Om "reva" och polisen

Jag är född i Sverige och uppväxt i en trygg medelklassfamilj. Jag har aldrig behövt vara rädd för att jag eller någon nära mig skall utsättas för förföljelse eller förtryck. Jag har alltid sett möjligheter att skapa mig en framtid där jag är, och när jag har rest så har det varit frivilligt och med avsikt och möjlighet att återvända till en stabil tillvaro. Därför är det svårt för mig att sätta mig till doms över en person som trots ett avvisnings- eller utvisningsbeslut väljer att stanna i Sverige. Speciellt då jag, liksom många andra, har hört, läst om, och även till viss mån träffat på fall där utvisningsbesluten verkar strida mot både sunt förnuft och tankar om humanitet och mänskliga rättigheter. Att jag dessutom har nära vänner som hela livet har varit engagerade för att hjälpa papperslösa har säkert också påverkat mitt synsätt.

Jag valde att bli polis för att hjälpa människor och för att bekämpa kriminalitet och våld. Få saker gör mig så arg som personer som för pengar, makt, status eller av andra anledningar kränker och förstör för andra, oavsett om det rör sig om relationsvåld, rån eller annan brottslighet. De flesta som blir poliser gör det valet för att de vill arbeta för ett bättre samhälle, väl medvetna om att de kommer att få jobba hårt, utsättas för mycket, och tjäna dåligt. Min lön är efter ett antal år i yrket mycket närmare tjugo än trettio tusen och knappt hälften av vad jag hade haft om jag hade stannat på mitt gamla jobb. Men vid de tillfällen som jag precis har räddat livet på en självmordskandidat eller lyckats lagföra en rånare och på så sätt ge brottsoffret upprättelse och göra samhället tryggare så är det definitivt värt det.

Som polis är jag även van vid att utsättas för allt ifrån hot och våld till förolämpningar och missaktning. Jag förväntas stå till svars för allt alla andra poliser någonsin gjort, ofta i versioner av händelsen som lämnat objektiviteten långt bakom sig, samt för alla orättvisor i samhället. En del av dem som kritiserar och hatar är kriminella eller delar deras värderingar, andra är bara människor med en polariserad världsbild som lever väldigt långt ifrån den verklighet jag och mina kollegor möter då vi jobbar. Det är lätt att i krönikor och på sociala medier raljera över och attackera polisen då den associeras till "makten", men i själva verket har många av de här kritikerna en mycket större maktposition i samhället en vad de enskilda poliser som kritiseras har.

Jag har själv inte haft något med varken "reva" eller biljettkontroller i tunnelbanan med (sido)avsikt att eftersöka papperslösa för verkställighet att göra, och det är jag glad för. Då jag jobbade på utryckningen så gjorde jag inre utlänningskontroller då personer var gripna för brott. Jag gjorde dock aldrig inre utlänningskontroller då jag hade att göra med exempelvis ett brottsoffer, även om det i vissa fall verkade väldigt sannolikt att denne inte hade rätt att vistas i landet. Det var så jag valde att jobba. Jag och många kollegor med mig vill att även papperslösa skall kunna anmäla brott utan att riskera utvisning, annars blir de i princip rättslösa.

Vad gäller kontrollerna i tunnelbanan, som så vitt jag har förstått i princip enbart utförs av gränspolisen, så tycker jag att de är olyckliga på flera olika sätt. Dels så skapar de ökad otrygghet och svårigheter för en redan utsatt grupp människor. Det kan exempelvis bli svårt för papperslösa att ta sig till sjukhus och söka vård. Dels så skapar de en stark känsla av diskriminering bland svenskar med utländsk bakgrund. Och dessutom så är det en väldigt tveksam användning av polisiära resurser som det finns skriande behov av i kärnverksamheten (som i många fall går på knäna på grund av resursbrist). Resultatet blir även en enorm negativ publicitet för polisen, som i högre grad än de flesta yrkeskårer är beroende av allmänhetens positiva inställning för att kunna göra ett bra jobb.

Jag vill dock klargöra att jag inte är kritisk mot de enskilda kollegor inom gränspolisen som utför kontrollerna. De har fått direktiv av sina chefer, i rakt nedstigande led ifrån regeringen att detta arbetet skall utföras och prioriteras. De genomför alltså en politik som är beslutad om i Sveriges riksdag, och där varje enskilt fall har prövats av det svenska rättssystemet. Att då kräva rakt av att de borde ordervägra, vilket både skulle innebära konsekvenser för polisens trovärdighet (man sätter egna värderingar över det demokratiska uppdraget) och för den enskilde (eventuellt avsked och definitivt noll karriärsmöjligheter) är aningen onyanserat.

Kollegorna på gränspolisen har naturligtvis, liksom jag och alla andra poliser, ansvar för sina egna handlingar. Och för i princip alla poliser så finns det säkert en gräns där man helt enkelt skulle vägra att utföra en given order, även om den gränsen ser olika ut för olika personer. Även jag själv, som troligtvis drar den gränsen tidigare än de flesta poliser, känner dock i grunden ett stort förtroende för Sverige som demokrati och rättsstat, vilket gör att det krävs extremfall för att jag skulle ordervägra. Jag har aldrig varit i en sådan situation att jag har övervägt det, och tror mig aldrig hamna där. Däremot kan jag och många med mig i situationer där regelbok eller direktiv står i motsatsförhållande till vad jag uppfattar som moral och sunt förnuft söka kompromisslösningar i "gråzonen". Många kollegor är dock så pass lojala det demokratiska uppdraget och har så stort förtroende för det svenska rättssystemet att tanken att själva överpröva beslut eller undvika ålagda uppgifter är främmande.

Vad gäller de uppgifter som olika delar av polisen åläggs att göra, så styrs de numera främst av statistiska mål, kring vilka det kopplas hårda krav på  "resultat" och "effektivitet". Det gynnar en ledarskapskultur där kvantitet blir viktigare än kvalitet. Den resultatfokuserade kulturen trycks sedan ner i en hierarkisk organisation där ifrågasättande knappast uppmuntras. Det leder enligt min uppfattning till att dåliga beslut fattas för att få bättre siffror, vilket kontrollerna i tunnelbanan är ett exempel på. Även detta fenomen kommer dock ifrån en politisk nivå, och eldas dessutom på kraftigt av en allmän mediabild om polisens ineffektivitet och krav på att man måste leverera bättre "resultat".

Som debatten ser ut idag, inte minst på sociala medier, så beskylls polisen, och ofta enskilda poliser, för det lidande som försöken att öka verkställigheten genom kontroller i tunnelbanan innebär. Det är säkert så att enskilda poliser har gjort enstaka misstag och övertramp, exempelvis genom att kontrollera personer enbart baserat på utseende utan koppling till exempelvis plankning. I grunden handlar dock problemet självklart om de politiska beslut som ligger bakom både migrationsdomstolarnas ibland uppseendeväckande hårda domar och regeringens krav på ökad verkställighet. Om man vill ha ett annat samhälle så är det betydligt mer konstruktivt att verka för att ändra besluten än att ösa galla över dem som har till uppgift att verkställa dem. Dessutom leder bara excesserna i polishat som flödar i cyberrymden just nu till att polarisera och fördumma debatten. En sidoeffekt är även att det blir svårare för oss poliser att genomföra vårt grunduppdrag, hjälpa människor, bekämpa kriminalitet och öka tryggheten, när det sprids hatisk propaganda mot oss. Det drabbar inte bara poliser, utan samhället i stort.

Även om jag tycker att det är viktigt att försöka nyansera kritiken mot polisen i samband med den här diskussion och uppmärksamma det vanliga polishat som alltid följer med, så  vill jag återvända till mina åsikter om de ökade kontrollerna i syfte att hitta papperslösa och öka verkställigheten på av-/utvisningarna. För mig, både som polis och som människa, är det här dålig politik och dåliga prioriteringar som i praktiken går ut över många olika grupper. Svenskar med utländsk bakgrund känner sig diskriminerade och misstänkliggjorda. Polisen får svårare att arbeta. Brottsoffer som kunde fått hjälp om resurserna hade använts annorlunda drabbas av konsekvenserna av polisens ständiga resursbrist. Och slutligen, för att återvända dit jag började, människor varav en del faktiskt är skräckslagna inför risken att deras utvisningsbeslut kommer att verkställas får en ännu mycket svårare tillvaro.

Read more...

Problemen med polisens ingripandeverksamhet

Texten nedan har nyligen publicerats på Stockholmsfackets mycket läsvärda sida Blåljus. Den handlar om vad jag uppfattar som problemen med polisens ingripandeverksamhet, det vill säga den verksamhet som 24/7 med patrullerande bilar och uniformerad personal svarar på alla larm som kommer in, över hela landet (även kallad "utryckningen").

Det pågår en kontinuerlig personalflykt ifrån IG. Trots att nästan alla nyutexaminerade poliser vill söka sig till utryckningen, så råder det ändå personalbrist eftersom än fler söker sig därifrån. Personalläget på utryckningen lär inte heller bli bättre de närmaste åren, då antalet nya poliser har minskat drastiskt medan den genomsnittliga tiden en polis numera stannar på utryckningen (ett par år) snarare verkar minska än öka. Det är dessutom väldigt få personer som väl lämnat en fast tjänst på utryckningen som söker sig tillbaka.

Varför lämnar så många så snabbt drömjobbet?
Så varför lämnar då så många så snabbt den tjänst som ofta ligger närmast de drömmar och visioner de hade när de sökte sig till polisyrket? Den främsta och viktigaste orsaken är naturligtvis arbetstidsavtalet. Folk lämnar för att det är så väldigt mycket mer slitsamt att jobba treskift än att jobba dagtid med lediga helger, eller ens tvåskift, när man ändå i stort sett utslaget över året gör ungefär lika många timmar. Speciellt kollegor som har familj orkar helt enkelt inte. Det blir för många dygnsomställningar, för lite sömn och för lite tid med familjen. Om man på allvar vill göra något åt personalflykten ifrån IG så måste arbetstidsavtalet förr eller senare diskuteras och förändras.

Men arbetstidsavtalet är långt ifrån det enda problemet. En hel del frustration beror även på bristfällig ledning och styrning. Några av de största problemen är:

• De kvantitativa målen/"Pinnjakten" kontra larm/"HR"
• Nedprioriteringen av personalen
• Den låga takhöjden
• "Ryggen fri"-tänkandet (viktigare inte göra fel än göra rätt)

Dessa faktorer utgör problem för i princip all verksamhet inom polisen i olika utsträckning, men jag fokuserar nu på vad jag upplever är effekterna på/för IG:

Fokus på rätt saker
Ingen väljer polisyrket på grund av lönen. De allra flesta som söker sig till polisen gör det för att de i någon mån är idealister och vill jobba för ett bättre samhälle, att de vill "skydda, hjälpa, ställa till rätta". Så länge man upplever att man som polis får göra det man brinner för så är det mycket lättare att leva med jobbiga tider och dålig lön. Och det dem som söker sig till IG brinner för är normalt att åka på larm/jobb (speciellt akuta jobb), hjälpa människor i nöd, gripa brottslingar och beivra kriminalitet, med mera. Även att genomföra långtgående förstahandsåtgärder då brott har begåtts, eller bara att ta sig tid för den mänskliga kontakten med de människor, som ofta är i kris, som man möter är en naturlig del av det de flesta IG-poliser upplever att de har sökt sig till polisyrket för att göra. Det är dock ingen av alla dessa saker som ledningen utvärderar, mäter eller följer upp. Det är antalet blås, rattfyllor och o-botar. Det blir lätt surrealistiskt då man kanske har räddat livet på någon, eller då kollegorna har gripit en liga med inbrottstjuvar, och det befälen främst fokuserar på (och även ibland belönar med tårtor och annat) är hur man ligger till med trafikmålen. Detta inte för att de vill, utan då det är det enda de i sin tur följs upp mot och utvärderas efter av sina chefer. Hade man på IG upplevt att organisationen fokuserar på rätt saker, uppskattar och uppmärksammar rätt saker, och således styrt verksamheten mot rätt saker, så hade de jobbiga arbetstiderna varit lättare att leva med.

