Äntligen beslut om vård till papperslösa!

Även om det verkar som om mycket fortfarande är oklart vad gäller regeringens överenskommelse om att papperslösa nu skall få rätt till vård (något som av FNs specielle rapportör om rätten till hälsa anses vara en mänsklig rättighet och som Sverige har fått mycket kritik för att ha nekat) så är beslutet hur som helst ett stort och viktigt steg framåt! Och det är även mycket glädjande att det i överenskommelsen också ingår att papperslösa barn skall ha rätt till skolgång samt att papperslösa skall ha rätt att starta företag.

Man skulle kunna säga mycket om att det har dröjt så länge att ge papperslösa de här till synes självklara rättigheterna. Och det är uppenbart att det under allianstiden har varit Moderaterna som har hållit tillbaka (att inget gjorts tidigare får Socialdemokraterna ta ansvar för). Men idag får det räcka med att glädjas åt att ett viktigt steg har tagits i en av de frågor som mest befläckat Sveriges anseende vad gäller mänskliga rättigheter inom vårt eget lands gränser.

Nu hoppas man bara att beslutet leder till konkreta åtgärder som kan komma de här utsatta människorna till gagn så snart som möjligt. Även om jag förstår att det kommer att ta ett tag innan en lagstiftning som löser alla finansiella bitar är på plats (frågan skall tydligen gå till omröstning i riksdagen efter årsskiftet), så gäller det för regeringen att gå ut med tydliga rekommendationer till landstingen så att de som inte redan nu ger papperslösa vård snarast omprövar sina rutiner.

Read more...

Rikedomar förpliktigar

När nu Sverige får så mycket uppmärksamhet för att ekonomin går bra, och statsminister Reinfeldt m.fl. nämner att detta till stor del beror på "den svenska modellen", så påpekar representanter för Latinamerikagrupperna, Afrikagrupperna och Emmaus att "Den svenska modellen handlar om solidaritet". Så har det varit, och jag skulle gärna se att det fortsatte att vara så. Därför känns det tråkigt att biståndet successivt minskas, och att delar av biståndspengarna finansierar saker som har relativt lite med utvecklingssamarbete att göra, som administration av ambassader eller flyktingmottagande. Och vad gäller klimatbiståndet så håller jag med artikelförfattarna om att det borde rymmas i en annan budget eftersom det faktiskt är en skuld som vi som har skapat problemet har till dem som främst drabbas av det. Det hade varit väldigt välkommet om regeringen hade höjt ambitionerna i biståndsverksamheten nu när det verkar finnas ekonomiskt utrymme. Men det känns tyvärr inte särskilt sannolik med en moderat biståndsminister som inte direkt gjort sig känd för att slåss för en generös biståndsbudget...

Read more...

Miljöpartiets val

Politik borde handla om sakfrågor, om hur man tror att samhället och världen blir bättre, om vad man tror fungerar, och givetvis om svåra kompromisser och prioriteringar mellan olika frågor. Det borde dock inte handla om allianser och strategier, om blockpolitik och om vilka som är politiska fiender eller politiska kompisar. Därför tycker jag att blockpolitiken har gjort det politiska landskapet i Sverige enormt mycket fattigare. Plötsligt handlar det inte längre om vad man tycker i sakfrågorna utan nästan enbart om vilket block som skall ha regeringsmakten. Jag vet att det är att ta i, självklart påverkar vem som har regeringsmakten vilken politik som förs i sakfrågorna, men det innebär att dessa blir reducerade ifrån en mångfald av olika överväganden till två färdiga paket.

Det viktigaste för varje politiker och varje parti borde vara att få genomslag för sina politiska förslag, och inte i vilken konstellation man samarbetar (med undantaget att inte bjuda in partier som inte delar grundläggande värderingar om människors lika värde oavsett ursprung). Miljöpartiet har för mig enormt viktiga idéer att arbeta för. De har ett solidaritetsbegrepp som slår alla andra partier på fingrarna, då det inte bara gäller andra människor här och nu, utan även inkluderar resten av världen, framtida generationer och djur och natur. De har fört in en till dimension i politiken, den gröna, för vilken de är den överlägset starkaste representanten. Men de har nu låsts upp av samarbetet i det rödgröna blocket på ett sådant sätt att de uppenbarligen hellre avsäger sig chansen till reellt politiskt inflytande för att genomföra sina politiska idéer än de lämnar sitt "lag".

