I skuggan av Assange...

Det dyker periodvis upp avslöjanden ur de enorma källor av information Wikileaks har kommit över som borde leda till krigsrubriker i tidningarna. Nu avslöjas t.ex. att minst 150 personer som konstaterats vara helt oskyldiga afghaner eller pakistanier – bönder, kockar, chaufförer och andra som bara råkat befinna sig i krigszoner, ändå hölls kvar i åratal på fånglägret på Guantanamobasen. Ungefär som om polisen skulle konstatera att de hade gripit fel person för ett rån, men ändå bara hålla kvar den oskyldiga personen i fråga ett par år för att man eventuellt tror sig kunna få ut något användbart ur honom i alla fall, för att det blir för pinsamt att släppa honom, eller för att man helt enkelt inte orkar bry sig om att man fortfarande har den där oskyldiga människan inspärrad.

Sådana avslöjanden är enormt viktiga då de visar på kränkningar av mänskliga rättigheter och då de är ägnade att skrämma makthavare att ha i åtanke att det de gör i nattens mörker någon gång kan komma att synas i dagens ljus. Och den person som verkar ha gjort välgärningen att avslöja detta och mängder med andra brott och vidrigheter (allt sedan filmen då den amerikanska helikopterbesättningen mejar ner civila i Bagdad), Bradley Manning, sitter fängslad, isolerad och utsätts enligt uppgifter för tortyrlik behandling. Det är Bradley Manning som värdens vänsterintellektuella, människorättsförsvarare, med mera borde sluta upp bakom, inte Julian Assange som har hamnat i klistret för att han verkar ha svårt med att tyda och/eller respektera det motsatta könets signaler och vilja i sovrummet...

Jag har ofta lite svårt för Jan Guillou, men läs gärna hans kolumn om Manning och Assange.

Read more...

Våldtäkt och kvinnors sexualitet i Grekland och Sverige

En ung svensk kvinna på semester i Grekland anmäler för två år sedan till grekisk polis att hon har förts bort och våldtagits. Hon undersöks inte av läkare på platsen eftersom hennes flyg snart skall gå och hon inte vill stanna kvar då resten av sällskapet åker hem. Väl hemma besöker hon en läkare, som konstaterar att kvinnan har skador både på kroppen och i underlivet, vilket kraftigt styrker kvinnans berättelse. Gärningsmannen identifieras av grekisk polis, men släpps snart. I oktober 2009 läggs ärendet ner, trots att grekisk polis har haft tillgång till det rättsintyg som utfärdades efter läkarundersökningen Sverige. I beslutet som skickas till Anna står det bland annat att det på senare år blivit allt vanligare att semestrande kvinnor, främst skandinaver, anmäler grekiska män för våldtäkt för att få ut skadestånd från försäkringsbolag. Nu skall Anna åtalas för falsk tillvitelse samt förtal.

Fallet Anna verkar inte, som anas av skrivningen om att skandinaviska kvinnor skulle anmäla grekiska män för våldtäkt för att få ut försäkringspengar, vara ett enskilt skräckexempel utan ett symptom på hur våldtäkter ses på och hanteras i Grekland. I en tidning i staden Chania på Kreta skrevs en artikel med rubriken ”Våldtäkter som industri för att få ut ersättning”. I artikeln uttalar sig en rättsläkare på Kreta. Enligt honom är det vanligt att kvinnor från de skandinaviska länderna tecknar särskilda försäkringar mot våldtäkt som de sedan utnyttjar. Läkaren medgav senare att hans påståenden bara baserades på en ”allmän opinion”. Samma läkare se i en radiointervju att det inte kunde röras sig om våldtäkt om kvinnan inte hade yttre eller inre skador (vilket är ett absurt uttalande). Då en svensk man skrev ett protestbrev till den grekiska ambassaden fick han följande svar ifrån en hög diplomat: ”Tvärtom min vän så är det du som ska skämmas över svenska kvinnors uppträdande, på semester i alla delar av världen och med utländska medborgare i sitt eget land!”