Den destruktiva pinnjakten
Ett för mig absurt exempel på hur fel styrningen slår är att det finns många poliser som är motvilliga att lämna eller bryta ned en trafikkontroll för att åka på larm, t.ex. under ett tillfälle då man planerar "målarbete" (detta gäller naturligtvis inte akuta larm). Detta då de vet att trafikkontrollen innebär att de kan jobba med de kvantitativa mål de följs upp emot, medan ingen har koll på hur länge en medborgare som har haft inbrott får vänta då en viss tur jobbar eller hur länge en anmälare blir stående med den där upphittade vilsna åldringen innan patrullen kommer och tar över. Det där med att larm blir liggandes väldigt länge är också ett problem som är mycket större än de enstaka gånger det beror på trafikkontroller. Om man sitter och avrapporterar så ser man ofta högprioriterade larm (ibland även t.ex. lägenhetsbråk som är på gränsen till att vara omedelbara/akuta jobb) som blir liggande länge medan alla patruller är upptagna. Det borde vara ett större problem för arbetsledningen än om det blir för få blås, och något man borde fokusera på snarare än att bara tala om trafikmål. Och den låga bemanningen relativt arbetsbelastningen kan i sig naturligtvis även innebära en ännu större stress, en känsla av otillräcklighet och konkreta problem (som att man ibland inte hinner äta eller skriva) för en utryckningspolis.

Synen på medarbetarna
Det handlar dock inte bara om de destruktiva kvantitativa målen, utan även om synen på medarbetare i stort. På IG är man en fotsoldat. Det är självklart och accepterat att en hel del av de jobb man åker på är rutin, ja rent av tråkiga. Snattare, timade inbrott, mindre sammanstötningar i trafiken, med mera. Även om man i vissa fall kan tycka att metoder och arbetssätt borde kunna effektiviseras, så inser man att rutinjobben behöver göras. Men den tid då man inte är på jobb, eller "HR", skulle kunna organisera bättre utifrån medarbetarnas intressen och kunskaper. Det hade ökat både motivation och effektivitet. Som det är nu handlar det till stor del om att ställa upp blås- eller hastighetskontroller för att nå de kvantitativa målen. Men det finns en ovilja att släppa kontrollen och lita på att de enskilda arbetsgrupperna eller medarbetarna faktiskt gör ett bra jobb, levererar bra samhällsnytta, om man inte detaljstyr dem med nedtryckta pinnjaktsmål som skall genomsyra all verksamhet. Man har ersatt ledarskap med resultatstyrning. Resultatet blir det omvända, sämre effektivitet och mindre motiverade medarbetare.

Kortsiktig personalpolitik

Synen på IG-polisen som en kugge i produktionsleden istället för som en värdefull medarbetare genomsyrar även hur man hanterar personalfrågor. I de fall där det borde ha varit lätt att vara flexibel och mänsklig och se till en medarbetares behov, samt till vad som är rimligt, så väljer man ofta snålhet och personalfientlig politik. För IGs del är möjligheten till korttidsledigheter ett bra exempel, där man ofta rutinmässigt säger nej även då det finns vissa marginaler för att inte riskera övertid om det blir bortfall. Även vittnesmål på fridagar, där man helt nekas ersättning om det tar mindre än 15 minuter, är ett exempel på ett kortsiktigt och närmast snålt förhållningssätt gentemot personalen. Genomgående så verkar arbetsgivaren ofta leta sätt att vända paragrafer i avtal mot den enskilda medarbetaren om det går, vilket inte uppmuntrar till arbetsglädje och effektivitet.

Dåligt stöd från regelverket
Som IG-polis så hamnar man dessutom regelbundet i situationer som kräver att man bryter mot regler och föreskrifter för att kunna göra sitt jobb. Ett klassiskt exempel är blåljuskörningen. Enligt myndighetens regler får man bara köra trängande/blått då det råder fara för liv, hälsa eller större egendomsskada. Det innebär alltså att man inte får köra mot rött för att följa efter en flyende våldtäktsman som precis avslutat sitt brott (och därigenom inte är farlig just nu), och än mindre för att stoppa en vanlig rödljuskörare. Det gör man naturligtvis ändå, men skulle det hända något är det den enskilde polismannen som kommer att hållas ansvarig. Många regler är nämligen skrivna för att hålla ryggen fri hos dem som har författat dem, och inte för att vara användbara för dem som utför jobbet. Det finns otaliga exempel, allt ifrån användandet av spikmattor och förstärkningsvapen, till taktiska förhållningssätt och regler kring hur man eftersöker efterlysta (man får inte knacka på dörren för att se om någon är hemma, det anser polisen vara en husrannsakan, något de flesta åklagare är oförstående till). Förhållningssättet att ha ryggen fri går också ned igenom befälsleden, och i många fall är det tydligt att åtgärder görs trots att det är uppenbart att det inte ger någon samhälls- eller "kund"nytta, utan bara för att inga skall kunna kritiseras. Under tiden en helt onödig åtgärd genomförs av den sista lediga patrullen kan ett annat HR ligga orört och någon eventuellt vara i stort behov av hjälp.

Konstruktiv diskussion eller repressivt klimat?
Många av de problem som jag har nämnt skulle må bra av, och kanske försvinna eller åtminstone förbättras, om man fick till stånd en konstruktiv och öppen intern och extern diskussion. I vissa fall är det ju nämligen väldigt tydligt att alla förlorar, som till exempel vad gäller en pinnjakt som styr mot fel saker. Men tyvärr så är klimatet på många ställen sådant att en öppen diskussion kvävs genom att alla vet att dom som ifrågasätter för mycket, är för obekväma, sorteras bort ur många urvalsprocesser till till exempelvis befälstjänster eller utbildningar. Ett tydligt exempel är den mycket meriterade Stefan Holgersson. Därför så knyter de flesta näven i byxfickan och håller tyst. Och under tiden så sliter man vidare av lojalitet mot kollegor och den allmänhet man i slutändan tjänar. Ett tag, sedan lämnar de flesta IG.

Förändring och en ljusnande framtid för ingripandeverksamheten
Det finns uppmuntrande tecken på att en förändring eventuellt kan vara på väg. Dels i allmänhet i Stockholm, baserat på uttalanden av länspolismästaren, och specifikt i mitt distrikt, Västerort, där medvetenheten om problemen verkar ha ökat och chefer även talar öppet om att en förändring behövs. En minskning av blåsmålet och en nedtoning av trafikmålen är viktiga och uppmuntrande steg i rätt riktning som har tagits på sistone i Västerort. Men det kommer ta lång tid, och krävas en genomgående ledarskapskulturförändring, innan vi får en IG-verksamhet där fler kollegor frivilligt stannar i mer än ett par år.

Bra chefer med dålig ledarskapskultur

Denna text skrev jag på förfrågan ifrån en facklig kollega efter att vi hade haft tillfälle att diskutera situationen på IG. Den initierades alltså av ett slumpmässigt samtal och var ursprungligen inte ämnad för publicering. Nu publiceras den på blåljus, också det på förfrågan. Med anledning av det vill jag göra några klargöranden. Inlägget skall inte tolkas som kritik mot varken enskilda chefer eller chefskollektivet i stort. Det finns många bra chefer inom polisen, inte minst i Västerort som dessutom har en närvarande, prestigelös och omtyckt polismästare. Texten skall däremot tolkas som en skarp kritik mot den ledning och styrning som polisen tillämpar samt mot den ledarskapskultur, inklusive synen på personalen, som genomsyrar polisens verksamhet. Inte minst märks detta på de avtalsförhandlingar där villkoren i t.ex. arbetstidsavtalet pressas allt mer utan någon hänsyn till de effekter detta innebär för enskilda medarbetare. Man verkar inte heller bekymrad över de långsiktiga konsekvenser för polisen, exempelvis flykten ifrån IG, som den låga värderingen av personalens behov innebär.

Behövs ny syn på lojalitet

I slutändan handlar en väldigt stor del av problemen om lojalitet. En chef inom polisen verkar få lära sig att den lojalitet som förväntas av honom eller henne till närmast 100% handlar om lojalitet med ledningen, sina chefer och “fattade beslut”. Lojalitet med de egna medarbetarna, eller ens med “slutkunden”, samhället och allmännyttan, verkar inte anses på långa vägar lika viktigt, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Därför känner sig många bra chefer troligtvis tvingade att fatta för verksamheten (eller deras medarbetare) mindre bra beslut, för att inte känna sig eller anses vara illojala. Och resultatet blir en polisverksamhet som både är mindre effektiv och mindre långsiktigt hållbar än vad den skulle kunna vara.

Read more...

Grön rättspolitik?

Med anledning av att miljöpartiet håller på att ta fram ett nytt partiprogram och att det första utkastet till nytt program endast innehöll ett stycke om rättspolitik (i jämförelse har till exempel utbildningspolitiken 20 stycken) så har jag författat ett antal stycken som jag anser skulle vara bra grundpelare för en grön rättspolitik. Texterna tar sin utgångspunkt i det som jag har sett, upplevt och lärt mig om rättspolitiska frågor genom att arbeta som polis. Mitt fokus har främst varit på den utsatthet som brottsoffer, missbrukare, psykiskt sjuka och andra människor jag har mött i arbetet lever med. Förslaget följer nedan:

Alla människor i Sverige har rätt att känna sig trygga och säkra. Det kräver ett starkt rättsväsende där alla led i rättskedjan fungerar väl och ges tillräckliga resurser för att fullgöra sin uppgift. Det kräver även en polis som ges förutsättningar att arbeta såväl hjälpande/stödjande, ordningshållande, brottsutredande och brottsförebyggande. Rättspolitiken skall sätta brottsoffret och dennes utsatthet i centrum och samhället skall erbjuda den brottsutsatte all stöd och hjälp denne kan behöva.

Lagstiftningen på rättsområdet skall vara funktionell och relevant. Rättssäkerheten skall tryggas samtidigt som de rättsvårdande myndigheterna ges de verktyg som krävs för att bekämpa kriminaliteten och öka tryggheten i samhället. Administration och byråkrati skall förenklas så att rättsväsendets resurser bättre kan fokuseras på samhällsnytta och medborgarnas behov. Allt för långa ledtider i rättsprocessen måste undvikas. Intäkter ifrån kriminell verksamhet skall smidigt kunna förverkas.

Polisen är en grundläggande garant för ett samhälle byggt på lagar och rättigheter och den bör ges de ekonomiska resurser samt de juridiska och tekniska hjälpmedel som behövs för att på bästa sätt kunna tjäna medborgarna. Polisen skall präglas av öppenhet och insyn, och verksamheten skall granskas och utvärderas baserat på dess grundläggande kvalitativa mål. Poliskåren skall vara bred och representativ för hela folket. Polisutbildningen bör vara en högskoleutbildning. Specialister inom områden som IT, miljö och ekonomi/administration samt andra civilanställda är nödvändiga för att verksamheten skall fungera på bästa sätt.

