pöbelvälde för ett specifikt brott i Sverige.

Read more...

Självklart bör Ask avgå

måndag 22 mars 2010

Jag kan inte låta bli att förvånas över att historien med justitieminister Beatrice Ask vansinniga uttalanden om att hänga ut misstänkta sexköpare ändå inte har fått mer uppmärksamhet än vad den har fått. Med tanke på hur lätt media drar igång en häxjakt på politiker över struntsaker så är det både anmärkningsvärt och att Ask närmast tillåts komma undan med att som justitieminister vilja kasta hela rättstaten över ända och instifta någon sorts pöbelvälde, enbart applicerbart på sexköpare. Att statsminister Reinfeldt som brukar vara skicklig i hur han formulerar sig försvarade "Bea" i Ekots lördagsintervju och gjorde helt irrelevanta jämförelser med att dömda pedofiler inte tillåts jobba på dagis utan att pressas av den annars hårdföre intervjuerare Ramberg spädde dessutom bara på frustrationen. Och oppositionen har varit förvånansvärt tyst. Nu uttalar sig till slut socialdemokraternas tidigare justitieminister Thomas Bodström. Bodström brukar vara duktig på att kritisera regeringen, även för problem han själv skapade eller ignorerade under sin period vid makten, men den här gången var han förvånansvärt mild i sin kritik. Enligt Bodström bör Ask antingen ta tillbaka uttalandet eller avgå. Att Ask inte tvingats ta tillbaka uttalandet ännu är ett totalt underkännande av både media, regeringen och oppositionen. Men min åsikt är att det är för sent. Hade det bara varit en groda ifrån Asks sida, så hade hon haft gått om tid på sig att tydligt ta avstånd ifrån uttalandet och förklarat sig. Det faktum att hon inte har gjort det gör att hon absolut bör avgå oavsett om det framöver sätts tillräckligt med tryck på henne att tvinga fram någon form av tydligt tillbakatagande.

Read more...

Förundersökning mot trakasserande poliser

onsdag 17 februari 2010

Det har nu inletts en förundersökning mot de två poliserna som uppges ha trakasserat journalisten Jesper Nilsson och tvingat honom att radera bilder ifrån mobilen. Det är bra att det görs en utredning, och jag hoppas att denna skall klargöra vad som egentligen hände och på så sätt verka för att återupprätta det förtroende polisen kan ha förlorat genom incidenten, antingen genom att visa att polisernas agerande inte har varit så klandervärt som det verkar, eller genom att visa att rättssystemet fungerar även vad gäller mistankar emot poliser.

Read more...

Bevisprovokation

onsdag 10 februari 2010

I en artikel på DN kan man läsa om hur rikskriminalpolisen har använt sig av avancerad bevisprovokation för att få fram bevis mot en man som misstänks för en mordbrand. Bland annat skall en polis ha odlat en bekantskap med personen utan att uppge sitt yrke eller syfte, och mannen skall ha lurats att berätta om sina kopplingar till brottet. Mannens advokat hävdar att det inte får gå till på det sättet i en rättsstat. Det är möjligt att han har visst fog att vara tveksam till om allt skötts "by the book", eftersom en person normalt anses ha rätt att bli informerad om att han är skäligen misstänkt för ett brott så fort han kommit upp till den misstankegraden och en polisman har möjlighet att delge honom misstanken. Och det verkar som om det har förekommit en skälig misstanke i ett tidigare skede, annars hade man knappast lagt in sådana långtgående insatser för att få fram bevis. Däremot har jag svårt att se på vilket sätt detta kränkt den misstänktes rätt till en rättvis rättegång. Faktum är att det så vitt jag har erfarit ifrån den tiden då jag jobbade med utredningar av grova brott är så att kravet på att delge den misstänkte skälig misstanke då sådan uppstår i många fall försvårar eller omöjliggör åtgärder som skulle kunnat ha lett till att essentiellt bevismaterial fås fram, och detta utan att jag kan se att risken för en orättvis rättegång skulle ha ökat. Svensk polis är på många sätt bakbundna i utredningsarbetet av en mycket sträng lagstiftning som jag tror går betydligt längre än vad som skulle behövas för att skydda den misstänktes rättigheter. Det viktiga borde vara att bevismaterial presenteras på ett ärligt och sanningsenligt sätt i förundersökningsprotokollet och under rättegången, så att den misstänktes advokat ges möjligheter att ifrågasätta och begära kompletteringar, och inte processfrågor på vägen dit som i vilket skede av utredningen som den misstänkte delges misstanken. Självklart finns det uppenbara ramar som polisen, liksom alla andra, måste hålla sig inom, som att inte framtvinga berättelser med hot eller våld, men samtidigt finns det ett stort samhällsintresse i att polisen ges förutsättningar att lösa grova brott. Jag anser att användandet av bevisprovokation på det sättet som beskrivs i artikeln, i den mån det är en kränkning, under omständigheterna kan anses motiverad för att lösa ett mycket allvarligt brott och lagföra förövaren, och att det snarare skulle behövas fler dylika kreativa åtgärder för att lösa grova brott.