Vad säger då den här historien oss. En uppenbarligen våldtagen kvinna som istället själv blir åtalad. Domslut och rättsläkare som talar om att skandinaviska kvinnor anmäler våldtäkter för att få ut försäkringspengar (vilket helt självklart är totalt ogrundat). En hög grekisk diplomat som hävdar att svenskar skall skämmas över svenska kvinnors uppträdande. För det första berättar det en del om EU-landet Grekland (som också har blivit känt för att behandla migranter som djur och för att ha haft en statsekonomi som mest var ett bokföringsbedrägeri). Dels att Grekland är ett mycket nationalistiskt land där reflexen att försvara greker och det grekiska är mycket stark, även inom rättsväsendet. Dels att Grekland har mycket kvar i sitt jämställdhetsarbete, där synen på våldtäkter (som enligt uppgift är kraftigt stigmatiserat i Grekland) och på kvinnors sexualitet överhuvudtaget är viktiga indikatorer. Den grekiske toppdiplomatens nedlåtande yttrande om svenska kvinnor visar upp både dessa aspekter, och bör inte tas som en enskild tjänstemans klavertramp, även om han sparkades direkt. På samma sätt som rasistiska eller islamofoba uttalanden av Sverigedemokrater i sammanhang där de inte tänker på att de kan ställas till svars för sina yttranden visar på vad som sägs och kan sägas i den interna debatten (trots att det konsekvent fördöms officiellt) så visar den grekiske "toppdiplomatens" yttrande på vad som säkerligen är en acceptabel åsikt i den grekiska delegationen, om än totalt oacceptabel i ett publikt sammanhang.

Efter den här långa utläggningen om Grekland (som även kritiseras i en debattartikel på SvD) kan får man notera att den grekiska kvinnosynen inte på något sätt är unik. Det kan dock vara bra att bli påmind om att en unken kvinnosyn inte är förbehållet muslimska länder, utan fortfarande är utbredd i de flesta länder som är religiöst eller kulturellt traditionalistiska. Faktum är att även i Sverige, som även jag ser som ett föregångsland i sammanhanget, så finns tydliga rester kvar av patriarkala strukturer, och kanske främst just vad gäller synen på kvinnors sexualitet. Det är fortfarande stor skillnad på hur folk i gemen ser på en man som då han är singel regelbundet träffar nya kvinnor och har ett aktivt sexliv och på hur en kvinna som lever på precis samma sätt uppfattas. Kvinnan, som både av män och av andra kvinnor riskerar negativa omdömen som "lösaktig", bryter fortfarande i många sammanhang mot en social norm, medan mannens beteende är mer accepterat. I ett kulturellt sammanhang där preventivmedel var okända och där ett eventuellt barn enbart vore mammans bekymmer kan man förstå att omgivningen varit mer bekymrad om kvinnornas dygd, men där är vi väl ändå inte i Sverige idag?

Ett annat mycket hett exempel på att jämställdhetsdiskussionen kring kvinnors sexualitet är mycket aktuell i Sverige är just synen på våldtäkt. Visserligen hade det nog rått konsensus i både media och domstolar i Sverige om att kvinnan i exemplet ovan, som rövats bort och kunde uppvisa skador i underlivet, hade blivit våldtagen, men fallet Assange visar att det även här blir det heta diskussioner kring gränsdragningar. Jag har skrivit om ämnet förut, och tänker inte gå in i några längre resonemang i det här inlägget, men för mig är det självklart att om en man har sex med en kvinna så måste han ha uppfattat att hon är med på det hela, annars är det ett övergrepp och brottsligt. Detta gäller oavsett om hon gör motstånd, om hon säger nej men inte gör något, eller om hon helt enkelt på grund av t.ex. berusning eller sömn är inkapabel till att säga nej. Och det är självklart att hon när som helst har rätt att ändra ett ja till ett nej. Sen är det lika självklart att det krävs uppsåt, att mannen i fråga måste ha uppfattat att kvinnan inte ville, för att det skall vara frågan om ett brott. Hur som helst så har både fallet Assange och den efterföljande debatten visat att det även i Sverige finns många som fortfarande har en väldigt svävande syn på kvinnors rätt till sina egna kroppar och sin egen sexualitet. Och det torde vara givet (liksom Hanne Kjöller resonerar i en ledarkrönika på DN) att rätten till en egen, fri, sexualitet och rätten att säga nej när som helst utan att riskera att ändå bli tvingad till något mot sin vilja hänger ihop...

