DN bloggare med politiskt betingad empati

Jag brukar inte kommentera inlägg av bloggare (vilket jag kanske borde börja med), men idag läste jag en text på DN som fick mig att häpna. Visst finns det gott om knäppskallar på nätet, men DN är ju ändå Sveriges största och mest välrenommerade dagstidning (även om de kanske tappar den ställning snart då de successivt har bytt ut grävande journalistik mot t.ex. bloggar om smink eller metabloggar om modebloggande...). Bloggaren, Ulrika By, öser galla över hur europeiska män träffar flickor i Thailand, vilket har fått henne att "tappa tron på mänskligheten". Och hon nöjer sig inte med att kritisera och problematisera de fall då de vita männen använder sin maktposition för att behandla thaitjejerna illa, utan hånskrattar åt och förnedrar verbalt de män som faktiskt har blivit kära och vill hjälpa den person som de har fått känslor för, men som blir blåsta (maktrelationerna kan självklart se olika ut i olika relationer, oavaktat kön och etnicitet). Texten genomsyras av hat och äckel gentemot alla europeiska män som tittar åt thailändska tjejer, och det finns absolut ingen empati för de inblandade människorna.

Texten var så pass absurd att jag gjorde en snabb sökning på Ulrika Bys namn, och hamnade då på en krönika om Sturebymordet. Här svallar Ulrika By över av empati för de två ungdomar som tillsammans mördat en helt oskyldig jämnårig tjej (den ena som anstiftare, den andra som gärningsman). Ulrika skriver om tonårskärlek, förälskelse, passion, på ett sätt som både romantiserar och närmast ursäktar det avskyvärda mordet. Inget dömande över huvud taget, skulden läggs snarare på "föreställningar om hur riktiga män och riktiga kvinnor skall vara".

Kontrasten mellan texterna är så skarp att den lockar till spekulationer. De män som blir kära i en thaitjej, och sedan försöker hjälpa henne ekonomiskt, förtjänar att hånas och skrattas åt som de patetiska kräk de är. De ungdomar som begår ett överlagt mord på en oskyldig tjej är bara vilsna stackare som har förletts av passion och kärlek. Varför de så totalt olika perspektiven. Och finns det något i Ulrika Bys texter som är typiskt för åsikter som i vissa grupper är politiskt korrekta?

Tja, jag lär inte bottna i de funderingarna här och nu, men tyvärr tror jag att det handlar mycket om att människor i nästan alla grupperingar (och speciellt de radikala) utsätts för en social indoktrinering där empatin är politiskt betingad. Om man tar exemplet med en högerextrem gruppering, så finns det mycket empati för de svenska flickor som har blivit våldtagna och de svenska åldringar som har blivit rånade eller bestulna, förutsatt att gärningsmannen är av invandrarbakgrund. Däremot saknas helt emapti för t.ex. de människor som lever gömda i Sverige i rädsla för att skickas tillbaka till en mycket svår tillvaro som de har offrat allt för att fly ifrån.

I den krets som jag gissar att Ulrika By identifierar sig med, så finns det mycket empati för brottslingar, de ses som offer för yttre faktorer snarare än som ansvariga för sina egna handlingar. Om det inte rör sig om sexköp såklart, då är brottslingen bara värd förakt. Kanske det är känslan av att man hela tiden måste kämpa emot de sociala maktstrukturer av "könsmaktsordning", "klassamhälle" och rasism mm som gör att vita, socialt välanpassade män (som som grupp de facto har en fördelaktig ställning i samhället) som gör att just dessa män inte omfattas av empatin, om de inte som den 16-årige mördaren (vit, ifrån en medelklassfamilj) begår ett så grovt brott att de tappar sin ställning på den sociala skalan. Jag tror att man här kan hitta förklaringen till att många debattörer kan uttrycka sig extremt nedvärderande om sexköpare, men samma debattörer skulle aldriga använda samma kränkande ord och beskrivningar om inbrottstjuvar, rånare, eller ens mördare. Och i Ulrika Bys fall, så spillde föraktet och hatet över på alla män som överhuvudtaget tittar åt tjejer som kommer ifrån en grupp/etnicitet som anses vara mer utsatt. Manshatet gled närmast över i rasism...

Slutligen så skulle man kunna önska att DN hade någon sorts kvalitetssäkring på de skribenter som bloggar på deras site.

Read more...

