Tack, Europadomstolen

Ännu en gång har Europadomstolen visat att även självgoda Sverige beöver kontrolleras vad gäller respekt för mänskliga rättigheter då den pressat migrationsverket till att tillfälligt stoppa utvisningen av Irakier. Det är minst sagt anmärkningsvärt att migrationsverket inte självmant stoppade alla utvisningar till Irak då den fick kännedom om Europadomstolens inställning i frågan, vilken i praktiken ledde till att det räckte för en irakier som var på gång att utvisas att kräva inhibition för att få den automatisk godkänt, och således utvisningen uppskjuten i väntan på Europadomstolens utredning. Istället valde migrationsverket att skriva en text på sin hemsida och sedan fortsätta med utvisningarna, vilket gjorde att de irakier som saknade nätverk som hjälpte dem att få reda på informationen och därför kräva inhibition utvisades. Ett agerande som knappast känns rättssäkert, och som också fick kritik ifrån Europarådet och EU-kommissionär Cecilia Malmström. Tack och lov att det finns ett europeiskt överstatligt sammanhang som kan hålla koll på de enskilda ländernas övertramp vad gäller mänskliga rättigheter!

Read more...

Religiösa friskolor visar på problemen med alla friskolor

Under rubriken "politikerna har svängt" skriver DN att all partier numera vill fortsätta tillåta religiösa friskolor. Detta rimmar dåligt med folkopinionen, där en majoritet vill förbjuda de religiösa friskolorna.

Min åsikt är tydlig, jag anser att barn har rätt till en sekulär skola, rätt till frihet ifrån religiös indoktrinering oasvett konfession. Religion borde vara en angelägenhet (helst privat) för vuxna människor att ta ställning till självmant och frivilligt, och inte något som pådyvlas barn i en ålder då de svårligen kan kritiskt granska de dogmer som de matas med.

Nu säger politikerna samstämmigt att skolans undervisning skall leva upp till krav på objektivitet och saklighet, men det är ok med t.ex. böner "utanför skoltid". Detta innebär likväl en miljö som genomsyras av den religiösa huvudmannens budskap och maktstruktur, vilket ett barn antagligen har svårt att motstå. Själva kärnan i problemet är ju att de religiösa friskolorna inte innebär något hot för barn ifrån sekulära familjer, de lär inte hamna där, och om de gör de så har de ett annat perspektiv hemifrån som kan väga upp vad de får itutat i skolan. Problemet är att de barn som kommer ifrån djupt religiösa familjer, oasvett om de är kristna, muslimska, judiska etc, berövas möjligheten till en fristad där de får chansen att ifrågasätt och uppmuntras att bilda egna, grundade, uppfattningar även om religiösa och moraliska frågor. Därför anser jag det vara ett svek mot just dessa barn att fortsätta att tillåta religiösa friskolor. Dessutom lär det motverka integrationen i samhället, då mer fundamentalistiska grupper inte behöver beblanda sig med resten av samhället ens under skolgången.

Varför är då plötsligt alla politiker emot ett förbud? Dels skulle det naturligtvis bli komplicerat att definiera vilken huvudman som är att anse som "religiös". Men dessutom framstår det som diskriminerande (och kan strida emot Europakonventionen) om vem som helst tillåts att öppna en friskola utom just de som är "religiösa".

Det finns inga enkla lösningar på den problematiken. Kanske är det så att det bästa vore att förbjuda friskolor i dess nuvarande form för all undervisning som riktar sig till barn (under 18 år), då jag anser att de som sagt har rätt till en konfessionslös miljö under sin undervisning. Europadomstolen har ju även i en dom mot Italien fastställt rättigheten ifrån religion i skolan, även om jag går längre och vill att den rättigheten skall gälla oavaktat föräldrarnas vilja. Det är just det som är det centrala, att staten enligt mig inte kan ifrånsäga sig ansvaret för att barn får en god, och sekulär, undervisning och skolmiljö, oasvett vad deras föräldrar anser om saken. Och om staten vill ta hjälp av privata aktörer för att tillhandahålla detta på bästa sätt, så måste den behålla så pass mycket kontroll och huvudmannaskap att grundprincipen om en kvalitetssäkrad och konfessionslös skola inte ruckas på.