Det brottsförebyggande arbetet är grunden för ett tryggt samhälle med låg kriminalitet. Det viktigaste  brottsförebyggande arbetet sker genom att minska marginaliseringen och utanförskapet i samhället. Barn med särskilda behov av stöd bör uppmärksammas och ges adekvat hjälp av bland annat skola, socialtjänst och sjukvård så tidigt som möjligt. Samverkan emellan olika aktörer som kommer i kontakt med barn och unga i riskzonen och som kan bidra till att relevanta åtgärder sätts in bör stärkas och hinder för denna samverkan bör undanarbetas. Det brottsförebyggande arbetet är speciellt viktigt i socioekonomiskt utsatta miljöer. Även det brottsförebyggande arbetet med samhällets fysiska och digitala infrastrukturer bör utvecklas med syftet att minska antalet möjliga brottstillfällen och försvåra hanteringen av gods och pengar som härrör ifrån brott.

Brottspåföljder bör kombinera strävan efter att återanpassa den dömde till ett laglydigt liv med ett tydligt brottsofferperspektiv och samhällets behov att värna sina medborgares trygghet och säkerhet. Kvaliteten på vård och rehabilitering vid frihetsberövande påföljder måste vara hög. I möjligaste mån bör det undvikas att en anstatsvistelse bidrar till att den dömdes kriminella identitet stärks. Stort fokus bör läggas på återanpassning till ett fungerande liv i frihet, t.ex. genom kvalitetssäkrad samverkan med ideella aktörer.

Alla former av frihetsberövande tvångsvård (t.ex. ungdomsvård och missbruksvård) måste bedrivas med mycket höga krav på kvalitet, noggrann kontroll, och med största respekt för den vårdades integritet och behov. Människor i behov av institutionell ungdomsvård, missbruksvård eller psykiatrisk vård är ofta sköra och bör vårdas av högt kvalificerad personal i miljöer och gruppsammansättningar som främjar trygghet, återhämtning, samt fysisk och psykisk hälsa.

Alkohol och andra droger orsakar samhället enorma kostnader och drabbade individer stort mänskligt lidande. Målet måste vara ett narkotikafritt samhälle och all handel med narkotika bör beivras och lagföras. Missbrukare bör erbjudas bästa möjliga hjälp och stöd, både att komma ur sitt beroende och att ha ett drägligt liv till dess det lyckas genom t.ex. sprututbytesprogram och successiv avvänjning med hjälp av medicinering. Alkoholpolitiken bör vara restriktiv och sträva efter att minska alkoholens alla negativa effekter på samhället, som missbruk, våld och social misär.

Read more...

Fördomar, hat och attacker mot poliser enormt problem i de segregerade förorterna

Texten nedan har redan publicerats på Newsmill, men läggs nu även upp här på min blogg:

Jag skriver det här i ilska. En ilska som utlöstes av att två kollegor i mitt arbetslag fick en 11,7 kg tung gatsten kastad ifrån flera meters höjd på den bil i vilken de satt för några dagar sedan. Stenen träffade det takräcke på vilket blåljusanordningen är fäst, studsade, och gick inte igenom plåten. Om den istället hade träffat vindrutan några decimeter bort hade den troligtvis gått igenom och totalt krossat alla kroppsdelar som kom i vägen. Dessutom hade glassplittret som i så fall hade exploderat igenom hela bilen riskerat att göra båda kollegorna som satt där blinda. Och varför? För att de satt utanför en adress i Tensta och väntade på den låssmed som var tillkallad för att hjälpa dem att ta sig in i en lägenhet där en person befarades vara avliden (vilket denne också var). De satt med ljusen på, så det fanns ingen tvekan om att dem som kastade stenen förstod att de befann sig i bilen. Det var ren tur att de klarade sig oskadda, stenkastarna hade antingen för avsikt att allvarligt skada dem, eller var helt likgiltiga inför risken.

Denna händelse är inte ens unik. I områden som Tensta, Rinkeby och Husby utsätts poliser, väktare, ordningsvakter och till och med brandmän regelbundet för bakhåll och stenkastning. Man ringer in falska larm om bränder och lägenhetsbråk för att locka in oss i gränder runt vilka det finns byggnader där man samlat stenar på hög som regnar ned på den första patrullen som anländer. Det är bara på grund av tillfälligheter och ren tur som inga allvarliga skador eller dödsfall har inträffat ännu. Om den här utvecklingen fortsätter så är det bara en tidsfråga tills någon skadas allvarligt eller i värsta fall dör, antingen en polis eller väktare som träffas illa av någon av alla tunga gatstenar som kastas ifrån höjd, eller en stenkastande ungdom som blir skjuten i nödvärn av en trängd polis. 

De regelrätta attackerna och våldet mot person är dessutom bara toppen på ett berg av illvilja och hat mot samhällets företrädare, och kanske allra främst polisen, som florerar bland stora ungdomsgrupper i flera av de segregerade förorterna. Parkerar man bilen utanför en lägenhet i centrala Tensta på väg upp för att få stopp på en hustrumisshandel så riskerar däcken att vara sönderskurna och rutorna krossade då man kommer tillbaka. Går man förbi ett ungdomsgäng i Rinkeby på jakt efter en bortsprungen treåring blir man ofta utsatt för glåpord och provokationer. Men det stannar inte där, även bland etablerade, laglydiga samhällsmedborgare sprids det regelbundet regelrätt hat och fördomsfull missaktning mot polisen.

Jag blev nyligen inbjuden att i egenskap av polis diskutera problemen mellan polis och ungdomar i de segregerade förorterna med några unga män som hade olika ledarroller i civilsamhället. Organisatören av mötet gick i god för att de alla var förebilder för lokala ungdomar och tog avstånd ifrån brott. Samtliga betonade att de sociala problemen med arbetslöshet, utanförskap och dåliga skolor var orsaken till problemen och att ”fler poliser” inte var lösningen. Jag förklarade att jag håller med helhjärtat om att det viktigaste är att lösa de sociala problemen som skapar grogrund för kriminalitet, men att man även måste upprätthålla ordning och bekämpa brott så att de boende kan känna sig trygga i sitt samhälle. Den mest militante av ungdomsledarna sa då att polisen egentligen inte vill bekämpa brott i förorterna, för brottsligheten hjälper dem med det deras egentliga syfte, att förtrycka medborgarna. Han hävdade också att förortsborna inte vill att några ”vita” skall komma in och styra över deras liv, varken poliser, tjänstemän eller lärare. Om man däremot frågade honom om ansvar vad gäller att tala med polisen då brott begås (”gola”), då var det inte aktuellt. Att lösa brott var polisens problem, inte hans.

Samtalet blev en aha-upplevelse för mig som gjorde att ett antal pusselbitar föll på plats. Jag var redan medveten om att en av de främsta anledningarna till attitydproblemen bland ungdomar i förorterna är den utbredda kriminaliteten och det faktum att kriminella fungerar som trendsättare och kulturbärare för en del av den lokala ungdomskulturen. Och kriminella har ett stort egenintresse i att sprida polis- och samhällshat, det gynnar deras status och deras affärer. Det har också genom åren blivit allt tydligare att en stor del av problemen har med makt och chauvinism att göra, vilket illustrerades solklart av ungdomsledaren som inte ville att några ”vita” skulle komma och bestämma i deras område. Vi avvisar, kontrollerar, visiterar och griper människor (ofta unga män) och utövar därigenom en auktoritet som är okänslig för lokala hierarkier. Det är en del av vårt jobb för att utreda och beivra brott samt upprätthålla ordning i samhället. Men enbart i de segregerade socioekonomiskt utsatta förorterna möts vi regelbundet av attityden att vi inte har rätt att vara där då det inte är ”vårt” (utan ”deras”) område.

Den sista pusselbiten som föll på plats tack vare samtalet handlar dock om hat och fördomar. Beskrivningen om att polisen skulle vilja upprätthålla kriminalitet i förorterna för att förtrycka medborgarna har ingen som helst verklighetsanknytning utan är en konspirationsteori som är ägnad att öka samhälls- och polishatet. Det är en ideologi som leder till stenkastningar i förorterna på samma sätt som den islamofobiska Eurabia-teorin leder till diskriminering av muslimer och den nazistiska ZOG-teorin leder till övergrepp mot judar. Och just det faktum att en del av problemet faktiskt inte beror på skolor och arbetslöshet, utan på oresonligt och omotiverat hat är ett faktum som är mycket viktigt att förstå. Om ett gäng ungdomar ger sig på och trakasserar somaliska familjer i småländska Forserum så räcker det inte att fundera på vad som är fel med skolsystemet, eller vad vi kan göra för att komma till bukt med arbetslösheten (även om de frågorna måste ställas). Rasism, hat och fördomar har sin egen logik, och de måste hanteras och konfronteras.

Nej, jag drar inte likhetstecken mellan polishat och rasism. Det är skillnad på att hatas på grund av sitt ursprung eller sin tro och på grund av sitt yrke. Polisen har dessutom inte det underläge och den maktlöshet som en utsatt minoritet har. Det finns en anledning till att etnicitet och tro är lagstadgade diskrimineringsgrunder medan yrke inte är det. Men det finns också ett stort antal paralleller. Man kan argumentera att det finns anledning till att hata polisen på grund av de misstag eller övergrepp som ibland begås. Men det argumentet bygger på att alla poliser skall hållas ansvariga för vad några enskilda individer gör. När liknande argument appliceras på grupper som ”invandrare”, ”muslimer” eller ”romer” så protesteras det lyckligtvis ljudligt. Man påpekar det orimliga i att dra alla invandrare över en kam bara för att någon blev nedslagen av ett förortsgäng. Man poängterar att det faktum att två personer delar religion inte innebär att de har samma övertygelse eller människosyn. Och man är snabb med att inse att det mesta av hatet och anklagelserna mot den grupp hataren hyser agg mot är illa underbyggt och beror på fördomar och allmän missaktning. Man inser också att de attacker som sker mot den hatade gruppen beror på att det finns människor som upplever att de får ut eller vinner något av att ge sig på och kränka andra. Allt detta gäller även hatet och attackerna mot poliser.

Jag är hjärtligt trött på att höra ursäktande och bortförklarande undanflykter då grova brott begås mot människor som också är av kött och blod. Mina kollegor kunde ha blivit invalidiserade för livet av den där stenen. Men då jag nämnde stenkastningen på Twitter så kom reaktioner som ” Någon av er som försökt prata med "folksamlingen?” (hur det nu skulle ha gått till i det här fallet) och ” Om man inte provoceras av er, mindre jobbigt för alla” (ja, det brukar de som ”knackar bögar” också säga). När twittraren bakom det senaste uttalandet fick nyanserat mothugg så svarade han ” Jo, alltså ni verkar ju vettiga. Syftar mer på alla andra” (paralleller med rasism, någon?). Att överhuvudtaget börja prata om hur offren för en attack egentligen är skyldiga till den är för mig djupt provocerande, men tyvärr väldigt vanligt då det är polis som attackeras. Att sedan försöka stöpa om attackerna till någon sorts politiska protester mot sociala orättvisor är rena rama dumheterna. Stenen mot kollegorna var inte en protest mot någonting, den var ett uttryck för polis- och samhällshat och ett led i en chauvinistisk kamp om att få vara den som bestämmer, den som står över och utanför alla lagar och regler i sitt "eget" område.

