Visar inlägg med etikett kriminella gäng. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kriminella gäng. Visa alla inlägg

Det krävs mer än att bara bekämpa de illegala vapnen

fredag 17 februari 2012

Idag har en extrainsatt riksdagsdebatt hållits med anledning av det ökade dödliga våldet i Malmö. Parallellt har DN uppmärksammat den inbrottsvåg som sprider sig över landet, varav en av artiklarna i ämnet specifikt handlar om det distrikt där jag själv jobbar, Västerort i Stockholm, där det nu begås cirka 300 bostadsinbrott i månaden. Inbrottsvågen tas även upp i SvD. Att skjutningarna till största delen handlar om uppgörelser emellan olika grupperingar av yrkeskriminella tycks de flesta vara överens om. Det stora antal mord som har skett under de senaste månaderna är dock naturligtvis bara toppen på det isberg av kriminalitet som de här personerna och nätverken står för. Även vad gäller inbrotten så rör det sig om ett antal löst sammansatta nätverk av yrkeskriminella som begår brott tillsammans. Och i båda fallen rör det sig främst om grupperingar av människor med ursprung i segregerade förorter med låg socioekonomisk status som i ung ålder har förvärvat en kriminell identitet och livsstil.

Vad man skall göra för att komma till rätta med den här sortens yrkeskriminalitet har diskuterats mycket. I fallet Malmö verkar de flesta överens om att striktare vapenlagar vore bra. Men även om det definitivt skulle vara ett steg i rätt riktning (inklusive socialdemokraternas förslag om att möjliggöra telefonavlyssning vid misstanke om grovt vapenbrott), så är det en väldigt begränsad åtgärd, som i ett större perspektiv lär ha begränsad effekt. Det allra viktigaste är naturligtvis att förebygga kriminalitet genom att hindra nyrekryteringen av unga till de kriminella nätverken. I dagens Expressen skriver miljöpartiets rättspolitiska talesperson Maria Ferm om sina idéer om hur man kan jobba för att få ett mer inkluderande samhälle där man förenklar för unga arbetslösa att få gymnasiekompetens och i förlängningen komma in på arbetsmarknaden. Alla åtgärder som kan minska utanförskapet hos människor i allmänhet och unga i synnerhet har en brottsförebyggande effekt och är dessutom lovvärt både ur ett mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Men det krävs mer för att komma till bukt med den organiserade och utbredda brottsligheten.

Min tro och egna erfarenhet är att de personer som senare går med i kriminella nätverk har förvärvat en kriminell identitet och livsstil långt innan 20-års ålder. Naturligtvis spelar både familjeförhållanden och socioekonomisk status in, men det handlar även om subkulturer bland ungdomar i segregerade förorter där unga yrkeskriminella agerar förebilder och det byggs en identitet som definieras i motsatsförhållande till samhället. Då ungdomar börjar kasta sten på polis och brandkår samt begå personrån mot jämnåriga under högstadieåldern så krävs det resoluta insatser för att bryta en bana som annars med största sannolikhet leder in i yrkeskriminalitet. Regeringens projekt med sociala insatsgrupper är ett steg i rätt riktning, men det krävs också effektivare repressiva åtgärder och bättre lagstiftning för att få bort de förebilder som drar med sig mängder av unga i riskzonen in på en kriminell bana.

Här är exemplet med inbrotten i Västerort talande. De ligor som härjar i distriktet består i princip uteslutande av ungdomar och yngre vuxna ifrån de segregerade förorterna. De har i många fall valt banan som inbrottstjuvar (i stället för att fortsätta med personrån eller butiksrån) då det innebär låg risk att åka fast och mycket låga straff. De behöver helt enkelt inte vara rädda för konsekvenserna av att begå brott. Fredrik Gårdare, den kunnige och engagerade kommissarie som leder distriktets satsning mot bostadsinbrotten konstaterade att de vet om vilka gärningsmännen är, och fick då frågan om varför inbrotten fortsätter. Svaret är att man har gjort ett stort antal tillslag, men att de gripna tjuvarna släpps ut snabbt igen. Effekten av det är inte bara att de yrkeskriminella har möjlighet att begå långt många fler brott, utan även att barn och ungdomar i farozonen ser att kriminalitet lönar sig. Adekvata straff (eller möjligheten att omhänderta unga kriminella ledargestalter enligt LVU) är därför inte bara individualpreventivt effektivt, utan torde även ha en stor effekt på att bromsa upp nyrekryteringen in i kriminalitet.