Uppdatering: Nu kräver tydligen den grekiska justitieministern att ärendet i fråga skall utredas av den grekiska högsta domstolen. Det känns som att ett par led hoppas över, men det är självklart ett välkommet besked.

Read more...

Mer prat om våldtäkt - dags för samtyckesklausul?

Efter våldtäktsanklagelserna emot Julian Assange har det gått ett enormt internetdrev emot de kvinnor som anmälde honom. Kanske som ett svar på det drevet har det nu startats en internetkampanj där kvinnor och män uppmanas att prata om sexuella övergrepp som de har blivit utsatta för. Även om jag tolkar kampanjen som en uppmaning att vädra ut ett svårt och komplicerat ämne, snarare än en diskussion med syfte att klargöra vad som är rätt och vad som är fel, så väcker den hos mig en vilja att reda ut ett antal begrepp. Inte minst eftersom det verkar finnas ett antal människor, säkerligen till en överväldigande del män, som verkar vilja använda fallet Assange till att få stöd för en allmänt unken kvinnosyn (se t.ex. några av kommentarerna på denna blogg)...

Om man lyfter frågan ifrån att handla om vad som har hänt emellan Julian Assange och de två kvinnor som nu står som målsägare i den pågående utredningen, och istället diskuterar vad som är ok, vad som är moraliskt förkastligt, och vad som är eller bör vara juridiskt straffbart när det kommer till sexuella handlingar, så verkar det finnas en pöbel som insinuant argumenterar för att om man har följt med någon hem, och dessutom har haft frivilligt sex, så kan inget som sker därefter vara sexuella övergrepp, än mindre våldtäkt. Det är naturligtvis nonsens. Om en man som har varit gift med sin fru i 20 år tar henne mot hennes vilja, så är det fortfarande våldtäkt. Alla fall där någon har sex med en annan person mot dennes vilja, och vet om det, är våldtäkt. Sen spelar det ingen roll om övergreppet sker genom att offret är oförmögen att säg nej (på grund av sömn, fylla, handikapp, mm), om offret säger nej men inte orkar/vågar kämpa emot, om offret hotas och därför inte gör motstånd eller om offret fysiskt övermannas. Det är klart att man kan tycka att det finns fall som är värre, mer klandervärda, än andra, men man skall vara försiktig med att utifrån döma om hur offret reagerar, hur traumatiserande det är att bli utsatt för den ena eller den andra situationen. Att bli våldtagen av någon man litade på kan vara nog så fruktansvärt som att bli våldtagen av en främling. Dessutom finns brottet grov våldtäkt att ta till för de värsta fallen, där särskild hänsynslöshet visats emot offret, och en bred straffskala att utnyttja baserat på omständigheterna i varje enskilt fall (varav domstolarna dessvärre oftast bara använder den nedersta delen...).

Debatten om juridiken kring våldtäktsbrottet är knappast ny. En aspekt som aktualiseras av diskussionerna om fallet Assange är frågan om det behövs en samtyckesklausul i våldtäktsparagrafen. Som det ser ut idag så är det en våldtäkt om gärningsmannen har sex med offret trots att han inser att det sker mot hennes vilja, eller om han inte vet om hon vill, men är likgiltig inför risken att hon inte vill. För Assange innebär det att om han har haft sex med en sovande "Miss W" och därigenom visat likgiltighet inför om hon faktiskt ville ha sex eller ej, så har han gjort sig skyldig till våldtäkt. Om han däremot trodde att hon, trots att hon sov, faktiskt ville ha sex och bara skulle bli glad av att bli väckt på det sättet, så faller det subjektiva rekvisitet. Skillnaden med en eventuell samtyckesklausul som i praktiken innebär att man behöver veta att den andra personen vill ha sex och inte kan gissa sig till det, blir att det skulle vara solklart att en man som tar en sovande kvinna gör sig skyldig till våldtäkt (om han inte känner henne så pass väl att han helt säkert vet att hon gärna vill bli väckt av att bli tagen av honom och därmed samtycker automatiskt, och då blir det ju heller ingen anmälan...).