Read more...

Samtyckesbaserat våldtäktslagstiftning

Igår var jag på ett litet seminarium som Amnesty hade anordnat för att skapa uppmärksamhet kring och diskutera problemet med våldtäkter och med svårigheten att lagföra förövare. De hade samlat ett antal mycket intressanta föredragshållare, och det var intressant att lyssna på olika perspektiv om vad som kan göras för att förbättra situationen. Det intressantaste förslaget enligt min uppfattning kom ifrån straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Hon presenterade ett förslag ifrån en utredning som hon hade gjort på miljöpartiets uppdrag om att sexualbrottslagstiftningen borde baseras på samtycke. Jag hade visserligen hört förslaget om en samtyckesbaserad lagstiftning förut, men snabbt förkastat det, bland annat på grund av att det antagligen skulle göra de redan extremt komplicerade bevisfrågorna ännu mer komplicerade. Leijonhufvud hade dock övertygande argument. Dels så nämnde hon ett exempel, det så kallade Jordbrofallet, där en ung flicka (dock över 15) som hade rymt ifrån ett behandlingshem och var väldigt utsatt och trasig psykiskt utnyttjades av ett antal män. Där konstaterade tingsrätten i domen att det inte gick att döma två av de tre för våldtäkt, men att om lagstiftningen hade varit samtyckesbaserad så hade gärningen varit straffbar. Detta då flickan inte gett samtycke och det torde ha varit uppenbart att passivitet i hennes tillstånd inte var att tolka som samtycke. Eftersom hon dock inte var i ett sådant hjälplöst tillstånd som avses med nuvarande lagstiftning så var gärningen inte straffbar. Fall där bevisningen är så klargörande som den verkar ha varit i Jordbrofallet är antagligen mycket ovanliga, varför de åklagare som yttrat sig i frågan verkar vara övervägande negativa. Men en tydlig lagstiftning största nytta skulle inte vara lagföring utan moralbildning. Om lagen säger tydligt att det aldrig är tillåtet att ha sex med någon som inte samtycker, så kan man tydligt säga att den sortens beteende som gärningsmännen i Jordbrofallet uppvisade är fel, moraliskt och lagligt. Självklart skall fortfarande uppsåt krävas för brott, så om mannen uppfattar det som om kvinnan samtycker till sex med honom så är gärningen inte brottslig, oavsett dialog och former (folk skall ju få ha sex precis som dom vill). Men om mannen inte uppfattar ett samtycke, och trots det har sex med kvinnan så bör det vara brottsligt även om varken hot eller våld har förekommit. Detta stämmer med den lagstiftning som ICC tillämpar, och verkar även stämma med Europadomstolens åsikt i frågan, baserat på domstolens utslag i ett uppmärksammat mål emot Bulgarien.

Angående seminariet så förde Amnesty även fram kravet på att alla nedlagda våldtäktsundersökningar skulle utvärderas av någon form av granskningskommission. Jag kan absolut se att polisen, och även åklagarmyndigheten, har ett behov av metodutveckling och förbättringsarbete. Det gäller ju alla organisationer. Och man skulle kanske genom t.ex. utbildningsåtgärder höja kvaliteten på utredningarna, och genom kontroll säkerställa en miniminivå, men det viktigaste är antagligen att utredarna ges tid och resurser att utreda. Många avdelningar är underbemannade, och det gör självklart att man inte har möjlighet att vända på alla stenar om man i praktiken är säker på att det inte kommer att ge något, då det hela tiden kommer in nya mål som man behöver handlägga. En utredning som undersöker hur polisen kan bli bättre på att utreda våldtäkter skulle vara utmärkt, men en granskningskommission som kollar igenom alla nedlagda fall skulle vara extremt dyrt och ineffektivt. Lägg då hellre de pengarna på att stärka upp utredningsavdelningarna resursmässigt.

Read more...