Maria Wetterstrand, Sveriges enligt mig och många andra trovärdigaste politiker, sa märkbart irriterat att hon inte tänkte sitta som miljöminister i en alliansregering och administrera bygget av 10 nya kärnkraftsreaktorer. Själva grejen är ju att om hon genom regeringsmedverkan eller genom stöd för en alliansregering ger Reinfeldt majoritet i riksdagen så kan hon ju ställa kravet att det inte får påbörjas eller projekteras några reaktorer under denna mandatperioden. På samma sätt så kan hon och miljöpartiet för att medverka i eller stödja en alliansregering ställa krav på ett antal områden som gäller deras hjärtefrågor. Genom sin starka förhandlingsposition har de möjlighet att få igenom flera enormt viktiga och konkreta förbättringar i den kommande regeringens miljöpolitik. Då borde den vinst detta skulle innebära för miljön, för naturen, för kommande generationer, vara värt priset att samarbeta med "det andra laget".

Dessutom borde det faktum att ett sådant samarbete effektivt skulle hålla Sverigedemokraterna borta ifrån all möjlighet till parlamentariskt inflytande vara en stor bonus, och närmast förpliktiga till att hitta lösningar i den riktningen.

Om detta skriver även det gamle miljöpartispråkröret Per Gahrton i en tänkvärd debattartikel på DN.

Read more...

Tvåpartisystem?

I den nya blockpolitiken så har lämpligheten att regera varit ett ämne för diskussion. Alliansen, och även ett antal liberala och konservativa skribenter, attackerar gärna de rödgröna för att det finns ett antal frågor som de inte är överens om. Det finns naturligtvis frågor som alliansen inte är överens om heller, men de framställer sig som ett mer samkört alternativ i den meningen att de har fler uppgörelser klara innan valet. Lars Ohly, som definitivt inte är min favoritpolitiker, svarade envist i Ekots lördagsintervju nu i helgen att han inte ansåg att det var en katastrof om de inte var överens innan valet om allt, och att det måste vara väljarna som får avgöra vilken politik som skall föras och inte partistrateger i dolda uppgörelser. I det fallet så håller jag med Ohly till 100 %. Jag vill inte ha ett val mellan två färdiga alternativ, där jag med min röst inte kan påverka hur, tex alliansens, politik kommer att se ut efter valet. Jag vill att en röst på ett specifikt parti skall ge mer tyngd åt deras hjärtefrågor då samarbetet definieras i detalj. Faktum är att jag hade varit nöjdast om man hade lämnat tvåpartisystemet åt USA och behållit en pluralistisk demokrati. I USA har de i alla fall starka individuella kandidater som vågar gå emot sina partier i för dem viktiga frågor. I Sverige viner partipiskan hårdare, och många viktiga uppgörelser sker utan att väljarna har insyn. Om vi dessutom i praktiken skulle tappa möjligheten att rösta på olika partier, och bara få välja bland två block med färdig politik, så skulle vår demokrati bli än mer utarmad.

Read more...

De rödgrönas förslag - mer bidrag till de rika?

Efter att det visade sig att en konsekvens av alliansens reformerade sjukförsäkringssystem var att tex cancersjuka som klarat av att jobba deltid skulle "prövas mot hela arbetsmarknaden", och således bli arbetslösa istället för att jobba så mycket som de kunde, så var den politiska skandalen ett faktum. Reformen verkade både sätta enskilda i enormt svåra situationer och dessutom ibland motverka den så kallade "arbetslinjen". Regeringen fick bakläxa, och vissa justeringar har gjort. Uppenbarligen så är det nya sjukförsäkringssystemet ett dåligt genomarbetat hafsverk, vilket naturligtvis är allvarligt eftersom människor kommer i kläm. Även om det mest blir löjligt när socialminister Göran Hägglund i ekots lördagsintervju gång på gång försöker säga att det absolut värsta man kan göra mot en människa är att överge personen med sjukskrivning eller förtidspensionering (åk till Haiti och vidga dina vyer, Göran), så är syftet att se till att de som har en arbetskapacitet också får hjälp med att rehabiliteras och hitta jobb som passar gott. Det verkar även de rödgröna tycka, då de anammat principen att hjälpa folk tillbaka i arbete i det förslag som nyss presenterades på DN Debatt. De rödgröna vill dock minska kravprofilen och pressen i systemet, och göra det mer humant. Det kan säkert behövas. Det som jag dock inte förstår är varför vänstersidan lägger så pass mycket fokus på att höja taken i de allmänna, statligt finansierade försäkringarna. Det är ju bara en fråga om att staten hjälper rika med mer pengar än den hjälper fattiga med då de blir sjuka eller arbetslösa (egenavgiften i a-kassan täcker ju bara en liten del, resten betalas av staten). Detta är för mig obegripligt ur ett rättviseperspektiv, och verkar mer ha att göra med att tillmötesgå fackföreningar och andra intressegrupper än att värna om de svaga i samhället. Låt de som har högre lön och vill ha en bättre sjukförsäkring eller arbetslöshetsförsäkring (dvs höja taket) teckna kompletterande privata försäkringar istället för att detta skall finansieras av staten!

Read more...