Huvudsyftet med den här texten är att väcka tankar hos de människor som slentrianmässigt sprider hat och fördomar mot polis och andra samhällsföreträdare omkring sig. Ni har ett ansvar. Hatisk och onyanserad retorik får konsekvenser (och det gäller inte bara rasism). Det leder i värsta fall till grovt våld mot oskyldiga människor. Och polisen är inte de enda förlorarna i den här tragedin. Hatretoriken bidrar till utvecklingen med fler bränder i förorterna och djupare klyftor i samhället. De stadsdelar i vilka samhällshatet frodas blir lätt plantskolor för kriminalitet och hamnar i negativa spiraler där brott och otrygghet ökar, samhällsfunktioner och näringsliv flyr, arbetslöshet och utanförskap blir värre och det skapas ännu mer grogrund för hat och kriminalitet.

Jag påstår inte att man inte bör bekämpa sociala orättvisor. Det är tvärtom mycket viktigt, helt grundläggande, att det görs, men utan konspirationsteorier och mytbildning. Och om fokus läggs på att se de möjligheter som faktiskt finns för boende (speciellt ungdomar) och samtidigt demokratiskt jobba för att dessa skall kraftigt förbättras så kan man skapa en positiv spiral istället för den negativa spiral som blir konsekvensen av att hävda att eftersom samhället svikit så är det ingen idé att försöka och det finns inget ansvar gentemot omgivningen, allt är tillåtet. Och vad gäller polisen så får man gärna kritisera oss, både för individuella misstag som dåliga ingripanden och för strukturella fel. Men det bör ske nyanserat och konstruktivt, annars gör kritiken absolut ingen nytta utan spär bara på existerande fördomar. Och det är faktiskt enormt tröttsamt att som polis, då man valt ett yrke med dålig lön och hårda arbetsvillkor för att man vill hjälpa människor i behov och jobba för ett bättre samhälle, ideligen utsättas för skällsord och fördomar. Men det stora problemet är som sagt inte ord, utan stenar. Så jag slutar där jag började: om inte utvecklingen vänds så kommer någon snart att skadas allvarligt eller i värsta fall dö. Och ansvaret kommer att vila tungt över många, inte minst dem som piskar upp motsättningar med hatisk retorik. 

Read more...

Om "rasbiologi" och "romskt utseende"

Den här texten föranleds av den storm i ankdammen Twitter (i vilken jag själv också plaskar omkring) som blåste upp efter en tweet ifrån det populära kontot "YB_Sodermalm" där en gärningsman av målsägaren beskrevs ha "romskt utseende". Termen "romskt utseende" gav upphov till allt ifrån anklagelser för "rasbiologi" till uppmaningar att "gå om dagis". Diskussionen om "#romgate" spreds även utanför Twitter, och poliserna bakom kontot "tvingas göra en pudel" enligt en artikel i DN.


Jag, som den senaste veckan har varit inblandad i omfattande diskussioner om just etnicitet (läs här) och signalement (läs här) anade direkt vilken uppmärksamheten och debatt tweeten skulle väcka. Men jag förundras ändå över hur mycket okunnighet, pajkastning och ideologiska låsningar som präglar all diskussion som har med just etnicitet och utseende att göra. Jag försöker i den här texten klargöra vad jag anser är de grundläggande problemen med diskussionen och med attackerna på "YB_Sodermalm" samt vad jag faktiskt tycker om termen "romskt utseende" och om huruvida det är lämpligt att använda den eller ej. Texten kommer att innehålla upprepningar ifrån de tidigare blogginläggen (länkade ovan) och säkert uppfattas som för lång, överpedagogisk, och kanske även polemiserande. Men förhoppningsvis kommer den också att öka förståelse och ge förutsättningar för bättre samtal, fokuserade på fakta, och verkliga istället för imaginära problem. 


Jag börjar där, med skillnaden mellan fakta och värderingar. För det finns så mycket ideologi, så mycket låsningar, så mycket historia, att dessa konstant blandas samman. Låt mig börja med begreppet "etnicitet". I Wikipedia står det: "Tillhörighet till en grupp av människor som själva anser sig ha gemensamt ursprung och egenskaper. En folkgrupp eller etnisk grupp är biologiskt självreproducerande genom högre eller lägre grad av endogami, det vill säga gifte inom gruppen. Etniska grupper skiljer sig främst genom olika kultur, men de kan även skilja sig genom olika fysiologi och genetisk bakgrund". Detta är självklart ingen exakt definition, en sådan finns naturligtvis inte då språket är dynamiskt. Men den lyfter upp de två mest använda meningarna av ordet, den som har att göra med en språklig och kulturell gemenskap och den som har att göra med fysiologi och genetisk bakgrund. Det är nämligen fakta, och ingen värdering, att det finns skillnader mellan grupper vad gäller språk, kultur, seder, med mera baserat på ursprung. Detta kan man sedan som individ välja att omfamna genom att känna stolthet för och tillhörighet till sin grupp, eller att ta avstånd ifrån genom att vägra att inordna sig i kategorier. Men att skillnaderna finns, och att ordet "etnicitet" därigenom bär på information som är användbar för att kommunicera mening, det är fakta, och ingen värdering (vilket även gäller ord som "klass"). Samma gäller för den fysiologiska meningen, och det är framför allt den jag kommer att diskutera i resten av texten. Det är fakta att det finns fysiska, genetiska, skillnader  mellan folkgrupper med olika ursprung, annars hade människor på gatorna i Osaka i Japan, Nairobi i Kenya, Dublin på Irland och La Paz i Bolivia sett likadana ut. Det är därmed också fakta att det finns utseenden som kan associeras till folkgrupper, till etniciteter/etniska ursprung. Och lika självklart som att det finns grupper, kategorier, lika självklart är det att de inte är fixa, tydliga, väldefinierade utan flytande och luddiga. Det gäller naturligtvis både biologiska och kulturella/konstruerade kategorier. Värderingarna kommer in i hur man hanterar detta, det att världen är full av människor som faktiskt på många sätt är olika, vad gäller etnicitet, kön, kultur, sexuell läggning, med mera. Att det finns biologiska skillnader mellan könen och att de flesta människor definierar sig som "man" eller "kvinna" är ett faktum. Det innebär dock självklart inte att alla gör det eller att en person skall behöva tvingas in i någon av de kategorierna. Även vad gäller "etnicitet" så finns det alltså självklart biologiska skillnader mellan olika folkgrupper, vilket visar sig på hur man ser ut. Men det skall och får naturligtvis inte begränsa varje människas möjlighet att forma sin egen identitet.

Nu till rasism och diskriminering. Det är inte rasistiskt att konstatera eller gissa att en person är mörkhyad, kvinna, homosexuell, eller dylikt. Det är då man särbehandlar personen baserat på dennes faktiska eller upplevda grupptillhörighet som vi skall börja tala om rasism eller diskriminering. Detta borde vara fullständigt självklart, men begreppen rörs som sagt ihop något enormt (även av skarpsynta människor) då den grundläggande värderingen om alla människors lika värde och rättigheter blir till en värdering om alla människors likhet. Ett av de kanske tydligaste exemplen på ideologisk renlärighet på gränsen till fanatism är de debattörer som med en dåres envishet hävdar att det faktiskt inte finns några skillnader, att allt är konstruerade "stereotyper". Det är inte "rasbiologi" (ett starkt rasistiskt begrepp kopplat till nazismen) att hävda att det finns fysiska/genetiska skillnader mellan människor baserat på t.ex. etniskt ursprung, det är fakta, vilket också i princip alla världens människor (förutom dem som har fastnat i sin egen av ideologi konstruerade värld) är medvetna om. Det är inte "rasbiologi" att hävda att en persons utseende beror på hur dennes föräldrar ser ut, så att om t.ex. båda föräldrarna har ett visst etniskt ursprung, så kommer barnets utseende med stor sannolikhet att vittna om det etniska ursprunget. Det är däremot "rasbiologi" då man kopplar dessa olikheter till frågor om människovärde, rättigheter, med mera. 


Vidare till polisens användning av signalementsuppgifter. Jag har redan försökt förklara att, tillsammans med alla de uppgifter man kan förnimma och verbalisera om t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, kön, hårfärg/frisyr, med mera så nämns etnicitet/ursprung som en parameter för igenkänning. Denna parameter är en gissning och beror på helhetsintryck. Detsamma gäller om man uppskattar ålder, kön, med mera. Personen som såg "gammal" eller "ca 55 år" ut, kanske var betydligt yngre, men hade drag som gjorde att denne uppfattades så. Vad gäller det som de mest renläriga tyckarna i sina elfenbenstorn hävdar, att man skall beskriva med detaljer och inte med inexakta kategorier, så tyder det på en närmast total okunnighet om hur igenkänningsprocesser fungerar. Ett vittne kan ange alla detaljer som denne kan erinra sig (och ombeds också alltid göra det vid vittnesförhör), men det brukar vara väldigt få, då detaljer är svåra att uppfatta. Och efter en sådan beskrivning kommer åhöraren antagligen inte ha någon aning om ens vilken ålder eller vilket kön personen som beskrivs hade då dessa uppskattningar beror på saker vi känner igen, men inte nödvändigtvis kan verbalisera och bryta ned i beståndsdelar. Samma gäller etniskt ursprung. Så ja, man använder redan alla detaljer man har tillgång till om utseenden, och nej, det kan inte på något sätt ersätta uppfattade kategorier vid signalement. Anklagelser om att vi skulle använda uppskattning om t.ex. etniskt ursprung istället för att ange detaljer beror på medvetna eller omedvetna missförstånd.

Nu till frågan om det finns ett "romskt utseende". Den borde självklart inte vara värderingsbaserad utan faktabaserad. Och ja, eftersom romer är en grupp (eller egentligen flera grupper) med relativt hög grad av "endogami" (läs definitionen om etnicitet ovan), så är det inte osannolikt att det finns drag som går att känna igen. Jag är också ganska så övertygad om att om man bryr sig om att fråga en rom, så kan hen relativt ofta känna igen andra romer på utseendet, även utan traditionell klädsel, och det hade varit omöjligt om det inte fanns ett "romskt utseende". Sen är den etniska gruppen romer så heterogen att det precis lika gärna kan vara så att det allt som oftast inte är möjligt (även bortsett ifrån det självklara faktum att alla etniska grupper är flytande och luddigt definierade). Problemet är inte huruvida det finns ett "romskt utseende" eller ej, utan vad man associerar till då man hör det begreppet. Föreställningen att ett "romskt utseende" skulle innebära något negativt är i sig rasistisk, i en ideal värld så borde begreppet vara okontroversiellt. Jag hade själv ändå inte använt ett signalement som innehåller "romskt utseende" på Twitter för att beskriva en flyende gärningsman. Om vi nu kan lämna skendiskussionerna ovan som baseras på okunnighet och missförstånd, och går vidare till det som för mig borde vara den egentliga, värderingsbaserade, diskussionen, så skall jag förklara varför.