Dessutom torde det vara väldigt svårt att under en till två månaders kriminalvård få en person att bryta med en kriminell livsstil eller identitet. Möjligheten borde vara högre under en längre period av vård, förutsatt att kriminalvården och de behandlingshem som vårdar unga kriminella ges bra förutsättningar och jobbar på rätt sätt. Här kan man även betona vikten av hur man hanterar tiden då en kriminell precis släppts ifrån att ha avtjänat ett straff, och möjligheten att samarbeta med ideella organisationer, t.ex. KRIS och X-CONS.

Det finns ett brottsofferperspektiv som lätt kommer bort då man diskuterar straff. Debattörer och partier med en uttalat humanistisk människosyn, som t.ex. miljöpartiet, talar gärna om att man vill se kortare straff. Men den ökade frihet och de ökade möjligheter som man vill ge brottslingen sker ofta på bekostnad av någon annan. I exemplet med inbrotten rör det sig om alla de familjer som får sina hem tömda så fort inbrottstjuvarna släpps ut. Men det finns betydligt värre exempel, om det rör sig om relationsvåld så kan den utsatta kvinnan tvingas gå under jorden så fort hennes plågoande är på fri fot. Och det självklara faktum att man riskerar att nya personer utsätts för brott då man släpper ut farliga personer har på sistone illustrerats av ett antal tragiska händelser, till exempel då en dömd mördare i somras våldtog en 12-årig flicka eller då senast den här veckan det verkar som om en man som tidigare mördat sin mor också dödat sin far och dennes sambo. Det finns naturligtvis inga enkla lösningar på de här problemen, men speciellt vi som jobbar inom polisen ser ofta exempel på hur människor som redan har en svår situation utsätts för fler och värre kränkningar för att rättssystemet har bråttom att sätta en gärningsman på fri fot igen.

Högre straff i allmänhet (och inte bara för vapenbrott) hade från mitt perspektiv även varit välkomna inslag i kampen mot den organiserade brottsligheten. Men kanske ännu viktigare är att det pågående arbetet med att förenkla för att komma åt de kriminellas tillgångar, det brottsliga förvärvet, fortsätter och effektiviseras och att man fortsätter att fördjupa samarbetet emellan de olika myndigheter som är har att göra med den organiserade brottsligheten (och förenklar utbytet av information genom att undanröja hindrande sekretesslagstiftning). Men jag tror även att man behöver nytänkande i form av att t.ex. ge människor möjlighet att vittna utan att behöva röja sin identitet för dem de vittnat mot. Som det ser ut idag så är det inte konstigt att man har svårt att få folk att ställa upp med tanke på vilket pris en del som vittnar tvingas betala. Dessutom tror jag att man behöver öppna upp för att ge straffminskning för de misstänkta som samarbetar i en brottsutredning. För närvarade har en kriminell lite att vinna och mycket att förlora på att själv erkänna delaktighet i brott, för att inte tala om vad det kan kosta honom om han ”lägger” andra kriminella. Detta trots att den sortens vittnesmål skulle kunna vara enormt värdefulla för rättsväsendet och samhället i stort.

Kanske finns det nu på grund av den debatt som har väckts av dödsskjutningarna i Malmö förutsättningar för att hitta konstruktiva politiska lösningar som tar ett betydligt bredare grepp vad gäller kampen mot den organiserade brottsligheten än att enbart fokusera på de nog så viktiga illegala vapnen. Det krävs absolut ett målinriktat brottsförebyggande arbete med fokus på att bekämpa utanförskap och att ge människor förutsättningar till utbildning och jobb. Men man behöver också arbeta brottsförebyggande genom att specifikt inrikta sig på att stödja och hjälpa ungdomar i farozonen samtidigt som man får bort lokala kriminella förebilder och gör den brottsliga banan mindre attraktiv, t.ex. genom adekvata straff och effektivare konfiskering av brottsförvärv. Dessutom krävs det både resurser och anpassad lagstiftning som förenklar kampen mot både grov organiserad brottslighet och vardagsbrottslighet som inbrott.