Read more...

Det eviga dilemmat med brott och straff

lördag 6 februari 2010

I dagarna kom två uppmärksammade domar i fall där ungdomar gjort sig skyldiga till grymma och hänsynlösa mord. Hovrätten i Stockholm fastställde tingsrättens dom i målet om mordet på Therese Johansson Rojo. Det innebär att både pojken som utförde dådet och flickan som anstiftade det döms till sluten ungdomsvård i ett år och åtta månader. Dessutom fastställde hovrätten i Göteborg domen på tre års sluten ungdomsvård för den 17-årige pojke som våldtagit och mördad en 16-årig flicka i Borås. Vad gäller domen i Sturebymordet så har jag tidigare skrivit om den, och jag har mycket stor förståelse för hur offrets familj ser det som ett hån att de mördare som förstört resten av deras liv skall komma ut fria efter drygt ett och ett halvt år. Och hade de bara varit något år yngre, så hade de inte kunnat dömas till något straff alls, utan hade kommit undan med skadeståndet, nu utdömt till 60000 till föräldrarna och 25000 till brodern. Det hade antagligen varit dyrare att klottra ned ett par tunnelbanevagnar. Det finns dock en omständighet som gör fallet med Sturebymorden, speciellt för pojkens del, aningen mindre komplicerat än det bestialiska mordet som 17-åringen utförde. Det verkar som om pojken som mördade Therese Johansson Rojo verkligen har förstått hur fruktansvärt hans handlande har varit, och det, tillsammans med de speciella omständigheterna kring flickans kontroll över honom, gör att jag i en lekmannabedömning skulle säga att risken att han mördar igen är relativt liten. Vad gäller flickan som drev honom till dådet, och som inte verkar ta på sig någon skuld, så vågar jag inte yttra mig. Men för den 17-åring som på grund av något den flicka han stod och pratade med på en busshållplats sade bestämmer sig för att våldta och mörda henne, så skulle jag säga att risken att han då han som 20-åring kommer ut ifrån ungdomsvården förstör fler liv är närmast 100 %. Han har uppenbarligen ingen som helst empati, inga spärrar, och ingen rädsla för konsekvenserna av sitt handlande, vilket gör honom livsfarlig för alla som inte är starka nog att försvara sig själva. Att släppa ut en sådan person är att säga att han, trots att han redan utfört ett fruktansvärt mord, ändå efter de tre år han vårdats har större rätt till att fortsätta vara fri en vad de människor som han senare möter har att inte få sina liv förstörda. Jag har ingen illusion om att längre straff skulle verka så avskräckande att de hindrar människor ifrån att begå brott. Jag har varit med om att, tillsammans med ett antal väktare, bli mordhotad av en snattare som då vi förklarade för honom att det inte var särskilt lämpligt att hota att skjuta folk, svarade att våra svenska fängelser var som fina hotell och att han hade det mycket bättre där än på gatan. Hoten kändes inte särskilt allvarligt menade, men däremot talade han antagligen sanning när han sa att han hade haft det bättre i fängelse än som uteliggare i kylan, så att han säkerligen inte kommer att verkställa hoten beror knappast på rädsla för straffen. Jag tror inte heller att den vård som ges de människor som är inspärrade minskar risken att de skall återfalla i brott, och det verkar inte heller statistiken tala för. Däremot kvarstår det faktum att det blir betydligt mycket svårare att mörda någon under den tiden då man sitter inspärrad. Och mot vissa människor, som tex den 17-årige mördaren i Borås, är det nog det enda försvaret som biter.

Read more...

Våldtäkter

tisdag 2 februari 2010

Igår skrev ett antal frivilligorganisationer, med Amnesty i spetsen, ett upprop emot våldtäkter på Newsmill. Varje våldtäkt är en fruktansvärd kränkning, och samhället bör göra allt det kan för att förebygga våldtäkter och utreda de som sker. Jag stödjer syftet med artikeln, och har i allmänhet stor respekt för frivilligorganisationernas arbete för att värna mänskliga rättigheter och stötta utsatta personer, i detta fallet kvinnor. Artikeln innehöll dock en del insinuationer om att polisen utreder våldtäkter oprofessionellt eller oengagerat. Se mitt svar på Newsmill här.

