Israel-lobbyns olika ansikten

Den av de respublikanska presidentkandidaterna som verkart ligga bäst till efter att Rick Perry fått George W. Bush att framstå som begåvad för att vara f.d. Texasguvernör och efter att Herman Cain har fått Bill Clinton att framstå som ett under av trohet och äktenskaplig dygd är den före detta talmannen Newt Gingrich. Detta då den till synes skarpaste och starkaste kandidaten, Mitt Romney, verkar vara för "liberal" för republikanerna (om det nu inte är det faktum att han är mormon som skrämmer...). Newt Gingrich verkar dock däremot inte vara för liberal för någon, varken för Tea Party - rörelsen eller den kristna högern, och han hade antagligen inte varit för "liberal" för Mussolini eller Djingis Khan heller...

För att mobilisera de ofta fundamentalistiska och kraftigt inskränkta kärnväljarna på högerkanten av det republikanska spektrat är det få saker som fungerar så bra som att uttrycka oreserverat stöd för Israel. Gingrich uttalande i en debatt där han så vitt framgår av klippet rakt ut kallar alla palestinier för terrorister är dock ett lågvattenmärke även för den amerikanska högern. Det räcker alltså inte med att de som opponerar sig mot den judiska statens självklara rätt till allt land de hävdar att deras gud har givit dem stämplas som "terrorister". Gingrich svepande attack på hela det palestinska folket (som han hävdar inte existerar) stämplar även deras barn och unga som "terrorister".

Gingrich yttrandet visar på den enormt skeva världsbild som råder i USA vad gäller Israel-Palestina frågan och ger en del av förklaringen till varför Obama har misslyckats så kapitalt med sin Mellanösternpolitik. Som tur är brukar dock USA vara extremt isolerade när det blir omröstningar i olika internationella organ om olika aspekter på konflikten emellan Israel och palestinierna. I generalförsamlingen får USA och Israel allt som oftast bara sällskap av Marshallöarna och någon annan obetydlig söderhavsö över vilken USA gissningsvis har starkt kolonialt inflytande. Men i omröstningen i UNESCO om att ge palestinierna medlemskap, så hände något. Nu fanns plötsligt Sverige bland den handfull länder som röstade med USA och mot palestinerna. Detta väckte förvåning och förskräckelse då Sverige länge har haft ett gott renommé vad gäller att stå upp för utsattas rättigheter i allmänhet och även specifikt vad gäller Mellanösternfrågan. Förklaringen stavas Folkpartiet, där ministrarna Jan Björklund och Birgitta Ohlsson upprepade Israels och USAs plattityder om att "fred måste förhandlas fram". Visst måst man förhandla, men att tillmötesgå Israels önskan om att stänga ute palestinerna ifrån så många internationella forum som möjligt gynnar knappast dessa förhandlingar. Speciellt inte eftersom det är just Israels totala maktposition i förhandlingsläget (de ockuperar palestiniernas mark och bygger kontinuerligt och folkrättsvidrigt nya bosättningar på den) som är den största låsningen, det ger väldig lite incitament till israeliska politiker för kompromisser...

Så hur kommer det sig att det svenska folkpartiet och de amerikanska republikanerna befinner sig på samma sida i den här diskussionen? I grunden handlar det om att alltid, i alla lägen, ställa upp för Israel och försvara den israeliska statens ståndpunkt. Jag vet inte varför folkpartiet har hamnat där, jag tror knappast att partiets inställning har särskilt starkt stöd bland de egna väljarna (däremot ibland SDs väljare). Kanske är det arvet ifrån fanatikern Per Ahlmark (som själv gärna uttrycker sin beundran för Ohlsson). Hur som helst är det tragiskt när folkpartiet får Carl Bildt, som var påtagligt missnöjd med regerings linje, att framstå som en folkrättens försvarare...