Det eviga dilemmat med brott och straff

I dagarna kom två uppmärksammade domar i fall där ungdomar gjort sig skyldiga till grymma och hänsynlösa mord. Hovrätten i Stockholm fastställde tingsrättens dom i målet om mordet på Therese Johansson Rojo. Det innebär att både pojken som utförde dådet och flickan som anstiftade det döms till sluten ungdomsvård i ett år och åtta månader. Dessutom fastställde hovrätten i Göteborg domen på tre års sluten ungdomsvård för den 17-årige pojke som våldtagit och mördad en 16-årig flicka i Borås. Vad gäller domen i Sturebymordet så har jag tidigare skrivit om den, och jag har mycket stor förståelse för hur offrets familj ser det som ett hån att de mördare som förstört resten av deras liv skall komma ut fria efter drygt ett och ett halvt år. Och hade de bara varit något år yngre, så hade de inte kunnat dömas till något straff alls, utan hade kommit undan med skadeståndet, nu utdömt till 60000 till föräldrarna och 25000 till brodern. Det hade antagligen varit dyrare att klottra ned ett par tunnelbanevagnar. Det finns dock en omständighet som gör fallet med Sturebymorden, speciellt för pojkens del, aningen mindre komplicerat än det bestialiska mordet som 17-åringen utförde. Det verkar som om pojken som mördade Therese Johansson Rojo verkligen har förstått hur fruktansvärt hans handlande har varit, och det, tillsammans med de speciella omständigheterna kring flickans kontroll över honom, gör att jag i en lekmannabedömning skulle säga att risken att han mördar igen är relativt liten. Vad gäller flickan som drev honom till dådet, och som inte verkar ta på sig någon skuld, så vågar jag inte yttra mig. Men för den 17-åring som på grund av något den flicka han stod och pratade med på en busshållplats sade bestämmer sig för att våldta och mörda henne, så skulle jag säga att risken att han då han som 20-åring kommer ut ifrån ungdomsvården förstör fler liv är närmast 100 %. Han har uppenbarligen ingen som helst empati, inga spärrar, och ingen rädsla för konsekvenserna av sitt handlande, vilket gör honom livsfarlig för alla som inte är starka nog att försvara sig själva. Att släppa ut en sådan person är att säga att han, trots att han redan utfört ett fruktansvärt mord, ändå efter de tre år han vårdats har större rätt till att fortsätta vara fri en vad de människor som han senare möter har att inte få sina liv förstörda. Jag har ingen illusion om att längre straff skulle verka så avskräckande att de hindrar människor ifrån att begå brott. Jag har varit med om att, tillsammans med ett antal väktare, bli mordhotad av en snattare som då vi förklarade för honom att det inte var särskilt lämpligt att hota att skjuta folk, svarade att våra svenska fängelser var som fina hotell och att han hade det mycket bättre där än på gatan. Hoten kändes inte särskilt allvarligt menade, men däremot talade han antagligen sanning när han sa att han hade haft det bättre i fängelse än som uteliggare i kylan, så att han säkerligen inte kommer att verkställa hoten beror knappast på rädsla för straffen. Jag tror inte heller att den vård som ges de människor som är inspärrade minskar risken att de skall återfalla i brott, och det verkar inte heller statistiken tala för. Däremot kvarstår det faktum att det blir betydligt mycket svårare att mörda någon under den tiden då man sitter inspärrad. Och mot vissa människor, som tex den 17-årige mördaren i Borås, är det nog det enda försvaret som biter.

Read more...

Sturebymordet och straffen

I en artikel i DN argumenterar kriminologer och psykologer för låga straff för Sturebymördarna, då längre straff skulle öka svårigheten med rehabilitering. Argumentationen verkar utgå ifrån att straffet bör bestämmas enkom baserat på hur man skall minimera risken får återfall i brott då gärningsmännen kommer ut. Med det tankesättet så skulle man i princip kunna låta bli att straffa en man som dödar någon i en arvstvist eller vårdnadstvist, såvida han inte tex skaffar fler barn med någon annan, då återfallsrisken i så fall borde vara minimal. Däremot finns alltid risken att ett mer allmänt kriminellt beteende utvecklas efter en fängelsevistelse med nya kontakter och socialt utanförskap. Min poäng är att det måste få finnas andra grunder för straff och påföljder än bara minimering av återfallsrisken (som dessutom torde vara svårbedömd). För det första minskar risken att en person begår brott under den tiden han sitter i fängelse i alla fall markant, och på så sätt skyddas övriga i samhället. Dessutom finns det en mer vag aspekt som handlar om offrens upprättelse (som i svensk lag i teorin är irrelevant). Jag är fullt medveten om att ett längre straff för mördarna inte ger familjen Johansson Rojo deras dotter tillbaka, men när Therese morbror i tv-programmet Debatt gjorde ett uttalande med innebörden att det lindriga straffet var ett hån mot familjens sorg, så är det en åsikt som jag både respekterar och till stor del delar. Det må vara kontroversiellt, speciellt eftersom mänskliga rättigheter ligger mig varmt om hjärtat, men jag anser snarare att det krävs en förändring av den "straffrabatt" som unga gärningsmän får som gör att straffen skärps. Det kan vara värt att notera att om Therese mördare, eller de ungdomar som sparkade ihjäl Ricardo Campogianni, endast hade varit ett drygt år yngre, så hade de klarat sig helt utan straff...

Read more...