Det har sagts att en dylik lagändring skulle skapa stora bevissvårigheter, och det är säkert sant. Men det subjektiva rekvisitet är redan idag ofta väldigt svårt att bevisa, och en lagändring skulle kunna ha en moralbildande effekt genom att markera att man aldrig skall ha sex med någon om man inte tydligt har uppfattat att den personen är med på noterna. Sen kan det naturligtvis ske på ett antal olika sätt, där lägger varken lagen eller jag mig i...

Slutligen så är det viktigt att komma ihåg att vad som har hänt är en sak, vad som går att bevisa är en annan, och hur ett offer reagerar är en tredje. Rättsprocessen avgör vad som går att bevisa, inte vad som har hänt. Stödet till ett brottsoffer måste däremot alltid utgå ifrån hur hon har upplevt situationen och hennes reaktioner.

Read more...

Lögner tyder ofta på att man har något att dölja

Reaktionerna på beslutet att anhålla och sedermera internationellt efterlysa Wikileaks talesman Julian Assange har varit häftiga och aggressiva. Många debattörer, som t.ex. Michael Moore, har helt utan grund hävdat att anhållningsbesluten var politiskt motiverade. Andra, så vitt jag förstått inklusive Assange själv och dennes advokater, har hävdat att det har rört sig om en "honeytrap" riggad av USA för att misskreditera Assange och Wikileaks. Även dessa påståenden verkar ha framförts utan några konkreta belägg. Jag har själv, fullt medveten om att jag inte vet vad som har hänt, snarare trott att det rört sig om olika uppfattningar av vad som har skett och vad som har varit ok då Assange har haft sexuella relationer med de två målsägarna. Den uppfattningen stärktes ytterligare av en redogörelse i DN över händelseförloppet baserad på information ifrån polisförhören samt på samtal med en person som presenteras som samordnare för Wikileaks i Stockholm.

Våldtäkt är ett komplicerat brott. Sverige har en progressiv lagstiftning där det inte krävs våld eller hot om våld för att ett övergrepp skall klassificeras som våldtäkt, det räcker att målsägaren är i ett tillstånd där hon inte har varit kapabel till att säga nej. Ett tydligt exempel på ett sådant tillstånd är då målsägaren sover. Om Assange, som verkar hävdas, har haft sex med en av kvinnorna ("miss W") då hon sov så har han de facto begått en våldtäkt i lagens mening (givet att målsägaren då hon vaknar eller i efterhand uppfattar sexet som oönskat). Det är egentligen ganska naturligt, att ha sex med någon emot dennes vilja är att begå en våldtäkt. Att det ryktas att det som gjorde att målsägaren faktiskt anmälde brottet var att Assange genomförde det för henne oönskade samlaget utan kondom och därefter vägrade att testa sig är inte straffrättsligt relevant.

Jag har själv gripit våldtäktsmän efter liknande händelseförlopp, då en kvinna vaknat av att mannen har haft sex med henne eller då hon sagt nej men varit oförmögen att göra fysiskt motstånd. Det har rört sig om kvinnor, målsägare, som har varit tydligt traumatiserade av det som har hänt. För mig är det solklart att det har rört sig om våldtäkter (sen är det självklart upp till domstolen att göra den juridiska prövningen).

Jag vet fortfarande självklart inte vad som egentligen hände emellan Assange och de båda målsägarna, det är bara de inblandade som klart och tydligt kan veta det, om ens de. Men en sak som jag vet av egen erfarenhet är att en vanlig försvarsreaktion hos våldtäktsmän då de konfronteras med sitt brott är att ljuga om det inträffade, i många fall är det just de lögnerna som är den starkaste bevisningen för ett annars extremt svårbevisat brott. Att Assange talar om att han har blivit utsatt för en "honeytrap", något som alltså förnekas av en Wikileakssamordnare, talar definitivt inte till hans fördel...

Read more...

