Upphovsrättsindustin har skapat ett monster

Det är inte svårt att se att något är fel när en ung konstnär som använder sitt konstnärskap för att skapa uppmärksamhet kring den svåra situationen i Darfur och dessutom samla in pengar för att konkret hjälpa till plötsligt krävs på miljonbelopp av Luis Vuitton. Modebolaget har reagerat på att en väska som konstnären, danskan Nadia Plesner, har använt som en symbol för västerländsk rikedom i kontrast till den akuta fattigdomen i Darfur ser ut som om den vore av deras märke, och svarat med att stämma henne för upphovsrättsbrott.

Maktbalansen emellan stenrika och ofta helt amoraliska storföretag (organisationer som till 100% är byggda kring vinstmaximering verkar väldigt ofta generera interna kulturer där också ekonomisk vining är den enda värderingen som betyder något) och enskilda medborgare har länge varit skev. Till skillnad mot brottsmål så krävs det i civilrättsliga tvister att man har pengar, eftersom staten inte erbjuder någon rättshjälp. Men den balansen verkar ha förskjutits in absurdum på grund av upphovsrättsindustrins lobbyarbete med syfte att skapa lagstiftning som gör att upphovsrättsinnehavare kan processa mot och helt sänka personer som hotar deras vinstintressen. Lagar som ipred, där den rättssäkerhet som tas för självklar i brottsmål inte verkar vara särskilt viktig och där bötesbeloppen är hundratals gånger högre än de skadestånd som döms ut efter våldtäkter, grova misshandlar och mord har skapat verktyg som storföretagens horder av advokater kan använda för att skrämma folk till underkastelse. I fallet med Luis Vuitton och Nadia Plesner så har företaget använt en holländsk lag som tydligen låter dem driva igenom sin absurda stämning i domstol utan att Plesner ens har fått chansen att yttra sig. Kontentan blev en räkning som ökade med 5000 Euro per dag! Danskan ångrar dock inget, eftersom hennes konst fortfarade hjälper de nödställda i Darfur.

Det är helt uppenbart att det krävs en översyn på de nya upphovsrättslagar som ofta har drivits igenom efter tryck ifrån mäktiga amerikanska intressen. Dessutom borde man fundera över hur man kan göra för att samma rättssäkerhetsprinciper som gäller i brottmål för att försvara medborgare emot staten kan tillämpas för att även försvara enskilda människor ifrån giriga och rika företag som istället använder civilrätten för att komma åt folk som är obekväma för dem. Slutligen så borde de som skulle kunna ha tänkt sig att köpa Luis Vuitton-produkter helt enkelt avstå ifrån det.

Read more...

Ironin kring datalagringsdirektivet och ipred

I integritetsdebatten så klumpas ofta olika lagstiftningar med olika syfte ihop, och om man då är piratpartist eller annan integritetskramare (där integritet verkar betyda frihet ifrån all möjlig kontroll) så är man emot all sådan lagstiftning. Jag har full förståelse för att man kan opponera sig mot ipred-lagstiftningen, som förenklar för olika upphovsrättsinnehavare att jaga fildelare och andra som kränker upphovsrätt eller andra immateriella rättigheter. Jag är överhuvudtaget skeptisk mot en strikt immaterialrättslagstiftning, då en sådan ofta används av storföretag för att tjäna pengar på fattiga och utsatta, de värsta exemplen finns inom områdena läkemedel och utsäde. Även om jag absolut inte är kategoriskt negativ till all form av upphovsrättsskydd, så känns det dessutom olustigt med en lagstiftning som förenklar för företag att driva fram skadestånd som ofta är mångdubbelt större än de i grova brottsmål ifrån ungdomar som bara har lagt upp filmer eller musik på nätet.

Vad gäller datalagrinsgdirektivet är situationen en helt annan. Jag vet av egen erfarenhet, speciellt då ifrån den mordutredning som jag själv jobbat med och skrivit om här, hur enormt viktigt det är att ha tillgång till trafikinformation, t.ex. samtals och sms-listor för att kunna identifiera och kartlägga en misstänkt gärningsman. Det är väldigt frustrerande när operatörer inte sparar information som kan vara av kritisk nytta för att lösa ett mord, ett rån eller en våldtäkt, och jag har mycket svårt att se varför det skulle vara integritetskränkande att polisen vid misstanke om grova brott ges möjlighet att begära ut trafikinformation. Det rör sig alltså inte ens om informationen i smsen eller mailen, utan endast om trafikinformationen (avsändare, mottagare, tid, plats mm). Det finns dessutom ett bindande EU-direktiv ifrån 2006 som kräver att Sverige inför datalagringsdirektivet senast den 15 september 2007, och ändå har det fortfarande inte skett.

Det ironiska är att eftersom ipred-lagen däremot efter press ifrån upphovsrättsindustrin i USA snabbt infördes i svensk lagstiftning, så har det blivit svårare att bedriva polisarbete. Anders Ahlquist på Rikskriminalpolisen beskriver hur de flesta operatörerna tidigare brukade spara loggar i flera månader, men på grund av att ipred (med rätta) kan anses kränka individers integritet så har många operatörer nu knappt någon lagringstid alls. Det är alltså viktigare för svensk lagstiftning att skydda amerikanska skivbolags ekonomiska intressen än att lösa grova våldsbrott???

Read more...