Read more...

Invandringens problem och kulturella skillnader

måndag 18 oktober 2010

Jag skrev ett inlägg om DNs ledare om de fallgropar som man tenderar att ramla ned i då man låter Sverigedemokraterna föra debatten om invandringen. Den första gällde huruvida invandringens problem diskuteras eller ej.

Vad gäller att invandringens problem tigs ihjäl, som så ofta hävdas, så är det självklart inte sant. Visst talas det om utanförskap och dålig tillgång till arbetsmarknaden, och även till viss del om kriminalitet hos invandrargrupper. Men det görs dock som tur är inte på det sätt som SD vill. Förenklat så kan man säga att i SDs värld så beror dessa problem på invandrarna, och deras kultur, medan i etablissemangets värld så beror de på att integrationspolitiken har misslyckats. SD och personer som sympatiserar med dem vill gärna beskriva den svenska kulturen som överlägsen gentemot speciellt utomeuropeiska invandrare. Deras bild är att i Sverige talar vi civiliserat med varandra då vi löser problem, vi står i kö, vi är allmänt lugna, sansade och väluppfostrade. Däremot t.ex. araber och afrikaner är hetsiga, högljudda och kan inte kontrollera sitt temperament.

Ligger det då inget i att svenskar är mer "civiliserade" än många utomeuropeiska invandrare? För inte länge sedan kunde man läsa om ett fall från Dubai där tre väletablerade män ur den lokala överklassen svårt misshandlade en man och hans gravida fru då de inte på uppmaning gav upp sina sittplatser på en IKEA-restaurang. Detta hade väl knappast hänt i Sverige? Nej, det hade det säkert inte gjort, men det har nog mer det faktum att dessa män visste om att de i praktiken stod över lagen och därför inte behövde bekymra sig om konsekvenserna av sitt handlande, än med den lokala kulturen. Korrupta, rättslösa, maktfullkomliga system leder till övergrepp av de som har makt mot de som inte har. I Sverige så hade även kungen eller statsministern gripits om han oprovocerat hade misshandlat någon på en offentlig plats.

Visst finns det kulturella skillnader mellan människor baserat på var man är uppväxt, och visst påverkar dessa kulturella skillnader hur man agerar i olika sociala situationer. Man behöver inte lämna Europa för att se mycket tydliga skillnader på beteendemönster. Att människors kulturella bakgrund påverkar deras värderingar, gränser och agerande vet jag mycket väl efter att i mitt förra jobb ha haft en koordinerande roll i ett projekt med en fransk samarbetspartner och en grekisk kund. Ett extremt exempel är att en hög teknisk representant för den grekiska kunden på ett möte manifesterade sitt missnöje med att dunka huvudet i bordet under ett möte...

Jag vet dessutom från mitt nuvarande jobb att det i de områden där jag jobbar finns en mycket kraftig överrepresentation av människor med utländsk härkomst ibland de yrkeskriminella i området (och att detta startar vid en oroväckande ung ålder). Så då vore det väl en naturlig slutsats att kriminaliteten hos invandrargrupper beror på kultur? Tja, min egen slutsats är att kultur definitivt är en avgörande faktor. Men inte kultur ifrån det land där familjen ursprungligen har kommit, utan lokal kultur i de förorter där de har växt upp. Jag är säker på att en invandrarfamilj som är väletablerade och bosatta i ett område med relativt låg förekomst av ungdomskriminalitet löper lika liten risk att se sina barn utveckla kriminella vanor som deras svenska grannar. Däremot barn som växer upp i förorter där de lokala förebilderna för ungdomar ofta är yrkeskriminella tjuvar och rånare löper en mångdubbelt större risk att själva börja begå brott.

Självklart spelar föräldrarnas uppfostran en stor roll. Om de lever i utanförskap, isolerade ifrån samhället, så ökar naturligtvis risken att deras barn kommer att få problem. Om de är frånvarande och inte engagerar sig i sina barn, så ökar risken att barnen blir otrygga och saknar moralisk kompass. Och eftersom föräldrar spelar roll, så är det kanske svårt att med 100 procents säkerhet säga att deras (och ursprungslandets) kultur inte spelar någon roll. Men så vitt jag vet har man aldrig kunnat visa på en högre kriminalitet ibland invandrargrupper än bland etniska svenskar om man tar hänsyn till social klass och miljö.