Romerna är både historiskt och idag en av de absolut mest diskriminerade grupperna i Europa. De har förföljts i mer än ett halvt årtusende. De utsattes för nazi-Tysklands förintelse, vilket det än idag knappt talas om. Även i efterkrigstidens Sverige har förföljelsen och antiziganismen varit hård, och de har bland annat utsatts för tvångssteriliseringar. Det påtvingade utanförskapet och den sociala marginaliseringen har varit, och är fortfarande, enorm. Majoritetssamhällets sätt att förhålla sig till romer har både berott på och lett till föreställningar som kopplar romer till kriminalitet. Det skapas bilder som associerar romer och "romskt utseende" till brottslighet. Därför finns det all anledning till att vara extra varsam om någon hävdar att en tjuv har ett "romskt utseende". Beror det på egentliga fysiska drag, eller på en föreställning hos offret/vittnet som baseras på händelsen och inte på utseendet? Om man dessutom har för avsikt att gå ut med signalementet till allmänheten, och inte bara över den krypterade polisradion, så finns det fler anledningar till att vara restriktiv och eftertänksam. Även om det skulle finnas belägg för att hävda att en gärningsman som man letar efter har ett "romskt utseende" i ett visst fall, så måste man väga nyttan av att gå ut med signalementet mot risken för att man genom att göra det spär på redan existerande fördomar och föreställningar som kopplar ihop romer med kriminalitet. Det är här värderingsfrågorna kommer in. Och det är på grund av dessa avvägningarna som  jag inte hade gått ut med ett sådant signalement på Twitter.

Om man drar parallellen med t.ex. mörkhyade människor rent generellt, så finns det historiskt mängder med exempel på fruktansvärd diskriminering (t.ex. slavhandel) och rasistiska föreställningar baserade på hudfärg. Innebär det att det är rasistiskt eller "rasbiologi" att konstatera att det finns människor som har ljusare och mörkare hy? Självklart inte! Det är inte det faktum att det finns genetiska/utseendemässiga skillnader som är rasism, utan då vi kopplar dessa (och tillhörande kategoriseringar) till missaktning och negativa egenskaper. Detsamma gäller romer. Så nej, begreppet "romskt utseende" är i sig inte rasistiskt. Om man däremot, medvetet eller omedvetet, anser att ett "romskt utseende" per automatik innebär att en person är kriminell, lat, eller någon annan nedvärderande egenskap, då är man rasist.

Tillbaka till där vi började, med tweeten ifrån "YB_Sodermalm". Syftet var helt uppenbart att försöka få tag på en brottsling. Det finns ingen som helst anledning att misstänka att polisen bakom tweetet har rasistiska föreställningar gentemot romer för att han återger en målsägares signalement. Om man dessutom har följt kontot så ser man genomgående exempel på sunda värderingar och perspektiv och en vilja att använda twittrandet till att förbättra polisarbetet och ge medborgarna nyttig information. Jag tror ingen kan ge några exempel på tweets ifrån "YB_Sodermalm" som indikerar en osund människosyn eller missaktning mot vissa grupper. Men ändå blev kontoinnehavarna anklagad för "rasbiologi" och uppmanade att "gå om dagis". Det är för mig ett mycket tydligt exempel på hur en viktigt debatt istället för att handla om sakfrågor som verkligen behöver diskuteras direkt halkar över i personangrepp och skyttegravskrig. Föga konstruktivt.

Jag tycker att det var ett mindre bra beslut att skriva "romskt utseende" i en tweet där man eftersöker en gärningsman med tanke på de föreställningar om och den diskriminering som finns mot den romska gruppen. Jag tycker att det är sunt att det blir en debatt om hur polisen skall använda Twitter, vad man skall gå ut med, och om riskerna med att direkt återge etnicitetsuppgifter i signalement ifrån vittnen till en större allmänhet. Men en sådan diskussion måste föras på ett respektfullt sätt, med åtminstone ambitionen att förstå meningsmotståndarnas perspektiv, för att vara konstruktiv. "YB_Sodermalm" fattade ett minutoperativt beslut då de gick ut med signalementet, och det (helt nya) faktum att det gick att föra ut det på Twitter gjorde att formuleringen även spreds till allmänheten. Det fanns ingen illvilja bakom det beslutet, bara en ovana att hantera ett för polisen nytt medium där "YB_Sodermalm" är en av de absolut främsta pionjärerna. Polisen bakom tweeten, Viktor Adolphson, har också sagt att han "hamnade snett" och tar åt sig av kritiken. Det vore välkommet om även de som har kölhalat "YB_Sodermalm" på nätet kunde reflektera över sitt eget sätt att hantera den här diskussionen. Det vore olyckligt om slutsatsen ifrån "YB_Sodermalm" eller andra delar av polisen blir att man backar tillbaka ifrån sociala medier, eftersom närvaron där faktiskt bidrar till att göra polisen öppnare och mer medborgarvänlig.

Vad gäller diskussionsklimatet så är det även min förhoppning att om man lyckas komma förbi de ideologiska låsningar som gör att det knappt går att prata om saker som etnicitet, så kan man komma vidare till att hantera alla de verkliga problem som är kopplade till etniskt tillhörighet. Att sluta fastna i begreppen och istället prata om verkligheten. Den grova diskriminering som romer utsätts för och den sociala marginalisering som stora delar av den romska gruppen i Sverige lever i är ytterst reella problem, och kräver lösningsfokus och åtgärder. Detsamma gäller diskriminering baserat på andra kategorier, som t.ex. sexuell läggning eller könsidentitet. Bara det faktum att man idag i Sverige fortfarande tvingas till sterilisering vid könsbyte (tills den nya lagen träder i kraft) gör att man blir mörkrädd. Sverige må ligga i framkant i många frågor relaterade till mänskliga rättigheter, men det finns fortfarande otaliga exempel på öppen eller dold diskriminering som vi måste ta tag i. Det är det vi borde fokusera på, inte att försöka censurera ut stora delar av det språk vi faktiskt behöver bland annat för att diskutera de här frågorna.

Slutligen, det kan kännas lite ironiskt att många av de personer som är snabbast att kalla alla begrepp som delar in människor i grupper baserat på etnicitet för rasistiska ofta är väldigt benägna att inte bara dela in människor i kategorier baserat på "klass" utan även plädera för att det är legitimt att hata någon enbart på grund av dennes klasstillhörighet. Mer om det här. Detsamma gäller vissa yrken, där min och "YB_Sodermalm"s yrkestillhörighet ibland kan vara tillräcklig för att man skall anses förtjäna att bli hatat, oavsett ens personliga värderingar och hur man sköter sitt jobb. Det är alltså skillnad på kategoriseringar och kategoriseringar, stereotyper och stereotyper...

Tillägg 2012-08-04:
Någon vecka senare så skriver flera stora medier återigen om polisens användning av etniska signalement. På polisens hemsida skrevs det om ett rånförsök som enligt målsägaren skall ha begåtts av "pakistanier". Efter kritik ändrades texten, och medier rapporterar om ännu en "pudel". Som det verkar har alltså en informatör publicerat en uppgift på polisens officiella hemsida innehållande en etnicitets/nationalitetsuppgift tagen ifrån målsägaren. Först, vad gäller målsägarens uppgift om att det har rört sig om "pakistanier", så är det för mig omöjligt att säga om denne hade belägg för att säga det eller ej. Därför hänvisar jag bara till mina tankar ovan och lämnar det utan fler kommentarer. Däremot är det två saker som skiljer sig ifrån exemplet med "romskt utseende" som texten behandlar. Det första är att få grupper, som jag nämnde, är så utsatta för missaktning, stereotypisering och diskriminering som romer. Ur den aspekten är signalementet "pakistanier" mindre problematiskt. Men en kanske ännu viktigare skillnad är sammanhanget och syftet med publiceringen. Vad gäller signalementet med "romskt utseende" som publicerades på twitter av "YB_Sodermalm", så var det ett operativt beslut i en pågående insats där syftet var att få tag på en flyende gärningsman. Det fanns alltså både en tidspress i beslutsfattandet och en specifik anledning till publiceringen. Vad gäller publiceringen på hemsidan så gjordes den troligtvis utan någon operativ tidspress, och syftet var rimligtvis inte främst att få tag på gärningsmannen utan att ge generell information till allmänheten. Därför fanns det alltså väldigt mycket mindre att vinna på publiceringen. Och i slutändan så handlar ju den här typen av besluts, som med all rätta kan kallas värderingsmässiga, om att väga nyttan av en publicering mot riskerna. Och risken för negativa generaliseringar (både mot specifika etniska grupper och mot "invandrare") finns ju dessvärre alltid.

Nedan om ärendet i fråga:
SR
DN
SvD

Read more...

Om signalement, etnicitet, rasism och politiskt korrekthet

I mitt förra inlägg berörde jag begreppen "etnisk svensk" och "svenskt utseende". Jag hade hoppats att det inlägget skulle räcka för att jag skulle lyckas göra mig förstådd vad gäller diskussion på Twitter som jag halkade in i häromdagen om etnicitet, och den följande diskussionen om "svenskt utseende" och signalementsuppgifter. Så var inte fallet.

Vad gäller etnicitetsbegreppet så finns det personer som helt vill att det skall försvinna, vilket jag har svårt att förstå eftersom det bär på en mening som blir svår att ersätta rent kommunikationsmässigt. Det är helt självklart för de flesta människor att det finns kulturella, språkliga och historiska sammanhang i olika folkgrupper som betyder något och som det finns ett behov att ha benämningar för. Sen om man som enskild person vill omfamna etnicitetsbegreppet för sitt eget identitetsskapande eller ta avstånd ifrån det måste naturligtvis vara upp till var och en att välja. Nog om det

Vad gäller signalement, dvs den beskrivning av en persons utseende som ges för att denne skall kunna kännas igen (ofta av poliser som letar efter t.ex. en gärningsman eller en försvunnen person), så hävdade ett antal debattörer till min förvåning bestämt att etnicitetsuppgifter som "svenskt utseende" eller "latinamerikanskt utseende" inte var försvarbara och dessutom helt onödiga. Att de personer som dömde ut något som i princip varje polis kan gå i god för behovet av att använda själva inte har någon kunskap om eller erfarenhet av polisarbete hindrade inte de tvärsäkra yttrandena... Ok, jag brukar också yttra mig om saker jag inte har särskilt mycket kunskap om, men lite mer distans och ödmjukhet hade jag tyckt vore klädsamt...


Signalement används som sagt för att beskriva en person så att denne skall kunna kännas igen. Det handlar alltså inte över huvud taget om värderingar om vem som anses tillhöra en viss grupp eller kategori, eller om att behandla människor olika baserat på grupptillhörighet. Främst handlar det om en beskrivning av utseendet, men man kan även nämna t.ex. en dialekt, en gångstil med mera. Om man råkar veta fakta om personen som underlättar igenkännandet så nämns även detta, ett exempel kan vara nationalitet. Signalementet används under aktiv spaning t.ex. i direkt anslutning till ett brott eller då t.ex. en suicid person eftersöks för att föras till vård. Då går det ut på polisradion (som för övrigt är krypterad). Det skrivs även in i polisanmälan för att underlätta det vidare utredningsarbetet. Endast i undantagsfall når ett polisiärt signalement en bredare "publik" än poliser (t.ex. via program som "Efterlyst"), och då har man också möjlighet att vara mer genomtänkt vad gäller hur man formulerar sig, t.ex. vad gäller etnicitet, för att undvika missförstånd och oönskade generaliseringar. Sen så krävs det i princip att man har information som är ovanligt exakt och specifik för att det skall vara till nytta att gå ut med ett signalement till allmänheten, då den potentiella gruppen människor som signalementet "prövas" mot av mottagarna är så väldigt mycket större.

