Svårigheten att hjälpa - amerikanska felprioriteringar

När jordbävningskatastrofen slog till på Haiti var kaoset som först rådde ett stort problem som kraftigt försvårade nödhjälpen. När USA tog över Port-au-Prince flygplats så ökade antalet plan som kunde landa markant. Som jag skrivit tidigare, så tycker inte jag att man i nödlägen bör fråga om lov att få ta kommandot, om det innebär att man missar chansen att rädda liv. Tyvärr verkar det dock som om USA inte skötte det stora ansvar som de tog på sig då de satte sig i positionen att bestämma vilka plan som tilläts landa på ett acceptabelt sätt. Amerikanska militärflygplan prioriterades, och tex plan ifrån Läkare utan Gränser, med livsnödvändiga mediciner, tvingades vända. Detta kritiseras nu, rättmätigt, av Röda Korset. Det är fortfarande naturligtvis så att det som USA ägnar sig åt på Haiti är nödhjälp, och inte någon ockupation som gärna USA-skeptiker på vänsterkanten vill hävda. Alla med insyn i räddningsarbetet har vittnat om behovet av ökad ordning och säkerhet å Haiti, speciellt under den första tiden, vilket de amerikanska trupperna också gav. Det är dock ingen ursäkt för att falla tillbaka på ett nationalistisk och trångsynt perspektiv då man tar livsavgörande beslut, vilket det rörde sig om då vissa plan fick landa och andra vända.

Read more...

För många journalister på Haiti?

Det diskuterades för några dagar sedan i P1 om det var för många journalister på Haiti, och om dessa borde göra plats för hjälparbetare och inte tära på de knappa gemensamma resurser vad gäller tex mat och vatten som det finns tillgång till. Om jag själv hade varit på plats, så tror jag att jag hade haft svårt att ägna tiden åt rapportering, då det finns så mycket som behöver göras för att hjälpa de lidande Haitierna. Kanske borde de journalister som kommer på plats i början efter en katastrof vara utbildade i sjukvård, som CNN-reportern Sanyaj Gupta, som också var neurokirurg och kunde operera bort en cementsplittra ifrån en flickas skalle. Det går dock inte att neka till att journalisterna behövs, både för att informera omvärlden om händelseskedet i stort, och för att måla upp de levande bilder av mänskligt lidande som skär rätt in i hjärtat, och således förhoppningsvis sporrar till någon sorts handling. Ett exempel på en sådan bild är artikeln om 15-åriga Fabienne som dödades av vad som förhoppningsvis var en förlupen kula i kaosets Port-au-Prince. Och med bilden följer vetskapen om att det finns tusen och åter tusen sådana historier.

Read more...

Chávez polariserade värld

Venezuelas president, Hugo Chávez, beklagar sig i sitt eget TV-program över att USA skickar beväpnade soldater till Haiti, och anklagar landet för att "i hemlighet" vara på väg att ockupera ön. Chávez har visserligen anledning att vara skeptisk mot USA, även om Obamas administration inte kan hållas ansvarig för allt som Bush dito gjort sig skyldig till, men att han blir så förblindad av sin polariserade världsbild där allt USA gör är ont och lömskt att han inte inser behovet av ordning och säkerhet i samband med hjälp- och räddningsinsatserna på Haiti är tragiskt. USA lär dessutom ha mycket lita på att vinna på att "ockupera" Haiti, så även om Haitiexperten Mats Lundahl insinuerar att Haiti skulle vinna på att bli ett amerikanskt protektorat, så känns det inte som en särskilt sannolik lösning. USA kommer säkert att spela en stor roll, men det troliga, och det rätta, torde vara att FN tar det ansvar som behöver tas av det internationella samfundet i Haitis återuppbyggnad. Chávez borde istället uttrycka uppskattning för de amerikanska (och övriga) insatser som gjorts på Haiti, och fundera på vad Venezuela kunde ha gjort, och fortfarande kan göra, för att själva bidra.

Read more...

Tragediernas Haiti

De senaste dagarna har jordbävningskatastrofen i Haiti funnits närvarande överallt, och av självklara skäl dominerat etern. Det västra halvklotets fattigaste land drabbas av en jordbävning som inte bara är kraftig, 7,0 på richterskalan, utan också väldigt ytlig. Kåkstäder, bland annat byggda på sluttningarna kring storstäder som Port-au-Prince, med hög befolkningstäthet ökar utsattheten då jordbävningen slår till, och det fattiga landets gravt undermåliga kapacitet att hantera kriser bidrar till att ytterligare förvärra konsekvenserna. De enda som tjänar på tragedin är de kriminella som kunde fly ifrån ett rasat fängelse. De har nu beväpnat sig och sprider ännu mer död och lidande i ett land som redan förvandlats till ett helvete med avlidna och skadade överallt, och där nu brist på vatten och mat gör situationen desperat även för de som inte skadats. Förutom att konstatera att det är fruktansvärt sorgligt hur de haitier som redan lever i en mardröm orsakad av jordbävningen, dessutom utsätts för än mer lidande av sina medmänniskor då laglösheten breder ut sig, så kan jag inte undgå att fundera över varför det tar sådan tid för hjälpen att nå fram. Jag förstår att det är extremt komplicerat att organisera hjälp till en stat som inte bara utsatts för en katastrof, men som också i praktiken upphört att fungera, men det finns gott om exempel på att om man bara ser till att hjälparbetarna kommer på plats (och har med sig utrustning och förnödenheter), så börjar det självorganisera sig och jobba med att rädda liv där de är. Att reagera blixtsnabbt borde vara en plikt inte bara för hjälporganisationer utan även för ledare. Det är självklart bra att Obama skickar sitt flytande militärsjukhus, men det hade varit bättre om det hade fått order att avgå direkt då katastrofen blivit känd. Haitis lednings bristande kapacitet att be om eller acceptera hjälp, delvis beroende på att nästan inga kommunikationer fungerade i början, borde inte få bli en flaskhals som fördröjer hjälpen i dagar. DN:s rapport kanske inte är uttömmande, men läser man deras redogörelse över vad som hänt, så verkar Kina och Island ha varit först på plats med hjälp, det är inget gott betyg till varken USA eller de latinamerikanska grannarna. Och under tiden så har Sverige och MSB (Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap) precis fattat beslut om att skicka två it-tekniker. Först dagen efter, då islänningar och kineser redan räddat liv i något dygn, beslutas om att skicka 20 man till, och planeringen av detta kan börja. Jag tvekar inte på att samtliga svenskar som skickas har gjort och gör ett väldigt viktigt jobb, men jag hade ändå hoppats på mer hjälp snabbare.

Read more...