Det finns dock brott där ursprungslandets kultur är ytterst relevant, eller snarare kulturen i den subgrupp man tillhörde i ursprungslandet och fortfarande anser sig som en del av. Jag tänker då på hedersrelaterad brottslighet där speciellt flickor och kvinnor i den egna familjen/släkten blir utsatta för mycket allvarliga brott och kränkningar. Så kultur kan absolut vara relevant. Men ursprungslandets kultur är däremot knappast en faktor i brott som stölder och rån. Så debatten vad gäller den sortens brott bland invandrargrupper borde främst fokusera på de ytterst reella problem som finns med utanförskap och lokala subkulturer i t.ex. utsatta förorter, där problematiska värderingar får fäste tidigt i åldrarna.

Read more...

Konstruktiva förslag i kampen mot ungdomsbrottsligheten

lördag 17 april 2010

Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, ansvarade nyligen för en utredning beställd av regeringen om hur nyrekryteringen till kriminella gäng skulle förhindras. Slutsatserna ifrån den utredningen upprepas nu i en intervju på DN angående ungdomar på glid. Götblad betonar främst vikten av sociala insatser. Hon nämner både mer strukturella sådana som fungerande fritidsgårdar och en skola som kan hantera även de elever som har det svårare för sig, och individuella insatser mot de ungdomar som är på glid. Vad gäller att nå de som redan befinner sig i farozonen framhåller Götblad vikten av samarbete mellan skola, polis och socialtjänst, och vill se speciella sammansatta aktionsgrupper som gemensamt kan försöka lösa problemen. Hon föreslår dessutom en uppluckring av den stränga sekretess som nu försvårar samarbetet mellan myndigheterna.

Jag tycker själv att Götblads förslag känns rakt igenom vettiga och konstruktiva. Det bästa brottsbekämpande arbetet är de förebyggande insatser som gör att ungdomar aldrig påbörjar en kriminell bana. Varje person som man med sociala och polisiära insatser kan förmå att avstå ifrån att välja en kriminell livsstil i unga år sparar samhället ofantliga mängder pengar, för att inte tala om allt personligt lidande som potentiella brottsoffer slipper. Dessutom är det självklart en humanitär vinst för den unges familj och närmiljö. Och för att nå målet att förhindra eller stoppa en påbörjad kriminalitet så krävs det inte bara repressiva åtgärder som gripanden och straff, utan även stödjande, hjälpande åtgärder riktade till den unge och hans familj. I vissa fall är den bäste lösningen ett påtvingat miljöombyte genom LVU (Lagen om Vård av Unga) då det faktum att en lokal kriminell ledargestalt flyttas på både kan försvåra dennes brottslighet och drastiskt minska orolighet och kriminalitet i hela området. Men det är naturligtvis ett mycket ingripande tvångsmedel som kan uppfattas som kränkande av den unge eller hans familj, och bör enbart användas då det finns starka skäl. I de allra flesta fall så torde den bästa lösningen vara stöd och hjälp vad gäller familjeförhållanden och skola samt tydliga signaler om att brott varken accepteras eller tillåts löna sig (där den sista biten kan vara den mest komplicerade med gällande lagstiftning).

Dessutom krävs det här, liksom för all annan brottslighet, ett alltid närvarande brottsofferperspektiv där man inte glömmer av de personer som har blivit utsatta för ungdomens brottslighet, speciellt vad gäller grövre brott som rån, grov misshandel, våldtäkt m.m. Att man stöder den unge får inte hindra att han skall kunna tvingas byta skola om det krävs för att trygga andra elevers skolgång, o.s.v. Samhället måste både kunna sätta gränser och skydda de svaga, som i dessa fall kan vara sköra, utsatta skolungdomar som utsätts för mobbning, våld eller sexuella trakasserier av stökiga "värstingar" (eller helt vanliga populära killar och tjejer, som i Bjästafallet) och hitta stödjande åtgärder som syftar till att minska risken för att en kriminell bana påbörjas.

Read more...