Det blir svårare och svårare för de socialliberaler som vurmar om internationella frågor och mänskliga rättigheter att hitta ett borgerligt parti att rösta på, speciellt nu när centerpartiet har en ny partiledare som har Margaret Thatcher som förebild... Men de är ju alltid välkomna hos miljöpartiet...

Read more...

Den infekterade Palestinafrågan

Israel har haft ett dåligt år. Saker och ting såg länge bra ut för den israeliska ockupationspolitiken. Man synade Obamas bluff då USA krävde ett stopp för nya bosättningar, och fortsatte glatt att folkrättsvidrigt bygga på ockuperad mark både på Västbanken och i Östra Jerusalem, vilket resulterade i att Obama-administrationen la sig platt och de små hopp för fredsprocessen som fanns effektivt släcktes. Man var i ett bekvämt status quo där inga förhandlingar förekom och man kunde fortsätta med ockupation och partiell blockad (av Gaza) utan att behöva bekymra sig ett dugg om vad omvärlden tyckte. EU klagade lite då och då, men när det väl kom till kritan var det ingen som var beredd att faktiskt agera mot de kontinuerliga kränkningarna av palestiniernas mänskliga rättigheter genom att t.ex. se över Israels förmånliga handelsavtal. Sedan började det hända saker med relationerna till landets grannländer.

Relationen med Egypten har drastiskt försämrats sedan diktatorn Mubarak, som var en nära allierad till Israel och USA, störtades. I Syrien är det ingen som vet vad som kommer att hända under den närmaste tiden, viket skapar oro. Men allvarligast av allt för Israels räkning är nog förlusten av det nära samarbetet med Turkiet, som följde på bordningen av Ship to Gaza konvojen i maj 2010. Det turkiska ledarskapet blev upprörda över att ett antal turkar dödades på skeppet Mavi Marmara som ingick i flottiljen som fraktade förnödenheter till Gaza, och sedan dess har de historiskt goda relationerna successivt försämrats medan Turkiet har krävt en ursäkt och Israel har vägrat att tillmötesgå det kravet. Nyligen frös Turkiet alla gemensamma militära projekt och utvisade den israeliska ambassadören. Det senaste utspelet, som om det genomförs riskerar att få extremt allvarliga konsekvenser, är att Turkiets president Erdogan säger sig vara beredd att eskortera en framtida Ship to Gaza konvoj med turkiska krigsfartyg. Det är bara att hoppas att en konfrontation aldrig behöver ske, men man kan gissa att en sådan här upptrappning av retoriken ifrån turkiskt håll sätter en press på Israel som ingen mängd med tomma uttalanden ifrån Europa eller USA har lyckats göra.

I Sverige har den moderatledda regeringen nu upphöjt den palestinska representanten i landet till ambassadörsstatus. Detta har redan skett i flera andra länder och är ett naturligt led i att tillmötesgå palestiniernas rättmätiga strävan efter en egen stat. Regeringen har dock klargjort att händelsen inte skall kopplas till palestiniernas kommande krav på att bli erkända som en stat av FN och upptagna där som fullvärdiga medlemmar. Regeringens beslut välkomnas av socialdemokraterna, men kritiseras av folkpartiet och kristdemokraterna. Folkpartiet gick även tidigare ut och hävdade att Sverige borde rösta nej då palestinierna begär erkännande av FN som fullvärdig stat, något som folkrättsprofessorn Ove Bring markerade att de borde ha rätt till eftersom det enda som hindrar dem ifrån att uppfylla alla kraven är just den israeliska ockupationen. Även om man är medveten om att det i folkpartiet finns en starkt pro-israelisk tradition (som jag själv aldrig har förstått), så är det skrämmande och pinsamt att höra dess företrädare snubbla fram i försök att förklara varför det gynnar den stillastående fredsprocessen att aldrig tillmötesgå några krav som går emot Israels intressen och politik, oavsett hur folkrättsvidrig den än är. Det är bara att konstatera att den extremt infekterade Palestinafrågan tar fram det sämsta ur människor på många håll och kanter i världen...