Att ge ett bra signalement, en bra beskrivning av en person som förenklar att känna igen denne, är svårt, även om man bortser ifrån stressen hos t.ex. ett rånoffer. Vissa saker kan de flesta uppskatta, t.ex. längd, ålder, kroppsbyggnad, frisyr/hårfärg och kön. Dit hör även personens "ursprung", d.v.s. om denne ser ut att vara t.ex. nordeuropé, östasiat, ifrån Mellanöstern, o.s.v. Däremot är det extremt svårt för en person att beskriva en person med mer exakta termer som "krokig näsa, stora läppar, låg panna" (OBS kopierat ifrån ett ironiskt twitterinlägg riktat till mig) med mera då det främst är mycket svårt att uppfatta men även kan vara svårt att verbalisera. Dessutom kräver en aldrig så exakt beskrivning av en persons ansiktsdrag med dylika termer en tolkningsprocess av mottagaren som är väldigt mycket långsammare än den intuitiva och automatiska som gör att de flesta av oss kan se skillnad på en "latinamerikan" och en "nordafrikan" även om de har exakt samma frisyr och hudfärg. Det är helt enkelt mycket lättare att uppfatta helheter, kategorier, speciellt om det finns en igenkänningsfaktor, än att uppfatta detaljer. Likaså är det lättare att kommunicera helheter än brottsstycken.

Det klagas på att etnicitetsuppgifterna i signalementen är inexakta eftersom människor naturligtvis kan se väldigt olika ut även om de har samma ursprung. Så är det självklart, men det handlar bara om en av många små byggstenar för att öka chansen för igenkänning. Även åldersuppgifterna, klädseln med mera är inexakt beskriven. Så länge den kan hjälpa utredningen eller letandet framåt så nämns det ändå. Allt är dessutom starkt beroende på sammanhang. Om jag hade begått ett rån i t.ex. Tarapoto i Peru, så hade det räckt att skriva "gringo" i signalementet, och alla som såg mig skulle veta att jag var den de letade efter. Hade man skrivit "östasiat" i ett signalement i Arvidsjaur så hade det antagligen varit en viktig pusselbit. Hade man gjort det i Peking så hade det varit till mindre hjälp, och de hade antagligen inte bara frågat om man menade kines, japan eller korean utan, vad gäller kineser, ifrån vilken provins personen kom.

Leder då signalementsuppgifter till ökad risk för att andra tillhörande en utpekad grupp blir kontrollerade. Absolut, i vissa fall. Hade det t.ex. befunnit sig en "gringo" till i Tarapoto då jag begick mitt hypotetiska rån lär sannolikheten att han blir kontrollerad vara nära 100%. Likaså, om en man som råkar bära exakt samma kläder som en rånare som precis har flytt påträffas lär denne också kontrolleras. Men detta handlar om få tillfällen och snäva tidsintervall i samband med grövre brott. De allra flesta kontroller görs i samband med det polisarbete som löper på dagligen för att beivra brottslighet och upprätthålla ordning, t.ex. av bilar som man vet brukas av kända kriminella. Och det arbetet baseras alltså varken på etnicitet/profilering eller på signalementet ifrån någon brottsanmälan. Däremot kan det finnas aktuella spaningstips som gör att man t.ex. fokuserar på en viss gruppering som är speciellt brottsaktiva. Sen kan det naturligtvis finnas enstaka fall där enskilda poliser eller arbetsgrupper faktiskt på ett felaktigt sätt använder etnisk profilering i polisarbetet, men det är inget som jag själv har sett exempel på då jag har jobbat.

Men visst kan de signalementsuppgifter som blir resultatet av brottsanmälningar leda till att uppmärksamheten riktas mot vissa folkgrupper? Ja, om t.ex. ett antal vittnen i samband med inbrott sett latinamerikaner i närheten av brottsplatsen vid brottstiden så kan det tyda på att det är en etniskt baserad liga som opererar, vilket lär påverka spaningsarbetet. Om en överväldigande majoritet av alla dödsfall där unga kvinnor faller ifrån balkonger sker hos en viss folkgrupp, så lär det påverka uppmärksamheten och vaksamheten mot yttringar av hederskultur då t.ex. ett larm om någon sorts familjevåld kommer ifrån en familj som delar det ursprunget. Det handlar om att kunna se sammanhang och använda den kunskapen till att hjälpa människor och beivra brott. Men att se och sträva efter att förstå sammanhang och strukturer skall naturligtvis inte hindra att varje ny människa man träffar på behandlas som en ny individ, och inte döms efter vad andra som synbart tillhör samma grupp har gjort utan ges samma respekt, samma rättigheter, samma bemötande som alla andra oavsett grupptillhörighet.

Slutligen så vill jag igen betona att jag ser den stora överkänslighet som finns kring begrepp som "etnicitet" som ett stort problem, speciellt i kretsar av människor som deltar i den offentliga debatten kring frågor som integration, migration, mänskliga rättigheter, med mera. Om man ger sig in i diskussionen utan att ha en handbok i vad som anses vara politiskt korrekta uttalande så kommer man för eller senare ofrånkomligen bli direkt eller indirekt anklagad för rasism, diskriminering, främlingsfientlighet eller dylikt oavsett hur väl förankrad man är i en tolerant och inkluderande världsbild. Detta innebär inte bara att man skrämmer bort den stora majoriteten av medborgare ifrån diskussionen och att man hindrar ett konstruktivt samtal som har lösningsfokus och syftar till ökad förståelse (och på så sätt försvårar att komma framåt med svåra samhällsproblem). Det innebär även att enormt viktiga begrepp som "rasism" späds ut och devalveras tills de tappar delar av sitt värde.

I grunden handlar det om att diskussionen ofta fastnar på en "akademiskt" nivå och handlar om orden, begreppen, kampen om tolkningsföreträdet istället för att handla om verkligheten, de problem och behov som faktiskt finns och vad vi kan göra av dem. Världen blir inte nödvändigtvis bättre om man lyckas fasa ut alla ord som t.ex. har med någon form av grupptillhörighet att göra och ersätta dem med omskrivningar som är så omfattande att de aldrig någonsin kan tolkas som att de exkluderar någon. Det finns ytterst konkreta problem i samhället som har att göra med diskriminering, marginalisering, utanförskap, brist på förståelse, brist på integration med mera, och min fasta övertygelse är att vi alla skulle tjäna på en mer öppen och tolerant debatt som fokuserade mer på verkligheten än på orden. Mina tankar går osökt till hur katastrofalt frågan med hedersvåld har hanterats i Sverige. Även efter morden på Pela och Fadime så fanns det ett helt etablissemang av politiskt korrekta "tyckare" som sparkade bakut varje gång någon implicerade att det överhuvudtaget fanns kulturellt betingat våld och förtryck mot unga kvinnor (och män) då själva idén ansågs vara rasistisk. Jämförelsen är orättvis på det sättet att det inte finns några utsatta offer som överges och sviks i t.ex. ett samtal om signalement, men det finns paralleller i hur fokus hamnar på ord och definitioner istället för på verkliga problem. Och det är alltid olyckligt.

Det finns hur mycket som helst att säga om vad som verkar anses vara politiskt korrekt att säga. Innan jag avslutar det här redan allt för långa inlägget så skall jag ge ett litet skämtsamt exempel, en lek med ord: Jag skulle till exempel kunna hävda att "Jag gillar inte den svenska mentaliteten" anses vara ett acceptabelt uttalande, medan "Jag gillar den svenska mentaliteten" eller "Jag gillar inte den somaliska mentaliteten" båda skulle ha sågats av ett antal debattörer. Varför? Tja, att klaga på sin egna grupp, speciellt i ett sammanhang då det kan anses vara att sparka uppåt, är alltid ok, medan att hacka på andra grupper, speciellt då det kan anses vara att sparka nedåt inte är ok. Detta är förståeligt. Vad gäller "Jag gillar den svenska mentaliteten", så skulle ett sådant uttalande kunna anklagas för att implicera att det finns en homogen grupp av svenskar (etniska svenskar?) som har en gemensam mentalitet som är något positivt, vilket då kan tolkas som att de som inte anses tillhöra denna grupp inte är lika mycket "svenska" eller har sämre mentalitet. Båda tolkningarna kan av vissa anses vara rasistiska. Dessa associationsbanor klarar man sig dock troligtvis undan ifrån om den aktuella mentaliteten anses vara något negativt, eftersom grunden i rasismanklagelserna nästan alltid handlar om att framhäva det "svenska" på bekostnad av något annat. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun...

Read more...

Om "etniska svenskar" och "svenskt utseende"

Det här inlägget känner jag mig tvingad att skriva på grund av en längre diskussion på Twitter om bland annat begreppet "etnicitet" i vilken jag, dumt nog, gav mig in objuden. Det är nämligen väldigt svårt att förklara vad man menar för människor som vill stoppa in ens åsikter i fack då man bara har 140 tecken på sig. Och det finns få diskussioner som är så laddade som den om etnicitet och "svenskhet".

Eftersom begrepp som "etnicitet" kan laddas med så många olika betydelser, och både användas för att peka ut och visa missaktning mot vissa grupper (t.ex. romer) och för att exkludera ifrån ett gemensamt sammanhang ("svenskhet") så är det väldigt känsligt och svårt att diskutera. När statsminister Reinfeldt nämnde "etniska svenskar mitt i livet" så blev det en folkstorm (tja, i alla fall i mediekretsar och på Twitter). Det är förståeligt, eftersom hans yttrande kunde tolkas som att han tyckte arbetslösheten inte var ett problem eftersom den var låg hos just den nämnda gruppen. Jag gissar att det inte var vad han ville säga, men ett dåligt ordval var det hur som helst. Däremot har jag svårt att förstå dem som helt vill diskvalificera begreppet "etnisk svensk". Att använda det verkar tolkas som ett sätt att vilja utesluta alla de som inte är "etniska svenskar" ifrån en gemenskap, ett "vi" i "svenskheten", och kanske i förlängningen som ett sätt att säga att de som inte är "etniska svenskar" inte alls är "svenskar" och således värda mindre rättigheter i Sverige. Det finns säkert folk som vill använda begreppet på det sättet, men om man har ambitionen att vara exkluderande i sin syn på svenskhet så är man inte beroende av att sätta ordet "etnisk" framför. Däremot skulle ett borttagande av termen "etnisk svensk" för resten av oss bara innebära att vissa saker blir ännu svårare att kommunicera.

För mig handlar språk om just kommunikation, om att förstå och göra sig förstått, om att verbalisera någon sorts information som man vill överföra emellan människor. Det är helt självklart att en person med romskt eller judiskt påbrå som bor i Sverige är lika svensk och skall ha tillgång till samma rättigheter som alla andra svenskar. Det är också självklart att nyinflyttade svenskar ifrån t.ex. Iran skall ha samma rättighet till både landet Sverige och till att definiera sig själva som "svenska" som de vars släkt har bott här i generationer. Men om någon skulle säga att en rom inte längre skulle få använda den (etniska) termen "rom" om sig själv eller sin släkt bara för att denne ju är svensk så skulle det vara ren rasism. Man har självklart rätt till multipla identiteter och man har rätt att själv definiera vilka man tar till sig och lyfter fram. Ibland kan "etnicitet" sammanfalla med "nationalitet", men ofta är det helt eller delvis skilda begrepp, som t.ex. för en kurd. Det beror som sagt främst på hur en person och dess omgivning skapar identiteter och sammanhang.