Read more...

Synnerligen grov misshandel

söndag 31 januari 2010

Justitieminister Beatrice Ask gick för några dagar sedan ut med ett förslag om att en ny brottsrubricering, synnerligen grov misshandel, skall införas. Tanken är naturligtvis att rubriceringen skall gälla de grövsta fallen av misshandel. Den enda praktiska skillnaden i påföljd är att minimistraffet höjs, medan grov misshandel kan ge 1-10 års fängelse så skulle det nya brottet ge 4-10 års fängelse. Det nya brottets enda syfte är alltså att tvinga domstolarna att döma hårdare. Jag håller med om att detta definitivt behövs, då praxis för våldsbrott är extremt lågt. Tex ligger medelstraffet för grov misshandel (som ju har skalan 1-10 år) på 1,5 år, och det gäller då brott som redan bedömts som speciellt allvarliga, då tex "gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet". I många fall innebär en sådan misshandel att en människa får livet förstört, tex genom att man tillfogats så svåra skador eller trauman att man inte längre kan jobba, inte kan hantera sin relation mm. I jämförelse kan påpekas att den genomsnittliga strafflängden för grovt narkotikabrott är mer än 4,5 år. Det hade varit bättre om det hade gått att ändra praxis hos domstolarna utan att skapa en lag som egentligen bara är en pappersprodukt, men om det hjälper för att få upp straffen för våldsbrott så är det bättre än ingenting.

Read more...

Polisen i blåsväder igen

lördag 30 januari 2010

De senaste dagarna har media dominerats av rapporteringen kring den före detta länspolismästare som nu är häktad på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn. Det är naturligt att rapporteringen blir intensiv då en av landets främsta företrädare för den poliskår som skall beivra och utreda brott, och således skydda medborgarna, själv är misstänkt för mycket grova brott. Det har också föranlett många kommentarer, allt ifrån att mannen själv under som länspolismästare var "besatt av frågor kring etik och moral" och därför försummade kärnverksamheten till att detta är ett tecken på poliskårens dåliga kvinnosyn. Det känns ganska tydligt att denne polischef knappast blivit befordrad genom att köra en chauvinistisk och kvinnofientlig jargong, så spekulationerna om att det skulle vara ett tecken på systemfel hos polisen känns underliga. Det enda man skulle kunna klandra kåren för är att ingen har lyckats genomskåda denne polischefs dubbelnatur, och det är nog allt annat än lätt.

Däremot har nyheten att den åklagaren som nu tagit över utredningen om göteborgaren Johan Liljeqvists död också kommer att utreda de poliser som först ledde utredningen för tjänstefel slunkit igenom relativt obemärkt. Fallet Johan Liljeqvist är dock allt som fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen inte är, nämligen ett tecken på grova systemfel och rättsröta. Först dödas Johan av polisens regelvidriga ingripande då ett antal poliser ligger på hans bröstkorg under lång tid, även efter att han slutat röra på sig, och sen livsräddande åtgärder dröjt ytterligare efter att man sett att han är medvetslös. Bara ingripandet i sig borde kvalificera som den kanske största skandalen i svensk polis sedan Osmo Vallo. Men att utredaren därefter försöker dölja de egentliga dödsorsakerna och få det att verka som om Johan har dött av det LSD som han hade i blodet gör det hela etter värre. Dessutom har utredningsmannen inte hört några av de poliser som var med vid ingripandet förrän sju månader efter Johans död, bara det en skandal Att det dröjde fem dagar innan åklagare kontaktades är i sig tillräckligt för att kvalificera som tjänstefel. När utredningen tas upp igen, enbart på grund av SR:s granskning, och den åklagare som nu skall leda förundersökningen väljer att använda sig av samma polisiära handläggare som gjorde den första utredningen är närmast löjeväckande. Om man, som jag, har jobbat som utredare av grova brott, så vet man att det antagligen hade gjort betydligt större skillnad att låta åklagaren vara kvar och byta ut handläggaren eftersom det är polisen som utför allt utredningsarbete. Även om åklagaren formellt fattar besluten, så har polisens arbete en enorm påverkan på vad som faktiskt görs i utredingen, och inte bara hur det görs. Hela historian är som gjord för att man skall tappa förtroendet för det svenska rättsväsendet. Så nu när rikspolischefen går ut och markerar hur bekymrad han är över fallet med den våldtäktsmisstänkte polischefen, så skulle han för min del gärna få säga några ord om Johan Liljeqvist också...

Read more...