Om synen på straff

Jag lyssnade nyligen på en debatt i P1s Studio Ett mellan kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki och KDs Göran Hägglund angående synen på brott och straff. Diskussionen kan härledas till en debattartikel som Hägglund skrev till straffets försvar och lov, och på vilken Sarnecki reagerade. Tyvärr var det en ganska ointressant debatt, där Sarnecki ville lyfta fram behovet av sociala insatser och Hägglund svarade att han höll med, men att artikeln helt enkelt inte handlade om det. Det enda som framgick var att båda parter både vill ha förebyggande sociala insatser och straff, vilket egentligen är självklart men ibland i debatten fås att framstå som en motsättning. Det torde vara helt självklart att straffande av brottslingar inte på något sätt behöver vara i motsattsställning till att jobba med långtgående sociala insatser som stöttar och hjälper människor i utsatta situationer och således minskar risken att de (eller deras barn) börjar begå brott.

Debatten berörde inte alls de moraliska frågor som föranledde Hägglunds artikel, nämligen synen på straff och moraliskt ansvar och upprättelse. Då jag läste artikeln blev jag ärligt förvånad över vilket gammaldags religiöst språk som Hägglund använder. Han talar om att straffet är nödvändigt för att brottslingen skall "sona sitt brott" och få "återupprättelse". Hägglund går till och med så långt att han hävdar att det skulle vara grymt mot brottslingen att inte ge denne chansen att straffas, då han utan straff är för evigt "utstämplad" ur samhällsgemenskapen. Terminologin för tanken till avlatsbrev som bör köpas för att få frälsning.

Samhället kan och bör straffa, men hur kan samhället säga att t.ex. 17-åringen som våldtog och mördade en 16-årig tjej i Borås efter sina tre år på LVU-hem har "sonat sitt brott"? Här synes Hägglund ha en diffus bild av samhället eller staten som en gudomlig auktoritet som delar ut en spirituell botgöring och frälsning efter ett avtjänat straff. Så är det naturligtvis inte. Och det är heller inte så att en brottslings återinträde i samhället är avhängigt av att han har straffats.

Om man som jag har en brottsofferfokuserad syn på straff snarare än en religiös sådan, så är det allra viktigaste ansvaret samhället har vad gäller hur straff utdöms att värna om brottsoffren. Både vad gäller att ge upprättelse och skapa trygghet åt redan brottsutsatta, men också att helt enkelt förebygga brott och på så sätt skydda framtida brottsoffer. Givet det faktumet och inom de ramarna, så skall naturligtvis även gärningsmannen ges de bästa möjliga förutsättningarna att få vård och hjälp tillbaka till ett laglydigt liv genom straffet. Och om man kan ge kriminalvård på ett sådant sätt att den brottsaktive både motiveras att sluta med brott och ges verktyg till att leva ett laglydigt liv (t.ex. genom utbildning, drogavvänjning, mm), så är det bästa förebyggande arbetet (näst att se till att ungdomar i riskzonen aldrig påbörjar en kriminell bana). Men viljan att ge gärningsmannen möjligheter att komma tillbaka in i samhället får inte gå ut över alla offer runt omkring. Och är det så att en person har visat sig kapabel till hänsynslöst och grovt våld, kanske flera gånger, så kan det vara så att det enda sättet att ge hans offer upprättelse och trygghet, och även det bästa brottsförebyggande arbetet, är att se till att han sitter inspärrad under en mycket lång tid.

Read more...

De rödgrönas förslag - mer bidrag till de rika?

Efter att det visade sig att en konsekvens av alliansens reformerade sjukförsäkringssystem var att tex cancersjuka som klarat av att jobba deltid skulle "prövas mot hela arbetsmarknaden", och således bli arbetslösa istället för att jobba så mycket som de kunde, så var den politiska skandalen ett faktum. Reformen verkade både sätta enskilda i enormt svåra situationer och dessutom ibland motverka den så kallade "arbetslinjen". Regeringen fick bakläxa, och vissa justeringar har gjort. Uppenbarligen så är det nya sjukförsäkringssystemet ett dåligt genomarbetat hafsverk, vilket naturligtvis är allvarligt eftersom människor kommer i kläm. Även om det mest blir löjligt när socialminister Göran Hägglund i ekots lördagsintervju gång på gång försöker säga att det absolut värsta man kan göra mot en människa är att överge personen med sjukskrivning eller förtidspensionering (åk till Haiti och vidga dina vyer, Göran), så är syftet att se till att de som har en arbetskapacitet också får hjälp med att rehabiliteras och hitta jobb som passar gott. Det verkar även de rödgröna tycka, då de anammat principen att hjälpa folk tillbaka i arbete i det förslag som nyss presenterades på DN Debatt. De rödgröna vill dock minska kravprofilen och pressen i systemet, och göra det mer humant. Det kan säkert behövas. Det som jag dock inte förstår är varför vänstersidan lägger så pass mycket fokus på att höja taken i de allmänna, statligt finansierade försäkringarna. Det är ju bara en fråga om att staten hjälper rika med mer pengar än den hjälper fattiga med då de blir sjuka eller arbetslösa (egenavgiften i a-kassan täcker ju bara en liten del, resten betalas av staten). Detta är för mig obegripligt ur ett rättviseperspektiv, och verkar mer ha att göra med att tillmötesgå fackföreningar och andra intressegrupper än att värna om de svaga i samhället. Låt de som har högre lön och vill ha en bättre sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring (dvs höja taket) teckna kompletterande privata försäkringar istället för att detta skall finansieras av staten!

Read more...