Mobbmentalitet hos Moore

Jag förstår att det finns ett antal vänsterintelektuella och andra kritiker av amerikansk imperialism och skenhelighet som tycker att Julian Assange har gjort något mycket viktigt och beundransvärt genom Wikileaks olika dokumentsläpp. Jag tycker själv att publiceringen av den film som visar hur amerikanska soldater i en helikopter i Irak skjuter prick på obeväpnade journalister var en stor välgärning. Den bilden av kriget som filmsnutten gav, som annars kategoriskt förnekas av armén och ignoreras av "inbäddade" journalister, skapade en välbehövlig debatt.

Det sagt, så har jag desto svårare att förstå att flera av dessa vänsterikoner, som John Pilger och Ken Loach, utan reservationer försvarar Julian Assange mot de anklagelser om våldtäkt som nu framförs av två olika målsägare. Det torde vara självklart att en man både kan vara en "hjälte" på vissa sätt och agera omoraliskt i andra sammanhang. Därmed inte sagt att Assange är skyldig, men man kan inte utan att låta utredningen slutföras heller vara säker på att han är oskyldig.

Längst går Michael Moore, som nu attackerar Sverige med full kraft. Han skriver bland annat: ”Här låter ni tusentals våldtäktsmän gå fria medan ni anordnar en internationell häxjakt på en man som den amerikanska regeringen vill ha gripen, fängslad och till och med avrättad” och hävdar att Sverige ”använder det reella och allestädes närvarande hotet mot kvinnor för att gå den amerikanska regeringens ärenden för att tysta Wikileaks och dess arbete.”. Moores uttalanden är pinsamt okunniga. Det är en sak att han felaktigt använder statistik för att hävda att Sverige är hårdare drabbat av våldtäkter än andra länder, när orsaken snarare står att finna i en striktare lagstiftning och en högre anmälningsbenägenhet. Sen vet Moore naturligtvis ingenting om de polisiära och juridiska svårigheterna med att utreda våldtäkter. Vad värre är så bortser han helt ifrån möjligheten att Assange faktiskt skulle kunna vara skyldig och hävdar att det skulle vara den svenska regeringen som ligger bakom anmälan mot honom! Med minsta elementära kunskap om svenskt rättsväsende så vet man att regeringen inte har ett dyft med att göra huruvida polisen väljer att driva ett fall, eller om en åklagare fattar beslut om misstanke, anhållande med mera. Moores resonemang tyder på en bunkermentalitet som snarare hör hemma hos ett gäng fanatiska rasister, fotbollssupportrar eller valfri mobb (där kritiskt tänkande knappast anses vara relevant) än hos en seriös samhällsdebattör.

Inget av det lilla jag vet om målsägarna i utredningen (och det har jag hämtat ifrån nätet, inte ifrån polisiära källor) tyder på att de skulle ha medverkat i en så kallad "Honeytrap". Oavsett vad som egentligen har hänt och vems av parterna i målets version av vad som har hänt som ligger närmast sanningen, så är det inte upp till en mobb på nätet att döma baserat på saker, Assanges professionella gärning, som inte har något med målet att göra. Och det värsta med att Assanges oskuld proklameras ut av Moore och hans gelikar är inte att Sveriges rättssystem får oförtjänt och okunnig kririk, utan att de två målsägarna hängs ut som lögnare och/eller agenter. Skamligt!

Read more...

Juridik är svårt...

För den som någon gång fått kuggat en juridiktenta så kan det vara uppfriskande att veta att juridik är svårt även för proffsen... Efter att en jouråklagare anhållit Julian Assange för våldtäkt och en chefsåklagare sedan helt avskrivit de misstankarna och stannat vid ofredande så har nu en överåklagare återupptagit misstanken om våldtäkt. Till detta kommer liknande förändringar i misstankar om sexuellt ofredande och numera även sexuellt tvång mot en annan målsägare. Då jag inte har någon insyn i målet eller bevisningen så har jag heller ingen åsikt om huruvida några av besluten är tveksamma, och jag vet sedan tidigare att juridik är en bedömningssport, även om så här tvära kast fortfarande är minst sagt förvånande. Det som man dock helt klart kan säga är att det är olyckligt att varje steg i den här affären basuneras ut i media. Det gynnar varken utredningen, Julian Assange, eller Sveriges rykte som rättsstat...

Read more...