Naturligtvis kan även en persons omgivning använda etniska termer för att ge information om denne. En person kan t.ex. vara/beskrivas som svensk med somaliskt ursprung. Sen om det är intressant eller inte beror naturligtvis på sammanhanget. På samma sätt kan en person vara "etnisk svensk", d.v.s. svensk med familje- och kulturell bakgrund helt och hållet i Sverige. Det ger, för att vara övertydlig, naturligtvis inte denne större rätt till att definiera "svenskhet", det handlar bara om information om ett sammanhang. Och det blir väldigt konstigt om den informationen anses vara så känslig att den inte får ha någon benämning.

Då jag skulle beskriva vad jag ansåg vara en "etnisk svensk" så förtydligade jag med att även en person som är adopterad (ifrån t.ex. Indien) för mig är "etnisk svensk", eftersom det främst handlar om ett kulturellt sammanhang. Jag skrev dock även att det inte var ett statiskt begrepp, utan att det kunde betyda olika saker i olika kontext. Sen gjorde jag misstaget att ta upp signalement, vilket ledde in i en helt annan diskussion...

Det är inom polisen väldigt vanlig att beskriva någon som "svensk". Naturligtvis är det inte ett komplett signalement, det kan t.ex. se ut som följer:
Man
Ca 1,75
Ca 30 år
Muskulös/kraftig kroppsbyggnad
Svenskt utseende
Mörkt, kort hår
Mörk skäggstubb
Tatuering på höger sida om halsen
Klädd i blå luvtröja, vit t-shirt. jeans och gymnastikskor.

Det hävdades då jag nämnde "svensk"/"etnisk svensk" som en signalementsuppgift med emfas att det inte finns något "svenskt utseende" eftersom svenskar ju kan se ut hur som helst. Det är naturligtvis sant, men inte särskilt relevant i det här sammanhanget eftersom signalementet inte är ett uttalande i en diskussion om synen på "svenskhet" utan ett försök att verbalisera ett utseende så att en person förhoppningsvis kan kännas igen och lagföras för brott. Det hävdades även att  informationen "svenskt utseende" inte tillför något till ett signalementet. Det är helt enkelt totalt fel, vilket alla som har jobbar med polisiär eller liknande verksamhet direkt kan gå i god för. Det är bara att byta ut orden "svenskt utseende" mot t.ex. "Mellanösternursprung", "Latinamerikan", "Nordafrikan", "Östasiat" m.fl. i signalementet ovan och du får, trots en ambition till detaljerade uppgifter om utseendet, ändå en helt annan bild av hur personen du söker ser ut.


Man kan naturligtvis vara petig och fråga hur vi ser skillnad på en svensk, en dansk och en tysk. Det gör vi med största sannolikhet inte, så beskrivningen "svenskt utseende" betyder egentligen typ "nordeuropeiskt utseende".


I vissa fall så vet man etnicitet och/eller nationalitet på en person som man vill beskriva. Då är det inte konstigare än att man anger det, eftersom det också ger information som kan vara till användning. I andra fall uppger ett vittne en nationalitet, men man uppfattar inte att denne har täckning för det. Då kan man själv välja att göra en omskrivning, t.ex. ifrån "Arab" till "Mellanösternursprung". Sedan är det naturligtvis skillnad på att under en pågående rånarjakt snabbt på radion få ut ett signalement som kan vara användbart och att i lugn och ro författa ett officiellt utskick.


Men nej, det är inte för att hela poliskåren i Sverige är varken korkade, inskränkta eller rasister som vi använder dylika ord för att fysiskt beskriva människor vi vill ha tag på, det är för att det ger information som kan vara mycket användbar och som ofta är väldigt svår att beskriva på något annat sätt. Och nej, att vi kan beskriva någon som att denne har "svenskt utseende" betyder inte att vi anser att en person som inte ser ut så är mindre svensk. 


Den korta diskussionen på Twitter om etnicitet, som totalt spårade ur då ett antal debattörer verkade tro att bara för att jag kan använda ordet "svensk" i ett signalement så måste jag säkerligen behandla folk som inte ser "svenska" ut sämre i min yrkesroll tyder på en känslighet och en inskränkthet i diskussionen som gör det extremt svårt att föra konstruktiva samtal. Det är inte särskilt kul att indirekt anklagas för rasism och för att vara på en "annan planet" bara för att man argumenterar för att ord som "svensk" eller "etnisk svensk" måste få användas med olika betydelser i olika sammanhang beroende på vad det är man vill kommunicera. Om jag, som anser mig ha en inkluderande syn på "svenskhet", som är miljöpartist och invandringsvän, som känner mig i princip lika hemma i Latinamerika som i Sverige och vars flesta vänner här i Stockholm har utomeuropeisk bakgrund direkt stämplas ut ur diskussionen som halvrasist, ja då kan det inte vara lätt att få till konstruktiva samtal med människor som har färre erfarenheter av möten med andra kulturer eller mer kritisk hållning till mångkultur...


Överhuvudtaget så känns det för mig som att den ifrån början nödvändiga fokuseringen på vilka ord vi använder och vad vi omedvetet kommunicerar med våra ordval har gått överstyr på ett sätt som gör att man i vissa kretsar måste lägga till garderingar till höger och vänster för att överhuvud taget kunna yttra sig utan att bli utdömd. Det gör att språkets grundsyfte, att kommunicera begrepp, skapa förståelse, dela tankar och idéer, med mera görs väldigt mycket svårare eftersom man verkar behöva använda omskrivningar i flera led för att beskriva något för vilka det annars hade räckt med ett par ord. Som t.ex. "etnisk svensk"...

Read more...

Om det farliga och förkastliga klasshatet

Igår läste jag ett text som fick mig att reagera. Den provokativa, men också ofta kloka och medmänskliga skribenten Isobel Hadley-Kamptz gick ut till klasshatets försvar och attackerade den också kloka, och dessutom nyanserade skribenten Jens Liljestrand på grund av dennes välmotiverade sågning av klasshatets retorik. Det fick mig att börja tänka. Varför anses klasshat vara ok, godtagbart, ja till och med eftersträvansvärt när det ju faktiskt rör sig om ett hat mot och en skuldbeläggning av en grupp varav många, däribland barnen, naturligtvis inte har någon som helst skuld i världens orättvisor. Liljestrands exempel där en poet som talar om att han vill smitta barn med herpes tas emot med jubel visar att även hat mot barn alltså i intellektuella kretsar anses vara godtagbart. Ser man inte det absurda med detta? Riskerna med detta? Tankarna vandrade över till en annan ideologisk debatt, den som startades av Paulina Neudings text i Jerusalem Post om antisemitismen i Malmö, i vilken hon använde det olyckliga exemplet med namn hos nyfödda barn för att visa på en demografisk förändring som i sin tur kan kopplas till en ökad antisemitism. Neuding skriver inget om att hata barn utan gör omedvetet misstaget att använda en tankefigur som också används av rasistiska islamofobiska kretsar (Eurabia-teorin). Det kan tyckas oförsiktigt, eftersom hon i fallet antisemitism är väldigt medveten om vilka reaktioner som kan väckas av att använda rasistiskt befläckad retorik. Hennes ord i sig innehåller dock varken rasism, skuldbeläggande av, eller hat mot vissa grupper, ännu mindre barn. Ändå fick hon utstå massiv kritik och utmålades som rasist, islamofob och barnhatare. Neuding anklagas för att sprida hat då hon lyfte ett problem på grund av ett oförsiktigt och olyckligt språkbruk, medan rent hatisk retorik accepteras och hyllas bara det rör sig om rätt sorts hat, hat med ett underifrånperspektiv, klasshat... Jag får det inte att gå ihop. Speciellt inte då detta hat kan vara precis lika kollektiviserande, generaliserande och farligt som rasistiskt hat, och i sin värsta förlängning också har lett till mängder med dödsoffer. Även oskyldiga barn.

De här tankarna gjorde att jag skrev ihop en artikel om klasshat, rasism och generaliseringar. Den finns nu publicerad på Newsmill. Läs den gärna:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/19/om-klasshat-rasism-och-generaliseringar

Slutligen, det är en sak att hata orättvisor, det är sunt, det gör jag också. Men att hata en person bara för att denne tillhör en viss klass, eller för att denne har någon sorts makt över dig (politiker, tjänstemän, poliser, föräldrar, etcetera), det är inte sunt utan sjukligt, och dessutom väldigt farligt för både enskilda individer och för hela samhällen. Att försvara den sortens hat innebär att man anser att det både är rättfärdigat att hata någon på grund av en grupptillhörighet (även då barn) och att hata alla som väljer att försöka ta ansvar genom att axla nödvändiga roller i samhället. Politikerförakt och polisförakt är bara början på konsekvenserna av ett sådant tänkande, i sin förlängning skulle det leda till anarki och sekteristiskt våld. Är det så vi vill ha det? Eller skall vi sluta tala om hat och börja tala om tolerans och kommunikation istället?

Tillägg:
Angående den del av diskussionen ovan som rör generaliseringar om t.ex. invandrargrupper och Neudings artikel, så kan jag rekommendera Nathan Shachars artikel i DN Debatt idag. Han går hårdare fram i sin argumentation (och sin sågning av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten) än vad jag själv skulle ha gjort eftersom jag faktiskt också ser en risk med att generalisera om vissa grupper, men poängen han hamrar in om att det måste få vara ok att lyfta och presentera problem, statistik och fakta ställer jag mig bakom till 110%.

Nytt tillägg:
Nathan Shachar har nu fått svar ifrån Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten i en mycket välskriven och innehållsrik artikel. Denna gången är Norberg och Demirbag-Sten mycket tydligare och mer genomtänkta i sin argumentation, och de belyser på ett bra sätt dilemmat med att man måste kunna presentera fakta, men utan att negativt generalisera om och döma människor baserat på grupptillhörighet. De tar även upp synen på migration och rörlighet i allmänhet. För mig är det centralt att komma ihåg det altruistiska, hjälpande perspektivet på varför vi bör ha en generös migrationspolitik och att inte fastna i det pragmatiska perspektivet som bara handlar om huruvida något är bra för Sverige, ekonomin, etcetera. För medan all invandring, som Shachar poängterar, inte nödvändigtvis är "lyckosam", så finns det alltid ett humanitärt perspektiv som behöver tas i beaktande.

Länkar som refereras till i Newsmillartikeln:

Neudings artikel i Jerusalem Post:

http://www.jpost.com/Opinion/Op-EdContributors/Article.aspx?id=265209

Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norbergs artikel i DN:

http://www.dn.se/debatt/sluta-generalisera-om-invandrarna

Adam Cwejmans artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/14/att-kritisera-invandringens-baksidor-r-inte-att-ogilla-invandring

Eli Göndörs artikel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/06/14/ologiskt-om-liberalism-och-invandring-av-demirbag-sten-och-norberg

Jens Liljestrands första artikel i DN

http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/leon-larsson-en-avgrundseld-som-sargar-och-fortar-samlade-verk

Jens Liljestrands svar i DN:

http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/hatet-krymper-manniskan

Isobel Hadley-Kamptz blogginlägg:

http://isobelsverkstad.blogspot.se/2012/06/som-att-vara-barn.html

Torbjörn Jerlerups blogginlägg:

http://ligator.wordpress.com/2012/06/19/svar-till-isobel-om-hat-i-alla-dess-former/

Min Newsmillartikel om att rasism bekämpas bäst utan överdrivet polariserande retorik:

http://www.newsmill.se/artikel/2012/02/13/rasism-bek-mpas-b-st-utan-verdrivna-breivik-j-mf-relser

P1s Konflikt om situationen i Malmö:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1300&artikel=5132148

Read more...