Read more...

Inkonsekvent syn på missbruk

Dagens stora nyhet verkar vara att den folkpartistiske riksdagsmannen och medlemmen i Systemblagets styrelse Carl B Hamilton på DN Debatt argumenterar för att Systembolaget skall börja med med hemleveranser av alkohol. Förslaget fick direkt stöd av talespersoner ifrån folkpartiet och moderaterna, som liksom Hamilton själv lyfter fram serviceaspekten och hur viktigt det är att folk är nöjda med Systembolaget så att inte monopolet hotas.

Systembolagets presschef Lennart Agén säger att frågan inte är ny och ser både fördelarna med en bättre service till kunderna och nackdelarna med en ökad tillgänglighet. IOGT-NTO fokuserar däremot naturligtvis på riskerna att alkoholismen ökar. De poängterar även att Systembolaget redan idag har stort stöd bland svenskarna, varför argumenten om att hemleveranser skulle behövas för att skydda monopolet ter sig aningen ihåliga.

Bara någon dag tidigare så handlade det politiska utspelet ifrån alliansregeringen om en ny ansträngning för att bekämpa den ökande cannabisanvändningen bland unga. Jag har som polis stött på många unga cannabismissbrukare, och jag känner väl igen bilden av att missbruket påverkar den kognitiva förmågan negativt som målas upp i artikeln om Jim som publicerades tillsammans med nyheten. Dessutom är det väl känt att cnnabisanvändning riskerar att leda in i tyngre missbruk. Så jag stöder helhjärtat folkhälosminister Maria Larssons satsning mot cannabismissbruket. Hasch och marihuanarökning hos unga är ett stort och växande samhällsproblem som måste tas på allvar och hanteras.

Om man dock slår ihop de båda nyheterna, så kan jag inte låta bli att känna att alliansen, och för all del hela det svenska samhällets, syn på droganvändning är kraftigt inkonsekvent. Cannabismissbruk ÄR ett stort problem, men i jämförelse med alkoholmissbruk så är det försvinnande litet. Man riskerar att bli "dum" av att missbruka cannabis, men jag kan lova att de människovrak som vi poliser gång på gång tar hand om då de druckit för mycket alkohol inte är ett dugg smartare, snarare tvärt om. Hjärnan förstörs nämligen även av alkoholmissbruk, även om det må vara hänt att cannabis skadar hjärnan vid ett tidigare stadium då det konsumeras och på ett mer oberäkneligt sätt, medan många kan bruka alkohol utan att ta någon skada. Dessutom finns det som bekant en mycket stark koppling emellan våldsbrott och alkoholkonsumtion, i en granskning som P1s Kaliber gjorde av misshandelsdomar var häpnadsväckande åtta av tio gärningsmän påverkade av alkohol. Så alkoholen som samhällsproblem är mångdubbelt mycket större och värre än cannabisen.

Hade droglagstiftningen varit konsekvent så hade tveklöst alkohol varit totalförbjudet, liksom droger som cannabis och kat. Det är dock varken politiskt eller praktiskt möjligt för tillfället. Men man skulle i alla fall kunna önska sig att politikerna fokuserade mer på att belysa och bekämpa de enorma problem som alkoholen skapar än att försöka öka tillgängligheten och förbättra möjligheten för privata aktörer att komma in på marknaden och tjäna pengar på bruk och missbruk. Om man tillåter sig att spekulera lite så kan man också se Hamiltons referenser i inlägget till gårdsförsäljning som en varning att hemleveranserna också kan användas till att öka möjligheterna för andra aktörer att sälja alkohol i Sverige, något som redan konstaterats av JK skulle luckra upp och riskera att stjälpa alkoholmonopolet, vilket torde vara marknadsliberalernas slutmål...

Se även artikeln som jag skrev på Newsmill om cannabis och alkoholmissbruk och ett tidigare inlägg om kat och alkohol.

Read more...