Poliskrönika

Nedan följer en krönika som precis har publicerats i Stockholmspolisens personaltidning Sambandet. Bakgrunden är helt enkelt att jag blev kontaktad på Twitter och tillfrågad om jag ville skriva en krönika. Jag fick fria tyglar vad gäller ämnet, så jag accepterade och nedan följer resultatet. Anledningen till att krönikan publiceras här och inte på min polisblogg är att polisbloggen bara är tänkt för berättelser om specifika händelser i jobbet, medan den här bloggen kan handla om precis vad som helst.

Krönikan:

Det är ett speciellt arbete vi har, vi poliser, med allt ifrån ren administration till ärenden som kräver kommunikation, juridik och i vissa fall våldsanvändning. Vi skall direkt kunna växla ifrån rutinmässiga jobb till kritiska larm, ifrån att stå på en blåskontroll till att hamna i en skottlossning. Och om vi begår ett fel så kan det i värsta fall kosta någon livet. Det är lite som att på ett sjukhus ena stunden jobba som undersköterska, och sen plötsligt kastas in för att utföra en hjärtoperation.

Det är just hanteringen av larmen som är kärnan i polisens verksamhet. För mig var det möjligheten att finnas till hands för människor i nöd, att vara på plats där det händer och försöka hjälpa, skydda och ställa till rätta som gjorde att jag sökte mig till polisyrket och som gör att jag är kvar på utryckningen trots jobbiga arbetstider. Det kan handla om att hantera psykiskt sjuka eller andra som befinner sig i kris på ett värdigt och empatiskt sätt, även i de fall där aggressivitet och desperation gör att det inte finns några andra utvägar än att använda våld. Sådana situationer är alltid givande, och speciellt tillfredsställande är det de gånger då man direkt på plats får ett kvitto på hur viktig ens insats har känts för den utsatte. Dessa jobb, som handlar om att möta och hjälpa människor i svåra situationer, går dock helt utanför det som går att mäta och följa upp statistiskt. Hur vi har hanterat dem syns inte i en enda av de röda och gröna staplar som ledningen använder för att bedöma hur väl polisarbetet fungerar i turlag, distrikt och myndigheter.

Jag känner, liksom alla poliser, även starkt för det brottsbeivrande och lagförande arbetet. Få saker är mer stimulerande än att kunna gripa på bar gärning. Det jobb med långtgående förstahandsåtgärder som utförs på en brottsplats är dessutom inte bara meningsfullt ur ett brottsofferperspektiv utan syns även i de utredningsmål som respektive distrikt har. Däremot syns inte kvaliteten på arbetet som vi utryckningspoliser utför på en brottsplats alls i våra egna mätbara mål, som i stort sett enbart är trafikrelaterade.

Polisen är en hierarkisk organisation. Det är naturligt att chefer fokuserar på och leder mot de resultat som deras överordnade vill kunna visa upp. Men när dessa resultat inte överensstämmer med varken medarbetarnas förnuft eller deras magkänsla vad gäller vad som är samhällsnytta och bra polisarbete så skapas frustration. Man pratar exempelvis om ”ökad synlighet”, men de fotpatruller som ger möjlighet till verklig medborgarkontakt syns inte i statistiken och tar således tid ifrån arbetet mot mätbara mål.

Faktum är att det som jag har gjort som polis som jag är allra mest stolt över aldrig kommer att synas i något av de diagram som vandrar upp igenom organisationen, och således inte heller hjälpa mina chefer i deras vilja att kunna visa upp bra resultat. Men å andra sidan så kan just de ingripandena göra att jag ibland, trots yrkets alla baksidor, ändå känner att jag har världens bästa jobb.

Read more...

Tankar om integritet och integritetskränkningar

Följande krönika skrevs på uppdrag av och publicerades i miljöpartiets medlemstidning "Grönt" och återfinns på sidan 25 av det senaste numret:

Vi får larm om personrån, och på plats möter offrets far upp. Flera gärningsmän har trängt sig in i sonens lägenhet och där rånat honom. När rånarna lämnat lägenheten ringde det chockade offret – en ung man med funktionsnedsättning – till fadern som i sin tur kontaktade polisen. Det blev snabbt tydligt att chanserna att hitta rånarna var i stort sett obefintliga. De var redan försvunna när larmet nådde oss på polisen. Det är ofta fallet vid rån att gärningsmännen är försvunna när polisen når fram och därmed står och faller utredningen normalt med vad som finns registrerat i anslutning till brottsplatsen. I just det här fallet fanns det kameror vid ytterdörren till fastigheten. Utan dessa kameror skulle rånet ha varit i princip omöjligt att utreda. När vi kommer in till polisstationen och avrapporterar brottet så får vi höra att det finns myndighetsbeslut på att kamerorna i huset ska plockas bort då de anses vara integritetskränkande.

Att ha integritet betyder för mig att kunna vara sann mot sina värderingar, att få ha sin värdighet intakt. Jag blev aktiv i Miljöpartiet för att det är viktigt för mig att vara med och arbeta för ett bättre samhälle. Av samma anledning bytte jag karriär från ett jobb som ingenjör till att bli polis. Att jag genom mitt arbete kan hjälpa människor i utsatta situationer och skydda samhället från personer som begår brott, är för mig att värna både min egen och andras integritet.

Jag ser dagligen vad jag uppfattar som grova kränkningar av människors värdighet då jag jobbar. För mig blir det därför naturligt att se brottsoffer och andra utsatta människor perspektiv då jag tänker på integritetskränkningar. När hantering av data diskuteras så ser jag främst den nytta polisen har av att ha tillgång till information för att utreda och förebygga brott. Vad gäller kameraövervakning, så bekymras jag mer över den kränkning rånarnas offer utsätts för, än av att det exempelvis är kränkande för dem som kliver in eller ut genom en ytterdörr att fastna på bild. Filerna raderas ju dessutom automatiskt efter några dagar om de inte begärs ut på grund av att de behövs för att klara upp ett integritetskränkande brott.

Som polis så ser jag många exempel på hur våra högt ställda krav på integritetsskydd försvårar arbetet för att skydda människor ifrån kriminalitet. Samtidigt verkar integritetsskäl i andra sammanhang väga så lätt. Till exempel kan du eller jag bli registrerade hos kronofogden för en anmärkning som kan bero på en bluff-faktura. Det kan få stora konsekvenser. Det kan göra att vi inte kan köpa en bostad eller till och med vara ett hinder för den som vill bli svensk medborgare. Eller titta på jakten på fildelare. Vad hände egentligen där med integritetsskyddet? 

Read more...

Om expressendomen och juridikens fyrkantighet

Min patrull får ett akut larm, och jag kör med blåljus och sirener på för att komma fram så fort som möjligt. Vi kommer till ett rödljus där det helt enkelt inte går att tränga sig igenom utan att bilarna flyttar på sig. Detta händer dagligen då vi jobbar. I säkert nio fall av tio så rullar den främsta bilen långsamt över stopplinjen för att skapa utrymme för oss att komma vidare. I det tionde fallet blir i alla fall jag rasande. Det chaffören då gör är att begå ett brott som leder till indraget körkort, men naturligtvis rapporterar ingen frisk polis detta brott.

Det finns juridiska regler för att slippa att lagföra människor för handlingar som uppenbart inte borde vara straffbara. Främst hittas de i Brottsbalkens 24e kapitel "Om allmänna grunder för ansvarsfrihet". Rödljusköraren skulle t.ex. kunna hävda "Nöd". Det finns även regler om rapporteftergift eller åtalsunderlåtese för att inte tvinga rättsväsendets representanter att gå vidare med obetydliga ärenden som inte bedöms vara straffvärda. Som all juridik är de här reglerna tolkningsbara och tänjbara, men inom vissa gränser. Det finns situationer där man intuitivt känner att ingen klandervärd handling har begåtts, men där den fyrkantiga juridikens regler har svårt att tillämpas på ett sådant sätt att det känns moraliskt rimligt.

Ett mycket välkänt exempel är det med "barnläkaren" på Astrid Lindgrens sjukhus. Vi bortser nu ifrån det faktum att hon frikändes och antar istället, rent hypotetiskt, att hon faktiskt medvetet gav det döende spädbarnet en så pass stark dos tiopental att hon kunde anta att dosen i sig kunde påskynda döden med någon eller några timmar. Juridiskt finns det då åtminstone ett likgiltighetsuppsåt till dråp. Moraliskt så har hon försökt lindra spädbarnets lidande i en oåterkallelig sista dödskamp. Jag kan själv relatera till exempelvis min mormors bortgång. Jag var inte närvarande, men jag har fått återberättat för mig hur hennes sista timmar var en lång och plågsam process för alla inblandade. Man hade redan tagit bort droppet, och det var 100% klart att hon skulle dö. Men istället för att ge en stark spruta som gjorde att hon fick somna in snabbt, så tvingades hon torka ut under smärtor och ångest. Men om en sköterska på de anhörigas begäran hade gett en spruta som hade påskyndat processen i det läget, så hade en nitisk jurist kunnat se till att hon fälldes för dråp.

Och så kommer vi till Expressenmålet, där journalister köpt ett vapen och sedan lämnat detta till polisen, allt för att visa hur lätt det är att få tag på illegala vapen i den undre världen. Juridiskt är solklart rekvisiten för vapenbrott uppfyllda. Moraliskt är det för mig tydligt att ingen särskilt klandervärd handling har begåtts. Det enda jag har invändningar emot är att vapenhandlaren fick betalt, och att Expressen på så sätt har finansierat organiserad brottslighet, men det är också ett lovvärt syfte att visa på hur lättillgängliga vapen är i Sverige idag. Expressenmedarbetarna och chefredaktören har nu föga förvånande dömts för vapenbrott. För min del hade jag, precis som har skrivits i media, hellre sett att fallet aldrig gick till domstol och att vårt hårt belastade rättsväsende hade fått arbeta med något annat istället. Som polis så vet jag mycket väl hur absurt långa väntetider vi har i våra tingsrätter. Dessutom vet jag också att många av de mål där man verkligen skulle ha velat se fallet gå till åtal läggs ned, och att de domar som faller för verkligt klandervärda brott där enskilda människor har drabbats hårt, i princip alltid är patetiskt låga. I det sammanhanget känns det synd att man lägger resurser på fall där ingen gjort något omoraliskt och ingen faktiskt drabbats av negativa konsekvenser.

I slutändan handlar det om att vi i Sverige har ett extremt "objektivt" rättsväsende, som dogmatiskt och rättroget följer paragrafer, utan att se särskilt mycket till orsaker, motiv, bakgrund och människor. Det är också något som jag tror att de flesta jurister faktiskt är stolta över. Jag skulle dock gärna vilja få in mer av ett tänkande kring sammanhang, syfte, brottsfferperspektiv, moral och rättvisa i systemet. Gärna mycket hårdare straff för dem som verkligen kränker människor, förstör liv, och som varje gång de blir släppta fortsätter att medvetet och uppsåtligen orsaka lidande, men däremot får man gärna vara mjukare mot dem som av förståeliga och ibland behjärtansvärda skäl någon enstaka gång överträder en laglig gräns.

Åsikter om Expressenmålet:
Jonas Nordling, ordförande för journalistförbundet (& i DN)
Mårten Schultz, jurist och skribent

Read more...